Det blir 1950-tal och 60-tal. Barnen blir tonåringar, vuxna. Maj och Tomas är medelålders, kanske till och med gamla. I alla fall Tomas börjar närma sig pensionsåldern, men familjeföretaget, där han jobbat hela livet trots att han kanske egentligen velat göra något helt annat, har svårt att hänga med i de nya tiderna. Snart står […][...]

Vad är en kropp? Ett kärl för själen som vi vandrar runt i tills det inte längre håller? Den mer triviala delen av ett motsatspar som åtminstone i västerländskt tänkande är nästan omöjligt att göra sig av med – kropp och själ, materia och ande? Att huvudpersonen i Daniel Pennacs roman Dagbok om min kropp […][...]

Jag var en trogen lyssnare av humorprogrammet Roll on med Klara Zimmergren och Mia Skäringer som gick för några år sedan. Jag skrattade så att jag grät varje gång. Mycket av det roliga låg i att det var så himla sorgligt – också! Lika delar av varje. En portion dråplighet och en portion slag i […][...]

Jag ska inte linda in det: det här kan vara något av det bästa jag någonsin läst. Varje mening känns som noga avvägd poesi och trots detta är språket lättillgängligt och historien framåtdrivande. Även i dåtidspartierna. Dessutom hittar jag få om ens någon transportsträcka. Varje ord känns som vägt på guldvåg, varje stavelse har ett […][...]

Någon har sagt att förlossningshistorier är kvinnors motsvarighet till lumparhistorier. Gemensamma erfarenheter som aldrig diskuteras högt eller offentligt, som förs vidare halvt viskande eller i slutna rum, vanligtvis med skräckblandad förtjusning. Lumparhistorier har jag tyvärr ingen aning om – med tanke på värnpliktens avskaffande är det väl en utdöende genre? – men att de där […][...]

Jag är normalt sett inte alls svag för sanna historier. Tycker snarare att begreppet ”based on a true story” är lite urvattnat. Men som mamma varande mitt i småbarnsåren är det stört omöjligt att värja sig mot den här beskrivningen: Under loppet av nio månader slogs mitt liv i spillror. Alla våra tre barn diagnostiserades […][...]

När Esters pappa Åke kommer ut, först som transvestit och senare som transsexuell, drabbas hon själv av en identitetskris. Hennes pappa vill leva som kvinna. En kvinna som heter Ann-Christine. Om pappa inte är en man, är han då ändå pappa? Om pappa inte är pappa, vem är då Ester? Hon känner förvirring, rädsla, ilska. […][...]

Jag vet inte om det beror på att jag råkar läsa antologin Ingens mamma samtidigt som jag läser Beata Arnborgs biografi om Kerstin Thorvall, men nog handlar den ganska mycket om att alla människor faktiskt kanske inte borde bli föräldrar? Kanske bara kan få vara bra på något annat? Diskussionerna om Thorvall handlar förvånansvärt ofta […][...]

Idag har vi alla möjligheter att välja i princip vilket liv vi vill. Gifta oss med någon av samma kön, få barn med en kompis och kanske vara ihop med en tredje part, bo flera familjer i samma hushåll, eller varför inte bo själv. Om du inte kan få barn naturlig väg går det bra […][...]

Kvinnorna håller på att ta över världen. Oavsett om det framförs med försiktig optimism eller skräckblandad avsky känns det som att det påståendet förföljt oss det senaste decenniet. Och det är svårt att inte associera till de där berömda klassrumsstudierna som visar att när pojkar och flickor tar lika stor plats i klassrummet så upplever […][...]