Upptäckte jag att du fanns vid exakt samma tillfälle som du upptäckte att jag fanns?

Frågar vi.

Sedan gör vi ingenting.

Eller kanske gör vi någonting, vad som helst, och så gör vi om det på låtsas och upplever skillnaden.

Bokens inledande avsnitt kallas för ”KÖREN” och den avslutande delen för ”TRAGEDIN”. Däremellan kommer det som kallas för ”ANTECKNINGAR OM RÖSTEN” som antar essäns form.

Det är dock knappast någon tungläst essä, trots att den bygger på en lång rad fakta och infallsvinklar. UKONs raka språk utan krusiduller banar väg för tillgänglighet och det underlättas ytterligare av att allt är portionerat i lätthanterliga stycken och även om essän sträcker sig över minst sagt mycket så är de smidiga övergångarna långt fler än de abrupta hoppen. Därför är det lätt att kliva in i essän och sedan bara hänga med. Ja, kanske verkar det enklare än det faktiskt är, så att det är lätt att bara läsa på utan att hinna ta till sig alla de originella tankar som hinner lyftas. Alltså, det är en text som tål omläsning.

Först kommer reflektioner kring röstens koppling till talet och språket, därefter betraktelser av poesirösten, den där särskilda rösten som ofta används när poesi ska läsas (och som det går att ha mycket olika åsikter om). UKON återger minnet av sitt första möte med den sortens aktiviteter, all inclusive med pinsamma tystnader och obekvämt skruvande i bänkraderna. Sedan rör sig essän i en rad olika riktningar, utan att i alltför många steg eller alltför länge lämna kopplingen till poesin.

Många poeter hinner nämnas, framför allt Emily Dickinson och hennes säregna förhållande till omvärlden och tveksamhet till att låta sin röst, sina dikter, nå en läsekrets – men där nämns också Ralph Waldo Emerson, Bob Dylan, Gertrude Stein och många fler. Reflektioner kring citat från olika poeter och tänkare varvas med UKONs egna minnen, som dem om hans egen far som blev döv när UKON var mycket ung.

Trots att essän drar iväg i så många riktningar och omfattar så mycket, känns det ändå aldrig rörigt. Olika tankegångar från olika håll ställs mot varandra och utvidgar på så vis varandra. Boken ställer också många intressanta frågor, både direkt och indirekt. Genom att göra det på ett lekfullt sätt blir det aldrig hotfullt, ens när det sätter saker i gungning. Och i slutändan får vi väl helt enkelt fråga oss:

Handlar allt om oss eller är det vi som handlar om allt det andra?

Similar Posts:

• Världens värde på ett bräde
• Om litteraturen, språket, livet
• Tvivlet som funktion
• Keep calm and fortsätt rimma
• En kaka är en kaka är en kaka

Det är inte heller alldeles enkelt att ta in på något bestämt sätt vad texten säger:

Branter

faller från rymden som nackhår som inte kan sättas upp i vilken världsfrisyr som helst; som resten av rymden annars kan; jag går en promenad bland branterna,

vattenståndet har fallit; snart är branterna världen.

solen sträcker sina strålar fördröjt, som om det är något de inte minns, till sist mynnar de ut i synligt ljus, som ett
»aha«,

 

»O ja«, »Aha«, »Aha, förstås«, »Aha«: stjärnrymden

Observera att webbgränssnittet här inte gör texten full rättvisa på grund av sidformat med mera. Men jag tror ni förstår idén. Det är som om boken uppfinner sitt eget språk och sina egna regler för vad en punkt, vad en stor eller liten bokstav, eller vad ett mellanrum betyder. Och vad en promenad, ett vattenstånd eller vad en världsfrisyr betyder.

Att läsa Gjessing påminner om att läsa Gertrude Stein. Inte för att deras texter egentligen är särskilt lika varandra, men det där att kliva in i en syntax som håller men samtidigt sätter betydelsen av allting i gungning.

Det som bjuder in är dock upptäckarlusten och humorn. Hos Gjessing är det på en och samma gång existentiellt allvar och ofta på gränsen till komiskt:

lägenhetsvärldar »med anledning av ett leende«

 

.

 

leenden beger sig i förväg av till stjärnornas sommarhus för att värma upp det tills stjärnorna kommer

 

.

 

belägenheter uppstår i universum, när det inrättas expertkommittéer som är experter på rosor

 

 

och ska försöka rida på hästar

Similar Posts:

• Poesin i poesin vänd ut och in
• Den allmänna relativitetsteorin: En hundraåring som ödmjukar oss inför vetenskapens storhet
• Om rösten
• Filosofisk läsfest
• Genväg till naturvetenskaplig allmänbildning

Han tyckte om vad hon skrev, först tyckte han om hur det lät, och sedan om vad det betydde och sedan lärde han sig tycka om meningarna.

En ros är en ros är en ros dyker i denna och andra tappningar upp lite varstans i Gertrude Steins digra produktion. Vad det innebär går det att grunna på en stund, men som jag förstår det, efter att tagit till mig vad Gertrude Stein själv skrivit kring det, menar hon att saker är vad de är, en rosen-i-sig om man får tala med käre Immanuel. En ros är en ros oaktat om vi kallar den för en gammal galvaniserad kolv. Men vad vet jag.

Jag intalar mig att jag förstår Gertrude Stein ytterligare lite grand efter att ha läst Alice B. Toklas självbiografi. Jag uppskattade Ida: En roman, men när jag läste självbiografin fick jag fått möjlighet att stifta närmare bekantskap med Gertrude Steins förhållande till ordet, meningen, meningen. Boken har förövrigt tidigare givits ut på Bakhåll som följdes upp med en recension här på sidan. Titeln på Bakhålls utgivning är förövrigt Allas biografi och ligger in linje med originalets Everybody’s Autobiography.

Jag är en sådan där person som lika mycket, eller mer, uppskattar formen som innehållet. Nu säger jag inte att Gertrude Stein saknade djup, tvärtom. Men det som många gånger höjde henne ovanför andra modernister var hennes (än mer) säregna förhållande till språket. Jag kallade recensionen av Ida: En roman barnslig och jag återkommer ofta till den tanken under läsningen av även denna bok. Harry Järv, en numer framliden finsk krigsveteran, bibliotekarie och språkekvilibrist, ska enligt legenden menat att han behärskade tre saker: Närstrid, fotografering och kommatering. Kommatering är som ni vet ett aber. Att placera ut punkter kan framstå som ett onödigt ont, men att istället helt avstå kommatecknet är något som kräver sin mästare.

Jag vet inte huruvida Gertrud Stein var bekant med närstrid i skyttegravar, men hennes åsikt angående kommatecken var att de var

onödiga, betydelsen borde innefattas i orden och inte behöva förklaras med kommatecken och för övrigt var kommatecken bara en uppmaning att göra paus och dra andan men man borde veta bäst själv när man ville göra paus och dra andan.

Jag kan inte säga att barn ofta skriver så eftersom jag enkelt inte har tillräcklig erfarenhet. Men ibland har jag fått ta del av barns alster och är det då inte frågan om en strid ström av ord som följer på varandra skrivna under en inandning?

Alice B. Toklas självbiografi är skriven som om den är nedkritad av Gertrude Steins livskamrat Alice Babette Toklas. Men som ni vet är det svårt att samtidigt vara en ganska bra författare samtidigt som man är

ganska bra som hushållerska och ganska bra som trädgårdsmästare och ganska bra som sömmerska och ganska bra som sekreterare och ganska bra som bokförläggare och ganska bra som hundläkare.

Därför tog Gertrude Stein på sig uppgiften att själv skriva den. Hon tänkte skriva den ”lika enkelt som Defoe skrev Robinsons Crusoes självbiografi”. Och det gjorde hon antagligen.

Vad är då boken om inte helt fenomenalt långrandig? Hur trött kan man inte bli på alla dessa evinnerliga konsttillställningar, trevliga middagar med goda viner och intellektuella samtal och resor hit och dit! Det händer helt enkelt inte särskilt mycket. Sansar man sig litet anar man emellertid kanske vad den egentligen är. Blickar du ut över alla sidor och ser dem som en helhet, om man lägger upp dem bredvid varandra istället för att ta sig an dem som en lunta ihoplimmade papper, uppenbarar sig något.

Då undrar ni vad detta något kan vara?

Det vet jag inte riktigt, men boken ger åtminstone en inblick i en värld som du möjligtvis är väl förtrogen med, men som för mig är helt främmande. Jag kan försvinnande lite om klassisk musik, än mindre om konst och framförallt ingenting om adresser i Paris. Men en gata känner jag till! Det går helt enkelt inte att tala om Gertrude Stein utan att nämna 27 Rue de Fleurus. 27 Rue de Fleurus var vid sidan av några tillhåll i Montmartre, en samlingsplats för olika kulturpersonligheter i Paris före, under och efter det första stora kriget. För all del, visst känner jag till Pablo Picasso, Ezra Pound, Ernest Hemingway samt Henri Matisse och Guillaume Apollinaire. Men Etta Cone? Kristians Tonny? William James? Maurice Denis? Raymond Duncan? Alice Princet? Germaine Pichot? H. P. Roché? Kathleen Bruce?

Under läsningen trädde jag alltså in i en okänd värld och däri ligger tjusningen. Å andra sidan – är den inte okänd fascinerar den kanske än mer. Jag kan tänka mig att mången konstkännare blir alldeles spralliga i brallan över det rika källmaterial som ryms innanför pärmarna.

Surrealisterna är en vulgarisering av Picabia liksom Delaunay och hans anhängare och futuristerna var en vulgarisering av Picasso.

Naturligtvis är det så och har ni denna böjelse kan ni säkert kivas en hel del sinsemellan.

Gertrude Stein nämns nästan aldrig vid endast sitt tilltalsnamn eller efternamn. Därför gör inte heller jag det, även om man i en recension efter att ha skrivit författarens hela namn ska hålla sig till efternamnet. Gertrude Stein var beläst, omtyckt, oerhört skarp, fantastiskt rolig och till synes en rekorderlig, vänlig och hederlig prick. Hennes själsdjup är emellanåt alltför djupt, hennes iakttagelser alltför mångbottnade för min arma själ att ta in. Men även smulor smakar kaka.

Jag kan inte gärna lämna er utan några längre smakprov. Under en föreläsning i Oxford ”for det upp en herre i auditoriet, det visade sig senare att han var domprost”. Han hade ”blivit mycket fängslad av en mening om ringen kring månen, om att ringen flyttade sig med månen.” Han fann meningen vara fantastiskt vacker, ja, rentav en av de ”vackrast avvägda” han någonsin hört. Men, undrade han, var det ”faktiskt så att ringen flyttade sig med månen”? Gertrude Stein visste svar på tal och satte in motstöten: ”när ni ser på månen och den har en ring kring sig och månen rör sig följer inte ringen med då”? Jo, medgav prosten, det ser nog så ut. Gertrude Stein avslutade det lilla meningsutbytet med att undra ”hur kan ni då veta att den faktiskt inte gör det?”.

Herren satte sig ned.

När hon vid ett annat tillfälle avspisar Pound blir jag lite lycklig.

Han stötte ihop med Gertrude Stein en dag nära Luxembourgträdgården och sa, men jag skulle så gärna vilja komma och hälsa på. Å tyvärr, svarade Gertrude Stein, så har miss Toklas ont i en tand och dessutom är vi fullt upptagna med att plocka vildblommor. Vilket allt var bokstavligt sant, liksom allt Gertrude Stein skriver, men det förbryllade Ezra, och vi såg honom aldrig mera.

Subtilt rolig, klart underfundig och helt säkert karaktäristiskt.

Naturligtvis bör ni läsa boken. Dels ger det en sidoblick på skeendena i Europa under tidsperioden, dels får du sitta på första parkett och försöka ta del av det inbördes förhållandet mellan mer eller mindre kända målare samt författare och dels för att den är helt fantastiskt skriven. Efter att jag lagt ned boken kände jag mig faktiskt för en stund en aning mer kultiverad och bildad, bara för att sedan trampa i en slaskpöl så snart jag kommit utanför ytterdörren.

Similar Posts:

• Världen i fyrkanter
• Salongskvinnor i skuggan
• Allt är en fortsättning, ingenting en början
• Barnsligt
• Flytande identiteter och fulländade slut

Denne Vanka var en blandning av ryss och jude. Han tuggade på naglarna, berättade om revolutionen, rörde sig klumpigt.
Hans kläder satt illa, han pomaderade håret, som var rödgult, ryckte ut de korta hårstrån som hemsökte hans hals och betraktade omvärlden med en vänligt intelligent blick.

Ett återkommande tema i samlingen är resan. I ”Aller et retour” (”Tur och retur”) dyker resan upp redan i titeln och flera gånger återfinns någon form av förflyttning i början av novellen. Här är exempel från tre olika inledningsmeningar.
1. ”Har ni sett Tyskland, madame, har ni sett Tyskland om våren? Det är förtjusande då, inte sant?”
2. ”Och där var vi, Mojidja och jag, nyss återkomna från Norge.”
3. ”Den dag då den lille skräddaren hade lämnat sitt hemland, hade vägen varit täckt av löv. Han sa god dag och adjö i samma andetag med de breda tänderna isär som om man hade dragit upp honom ur djupt vatten.”

Karaktärerna i Natt bland hästar är inte sällan främlingar på en ny plats, i ett nytt land. Kanske är det inte heller så konstigt. Under 1800-talet och början av 1900-talet hade miljontals människor utvandrat från Europa till USA och till andra transatlantiska länder. Under första världskriget slöts gränserna visserligen under några år men efter krigsslutet blev det återigen möjligt att både besöka andra länder och att försöka sig på ett nytt liv utanför det egna hemlandet.

Djuna Barnes var själv en av alla de amerikaner som i början på 1920-talet flyttade till Paris. Hon blev snart en del av det stora avantgardistiska kollektiv av författare, konstnärer, förläggare och övriga kulturpersonligheter som träffades på fredagssalongen och på Académie des Femmes, som båda drevs av Natalie Clifford Barney. Här fanns bland många andra Gertrude Stein, T.S. Eliot, Ezra Pound, James Joyce, Colette, Peggy Guggenheim, Rainer Maria Rilke och Sylvia Beach.

Novellsamlingens karaktärer är, precis som många människor under mellankrigstiden, resenärer även bortom det geografiska landskapet. De rör sig mellan gamla och nya idéer, beroende och frihet, man och kvinna, kärlek och hat. Världen omkring dem förändras så hastigt och så genomgripande att inget hinner stelna. Identiteter och nationaliteter förblir flytande. Man blir där man är.

Vi är alltså judar och inte judar. Vi är där vi är. Vi är polskor när vi är i Polen, och när vi är i Holland är vi holländskor förstår ni, och nu i Frankrike är vi fransyskor och en dag beger vi oss till Amerika och blir amerikanskor; ni skall få se, madame.

I en tid där debatten kring svenskar och svenskhet redan har kört runt flera varv i gamla hjulspår känns resonemanget i stycket ovan nästan bedrägligt enkelt, men också mycket uppfriskande.

Människorna och miljöerna i Djuna Barnes noveller leder ibland mina tankar till Lina Wolffs skönlitterära världar. Kanske är det något med stilen, som är gotisk och surrealistisk men samtidigt rakt på sak. Egensinniga personligheter som lever i märkvärdiga hus och som sällan säger eller gör det förväntade förekommer också hos de båda författarna. Men när jag letar i minnet efter någon som genomför ett novellslut lika halsbrytande vasst och skickligt som Djuna Barnes, kommer jag inte på någon. Och kanske är det just dessa slut som tilltalar mig mest, och vad som uppstår i tomrummet efteråt.

Similar Posts:

• Ser inte skogen för alla träd
• Modernismens främsta dikt
• Från mobboffer till självständig yngling
• Årets roman är starkt lyrisk
• Dansa med vargen!

Paris i början av 1900-talet. En stad av frihet, såväl i liv som i litteratur. Färre förbud än på andra ställen och en atmosfär av öppenhet och möjligheter, kanske särskilt mycket för kvinnor. Här får vi möta fyra av dem som sökt sig dit, för litteraturen och konsten: Gertrude Stein, Natalie Clifford Barney, Adrienne Monnier och Sylvia Beach. Den första är välbekant, den sista känner jag till men de andra två vet jag ingenting om, trots att jag måste ha sett deras namn tidigare.

Gertrude Stein är nog den som är mest känd för de flesta, genom sina böcker och porträttet målat av Picasso, vars storhet hon var en av de första att upptäcka. En författare som skrev experimentell prosa, en konstmecenat med sinne för vad som komma skulle, vars adress – rue de Fleurus 27 – blivit ett begrepp.

Sylvia Beach startade bokhandeln Shakespeare & Company och var den som slutligen såg till att James Joyces Odysseus gavs ut – något hon fick kämpa för och som fortsatte kosta henne pengar och tid under många år.

Adrienne Monnier var Sylvia Beachs partner och hade också en bokhandel – belägen mer eller mindre mittemot Shakespeare & Company – med biblioteksverksamhet och snart gav hon även ut böcker och tidskrifter.

Natalie Clifford Barney var också författare, men hennes litterära verk har hamnat i skuggan av hennes liv och liksom Gertrude Stein var hon konstkännare.

Författare, förläggare, redaktörer, bokhandlare, mecenater och musor. Fyra liv som kretsar kring litteraturen och konsten. Något som också förenar dessa kvinnor är deras sexuella läggning och att de levde mer eller mindre öppet i förhållanden med andra kvinnor. Gertrude Steins mest lästa bok, Alice B. Toklas självbiografi, är en fiktionaliserad biografi över hennes livskamrat.

Det finns en frustration hos författaren över hur män använt dessa kvinnor och de sammanhang de skapat som språngbrädor mot parnassen och sedan låtit lite av sitt stjärnstoff falla över dem – som om förhållandet varit det omvända. Oförtjänt har de hamnat i skuggan och intagit sämre positioner än vad deras talang och verk berättigat till. Deras konstnärskap har betraktats som oväsentliga och deras betydelse förringats.

Jag förstår att Ingrid Svensson försöker ge dem upprättelse, men det är något med kombinationen mellan vetenskaplighet och personligt engagemang som här inte riktigt fungerar, när den annars brukar vara en utmärkt utgångspunkt. I stället för att bli intresserad och engagerad tycker jag att det är ganska tråkig läsning och av den där magin titeln utlovar blir mycket lite utan att jag riktigt kan sätta fingret på vad som fattas. Vi går in i salongerna och ut ur dem, återvänder och tar ett varv till. Konturerna blir skarpare men jag kan ändå sakna något av det levande.

Similar Posts:

• En recension är en recension är en recension
• Flytande identiteter och fulländade slut
• Världen i fyrkanter
• Kvinnor i en antifeministisk rörelse
• Allt är en fortsättning, ingenting en början

Jag undrar om en avhandling är den bästa formen för Ouzounidis. Eller, snarare är det väl så att Tvivel: replikernas poetik inte liknar en konventionell avhandling. Det finns notsystem, teorier och källor. Det finns återkommande teman, Skillnad, Polyfoni, Hur och Myt, men texten är inte uppbyggd av en traditionell disposition med syfte, metod och analys. Ouzounidis använder sig istället av ett självreflekterande där hon skapar ett samtal mellan sin egen dramatik och filosofer, teoretiker, poeter och dramatiker som Gertrude Stein, Walter Benjamin och Inger Christensen. Texten är flödande, poetisk, uppbruten och gör att begreppen som diskuteras är intressanta men att själva analysen och sambandet riskerar att bli oklart.

Flera avsnitt stannar ändå kvar hos mig. Det om ordet idiots ursprung. Eller redogörelsen för hur tvivlet har en avgörande roll för handlingen i filmen Doubt (2008). Nunnan syster Aloysius, spelad av Meryl Streep, drivs av en envis övertygelse om att fader James förgripit sig på en ung pojke. Hela tiden görs sig dock tvivlet på vad som är sant påmint, och till slut även ett tvivel på hela den ordning hennes liv vilar på. Här leder Ouzounidis läsaren med fast hand. Så även i kapitlet ”Antigones förhandlingar”, där Sofokles drama diskuteras genom bland andra Judith Butler, Jacques Lacan och Bonnie Honig. Går det att se en diskrepans mellan pjäsens talhandlingar och den fysiska handlingen? Begraver Antigone sin bror två gånger? Vad menar Kreon när han motsägelsefullt dömer henne till en ”levande begravning”? Här ges både en teoretisk ingång till replikerna, och en öppning för nya iscensättningar av pjäsen och dess karaktärer.

Trots det snåriga och ibland väl inåtblickande känns Tvivel: replikernas poetik som ett nytt sätt att presentera konstnärlig forskning på. Ett grepp som jag gissar kommer att bli inflytelserikt. Ouzounidis gör istället för att lägga fram. Hon visar istället för att berätta för läsaren. Hela tiden själv tvivlande och omförhandlande.

Similar Posts:

• Att tala fram en kropp och en förståelse
• Om maktmissbruk och utsatthet
• Svammel och drömhönor
• ”det där som Gud var innan jag blev ateist”
• Den omöjliga friheten

Winterson är en författare som tar sin konst på allvar. Och varför skulle hon inte göra det? Vad hon än skrivit under en nu snart trettioårig karriär; essäer, romaner, krönikor eller ungdomsfantasy, så har det präglats av hennes passion för litteraturen och språket och hennes nyfikenhet på världen och historien. Enligt henne själv var det också syftet med essäerna i Konst, att förmedla den passion hon känner för konst i alla former och den försonande och helande kraft som finns i mötet med den.

Essäerna har olika utgångspunkter. Titelessän Konstföremål handlar om hur hon för första gången riktigt blir drabbad av åsynen av en tavla, i skyltfönstret till ett galleri i Amsterdam. Hon inte bara bestämmer sig för att hon måste ha den, hon vill också lära sig mer om bildkonst och måleri vilket hon tills dess inte haft några djupare kunskaper om. Några essäer cirklar kring olika texter som Virginia Wolfs Orlando och Vågorna eller Gertrude Steins Alice B. Toklas självbiografi. Den sista avdelningen är lösligare: Winterson skriver om hur kritiker blandar in sexuell läggning i bedömningen av verk, viljan att äga böcker som objekt, konstnärens roll som visionär med mera.

Men det går att urskilja några återkommande teman. Ett av det starkaste är just detta om konstnären som visionär, en lekfull sökande sådan. Mot detta ställer hon viktorianismens litteratur som en symbol för ett slags realism som hon nästan verkar se som en litterär medeltid omgärdad av romantiken respektive modernismen. Den sistnämnda tog tillbaka ”lekfullhet, poserande och experimenterade” från en ”överdrivet maskulin kulturs dödvikt, där erfarenhet värderas högre än fantasi och handlingskraft högre än kontemplation”. Konsten är och ska vara visionär. Därför trivs den mycket bättre ihop med religionen än med materialistiska ideologier som kapitalism eller kommunism.

Winterson ägnar många rader om konstens eftersatta plats i ett materialistiskt och andefattigt samhälle som vårt. Och hon gör det utifrån en ideell och visionär position vilket är helt följdriktigt utifrån hennes konstsyn. Hon är noga med att framföra att det inte med nödvändighet är lätt att förstå konst: Man måste arbeta för det. Precis som man bara kan utveckla kunskaper om vin genom att dricka det kan man bara förstå konst genom att se på tavlorna, lyssna på musiken och läsa böckerna. Det duger inte att inta den tröttsamma och slappa inställningen ”jag vet vad jag tycker om”.

Jag sympatiserar med Wintersons tankar om att konst (och nu syftar jag på det utvidgade konstbegreppet: alla sorters konstformer) måste få ha sin egenart, att det kräver arbete och vilja som med allt annat för att ta till sig den och att den belöning som väntar är ofantligt rik. Liksom att materialism och plutokrati gifter sig illa med denna konst som Winterson vägrar att kalla elitistisk. Hennes passion och dedikation är tydlig men inte alltid särskilt smittande.

Det problem jag har med essäerna är tanken på vem de är skrivna för. I första hand har hon skrivit dem för sig själv, det sticker hon inte under stol med. Men knappast för den som likt henne själv i fråga om bildkonst, vill lära sig mer om ett område som man inte har några kunskaper om. Som vill känna den där passionen som det talas om.

Ofta staplas istället abstraktionerna på varandra:

Den som läser och undervisar om Woolf måste läsa och undervisa om henne som poet: hon är inte en författare som använder ting som ord, för henne är orden i sig fullödiga ting och besvärjelser. I hennes fiktion är hennes polemik framgångsrik därför att den underordnas förtrollningens kraft.

Samtidigt hävdar hon att litteraturens språk är exakt. ”Att vara exakt är att städa bort bråten från det som är väsentligt”. Det är en förhållandevis klar beskrivning. Vid andra tillfällen blir det mer luddigt: ”Vad är exakt? De valda orden och ordens inbördes relation. /…/ Ordens inbördes relationer är subtila, och om författaren ska kunna utveckla sitt öra måste hon göra det via verk från det förflutna.” Vad hon tycks säga är att liksom man förstår bildkonst genom att studera den så måste man lära sig skriva genom att skriva med kunskap i litterära traditioner, för att öva upp sin känslighet och förmåga att avgöra vad som är exakt.

När hon blir mer konkret handlar det snarare om kritik av bokmarknaden, television och utbildningsväsendet.

Winterson skriver definitivt för de redan invigda och det är väl inget fel med det i sig. Jag får bara känslan av att hon i sin kulturkritik slår in hel del öppna dörrar. Ja, kultur måste få kosta, kultur måste vara fredad i sin egenart. Jag håller med i sak, men en större fråga är kanske hur man får den som inte tror sig kunna tycka om något annat än det enkla och uppenbara att bli förlöst genom konsten? Att både våga tänka själv och låta sig drabbas av den där meningsskapande passionen?

Ett bättre sätt är att locka ”denne någon” till att läsa några av Jeanette Wintersons skönlitterära böcker.

Similar Posts:

• Wintersonland på riktigt
• Winterson gör en cover
• Stillsamt överskridande noveller
• Jeanette Winterson: ”Fuck it, I can write my own.”
• Inte så lätt

Det är en fin skara författare som Borås Tidning har vaskat fram genom åren, och jag förstår varför de vill uppmärksamma detta. Av de debuterande pristagarna har det blivit akademiledamöter, programledare och kritiker för våra största tidningar. De har fått priser och nomineringar. De bär namn som Lotta Lotass, Ida Börjel, Jonas Hassen Khemiri och Martina Lowden. Författare som i allra högsta grad är en del av den litteraturvärld som vi har i Sverige idag.

Det är en fin samling texter. Lotta Lotass är mer tillgänglig än jag någonsin läst henne tidigare, det är som att texten vill bli läst. Samma känsla får jag av Martina Lowdens språklekar. Allt tyckte jag var interna fragment som mest blev till storhetsvansinne, men här bjuder texten in sin läsare, vill hitta förklaringar, det som ligger bakom symptomen, diagnoserna och det som kommer sen.

Maria Zennström skriver en rak prosa om fattigdom och rikedom, om ensamhet och skönhet. Tonen är liknande i Sara Mannheimers bidrag, fortsätter i det som var och är, skulle kunna bli. Det finns något obarmhärtigt i det, precis som i Andrzej Tichýs text Styrka och helhet. Men den är rå och brutal, fylld av våld och maktmissbruk, lämnar en med tomhet och oförmögenhet att förstå. Logiken saknas.

I Daniel Sjölins bidrag Osynliga händer skiftar berättarperspektivet, språket, blicken och nuddar vid det som annars inte syns, detaljen, allt som finns emellan. Hur samma verklighet uppfattas av dagisbarnet eller kvartersalkisen eller den unga kvinna som ansvaret vilar på. Jonas Hassen Khemiri bjuder på ett drama mellan tre kvinnor i olika åldrar som blickar tillbaka på sitt gemensamma liv, det är minnen, visioner, frustration, vilja och hopplöshet, om hur livet bara går runt och hur maktlösa vi är inför det. Eller inte.

Gertrude Stein är utgångspunkt i Ida Börjels Namnet, en varm text om namnet som fenomen. Om att säga något och mena dig, om hur det är förankrat i våra identiteter, vår kultur, vårt sätt att se på världen. Det är öppet och rent. Viktor Johansson är den av pristagarna som jag har läst mest, tyckt mest om, släppt in i mitt liv. Vid en första läsning går dikterna mig förbi, men sen känner jag dem, bilderna, känslorna, stormarna.

Intressantast blir ändå Stefan Eklunds förord och presentationerna av författarna. Det är där de ställs emot varandra, blir en del av samma tid, samma samhälle, samma värld. Det är då de förhåller sig, säger något om varandra till mig.

Det jag inte förstår är varför det inte är de vinnande debuterna som vi får utdrag från i den här antologin. Då hade det blivit den tidresa, det litteraturfenomen som jag anar att Stefan Eklund är ute efter. Nu blir det mest ett hopplock, visserligen av fantastiska texter av fantastiska författare, meen som på något sätt ska representera deras författarskap och hela 00-talet och allt som de står för.

Den största invändningen mot den antologin hade troligtvis varit att de texterna redan är publicerade och lästa, att läsaren som är intresserade av den här typen av bok redan är bekant med texterna. Men det är bredvid och i relation till varandra som texterna i en antologi får röst. Därför hade det aldrig blivit samma sak som att läsa författarnas texter första gången.

Självklart är det spännande att få en glimt av vad dessa författare jobbar med just nu, vad vi har att förvänta oss av dem i fortsättningen. Men jag hade hellre väntat på nästa bok av var och en av dessa redan etablerade författare än att läsa dem i begränsat utrymme.

Similar Posts:

• Debutantnomineringar
• Delar av dagensbok.com Augustprisvinnare?
• 00-talets allra bästa poeter i en
• Vecka 8 på dagensbok.com: Nya och gamla debutanter
• Vad pratar de om i vårens litteraturdebatt?

…och närhelst jag gav en av mina nyskrivna dikter till EJ att läsa under vår första tid började han skratta, det var ett tecken på att han tyckte om den och det blev en sporre för mig och närhelst jag visade honom en färdig dikt läste han den och började skratta – det var underligt, det tog ett tag innan jag vande mig vid hans sätt att visa uppskattning, i början trodde jag att han skrattade ut mig men så var det inte, jag sitter vid mitt campingbord, ett lönnblad blåser in genom fönstret, ingenstans finns visshet, endast hopp, det är allt, en koncentration av isolation, två små fötter som går framåt, har sett in i mitt innersta i min ständiga innerkropp …

Citatet kommer från den österrikiska författaren Friederike Mayröckers bok Och jag ruskade en älskling, som i år utkommit på svenska. Initialerna EJ står för den österrikiske författaren Ernst Jandl, som varit hennes livskamrat i mer än 45 år. Han avled år 2000 och han finns nästan hela tiden närvarande i texten, som präglas av sorgen och saknaden efter honom och det vardagliga nuet utan honom som hon kämpar för att göra drägligt; hon gråter och minns deras lyckliga tillvaro tillsammans.

Mayröcker föddes 1924, debuterade 1946 och har givit ut ett nittiotal verk. Hon är fortfarande mycket verksam som författare. I år, i maj, kommer ytterligare en bok ut av hennes penna. Dock har endast två böcker av henne hittills översatts till svenska: dikturvalet Indianhår, 2005 och i år alltså Och jag ruskade en älskling, som utkom 2005 i Österrike. Hon har belönats med många priser.

Mayröcker skriver en bok utan kapitel, med långa slingrande meningar med många kommatecken, men få punkter. Liv och skrivande ligger mycket nära i Mayröckers liv. I den svenska översättningens efterord skriver översättaren Ulla Ekblad-Forsgren om Mayröckers författarskap och om arbetet med översättningen. Hon har samarbetat med Mayröcker om denna. Ekblad-Forsgren väljer ibland att förtyska svenskan för språkljudens skull, till exempel väljer hon att använda det påhittade ordet schvittra istället för kvittra i översättningen av det tyska zwitschern, för att komma närmare det tyska ordets ljud. Arbetet med översättningen har med andra ord varit mycket ambitiöst, man hade önskat att förlaget lagt ned lika mycket arbete på korrekturläsning av boken.

Mayröcker skriver inte berättelser. Hon skriver i en fragmentarisk, episodisk form. Hon ”letar efter en stil där berättelsen tiger”, skriver Ekblad-Forsgren. Liksom Montaigne är Mayröcker själv ämnet för sin bok. Hennes mål verkar vara att ärligt visa upp sitt jag. Och därför utforskar hon språkets möjligheter till detta. Läsaren kommer nära henne, en ung läsare anar till exempel hur det är att bli gammal, en äldre känner igen sig. Men frågan är om hon skriver en autobiografi eller om det snarare är autofiktion, det vill säga, man kan inte vara helt säker på om det skrivna grundar sig på faktiska upplevelser eller påhittade. En sådan fragmentarisk, inre monolog som Mayröcker skriver, innehåller också många upprepningar. Och så ser ju tankelivet ut. De är effektfulla när det handlar om betydelsebärande meningar till exempel om hur fort tiden går, något som gäller mångas/allas liv, med meningar som:

och sedan gick den ena dagen efter den andra utan att livets grundläggande frågor blev lösta och mina nerver var i uppror

Andra mer banala meningar fungerar inte lika bra som upprepningar, de blir bara tjatiga och gör det tråkigt att läsa. En mening som etsar sig fast och gärna kunde upprepats är:

och nu få jag snart veta om det finns ett liv efter detta eller inte

Mayröcker tycker alltså att det är viktigt att redovisa även de små, till synes betydelselösa händelserna, och de många tankarna som kommer och går, alla de hit och dit fladdrande känslorna i en människas liv. Texten innehåller också många minnen, drömmar och namn på personer som hon känt eller känner och referenser till sådant hon läst, huvudsakligen från böcker skrivna av Gertrude Stein, hennes böcker har hon läst tre eller fyra gånger, eller från böcker skrivna av filosofen Jacques Derrida.

Mot slutet av boken skriver Mayröcker om ett brev, som hon fått av en Leo N. Det verkar innehålla delar av den programförklaring som gäller hennes författarskap:

Leo N. skriver, det var mycket soligt och varmt. Lätt klädda var vi på väg tillbaka genom bostadsområdet, i skuggan frös vi lite och väl hemma var vi mycket trötta. Egentligen är det underbart, skriver Leo N., att skriva ner dylika banaliteter: det som inte är dokumenterar har inte hänt. Leo N. ger mig anledning att fortsätta mitt arbete

Similar Posts:

• Något för den analyshugade
• Freedom’s just another word. Punkt.
• Stor special om tyskspråkiga författare och deras böcker inför bokmässan
• Vad händer på mässan? – några tips får ni här
• Förlusternas alfabet

Ida är Ida. Hon lever alltid i nuet. Ida bara är. Det är Idas stora förbannelse och lycka.
Det är nog ingen slump att så många hundar figurerar i den här romanen. Ida har mängder av olika hundar. Eller om det är de som har henne? Idas minne är som en hunds. Hon brukar sitta och titta på allt som händer, eller bara liksom gå omkring. Kanske är det det som gör henne trött. Hon måste ofta vila. Idas hundar kommer ibland även om hon inte ropar, och de försvinner, och så gör hennes män. Och så gör alla. Man måste skiljas för att kunna mötas. Så är det.

Ida tycker om att byta plats. Hon bor på många olika ställen. Hon glömmer alltid sin förra adress. Ida är aldrig selektiv i sitt urval, de som kommer i hennes väg är de som kommer i hennes väg. Hon är aldrig försiktig med vem hon träffar. Ida väljer aldrig. Hon lider aldrig någonsin av det förflutna. Hon är aldrig rädd för framtiden. Ida saknar inget. Ändå gråter hon, ibland.

När Ida var liten hade hon en tvilling som också hette Ida, ett tag verkar hon ha haft till och med en trilling. Sedan slutade hon med det. Kanske upptäckte hon att det var onödigt, att hon ändå skulle bli tvungen att lämna eller bli lämnad av också dem. Att man växer ifrån sig själv.
Stein behandlar ofta temat identitet i sina böcker. Det finns också i "Ida. En roman".

Det bästa sättet att läsa Stein är att bara läsa Stein. Att göra som Ida gör, bara gå omkring. Det är rätt så svårt. Det är väldigt frestande att börja tolka och grotta ned sig i allt vad Ida och de andra karaktärerna säger. Men det är vad Ida säger då. Det kommer hon inte att säga senare, då är hon kanske en annan sorts Ida. Trots allt är "Ida. En roman" en i jämförelse med Steins övriga utgivning, ganska så lättläst bok.

Ida säger ofta, hur står det till? Och som svar får hon detsamma; hur står det till? Det är märkligt att en på så många sätt språkligt fascinerande och tekniskt uppbyggd roman, samtidigt ifrågasätter språket. Det är helt meningslöst. Hur står det till, hur står det till? Ida övar som en hund in de språkliga gester som förväntas av henne och får omedelbar respons. Men hon förstår aldrig riktigt vad det ska vara bra för, vad det ska leda till. Istället kommer hon utan att någon kallat och går när hon känner att hon vill byta plats. Det hela blir bara lite svårare när hon så småningom träffar Andrew.

Similar Posts:

• Världen i fyrkanter
• En recension är en recension är en recension
• Salongskvinnor i skuggan
• En kaka är en kaka är en kaka
• Lekfullt utforskande begivenheter