Det var ett gammalt radioanrop, det där. Stockholm – Motala. I Stockholm producerades visserligen radio, men radiomasterna fanns i Motala och blickar fortfarande nedför Eköskogens backar, ner över staden, Vättern och Göta kanal. Jag har lärt mig den hårda vägen att inte påstå att Motala är en vacker stad. Det är en gammal arbetarstad som […][...]

Det sägs att de stora berättelsernas tid är förbi. Med det menar man normalt inte berättelser typ Sagan om ringen eller På spaning efter den tid som flytt. Man menar politiken. De stora lösningarna, tron på en bättre värld, ”från mörkret stiga vi mot ljuset” och allt det där. Alla utopier är förstås inte sympatiska […][...]

Det verkar populärt att skriva ”rewrites” på Hjalmar Söderberg. Jag menar, det har gjorts med andra författare också. För några år sedan var det Bengt Ohlsson som tyckte att det var pastor Gregorius tur att få uppmärksamhet, men redan för 36 år sedan gav Gun-Britt Sundström röst åt Lydia. Nu ger Modernista ut en fin […][...]

Till mina absoluta favoritförfattare alla kategorier hör Gun-Britt Sundström – just nu aktuell med den trivsamma antologin Bitar av mig själv, men onekligen mest känd för några romaner från 1970-talet. Nya textsamlingen följs också listigt av en nyutgåva av hennes kanske mest välbekanta roman, Maken, ”en förhållanderoman” från 1976. Den förtjänar verkligen alla omläsningar och […][...]

Gun-Britt Sundströms nya textsamling, Bitar av mig själv, kan man uppskatta redan för det faktum att den listigt följs åt av en nyutgåva i pocket av hennes mest välbekanta roman, ”förhållanderomanen” Maken från 1976. Det var väl banne mig på tiden. Sundström är kanske inte fullt så känd som hon förtjänat – och jag vågar […][...]

Hjältinnan får sin hjälte och sen lever de lyckliga i alla sina dagar. Eller? Vad händer egentligen efter sagornas lyckliga slut? Precis som sagor slutar ju alla Jane Austens romaner med bröllop, sammanfattningar och avslut där alla får vad de förtjänar. Somliga tycker att det där är formelartat och stolpigt, men jag skulle vilja påstå […][...]

Då och då listar tidskrifter och sajter kultböcker. Vad som är en kultbok råder det kanske något delade meningar om, men begreppet kommer ju från den religiösa världen så någon form av dyrkan är definitivt inblandad. En kultbok måste förstås uppskattas av ganska många, men den får heller inte vara alltför ”mainstream”, alltför bred och […][...]

Ibland kan man få frågan, särskilt som svensklärare om nyttoaspekten i att läsa litteraturhistoria. Varför inte enbart studera det hederliga historieämnet? Det starka motargumentet går att ta del av i Att besegra fru J. För att skapa sig en bild av de många klassresenärer, som startade sin resa i och med 30-talets välfärdsbygge – samt […][...]

Den största tillgången i en brevsamling – och det faktum som förmodligen får de flesta brevskrivare att önska att någon barmhärtig själ ska ha bränt upp vartenda obetänksamt ord av deras hand – är förstås omedelbarheten och spontaniteten. Visst censurerar vi oss själv även när vi är som mest personliga. Men vi har inte facit […][...]

Charlotte Brontës mest kända och populäraste bok är Jane Eyre (efternamnet uttalas ungefär som det svenska hjälpverbet är) och utgavs i oktober 1847 med den manliga pseudonymen Currer Bell. Det var Charlottes andra försök att få en roman publicerad då den första The Professor blivit refuserad av flera förläggare 1846. Inför den andra romanen insåg […][...]