Recension

: Ida
Ida: En roman Gertrude Stein
2018
Modernista
8/10

Barnsligt

Utgiven 2018
ISBN 9789174993240
Sidor 124
Orginaltitel Ida. A Novel
Översättare Johanna Mo

Om författaren

Fotograf: Carl Van Vechten

Gertrude Stein (1874 – 1946) var amerikanska men levde större delen av sitt liv i Frankrike. Hon var berömd som värdinna för konstnärer och författare i Paris i början av förra seklet och gav ut en mängd romaner, diktsamlingar och pjäser.

Sök efter boken

Eftersom det är en initierad ingång till Gertrude Steins författarskap, får ni för allt i världen inte hoppa över det föredömliga förordet av Ida Börjel. Sedan tar ni er tid och betraktar den här första klassens dikt av en andraklassare:

10155060204384632

Den är barnsligt skriven och det barnsligt skrivna är ofta det mest kärnfulla, avskalade. Emellertid har barnsligt en alltför negativ klang, så vi tar och kallar det barnigt istället. I takt med att en människas vokabulär utvecklas ökar även möjligheten att tramsa runt med fler ord – utan att för den skulle komma närmare. Snirkliga meningar, putslustiga formuleringar eller grammatiskt fulländade skapelser är väl mest förströelse.

”jag smakade på något giftigt och gräs”.

Nej, jag är varken ironisk eller spefull. Till saken hör att Maja i förtroende berättade att hon också tuggat i sig lite bajs. Där kan man tala om hängivenhet inför både konsten och vad själva livet har att erbjuda i form av sensationer. Känn dikten, insup den, se den, hör den, smaska på den. Det är bättre än något jag någonsin skrivit och jag har svårt att se mig själv få till något liknande.

Egentligen förtjänar dikten en egen text, men anledningen till att den dyker upp här är att jag ständigt har den i mina tankar när jag läser Gertrude Steins Ida: en roman. Stein föddes i Pennsylvania men levde merparten av sitt liv i Paris. I sin salong tog hon tillsammans med Alice Babette Toklas emot personer som Picasso, Hemingway och andra. De två namngivna är som bekant mer bekanta för de allra flesta, men jag kan inte tänka mig att något Hemingway skrivit är mer intressant än Ida: En roman.

Andrew lade inte märke till Ida men han såg henne och han gav sig av för att träffa någon som hade fått sitt namn efter ett helgon, den här hade fått sitt namn efter ett helgon som hette Thomas och därför var hans namn Thomas och därför träffade Andrew Thomas det vill säga Andrew gick ut för att träffa det vill säga han skulle träffa Thomas som var ute och gick inte gick utan läste medan han gick vilket var en vana.

Vad är då barnigt? För mig är det frånvaron av en linjär tidsuppfattning, en av vuxenheten obesudlad fantasi, en uppsättning självklarheter. Skillnaden mellan Maja och Gertrude är att den senare behövt lägga ned en djävulusisk mängd koncentration och bearbetning. För Maja kom det mer naturligt, alltså inte framtvingat. Jag säger inte att Ida: en roman är något framkrystat. Jag säger bara att Maja kommer närmare.

Ida är i ständig framåtlutande vila. Det är inte en motsägelse. Det finns ingen vila, pilen är aldrig still mellan två punkter. Och vila är ju som vilken aktivitet som helst. Sigrid Nurbo skriver i en tidigare recension här på sidan:

Ida tycker om att byta plats. Hon bor på många olika ställen. Hon glömmer alltid sin förra adress. Ida är aldrig selektiv i sitt urval, de som kommer i hennes väg är de som kommer i hennes väg. Hon är aldrig försiktig med vem hon träffar. Ida väljer aldrig. Hon lider aldrig någonsin av det förflutna. Hon är aldrig rädd för framtiden. Ida saknar inget. Ändå gråter hon, ibland.

Ida vinner skönhetstävlingar och ersätter, som Sigrid konstaterar, en plats med en annan utan att det finns någon uppenbar tanke eller plan bakom. Det är mer känsla än något annat. Män och framförallt hundar – ta en titt på författarporträttet i slutet av boken! – kommer och går. Tydliga tidsmarkeringar saknas som om de inte skulle ha fyllt någon funktion. Förändringarna i livet är trots miljöombytena subtila, men man får akta sig för att tro sig veta att det hela är repetition. Det finns ingen händelse som är den andra lik. Ur förordet citeras Stein: ”There is no there there”. Barnigt.

Ida: en roman
är utan tvekan ett verk som kommer veckla ut sig ytterligare vid varje läsning. Skrivsättet är annorlunda och ofta får jag uttala meningarna högt för att jag skall få grepp om dem. Inte tror jag att jag har något vidare grepp om dem nu heller, men ändå kan jag inte annat än konstatera att jag verkligen gillade romanen om Ida, hennes hundar och de otaliga karlaspektaklena.

Robert Salmela

Publicerad: 2018-04-28 00:00 / Uppdaterad: 2018-04-27 13:20

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7326

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?