På väg till fästmannen tar hon fel avtagsväg i hällregnet och stannar till vid ett motell. Hon checkar in under falskt namn, tilldelas ett rum och blir faktiskt inbjuden att äta middag hos den lite avige motellägaren, Norman Bates. Han är inte det hetaste middagssällskapet, ältar mest sin relation med sin dominerande mamma, och Mary ser bara fram emot en lång, skön varm dusch.

Japp. Ni kan höra de hetsiga stråkarna, va?

Idag är det film- och tevetema på dagensbok.com och Psycho har gett upphov till en hel del både film och teve. Först förstås Alfred Hitchcocks filmatisering från 1960, så de tre uppföljarna (1983-1990) och Gus Van Sants remake 1998. Själv blir jag nyfiken på Blochs roman efter att ha sett filmen Hitchcock (2012), om hur hans Psycho blev till – som jag i sin tur ser på grund av teveserien Bates Motel (2013, men tydligen inte den första teve-spin-off:en), någon sorts prequel om Norman Bates tonårstid, fast den utspelar sig i vår egen samtid, i en slags Twin Peaks-liknande håla fylld av mörka och skruvade hemligheter.

Som Göran Tunström en gång skrivit: ”Så där kan man hålla på, och det gör jag.” Jag tycker ofta en berättelse blir intressantare ju fler som rycker i den, ju fler som vill använda just den för att berätta något eget. Sen kanske inte Psycho är just det bästa exemplet på ”något eget”, det får medges.

För det är väl en gång Hitchcock som präglat den här berättelsen, som satt sin stämpel så djupt att andra har haft svårt att hävda sig. Men längst upp på min utgåva av romanen står det ”’Psycho all came from Robert Bloch’s book.’ – Alfred Hitchcock” och det stämmer egentligen. Jag blir förvånad över hur väl jag känner igen filmen i Blochs roman (bortsett framför allt från att Anthony Perkins var betydligt snyggare än Bates framstår i romanen) och har egentligen svårt att bedöma den som självständigt verk. Hur spännande vore det om jag inte visste så väl hur det kommer sluta?

Något finlir kan man kanske ändå inte anklaga Bloch för att hålla på med. När privatdetektiven Arbogast kommer in i bilden kan jag helt omöjligt sluta att läsa (i huvudet) med det där parodiska noir-uttalet. Det finns ändå något klart modernt över hans insikt att det läskigaste ofta finns i våra huvuden snarare än i okända monster – även om jag också ser något lätt daterat i tanken att söner till ensamstående mödrar skulle löpa stor risk att bli seriemördare – och om det sedermera blivit just en ganska uttjatat seriemördartyp, typ 1A, så är det kanske snarare ett tecken på Blochs stora inflytande än i egentlig mening hans fel.

Jag blir i alla fall nyfiken på Blochs uppföljare, ja, för han skrev ju också sådana, som inte hade direkt med filmuppföljarna att göra. Hans Psycho II (1982) ska, åtminstone enligt amerikanska Wikipedia, ha börjat som refuserat manusförslag till film-2:an, och vara en ”social commentary on splatter films” där Bates själv beger sig till Hollywood. Filmbolaget uppskattade tydligen inte ironin, vilket inte tycks ha avskräckt Bloch, precis. I sin nästa uppföljare, Psycho House (1990), återöppnade han nämligen Bates Motel som turistattraktion.

Similar Posts:

• Den hotfulla dubbelnaturen
• François Truffaut som intervjuobjekt
• En suggestiv skräckis
• Från teveserie till långfilm till roman
• Misslyckad tribut till skräckens mästare

Enligt traditionen ger vi er därför våra bästa tips. Det är allt från årets topplistefavoriter, till bortglömda pärlor, till sommarläsningstraditioner – böcker vi läser om och om igen varje sommar.

Trevlig sommar!

önskar

Dagensbok-redaktionen genom Anna Carlén

Alice Thorburn:

Analys av ett försvinnande av Hisham Matar
Vårens bästa läsning för min del var denna korta, lågmälda, men urstarka, roman. Handlar om Nuri, vars pappa har flytt Libyen efter Khaddafis maktövertagande. Pappans liv är på många sätt är ett mysterium för Nuri, och inte blir det bättre när han kidnappas och försvinner. Men det här är ingen politisk thriller, istället handlar det om vad man berättar för varandra i en familj och vad man inte säger. Om tysta överenskommelser och känslor som förblir outtalade. Och om ett barns sätt att leva med det.

En flicka kom till Bagdad av Agatha Christie
Den här läste jag förra sommaren på sommarstället där en komplett samling Christie-böcker finns. En perfekt sommarbok om man vill ha något lättsmält och lättläst, men ändå inte dåligt. Det här är en bok på gott humör, med en hjältinna som råkar få ett jobb i Bagdad och hamna mitt i en spionhistoria, och som rakt igenom behåller sin naivt rättrådiga inställning och sin ack så femtiotalsaktiga rättframhet. Också intressant med bilden av Bagdad på 40-talet, när Irak fortfarande var väldigt präglat av den brittiska närvaron.

Fågel Bix av Lisa Rydberg
Och så lite serier. Det här är en rätt galen bok om en vetenskapskvinna som uppfinner ett mirakelmedel, kallat Fågel Bix, som gör både människor och djur starka och euforiska, men som med tiden visar sig ha en del bieffekter. Kvinnan vägrar dock ge upp sitt livs skapelse och flyr mellan länder med sitt undermedel. En hel del blinkningar till både öststaternas idrottsunder på åttiotalet och kalla krigets vetenskapliga experimenterande blir det. I fina, fantasieggande bilder som blandar collageteknik och måleri.

Anna Carlén:

Ljus av Inger Christensen
Inger Christensens debutdiktsamling är lika fulländad som den är föränderlig. Det är ljuset, förstås. I ljusets ständiga närvaro, i allt det växande och födande, ligger sorgen tätt inunder. Som att medvetandet aldrig blir lika skarpt som när vi vet att ljuset kan och kommer att skingras. Därför: läs den här boken nu och varje dag i sommar.

De små hästarna i Tarquinia av Marguerite Duras
Många har kallat De små hästarna i Tarquinia för den ultimata sommarboken. Med detta i åtanke läste jag den för första gången för ungefär ett år sedan. Jag var skeptisk till en början, tyckte den kändes instängd, självupptagen i all sin medelklassiga semesterproblematik. Sedan hände något. Den bet sig fast, det var kanske stämningen, eller stillheten. Omtagningarna. Kanske den skavande parallellhistorien. Men framför allt var det nog den plågande värmen som Duras beskriver som ingen annan. Hur människor äts och äts, av värmen och varandra.

4xprosa av Christine Falkenland
Jag läser alltid Christine Falkenland på sommaren. I 4xProsa får vi hennes fyra första romaner som alla är poetiskt febriga, smutsiga och högstämda, fyllda av skuld, begär, sexualitet, smärta och längtan. Allt i de Falkenlandska, mycket speciella landskapen.

Björn Waller:

Brevboken av Michail Sjisjkin
Jag har sagt det förut och jag säger det igen: En sommar utan en tjock rysk roman är en bortkastad sommar; man behöver de kalla vindarna för värmen och de stora idéerna för hängmattan. Sjisjkins kärlekshistoria mellan två människor (eller om det nu är två världar) som aldrig kan mötas är precis så uppslukande, genomtänkt och drabbande som man kan kräva.
(Efterrätt: Satans Dostojevskij av Atiq Rahimi, för satir på hela alltet)

I Hotel av Karen Tei Yamashita
Och för den som föredrar en lika idéstinn men också härligt anarkistisk amerikansk tegelsten är Yamashitas historia över 10 års outsiderskap och revolutionsförsök i skuggan av Vietnamkrig och kulturrevolution i San Francisco ett måste. Hur kan ni motstå en bok som har ett kapitel i form av en kinesisk folksaga omtolkad till ett dansnummer till frijazz?
(Efterrrätt: Inneboende brist av Thomas Pynchon, som förberedelse på höstens nya Pynchonroman, och Paul Thomas Andersons filmversion)

Hoppe av Felicitas Hoppe
…jag har faktiskt inte läst den än, men inför sista delen av Knausgårds självmonografi i augusti känns det som att man bör rensa munnen med en memoar som lovar att inte tala sanning, halva sanningen, och allt annat än sanningen.
(Efterrätt: Mästaren Ma av Willy Kyrklund, som hugger benen av allt vad litterär sanning heter och sedan syr på dem igen. Finns gratis på litteraturbanken.se.)

Ella Andrén:

Mississippi av Hillary Jordan
Finns det en genre jag förknippar särskilt med sommarläsning så är det nog historiska romaner – att verkligen ha tid att läsa intensivt och gå in i en annan tid. Om de senaste dagarnas värme håller i sig kommer hettan på den amerikanska landsbygden strax efter andra världskriget kännas nära. I Mississippi flätar Hillary Jordan samman två familjers öden, en svart och en vit, vid en tidpunkt när mängder av konflikter ställs på sin spets. Hon gör det enormt skickligt och med en melodramatisk touche som verkligen känns klassiskt stor amerikansk roman. Jag ser också fram emot att läsa Jordans senaste roman, science fiction-historien When she woke.

Vi kom över havet av Julie Otsuka
Ännu en historisk roman – den här om japanska postorderfruar som kom till USA 1919 och som tillsammans med sina familjer ”försvann” efter anfallet mot Pearl Harbour 1941 – och kanske det formmässigt mest intressanta jag läst i genren någonsin. Otsuka berättar dessa skilda kvinnoöden i vi-form och tar den socialhistoriska tanken om att ge undertryckta grupper röst till en skönlitterär nivå som fascinerar mig långt efter att jag slagit igen boken.

De förlorade barnen av Jens Mikkelsen och Katia Wagner
Vårens mest upprörande fackbok. De flesta svenskar har förmodligen en bild i huvudet av hur det går till när ett barn försvunnit. Av medial uppmärksamhet, polispådrag, skallgångskedjor. När ett ensamkommande flyktingbarn försvinner händer mycket lite av detta. Normalt gör man en formell efterlysning och antecknar ”Inga operativa åtgärder.” Efter två månader tas efterlysningen bort och ärendet avslutas. Barnet förmodas ha lämnat landet och inte längre vara vårt problem. Bara mellan 2007 och 2012 försvann 1202 ensamkommande flyktingbarn i Sverige. Journalisterna Jens Mikkelsen och Katia Wagner har försökt ta reda på vad som hänt några av dem.

Håkan Kristensson:

Regnbågen har bara åtta färger av Peter Pohl
Matematikprofessorn Peter Pohls ungdomsböcker är mer än bra. För mig blev många av dem till ett trauma för livet. För sluten är inte alltid regeltyngda. Snarare fruktansvärda. Och jag lärde mig litterär sorg. Men detta är hans första bok om det som ska visa sig vara ett vidrigt sommarkollo i Stockholms skärgård. Pennalism och kärlek. Från ett barns perspektiv. Han fångar språket utan regler – kanske en matematikers flykt från formler och skit. Peter Pohl är en poet. Han är också en del av min ungdom.

Mars är en lång månad av Karin Bellman
Karin Bellman är sommarens poet. För mig. Även om titeln är som den är. Men lite mjuk och känsloväckande poesi, empatiskt frigörande fri. Vad som är synd är att Karin Bellman inte gett ut en diktsamling på tolv år. Så en pik till henne och oss! Midsommar är en lång dag, den längsta – nog har vi plats för poesi? Och Karin Bellman bör väl ha tid att skriva, kan man tycka.

Sagan om Fatumeh av Gunnar Ekelöf
För oss som inte helt köper midsommar. För ”om hösten eller om våren”, vad gör egentligen det? Men sommaren är en årstid som sätter perspektiv. Ta inte med boken till stranden. För perspektivskiftet kan leda till cynism. Bada, gå hem och sätt dig och läs ensam. Ekelöf kommer hålla dig sällskap på ett helt annat sätt.

Kari Kapla:

Den femte rollen av Robertson Davies
Det här var mitt första möte med den kanadensiske författaren Robertson Davies. Jag köpte den på ett antikvariat, utan omslag, bara bruna pärmar med titeln och författarens namn. Det räckte med att läsa första sidan för att bli fast. Ett fantastiskt språk och en fantastisk berättelse. Helt klart en av världens bästa författare någonsin. Denna bok är den första i Deptford-trilogin, vilket är bra, eftersom en måste läsa allt han skrivit när en väl har börjat. Det är lite bildningsroman över hans böcker, jag minns att i en bok lärde jag mig allt om konstförfalskning. Han var förövrigt kompis med John Irving, en annan favorit.

Den gula taxin av Jonathan Stagge
När jag hade läst alla Agatha Christie, Dorothy Sayers och Ellery Queen som fanns i mormor och morfars bokhylla tog jag mig an författarparet Webb & Wheelers alla alias: Jonathan Stagge, Patrick Quentin och Quentin Patrick. Klassiska pusseldeckare i oemotståndlig 40-talsstil. Under åren har jag letat i antikvariat och byggt upp en fin samling av författarduon. En samling jag inte kan skiljas ifrån. Det är så mycket sommar hos mormor och morfar i den. Gräsmatta, måsar som skriker, barn som plaskar i vatten och mordgåtor.

Skimmer av Göran Tunström
Att tipsa om Göran Tunström på en sida för bokälskare är väl lite som att tipsa om att jorden är rund. Men jag avundas alla som fortfarande har dessa läsupplevelser framför sig. När han gick bort kändes det som en kär gammal vän hade gått bort. Jag blev arg och ledsen, men kanske mest av allt kände jag mig, på ett otroligt själviskt sätt, lurad på de böcker han ännu inte hunnit skriva. Jag är själv född och uppvuxen i norra Värmland, och känner så väl igen mig i de stämningar som präglar hans böcker. Varning dock för sträckläsning och att övriga familjemedlemmar kan känna sig ignorerade medan läsning pågår.

Lina Arvidsson:

Lyckliga i alla sina dagar. Om pengars och människors värde av Nina Björk
Det här är den viktigaste debattbok jag läst på länge, eftersom den faktiskt kritiserar hela det system vi vant oss vid. Kommersialismen, där pengarna är det som styr; kanske inte bara hur vi tar hand om vårt hushåll utan även vilket parti vi röstar på, vilken partner vi väljer och hur vi ser på vårt mänskliga värde. Det är en farlig utveckling. Läs den här boken för att stoppa den, och börja ifrågasätta om det verkligen är så du vill ha det.

Jag vill ju vara fri: En bok om Lena Nyman av Annika Persson
Lena Nyman var en av Sveriges stora genom tiderna inom svensk film och teater. Den gängse bilden av henne är en bubblig, söt sexsymbol, den svenska synden i en lagom rolig förpackning. Läs den här boken för ett porträtt som går mer på djupet, för att få en bild av människan Lena Nyman och konstnären Lena Nyman, och för lite god svensk filmhistoria med intrikata detaljer du inte visste om, t.ex hur det gick till på Svenska Ord ABs fester…

Nalkas ljuva sommar av Stewe Claeson
Den är lite omständlig att få tag på, men oj så bra denna litterära pärla passar till suset av löv, vågor och varm sol på benen. Claeson skriver poetiskt och experimentellt om Sivert som tar jobb på en ö som musiklärare, träffar de två underliga systrarna Magdalena och Katarina, och för första gången befinner sig i livet, istället för på tryggt avstånd betraktande det. En av mina absoluta favoritböcker.

Similar Posts:

• Sommarläsning 2014
• Sommarläsning 2012
• Sommarläsning 2011
• Sommarläsning 2015
• Vecka 41 på dagensbok.com – En kamp, ett författarmöte och en roman om kärlek

Göran Tunström skriver till bilden av den allvarsamme unge mannen som står med armarna korslagda och med bar överkropp i sovsalen:

Året efter gick allt långsammare
Benen sa: jag vill inte
Munnen sa: jag säger inte längre sånt
Armarna sa: Aldrig mer
Någonting var i vägen: Hon med fräknarna
Hade sett på mig, stått i dörren
Med ena handen på höften,
Flera veckor äldre än mig.

Fotografen Mikael Andersson arbetade på Johannesgården i Dalarna, en barnkoloni för Stockholmsbarn, någon gång på åttitalet. Kameran fanns alltid med i vardagen. Han sände ner en kollektion bilder till Göran Tunström på Koster, som skrev ett antal dikter och en prosatext till bilderna. Sen blev materialet liggande. Fotografen hamnade i konflikt med förlag som ville trycka med alltför dålig kvalitet. Nu har trycktekniken blivit bättre och Elanders Fälth & Hässler har gjort ett storartat arbete med de svartvita bilderna.

Andersson har den där förmågan att närma sig barnen med ödmjukhet och respekt. Han har den fotografiska snabbheten och han lyckas fånga det avgörande ögonblicket. Väldigt ofta är det avgörande ögonblicket då inget egentligen händer. När de tre flickorna i översta våningssängen stirrar framför sig, inneslutna i sina egna tankar. Eller när man dansar och försiktigt håller om varandra oberoende om man är mer än huvudet högre än sin partner.

Anderssons bildpoesi och Tunströms textpoesi gör den här boken till en livsbejakande rapport från ett gränsland – mellan barn och vuxen.

Similar Posts:

• En domstolsförhandling
• Krönikor en högtid
• Play it again, Göran
• Om att sätta punkt. Eller inte.
• Gatan inpå livet

foto: Tomas Wågström och Andreas Rasmusson.

Jag kan snabbt bocka av de flesta av mina frågor i blocket, Ingvarsson tar upp dem alla. Den hyfsat fåordige och excentriske Knausgård drar handen genom det silvriga halvlånga håret och förklarar att han faktiskt inte alls tänker innan han skriver. Han bara skriver. ”Jag har ett lätt autistiskt drag som gör att jag kan stänga ute hela världen.” ”Men det här med tidslinjerna?” försöker Ingvarsson. ”Fanns det ingen plan med det, hur du hoppar från nutid som liknar dagboksanteckningar, och minnesbilderna från dina tonår?” ”… nej”, håller Knausgård fast. ”Om jag vet på förväg vad jag ska skriva tappar jag helt lusten att skriva det.”
Det kunde varit mina ord, tänker jag, sådär idolförälskelselöjligt.

”Läsaren skapar intrigen”, säger Sigrid Combüchen, som förklarar att hon i sitt skrivande utgår från ett antal enklaver. Hon skriver i scener, också hon utan att vilja veta något i förväg om hur resultatet blir. Hennes roman Spill. En damroman som fick förra årets Augustpris utspelar sig på 30-talet och handlar delvis om en brevväxling mellan en fiktiv Sigrid Combüchen och Hedwig, en svensk läsare. Denna ”Hedda” får vi sedan följa som ung.

”Undertiteln till din roman är damroman. Hur kom det sig att du ville kalla den för det?” frågar Ingvarsson, som även skämtar om hur Sydsvenskans kulturredaktör frågat vilka nya genrer som var på gång från Norstedts nu då; ”ni är ju så bra på att skapa sådana”.

Combüchen svarar att hon från början inte visste att det var en damroman hon skrev på, på samma sätt som hon i ett tidigare arbete först efter några sidor insåg att det här ju är en graalroman! Hon tror på att stänga ute tanken på läsaren så mycket som möjligt i en förstaskrivning. Hon citerar Göran Tunström, som också pratat om hur ögonblicksbilder skapar romaner. ”Att ha en fantastisk berättelse, vad är det?” säger Combüchen på sitt krassa, härliga sätt. ”Det blir en amerikansk framgångssaga, det vill säga ingenting. Fullkomligt ointressant.”

Knausgårds romaner har fått ett mycket mer skandalomsusat mottagande i Norge. Där diskuteras frågan om moral, och man hänvisar då främst till den skamlöshet med vilken Knausgård återger sin nu döde far, men även vänner, sin fru och inte minst sina barn; nu små men en dag kommer de att kunna läsa sin pappas ord. ”Som en super-8-film”, som Ingvarsson uttrycker det. Får man lämna ut människor hur som helst? Har man ett ansvar som författare?

Men nej, tycker författarna. ”Alla människor som känner en författare blir omedvetet grund för material. Dolt eller icke dolt”, som Combüchen så fint förklarar det. Samtidigt handlar det om att belysa situationer och personer, och även om det man skriver utges för att vara självbiografiskt (vilket ingen av författarna egentligen vill att deras verk ska läsas som), så är det alltid genom författarens ögon det belyses. Att berätta en objektiv sanning är inte möjligt, eller ens önskvärt, när det kommer till skönlitteratur.

I frågestunden efteråt säger en kvinna i publiken några tänkvärda ord om saken. ”Varför pratar alla om hur Knausgård kan beskriva sin far på det viset? Varför pratar ingen om hur Knausgårds far kunde behandla honom så?” Hon menar på att det visar på kärlek att så ärligt beskriva en annan människa. Att det tvärtom vore värre om han inte hade gjort det, en åsikt även Combüchen berör. Jag tänker att de har helt rätt. En författares uppgift är att i sina beskrivningar bli så precis som möjligt. Att skriva om en död människa och inte vara helt igenom hyllande och vördnadsfull, utan tvärtom smärtsamt ärlig, är ur litterär synvinkel det bästa sättet. Kvinnan i publiken snuddar vid hur mycket det betyder för människor som själv har haft trasiga hemförhållanden, att någon vågar lyfta upp det och visa hur det kan se ut, utan att försköna eller överdramatisera. Det är en viktig synpunkt, och det blir tyst i salen under de vita pelarna någon minut efter, för orden att smälta in.

Jag vågar ställa ett par frågor också, även om det blir lite darrigt att titta rakt in i ögonen på en idol sådär. Får veta att Knausgård inte tar hjälp av dagbok för att minnas sina tonår, utan snarare överväldigas som Proust. ”Det var det som satte igång hela romanen. Det handlade om städer, stämningar. När som helst har det kommit upp nya minnen, när jag går i skogen, eller i och med att jag börjar skriva om det.”

Återigen berörs detta att skrivandet alstrar mer skrivande. Hur man minns genom att skriva, som en meditativ rörelse. Knausgård har tidigare förklarat hur skrivarprocessen i sig är magisk för honom. Hur han skriver saker han aldrig skulle våga säga, som att det skrivna ordet tillåter och plockar fram mer, och jag tänker på anonymiteten jag ofta känner när jag jobbar med min blogg. Hur det är lätt att bli för personlig, för att man inte ser sin läsare i ögonen.

Jag frågar också om produktiviteten, hur den är möjlig. I början utannonserades det att Knausgård skulle fullborda alla sex banden på ett år. Det misslyckades han med. Nu har han cirka 200 sidor kvar till fullbordan. En resa är bokad till Korsika på söndag, men familjen får åka utan honom. Hur ser en arbetsdag ut för Karl-Ove? (Vi är på förnamnsnivå i utfrågningen.) ”Jag går upp vid 3-4-tiden. Sen jobbar jag till 3-4 på eftermiddagen. Sen hämtar vi barnen på dagis, eller min fru gör det. Sen tar jag några timmar för att läsa igenom det jag producerat. Och så går jag och lägger mig ganska tidigt.”

Utanför står jag och pratar lite grann med Knausgård och hans fru. ”Jag är van vid det här undantagstillståndet”, säger hon. ”Det är som att jag har glömt hur livet såg ut innan det.” Jag tänker på de hårda orden i del ett, om hur en nybliven far slits mellan att vara med sina barn och att skriva, och i slutändan ändå väljer skrivandet. Är det moraliskt förkastligt och hjärtlöst? Eller är det i sanning att göra det man tror på? I majkvällen som känns som en junikväll kittlar skrivnerven efter allt pratande om skrivande, jag och min kompis diskuterar våra romanprojekt och jag lutar mig tryggt mot det andra alternativet. ”Dina barn kommer att revoltera mot dig ändå”, som Sigrid Combüchen så enkelt konstaterar. ”Med eller utan roman.”

Similar Posts:

• En värdig Augustvinnare
• Augustprisvinnare
• Augustprisnomineringar 2010
• Nominerade till Augustpriset 2017
• Musikvecka: Galning i tvångströja, myt eller sanning

Själv broderar jag, på grund av slumpen i en passionerad språkhistorielärares gestalt, runor – och lär mig hur föga okontroversiellt det är. En bekant som fått för sig att tatuera in sitt namn med runor får helt enkelt nobben av tatueraren med motiveringen ”vi gör inte nazistsymboler här”. De forntida runristarna skulle nog ha blivit lite förvånade.

Senast på 1990-talet lät vi handfallet högerextrema rörelser kidnappa nationella symboler som flaggan och nationalsången, vikingarna och runorna – och inte krävs det särskilt mycket galghumor och känsla för kronologi för att se det ironiska i det senare? Traditionen går tillbaka minst till förra sekelskiftets nationalromantiska strömningar. Då fanns förstås också det besvärande sambandet med den rasbiologiska forskning som Sverige gick i bräschen för och som landade i, just det, Förintelsen. Boktipset här är naturligtvis Maja Hagermans fantastiska Det rena landet. Om konsten att uppfinna sina förfäder från häromåret.

Personligen är jag tämligen likgiltig inför både flagga och nationalsång får erkännas. Kanske har det att göra med att jag är så – och det är kulturtantsklyschigt, jag vet – ointresserad av sport och den ofta krigsinfluerade retoriken kring det. Inte ens i sporter jag gillar har jag något större behov av att beskriva de skickliga utövarnas prestationer i något ”vi”, även om vi råkar vara produkter av samma nationalstat. De vinner eller förlorar. Jag sitter hemma i tevesoffan, tappar en maska om det blir riktigt spännande och fattar bara hälften av reglerna.

Är det något som är självklart svenskt för mig så är det väl snarare språk och litteratur. Den lite melankoliska naturen och vädret med mer eller mindre fyra urskiljbara årstider, och så litteraturen. Selma Lagerlöfs och Göran Tunströms magiska Värmland, kargheten och humorn hos Vilhelm Mobergs eller Moa Martinsons figurer, Tage Danielssons finurliga samhällskritik eller varför inte Sofia Karlssons oerhört vackra Dan Andersson-tolkningar.

Så måste ett kulturarv, vilket det nu vara månde, gå ut på att upphöja det egna på bekostnad av andra? Rimligtvis inte. Vem man är måste väl inte oupplösligt hänga samman med att någon annan är annorlunda och sämre?

Kanske har vi helt enkelt för höga krav på originalitet. Det är också en romantisk och historiskt sett ganska ung idé. Människor är inte särskilt originella. Möjligen är vi unika kombinationer av samma gamla klyschor. Gott så. Kanske kan vi då och då lära av våra misstag. Till skillnad från runorna är ju vare sig människors eller länders identiteter huggna i sten.

Similar Posts:

• Klasskamp/klasskramp
• Kom lite närmare din inre bonde
• Drömsk kärlekssaga om sorg och musik
• ”Vad är det för en larvig skräck för sjuttiotalet som aldrig upphör?”
• Tyst i klassen?

- Selma Lagerlöf fyller 150 år. En väldigt cool författare som kunde förtjänat ett riktigt skoj kalas.

- Och Riksteatern fyller 75 år. Även detta en mycket cool institution, i synnerhet för alla oss som hävdar att det faktiskt finns och bör finnas ett kulturliv utanför Stockholm.

Kontentan av dessa två hedervärda begivelser är, bland annat, den senares turné med den förras symbolmättade saga En herrgårdssägen – ett utmärkt tillfälle både att se magiska Västanå teaters fullkomligt magiska uppsättning av historien och att läsa eller läsa om Lagerlöfs fullkomligt magiska roman.

En herrgårdssägen är Lagerlöfs symbolmättade Skönheten och odjuret-historia om Gunnar Hede, en skoltrött student som helst spelar fiol dag och natt. Han lämnar Uppsala för att rädda föräldrahemmet, herrgården Munkhyttan, från ekonomisk ruin, men har otur. Han investerar i getter som dör i ett snöoväder, hans fästmö slår upp med honom, och han flyr in i galenskap. Som den sinnessvage Getabocken irrar han runt som småhandlare och råkar rädda livet på en ung flicka, Ingrid. Hon kan så småningom känna igen Gunnar i dåren och kanske också långsamt försona honom med historien.

Det är svårt att diskutera En herrgårdssägen utan att hamna i klichéer om kärlekens helande kraft och det ena med det andra. Vad som gör Lagerlöf stor är kanske just hennes förmåga att ge form åt det så grundläggande mänskliga på ett så fullkomligt naturligt sätt att det är svårt att tänka sig att hennes berättelser inte bara funnits där alltid. Kanske är det därför hon genom litteraturhistorien gärna har avfärdats som sagotant som tjuvlyssnat ute i stugorna snarare än som den enormt bildade, om än lyhörda, konstnär hon är.

Ingen gestaltar väl människans bräcklighet och dårskapens välsignelser och faror lika ömsint och kärleksfullt som Selma Lagerlöf gör (fast Göran Tunström följer tätt i hennes fotspår). Precis som i Tunströms Juloratoriet spelar också musiken en liknande dubbelroll, som tröst, magi och farligt lockande verklighetsflykt. Musiken för samman Gunnar och Ingrid, musiken bär på löften om att kunna läka, kunna rädda och bära varandra. Det är en skir men ömsesidig och hållfast kärlekssaga Lagerlöf har skrivit, en liten saga som i all sin anspråkslöshet hör till de största.

Similar Posts:

• Play it again, Göran
• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?
• Snabblektion om Selma Lagerlöf
• Svenskar kräva dessa komplex?
• Storartad berättarglädje

Ingenting är så farligt som begåvning.

Att vara med på noterna, att förstå musiken men inte kunna leva den är delvis vad Juloratoriet handlar om. Aron och hans son Sidner blir varse hur ett ögonblick kan fortgå ett helt liv då deras hustru och mor omkommer. Kärleken blir ett förstörande medel för dem båda, verklighet och sken allt svårare att hålla isär. Trots att Tunström valt att mestadels låta sin roman utspela sig i den jordnära småstaden Sunne, färgas berättelsen av magisk realism – något som förknippas med latinamerikansk litteratur.

Juloratoriet återfinns år efter år på listorna över den mest älskade och högst skattade svenska litteraturen. Inte bara intill den står Selma Lagerlöf, Sara Lidman, Ivar Lo-Johansson och Fritjof Nilsson Piraten. Dessa författare är alla en del av Juloratoriet.

Juloratoriet är en existentiellt frågande roman. Tunström blandar Swedenborg och mysticism med religion och vetenskap. Ett sagoskimmer ligger över de värmländska skogarna och Sunnes gator där Selma Lagerlöf med hatt och flor driver omkring i sin hästdroska, som vore det den mest naturliga självklarhet. Eller som vore hon en religiös uppenbarelse, eller tvärtom ett spökligt väsen. Det finns en romantisk ton i skildringen av Sunne och dess omgivningar – en svensk bygderomantik. Samtidigt liknar vissa delar av boken de historiska skrönor som Piraten skrivit om sitt Österlen. Till exempel finns här en kanonkung utan ben som hämtad ifrån Kiviks marknad. Han tycker om att sitta och titta på fåglar – symboliken är en invändning man kan ha mot romanen, den blir ibland övertung. Även Ivar Los och andra arbetarförfattares beskrivning av klassystemet; viljan hos ett arbetarbarn att skola sig är ett tema i Juloratoriet.

Mycket av Tunströms skicklighet ligger i att han lyckas få läsaren att se de mest absurda situationer som naturliga. Det är som när man drömmer; ingenstans kan någonting overkligt bli så verkligt som i drömmen. Drömmar kan i sin tur likna musik. Genom att blanda en drömskt sagoberättande romantik med realistiskt skriven dialog på dialekt och sanningshalten hos en brevroman – blir boken något alldeles eget.

Juloratoriet är en djupt rörande och sorglig kärleksberättelse i cirkelkomposition. Tre genrationer begåvade män präglas av ett ögonblicks händelse. Deras kamp handlar om att orka leva i verkligheten, att inte vända sin känslighet emot sig som ett skydd för att slippa kännas vid verkligheten. Det går bättre för en av dem och sämre för en annan.

Så som Bachs symfonier tål att höras om och om igen, hör Juloratoriet till de få böcker som är omläsningbara – inte bara en gång utan flera.

Similar Posts:

• Drömsk kärlekssaga om sorg och musik
• En domstolsförhandling
• Problem med sanningen
• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?
• Snabblektion om Selma Lagerlöf

Hundhuvud har haft enorma framgångar i författarens hemland Danmark, och recensenter på båda sidorna Öresund har varit övervägande lyriska. Det är alltså en hel del bagage man som läsare har med sig när man sätter sig ner med denna Ramslands andra roman, någonting som egentligen aldrig bådar gott.

Historien som författaren presenterar för oss är inte speciellt upphetsande, men inte heller alldeles uttråkande. Romanens huvudperson är Asger som flera år tidigare lämnade kvar sin stora familj i Danmark och åkte till Amsterdam för att försöka bli konstnär. Nu är han på väg hem för att, kanske för sista gången, träffa sin döende farmor. Farmodern är känd för historierna hon berättar om släkten, och parallellt med Asgers nutid väver Ramsland in historier från det förflutna. Berättelser som skildrar släktens historia och steg för steg undanröjer hemligheten om den stora familjelegenden – skatten som består av pengar som farfadern kommit över innan han skickades till fångläger i Tyskland under andra världskriget för smuggelaffärer.

I baksidetexten har Norstedts valt att marknadsföra Hundhuvud genom att jämföra dess författare med bland andra Göran Tunström och Gabriel García Márquez. Det är lätt att förstå varför paralleller dras till dessa författare som har skrivit romaner som precis som Hundhuvud är släktkrönikor med extraordinära inslag. Men att jämföra Hundhuvud med t.ex. Hundra år av ensamhet eller Juloratoriet är en skymf de två senare böckerna. Det märks tydligt att Ramslands ambition har varit att försöka efterlikna böcker som de två ovan nämnda, men i ärlighetens namn är Hundhuvud ingenting annat än en blek kopia.

Det är bara ännu en roman om stora, tjocka släkten där hemligheterna ligger och lurar i kulisserna, och där minstingen är den som bit för bit undanröjer dessa hemligheter, och i och med sina upptäckter växer och mognar. Det är ännu en roman där en skrynkliga gamla fossilen i fåtöljen ligger och ruvar på de mest fantastiska, storslagna och magiska historier om släktens historia. Det är en roman som med sin förutsägbarhet är lika mycket ett genreverk som sämre sci-fi-, skräck– och fantasyromaner. Inget mer, inget mindre. Och det är egentligen inget fel på detta. Den här typen av böcker, musik och filmer behövs. Och om man vill läsa en underhållande bok som kan glädja en för stunden, då har man hittat rätt. Vill man ha en historia med mer djup, ett spännande skönlitterärt språk och en stämning och historia som kommer att följa med en under en längre tid – då är det bättre att ge sig på någon av de tidigare nämnda verken.

Similar Posts:

• Ju mer vi vet, desto mindre förstår vi
• Helt normal i huvudet
• …itt Afrika
• Ospännande och platt
• Välkommen till Gammeltida

Punkt. Stanna upp. Andas. Det är ju bra. Man måste få plats att andas. Men det är klart att det finns en läskig aspekt också. Att sätta punkt är ju på sätt och vis att ge upp. Stanna till, titta tillbaka och erkänna för sig själv att den där meningen ser ut som den gör. Och så gå vidare.

Ser man det så är förstås en bra punkt något värdefullt och sällsynt. Något som borde värnas och uppskattas, eventuellt till och med fridlysas.

För själv är jag som sagt rätt värdelös på att sätta punkt. I meningar som i livet i allmänhet. I relationer, i projekt. Uppsatser ska vi bara inte tala om. Det skrämmande tycks på något sätt överväga.

Konstnären Måns Wrange – ni vet, han som bland mycket annat skapat medelmedborgaren Marianne och lobbat in hennes åsikt att solidaritet borde vara avdragsgill i ett avsnitt av Skärgårdsdoktorn – har uppmärksammat punkterna på ett ganska speciellt sätt i sitt stora utforskande av misslyckande och kompromisser. Han har helt enkelt förstorat upp de sista punkterna i några kända författares oavslutade verk. Och det är förstås ett misslyckande med modifikation. De där författarna lyckades aldrig slutföra det de hade tänkt sig. Men vem kan säga om böckerna i fråga hade blivit bättre eller sämre avslutade på deras sätt? Kanske är just osäkerheten, öppenheten, en del av det som gjort dem stora?

För det är ju det etablerade konceptet: början, mitt och slut. Det kan låta trivialt, utnött – för att inte säga naturligt. I verkliga livet är det ju sällan så enkelt, men vi vill gärna tro att dramaturgin är just något naturgivet, som om livet faktiskt, objektivt sett, skulle ha någon mening. På samma sätt är döden förstås en naturlig och bra punkt. Fast i praktiken kan man ju knappast hålla på och dö med jämna mellanrum. Inte vad jag vet i alla fall.

”Så där kan man hålla på, och det gör jag” som Göran Tunström har skrivit. Varför nu det, av alla fantastiska Tunström-citat, fastnat i minnet. Men i morgon är trots allt en annan dag, som en känd populärlitterär hjältinna konstaterat.

Och om jag har en tendens att referera till teveserier, fast det här är en boksajt, så beror det nog delvis på att jag tycker att en viss såpoperastruktur är lätt att relatera till. Livet innehåller helt enkelt färre lyckliga slut, färre ”Nobody puts Baby in the corner” och mindre poetisk rättvisa än man skulle önska sig.

Så det kanske är på sin plats att påminna sig ytterligare en favorithjältinna och ett berömt kakdegstal. Det kanske är helt okej att bara inte känna sig riktigt färdigbakad än.

Similar Posts:

• En domstolsförhandling
• Spoilad av Hitchcock
• Nörderi eller Kulturell kompetens
• Plåster på såren-frossa
• Från teveserie till långfilm till roman

Den här boken rymmer många olika sinnestämningar och skiftar karaktär fort. Den gör emellanåt lite ont att läsa. Det är som ville man stiga in där i berättelsen och tala om för huvudpersonen att hon visst kan. Det kommer bli bra ska du se, lyssna inte till den svarta fågeln på axeln! Gör inte det Eva.

Tvivel, rädslan för det misslyckade, självförakt och prestationsångest, hur kommer man förbi det? Hur orkar man över huvud taget försöka skapa någonting? Dahlgren kallar Hur man närmar sig ett träd för en färdbok, en bok om hur man ska gå till väga när man inte vet hur man ska gå till väga. Det är en bok om skapande, men mest av allt om tiden i ickeskapandet.

Eva åker till London för att komma igång med arbetet med den nya skivan. Det behövs många och långa bad för att Eva ska kunna göra musik. Hon köper en plupp till den hyrda lägenhetens badkar och kokar vatten på spisen för att få tillräckligt hög temperatur. I badet så:

Här flyter jag varm och vaken. Och jag vet, bara för att jag tänker att jag tänker att jag vill ligga här och flyta länge och låta huden bli skrynklig så kommer det. En låt. En tanke. Känslan av något som jag inte riktigt förstår ännu. Gnolar. Ja. Äntligen någonting som låter fint.

Men, nej. När Eva bara lite senare lyssnar av bandspelaren som hon gnolat in det fina i låter det patetiskt. Hon hatar det. Raderar. Det blir inte en enda Londonlåt. Hon skriver kanske i ren desperation, precis som till exempel den skrivkrampande Göran Tunström i sin Under tiden – en slags dagbok istället, vilken hon fortsätter i över ett år. Den tackar vi för. Det är med stort mod och öppenhet hon delar med sig av sina tankar och det i en helt egen stil. Man känner smaken av tvivel. Att ha tvivel är som att ha en skål full med färska blåbär framför sig utan att få äta. Det är en smak som inte är någon smak. Språket som Dahlgren använder är enkelt och precist. Ofta är det cyniskt på ett härligt självdistanserat vis, man skrattar mycket. Och man blir rörd och man blir upprörd. Tråkigt har man aldrig.

För den musikintresserade är det en intressant bok i den bemärkelsen att man får ta del i hela skapandeprocessen av hur en skiva blir till. För icke musikintresserade är det också bra läsning, för allt skapande följer likartade mönster, och detta är en berättelse som de flesta människor nog kan känna igen sig i. Även om de inte spelar tennis, kokar blåmusslor, reser runt halva jorden eller är stora artister. Det är en bok för tvivlande människor, det är en bok som inger mod och hopp.

Similar Posts:

• Den blekta blondinens samlade
• Poeternas estrad: Det välbehövliga samtalet om det skrivna
• Play it again, Göran
• En domstolsförhandling
• 100 år av likgiltighet