För flera år sedan slutade jag läsa baksidestexter på böcker. Det var en kompis som berättade att han aldrig gjorde det vilket hela sällskapet tyckte var konstigt men jag bestämde mig för att testa. Utan att jag egentligen märkt att det blivit en grej för mig hade jag också slutat och nu är det som sagt flera år sedan sist. Jag väljer på titel, omslag, rekommendationer och givetvis författare. När jag fick höra att Muriel Barbery kommit ut med en ny bok var det en självklarhet att jag skulle läsa den. Jag hade sedan tidigare läst hennes båda andra böcker Igelkottens elegans och Smaken. Båda två fina berättelser som jag hade lätt att ta till mig, framförallt den förstnämnda.

Den här gången hade jag nog tjänat på att läsa baksidestexten. Det jag visste om hennes tidigare författarskap och därmed mina förväntningar blev helt fel. Det här blev nu snarare som ett möte med en helt ny författare och en genre jag inte alls hade förväntat mig.

Min första tanke var att det var en saga för vuxna. Jag blev förvånad men framförallt nyfiken och sögs in i sagan om de två flickorna Maria och Clara. Två hittebarn, Maria från Spanien och Clara från Italien. Det var framförallt historien om Clara som tilltalade mig. Ett musikaliskt underbarn som kunde spela vad som helst på piano bara hon fick se noterna en gång. Efter ett tag visar det sig att hon även kan spela fram syner. Hon kan se Maria framför sig. Hon kan följa Marias vardag i den lilla byn där hon befinner sig. Hon känner en samhörighet och delar Marias glädje och sorg. Claras förmåga är så stor att även de som är i rummet med henne när hon spelar kan se det hon ser.

Redan innan jag kommit halvvägs in i boken hann mitt intresse för sagan svalna. Det kändes inte längre som en saga för vuxna utan enbart som en saga och inte en särskilt bra sådan. Den kändes lite bekant nästan, som om jag läst den tidigare. Jag försökte släppa på det och ta mig in i sagan igen men utan att riktigt lyckas.

Marias karaktär var vagare än Claras, hennes förmågor likaså. Hon kan genom att förflytta några vitlöksklyftor ett par centimeter och ett vattenglas någon millimeter ändra en stämning i ett rum fullständigt och göra rummet till ett konstverk. Jag hade svårt att bli imponerad av denna förmåga. Hon hade dock även ett speciellt förhållande till djur och natur som var lite intressant. Men inte ens det kunde behålla mitt intresse. Formuleringarna i de stycken som handlar om Maria och om naturen och djuren kändes ofta sökta och omständliga.

Förmågan att se det förflutna i bilder, uppfatta tingens inbördes ordning och den rätta samhörigheten föremål emellan, känna på sig att det ska inträffa något ovanligt – som det där brevet med varsel om annalkande fara ifall hon inte öppnade det själv – och inte minst förmågan att tala med såväl kreatur som småvilt, den hade ökat efter eskapaden till skogsgläntan öster om gården.

Det här är ett exempel på en av alla långa, sökta meningar som jag till en början läste om för att hänga med i.

Det finns otroligt mycket vilja i texten. Vilja att skapa en fängslande berättelse, vilja att låta läsarna följa med in i en annan värld, vilja att skapa bilder och formuleringar som dröjer sig kvar. Jag tror det är en bok som många skulle uppskatta men hos mig stannade den vid god vilja. Efter det att mitt intresse började svalna sögs jag aldrig in igen. Det blev snarare svårare och svårare att komma igenom boken.

Huruvida jag skulle ha upplevt prosan som mer eller mindre sökt om jag vetat vad jag kunnat förvänta mig när jag började läsa vet jag inte. Det jag vet är att nästa gång Barbery kommer ut med en ny bok kommer jag läsa baksidestexten innan jag bestämmer mig för om jag tänker läsa den eller inte.