När den lite bedagade pocketboken anlände visade den sig ha en liten varning på baksidan: ”Uncorrected proof: not for resale”. Jaha. Så det är ju med en del reservationer jag kan uttala mig om den här pristagaren. Men jag blir inte mindre nyfiken.

Nu är ju ALMA-priset världens största barn- och ungdomslitteraturpris, och Summer of Reckoning är strikt talat inte, vilket jag nog bara tog för givet, en ungdomsbok. Denna roman har istället vunnit Grand Prix de Littérature Policière, ett kriminallitteraturpris.

Som översättning har den sina knöligheter (och jag har sett andra klaga på dem i webbrecensioner, så kanske blev de aldrig rättade), men förhoppningsvis spelar det mindre roll för en svensk publik – en massa bra översättningar måste ju vara på gång nu, i och med priset?

Summer of Reckoning utspelar sig mestadels under en het sommar i Sydfrankrike, en sommar när saker ställs på sin spets, precis som den engelska titeln antyder. Originaltiteln betonar delvis någonting annat. L’Été circulaire, bokstavligt talat ”den cirkulära sommaren”, pekar på hur det faktiskt fanns en sommar innan och kommer en sommar efter denna. Den här sommaren kanske förändrar allt, men den pekar också framåt och bakåt. Beslut har tagits och tas, och de får konsekvenser.

Den där rundningen i den franska titeln syftar kanske också på vad som händer med 16-åriga Celines kropp. Det här är sommaren som hennes föräldrar tvingas inse att hon är gravid, och magens uppenbara rundning förflyttar Celine från populär till utsatt på den sociala skalan. Romanen följer inte bara Celine, utan hela familjens reaktioner på graviditeten och det faktum att Celine vägrar avslöja vem som är far till barnet.

Delvis upprepar sig historien. Celines föräldrar, Severine och Manuel, har inte ens fyllt 40. De blev själva tvungna att gifta sig när Severine blev gravid med Celine. De bär båda på en bitterhet över hur livet blev, som kommer upp till ytan i och med dotterns tillstånd. Särskilt Manuel bär på en ilska, en evig känsla av underlägsenhet. Han är barn till spanska flyktingar undan Franco-regimen och har aldrig känt sig riktigt välkommen, riktigt med. Han har skulder till sina svärföräldrar och känner deras förakt. Själv föraktar han i sin tur araber, inte minst grannkillen Saïd, och blir mer och mer övertygad om att dotterns tillstånd är dennes skuld.

Vid sidan av och mitt i alltsammans står lillasyster Jo, som drömmer om att ta sig ifrån det lilla samhället och föräldrarnas situation. Hon och den ett år äldre Celine smyger ut i natten och badar i poolerna till lyxvillorna som står tomma stora delar av året. Manuel jobbar med att renovera de där lyxegendomarna. Bygga ut poolerna, soldäcken, de stora trädgårdarna och husen. Klasskillnaderna är skriande för familjen. Vissa har tydligen allt. Inte de.

Det är förstås de båda tonårssystrarna i centrum som först får mig att tro att det här är en ungdomsroman, men perspektivet på de unga – och de som en gång varit unga – är den vuxnes. Det är den som bemästrar ordens blick på dem som inte gör det. En nödvändighet när det gäller att berätta, men också svårt. Jo går på teater, möter en jämnårig tjej i publiken och blir grön av avund på hur den här övre medelklassflickan kan formulera teaterupplevelsen de på en gång delar och inte delar.

Mest katastrofala följder får fadern Manuels oförmåga att uttrycka sig och reflektera. Hans liv är en enda kamp med känslor, ilska, skam och ömhet. Han försöker döva dem med alkohol, men de hotar ständigt att bubbla över och gör det också.

Jag hoppas att den här romanen kommer i en riktigt bra svensk översättning snart. Tillsammans med alla andra böcker av Marion Brunet som verkar spännande men just nu ohjälpligt finns utom mitt räckhåll.

Similar Posts:

• Att ”ställa till det för sig”
• Ingen sommar utan nordic noir?
• Odödlig, dödlig ungdom
• En sommar av allt och inget
• Varsam dissektion av en ung kvinna

Livbärarna balanserar mellan en verklighet som är väldigt lik vår egen och något helt annat – ploten kan tyckas tillhöra ett eget sci-fi-universum, men de enda två saker som skiljer den värld som Mirjam lever i från vår egen är just de vetenskapliga framsteg som gjorts inom barnafödande och möjligheten till delat föräldraskap, och, kanske framför allt, den stigmatiserande kultur som uppstått kring ”naturliga” graviditeter och förlossningar. På så vis är fokus mycket tydligt: Rosvall verkar i denna sin andra roman vilja rikta kritik mot ett samhälle som vänder sig mer och mer bort från kroppen och ”det naturliga” till fördel för konstgjorda lösningar som anses vara framsteg, men som kanske är ett brott mot – eller i alla fall ett förbiseende av – naturen.

Tyvärr känns det tunt, kanske för att det inte riktigt går att känna igen det samhället kritiken riktas mot som vårt eget. Det är väl ändå ingen som ifrågasätter kvinnokroppen på det sätt som Rosvall implicit menar? Som samhällskritik faller boken därmed lite platt, vilket tyvärr också påverkar hela boken. Här finns nämligen inte mycket mer än Mirjams val och kval kring sin graviditet och det beslut hon tagit att lämna sin sambo och det samhälle hon känner igen. Det finns en tydlig romantisering kring kroppen och urkraften som en gravid kvinna utgör, en sinnlighet i språket som riktas till du:et i magen, men mer än något annat känns det predikande och privat snarare än personligt – och därmed, tyvärr, ganska ointressant.

Så kallad ”förlossningslitteratur” har diskuterats flitigt och fått mycket ris den senaste tiden. Det tycks dock trubbigt att fördöma en hel ”genre” och, utan att tala för all litteratur som handlar om graviditet och föräldrablivande, handlar den kritik som kan riktas mot till exempel Livbärarna mindre om själva ämnet i sig, mer om utförandet och premissen. Det är självklart omvälvande att vara med om en graviditet, och medför säkerligen mycket tankar om naturlighet och hur vi egentligen ser på kropp och funktion i vårt samhälle, men Rosvall lyckas inte ta det vidare från tankar som redan formulerats ideligen, och bättre, av andra kvinnor genom tiderna. Något hade behövt vara mer unikt och angeläget för att boken skulle kunnat nå upp till sina ambitioner.

Similar Posts:

• Briljant ämne och obehagliga frågor
• Mamma/pappa, förälder, människa … ?
• Den enes utopi är den andres dystopi?
• Kvinnan som skapande kraft med förhinder
• ”Just say YES!”

Ljudet av fötter inleds mer samtida och vardagsnära, med ett besök på en fertilitetsklinik. Monika och hennes pojkvän försöker få barn. Hon får krypa upp i gynekologstolen (eller snarare ner, som alla som suttit i en gynekologstol vet – man är aldrig tillräckligt långt ner) och sära på benen. Inga fel uppenbarar sig. Det skulle förvåna mig om du inte blir gravid inom ett år, konstaterar läkaren.

Nästa avsnitt har rubriken: ”Elva år senare”. Monika är fortfarande barnlös och försöker fortfarande få barn. Hon har passerat 40 nu, och undervisar på universitetet om mytologi. Pojkvännens saga är all. Hon har en ”grånad älskare” som inte vill bli pappa, men ändå medverkar som en slags informell donator. Och omvärlden är bara alltför villig att påpeka att ”Tiden går ju”. ”Barn är ändå livets mening”, och allt sådant där.

Det är märkligt, det där, hur snar omgivningen är att lägga sig i våra mest intima delar i namn av mänsklighetens fortlevnad. Helt främmande människor tycker plötsligt att det är okej att högljutt tolka andras kroppar, kanske till och med genom handpåläggning. Som om ingen någonsin haft problem att få barn, eller skulle ha någon form av kroppsliga komplex. Den bristen på medvetenhet är väl också delvis självuppfyllande – vem har någon lust att komma ut som reproduktivt defekt, överbefolkat jordklot eller inte?

Sara Lövestam väjer i alla fall inte för vare sig det smärtsamma eller det svartkantat humoristiska i tillvaron. Hon låter verkligen Monikas smärta och längtan och fixering vid barnlösheten ta sin plats, precis som hon aldrig väjt för världens mörka sidor. Samtidigt gör hon dem uthärdliga och faktiskt lätta och roliga att läsa om med sin underfundiga humor och stora värme.

Sakta men säkert vidgar hon också världen kring Monika. Hon har kanske inte egna barn, men där finns ett barn som uppenbarligen behöver henne: tonårskillen Texas, som sällan verkar vilja vistas i sitt egen struliga hem i samma hus. Dessutom inser Monika, själv uppvuxen i fosterhem, hur lite hon vet om sina egna släktingar, vem barnet hon längtar efter skulle kunna brås på. Hon börjar göra efterforskningar, fråga de få släktingar hon har och söka på nätet och i arkiv av olika slag.

Efterhand infogas släktingarnas berättelser i romanen, i tillbakablickar som förklarar hur livet blev som det blev. Besvikelser och missbruk, svikna förhoppningar, institutioner, sociala sammanhang där man inte tas på allvar. Här har verkligen gjorts ett gediget arbete i skildringen av människors livsvillkor. Varför Monika längtar efter en familj i en räcka av olyckliga familjer och smärtsamt misslyckat föräldraskap.

Jag läste den här romanen när den först kom ut i våras, men fastän jag hade massor att säga om den då, så fastnade jag istället i att läsa och läsa om hela författarskapet. Första nämnde någon att Ljudet av fötter har gemensamma karaktärer med Lövestams ungdomsbok En stark nolla, som kom ut ungefär samtidigt. Så nämnde någon annan Hjärta av jazz, och jag fortsatte att läsa och hittade kopplingar mellan nästintill alla Lövestams romaner. Jag älskar verkligen sådant! Det är så roligt, som små gåtor eller presenter att upptäcka.

Sara Lövestam är utan tveka en av Sveriges mest originella och spännande författare. Hon ger liv åt karaktärer och sammanhang som man sällan stöter på någon annanstans, och själva konceptet att den som flimrar förbi som en bifigur i en roman är huvudperson i en annan är så helt i linje med det. Såklart är alla huvudpersoner i sitt eget liv, och hennes karaktärer lever.

Andra Monikabok, Bära och brista, kommer lyckligtvis ut redan nu i höst. Det är ändå inte tillräckligt snart.

Similar Posts:

• Livet som var, som inte blev och det som är
• Monikaböckerna mot mål
• Måste en riktig kvinna vilja ha barn?
• Det råder ingen brist på barn i världen
• Nej, jag vill inte ha några barn

Så letade jag bokfakta om just En ö i havet när Olivia skrev om den härom veckan, och ramlade på den här, Nu, imorgon!. En ungdomsbok som utspelar sig 1968, hur har jag kunnat missa den?

Här får vi följa fyra ungdomar under ett intensivt dygn i livet. Det är maj 1968, i Göteborg. Runt om i världen pågår studentkravaller, Vietnamkrig och rockmusik. I Göteborg får Helena precis bekräftat att hon väntar barn. Li har författat sitt första flygblad om kriget i Vietnam. Micke suktar efter en motorcykel och friheten på vägarna, och Anders suktar efter Li.

Några av dem känner redan varandra, men allas vägar kommer under det här dygnet att korsas och på olika sätt snudda vid varandra under detta enda dygn. Det är välkomponerat och rimligt, med en fin känsla av tidsanda, av olika ungdomars olika drömmar och rädslor.

Såklart väcker romanen en hel del tankar om vad det är att vara ung i olika tider, på en gång likt och väldigt olikt. På många sätt öppnade sig väl världen då, 1968, när allt verkade komma i rörelse. Unga människor kunde skapa sig en egen tillvaro, med billiga rivningskontrakt och gott om jobb. P-pillret gjorde en annan sexualitet möjlig, tv-nyheterna kastade in världen i människors vardagsrum och medvetande.

Fast går det att göra allting nytt? Var allting verkligen möjligt? Vad hände med de där frihetsdrömmarna, med tankarna om internationell solidaritet sen? Vilka är dagens Li, Anders, Helena och Micke? Hur hade deras liv sett annorlunda ut idag? Hade den som engagerar sig politiskt då gjort detsamma nu? Den som tycker det känns fint att bli tonårsmamma tyckt detsamma nu?

Vem hade du varit om ditt liv utspelat sig i en annan tid?

Similar Posts:

• Vänskap, kärlek och ett försvinnande
• Möten över avstånd
• Det som inte kan göras ogjort
• Radikalisering att dra lärdom av
• Högst sannolik

Ja, blodet, som betyder liv men också död, eller uteblivet liv. Medan mormor tynar bort på gården, ramlar än en gång och närmar sig slutet, kommer Tove och hennes Hanna framåt i kön på den reproduktionsmedicinska avdelningen. Drömmen om ett barn är överväldigande och längtan tar sig nästan våldsamma uttryck; det som borde förena blir också något som stänger ute, blir något som leder till osämja, gräl, bråk. Det känns nästan obehagligt ärligt, det går över gränsen till det privata – eller gör det verkligen det?

Sällan har jag läst något med så mycket modersmystik, kroppen, kärlet, tyngden, det heliga, Mariamystiken, den utvalda, skimret. Samtidigt så kliniskt, eftersom det handlar om assisterad befruktning. Ägglossningstester, flyg till kliniken, pipetter…

- Så om de fryser in embryon kan inte jag bli mamma?
- Vadå mamma, det är klart du blir. Åt mina barn, säger jag.
- Dina barn?
- Du fattar.
- Jag vill också vara gravid.

Lyckan i att vara den som aldrig är ensam. Men också sorgen hos den som förlorar mest när missfallet är ett faktum.

Och allt får ta plats här. Samvetet – kunde hon ha gjort något annorlunda? De undanglidande svaren. Hur känns ett missfall? Hur vet man? På avstånd är det trösterikt hur den egna sorgen får andra att öppna sig. Alla dessa förlorade barn, för dem som längtade och hoppades, utstötta embryon för någon annan. Det är språket som skapar skillnaderna. De läkande orden och de sårande.

Allt man inte kunnat berätta om men så finns det där en dag. Tove samlar upp det i sina kupade händer. Öppen för det förflutna, öppen för det som ska komma. Nära livet, nära döden.

Släkten följa släktens gång. Jorden vi ärvde. Kampen som utkämpades för åratal sedan, då man utrotade ogräs med DDT och vann försörjning för sig och många fler. Nu är det ogräset som ska odlas för mångfalden, för EU-bidragen. Paradoxen inpå huden.

Och kanske viktigast av allt: orden, språket, hur de bygger oss och bygger historia. Det kärva bondska blandar sig med det förfinat författarska. Det växlar mellan situationerna men hela tiden på ett organiskt sätt. Det flödar och böljar och svämmar över och blir plötsligt kort och krasst men utan att det känns annat än rätt.

Det finns mycket som drabbar, ibland i det lilla, som hänsynen en annan generation kan visa. Hur mormodern som ramlar gång på gång men inte kan tänka sig att använda larmknappen hon fått om handleden – då skulle de ju storma in och väcka sonen, som hon visserligen själv försökt väcka med sina rop men –

Jag tänker på Birgitta Trotzig och Sara Lidman och jag avundas den där självklarheten som finns för släktens historia. Jag borde ha lyssnat mer på min farmor. Jag borde… Och så är det julhelg och min far har framme sin farfars klippbok, där världshändelser samsas med det allra mest lokala och jag läser förtjust här och där tills jag får frågan om jag vill läsa hans självbiografi. Mitt ja hade aldrig varit lika entusiastiskt om jag inte läst den här boken.

Similar Posts:

• På den ensammaste platsen
• Världens bästa mamma (nykter)
• Vackert om livet och döden
• Det råder ingen brist på barn i världen
• Att ta ansvar för sina (icke)barn

Det är väl ungefär det som får mig att önska Doften av ett hem av debuterande Bonnie-Sue Hitchcock. En miljö som känns spännande. Kanske också något med de olika ungdomars perspektiv som utlovas, jag minns inte riktigt. Någonting nytt – det räcker gott som skäl.

Hade det varit originaltiteln jag stött på, The smell of other people’s houses, så hade nog även den fångat mitt öga, men det är det alltså inte, och uppriktigt sagt har jag glömt vad det var för någonting när romanen väl landar i min brevlåda. Doften av ett hem, jaha.

Hem, visar det sig i alla fall, är något ganska problematiskt för ungdomarna i denna lilla pärla till debutroman. Ruth blir ivägskickad hemifrån när det blir uppenbart att hon brutit mot det lilla samhällets och inte minst den strikta mormoderns spelregler. Dora får bo hemma hos en kompis för att komma undan sina alkoholiserade föräldrar. Hank och hans bröder rymmer hemifrån av liknande skäl, och Alyce känner sig visserligen hemma på sin pappas fiskebåt, där hon hjälper till hela somrarna, men det gör också att hon måste missa dansprovet som kan avgöra hela hennes framtid.

På olika sätt och platser korsas de fyra ungdomarnas vägar och blir betydelsefulla för varandra. Röda sidenband binder dem samman.

Berättartekniskt är det också oerhört snyggt gjort. Inte allt som händer karaktärerna händer i romanens centrum. Perspektiven skiftar, och mycket sker lite i ögonvrån, sådär som andra människors liv pågår medan man är uppe i sitt eget drama. Plötsligt får man syn på varandra och möts, får betydelse. Liv går ihop och isär.

Avstånden kan vara avsevärda, inte minst geografiskt. Alaska breder ut sig, på en gång majestätiskt och småstadsaktigt, men avstånden – mellan nu och då, här och där, mig och dig – går att överbrygga.

Similar Posts:

• Före och efter
• Att ”ställa till det för sig”
• Då och här och nu
• Ava Hashemi som aldrig blir kär
• Gravvnojja 1973

Rebecca är femton år, och äldsta dotter till en av Fenis mammas bästa ungdomsvänner. Hon har blivit utslängd från sin skola när magen börjat synas. Hos Feni och hennes mamma kan hon få både undervisning och lugn och ro tills barnet kommer. Inför denna hjälp är hon nog tacksam, men mot den yngre Feni verkar hon till att börja med rätt dryg och nedlåtande. Feni är ju bara en unge. Rebecca är gravid.

Fast femton är ändå inte särskilt gammalt, och det är en läskig situation Rebecca har hamnat i. I panik har hon lyckats dölja graviditeten för sin mamma i över fem månader. Nu finns ett trevligt barnlöst par som ska adoptera babyn, så det är väl bara att vänta och hoppas att allt ska gå bra. Under tiden sitter hon här, i en främmande stad, hemma hos främmande människor som har det betydligt bättre ställt än hennes egen familj.

Såklart lär flickorna känna varandra – en ny generation grenar på ett starkt vänskapsträd. Det är också en stor del av behållningen av The dear one, den lite okonventionella utökade familj som Feni och Rebecca har omkring sig. De tre ungdomsväninnorna som kanske inte har jättemycket gemensamt längre, men som ställer upp för varandra när det gäller. Fenis pappa har dragit och bildat en ny familj någonstans, men mammans väninna Marion och hennes flickvän Bernadette har i gengäld blivit ett slags extraföräldrar. Tidigare bodde Fenis numera döda mormor hemma hos dem, och hon saknar henne fortfarande fruktansvärt.

Det är med andra ord en stark kvinnlig gemenskap som Woodson tecknar i The dear one. De är kanske inte alltid helt överens, men de stöttar varandra. Alltid.

Samtidigt är The dear one en berättelse om klass. Feni går mycket motvilligt (eller snarare lyckas hon nog faktiskt undvika det romanen igenom) till Jack and Jill, en social förening för välbärgade svarta barn och ungdomar. Hennes kompis Caesar har kanske svårt att begripa varför Rebeccas familj har det så dåligt ställt (”Men vad har de gjort med sina pengar då?”), men Feni är mycket medveten om att när klubben vill erbjuda henne att träffa ”rätt sorts folk” så inbegriper det knappast människor som Rebecca.

Similar Posts:

• Mörkret inombords
• Människorna som passerar
• American Girl
• Sommar av konsekvenser
• Möten över avstånd

Där befinner sig Sebastian, huvudpersonen i Gunnar Ardelius Tjuren från Solna. Gymnasiekompisarna har dragit ut på backpacking i Asien, men Sebastian har ingen lust att följa med. Det är bara frågan vad han egentligen har lust med, förutom att komma hemifrån? Ifrån mamma Agneta i lägenheten i Solna, där ”Alla åker förbi, ingen stannar. Ingen söker sig hit, man hamnar här”.

Kanske är det därför han följer med mammas nya jobbarkompis, eller snarare underordnade, hem. Hanna är betydligt äldre än Sebastian, 35, och doftar av ”den upphetsande och milda paniken från en kvinna som för länge sedan borde fått sina ägg befruktade”. Klyschigt nog är det precis vad som utgör Hannas agenda. För henne är Sebastian en potentiell avelshingst, en tjur, och för en kväll går han igång på tanken. Det gör inte precis hans livssituation mer lätthanterlig.

Samtidigt har han spanat in Katja, som håller på med improvisationsteater, på nätet och låtsas springa på henne av en slump. Han när en fantasi om att söka till scenskolan, om att bli sedd, och kanske personifierar Katja den drömmen. I deras relation är det dock Katja som är svår att nagla fast, samtidigt som Sebastian alltmer försöker undvika Hanna och problemen med henne.

Gunnar Ardelius är onekligen är bra författare, men Sebastian … jag vet inte. Egentligen behöver man väl inte tycka om en romankaraktär för att vilja läsa om honom, men med Sebastian har jag lite svårt att komma runt det faktum att jag mest av allt vill ge honom en örfil och väcka honom ur den egotrippade, konsekvensblinda tonårsslummern.

Similar Posts:

• Köra Volvo, lyssna på Springsteen och bli på smällen
• Hur lever man sina drömmar?
• En ny erotisk ungdomslitteratur
• Platt och pretentiöst, men lite snyggt ändå
• Oskyldiga blå ögon. Eller gröna?

Det här är inte första gången jag läser boken. Jag sveptes upp sent förra sommaren av bokens popularitet och slukade den, då på engelska. Så först och främst: vilken översättning. Normalt ilar det besviket i mig varje gång engelskan hörs bakom orden, när svenskan låter onaturlig och krampaktig. Men det är sällsynt i Maria Ekmans översättning. Hon har verkligen lyckats fånga Atwoods ton och känsla. Författarens sätt att säga mycket med små medel, att lämna läsaren med en halv pusselbit och en oroskänsla i magen.

Men boken. Boken. Av alla dystopier jag läst måste detta vara min favorit. Den utspelar sig i USA någon gång under slutet av 1900-talet. På grund av en ny sorts syfilis och föroreningar har födelsetalen stadigt gått ner. Som en följd av detta blir kvinnor ovärderliga för nationen, eller kanske snarare deras kroppar och förmåga att bli gravida. Långsamt förlorar kvinnorna sina rättigheter och vid historiens början har allt detta redan hänt. Offred är en så kallad Tjänarinna, vars uppgift är att föda barn åt landets mäktiga män. Landet drivs av religiös fanatism och alla kvinnor är extremt hårt kontrollerade.

Historiens styrka ligger i dess trovärdighet. Här finns inga hjältar. Inga otroliga vetenskapliga genombrott. Offred, vars riktiga namn aldrig avslöjas, är otroligt mänsklig. Hon revolterar, visst, men i små steg. Det går inte annat. Hon avskyr det som har hänt, men hon gör inte mycket för att stoppa det. Man anpassar sig: ”Vi är tvåbenta livmödrar, det är allt: helgade kärl, kringvandrande kalkar.” I stället är det framför allt tristessen som ständigt hotar, som kan få henne att begå ett misstag. Offred plågas av tristess, om bara något ville hända, och längtan. Efter värme, ett samtal, sin mor. Sin familj.

Det är skrämmande. Smärtsamt. Det är inte svårt att tänka sig hur det skulle vara att leva så som Offred gör, även om man inte gärna vill. Och säkert är mycket av det en realitet för kvinnor redan idag. Boken påminner oss om hur viktigt det är att värna om våra rättigheter, men också hur svårt det är. Och hur i princip omöjligt det kan vara att slåss inifrån ett låst system som inte vill annat än utnyttja dig.

Jag rekommenderar boken med värme, men också försiktighet. Det är en stark bok, svår och tung att läsa samtidigt som den imponerar. Men också viktig. Och så mycket bättre än tv-serien.

Similar Posts:

• Vacker gestaltning av brutal dystopi
• Välsignad vare frukten
• Obehagligt aktuell feministbibel fyller 20
• Den starkare
• Det sista som dör är hoppet?

Det är kanske på en gång inte så konstigt och lite farligt. För är aborträtten så självklar, egentligen? Den har drygt 40 år på nacken, visst, men vi har åtminstone ett riksdagsparti som vill inskränka den, starka krafter runt om i världen som vill eller har förbjudit den, och pågående rättsfall kring vårdpersonals rätt att vägra denna och liknande arbetsuppgifter. Självklar?

Så här berättar journalisten och författaren till 100 om dagen, Anna Bengtsdotter, i sitt förord:

När jag själv ställdes inför situationen att ha blivit oplanerat gravid och valde att göra en abort, pratade jag med mina vänner och familj om detta. Jag insåg då att jag hade många människor runt mig som delade samma erfarenhet. Men de öppna samtalen om upplevelserna och känslorna saknades. [---] Att göra abort är omgärdat av tabu och stigmat kring denna livserfarenhet är stark.

För att bryta detta tabu började Bengtsdotter själv intervjua människor som genomgått aborter. Av sådana samtal består bokens första del. I den andra sätts de personliga berättelserna in i större sammanhang, bland annat i dialog med experter som Ingrid Frisk, sexualpolitiskt sakkunnig på RFSU, och Lena Lennerhed, idéhistoriker som skrivit om abort, bland annat i boken Historien om ett brott.

De båda delarna fungerar fantastiskt bra som en helhet. Det är inte vattentäta skott emellan dem, utan de får förklara och fördjupa varandra. På så sätt får diskussionen om abort kött och ben, och betydligt fler nyanser än debatten vanligtvis har. Det gör 100 om dagen till en bok som borde vara obligatorisk läsning för vårdpersonal, och egentligen för alla andra som på något sätt reflekterar över abort också.

Kanske är 40 år trots allt inte särskilt länge? För även om personerna i boken som valt en abort kan vara säkra på sitt beslut och inte alls enbart ha de förväntade känslorna av sorg, tvivel och trauma, så finns också en stark skamkänsla över att som vuxen människa alls ha försatt sig i situationen att vara oönskat gravid. Man skäms över att ha ”klantat sig” med preventivmedel, över att ta upp resurser i vården, över känslor som inte passar in i mallen och som man förväntas hålla tyst om.

Forskaren Anneli Kero menar att vi borde tala om abort som ett sätt att ta ansvar och sätta in det i ett sammanhang där kvinnor medvetet väljer när och hur de kan och vill ha barn – ”det är egentligen inte så konstigt att bli oönskat gravid. Bara det att kvinnor kontrollerar sin ägglossning i tjugo år är ju ett rätt revolutionerande ansvar”. Därför ställer hon frågan ”är det egentligen något fel på den abortnivån vi har?”

Similar Posts:

• Mångsidigt och inkännande om aborternas historia
• En kamp med kvinnokroppen som slagfält
• Mamma/pappa, förälder, människa … ?
• Det råder ingen brist på barn i världen
• Syns inte, finns inte?