De lyckligaste åren är den tidiga barndomens år, åren i Zimbabwe, landet där hon föddes in i ett sammanhang och en samhörighet som lämnat efter sig en saknad och ett diffust tomrum. Så när hennes äktenskap gått sönder, radhuslivet brutits itu och hon nästan gått under i sina försök att få ihop allt reser hon dit. Hon har längtat så länge, väntat, saknat. Nu återvänder hon.

Hon måste resa och hon reser. Hon återvänder och återfinner något av det förlorade, återser platser och människor men får också en annan, mer nyanserad bild av landet. Hon tar risker men klarar sig – änglavakt, kanske, prästdotter som hon ändå är.

Resan är bokstavlig och bildlig och texten böljar fram och tillbaka mellan då och nu, från smärtpunkt till smärtpunkt. Det är så mycket som gör ont. För ingenting är enkelt, varken i Esters liv eller i hennes föräldrars. De lyckligaste åren är också åren hennes pappa sedan vill glömma, eftersom fotografierna visar en person som inte längre finns. Visar Åke och inte Ann-Christine, som i boken benämns ”pappa” och ”din morfar” men med hon som pronomen.

Fotografierna ligger nedpackade i lådor tillsammans med brev till vännerna därhemma, de flesta skrivna av Esters mor och en del av dem återges i sin helhet. Det är sent 1980-tal men språket manar fram något som framstår som från decennier tidigare.

Det är utlämnande vad gäller både författaren och hennes närstående men på ett sätt som gör att jag känner med alla inblandade, ser händelser ur flera perspektiv, önskar dem alla vad de behöver. Och ger mig en känsla av att det kan bli bra. Kanske inte som det var tänkt, kanske inte som väntat men ändå.

Tid och tidlöshet, hem och hemlöshet, rötter och rotlöshet. Motsatser som ändå kan mötas, försoning som kanske finns att få. Och kärlek, som kärleken till barnen, särskilt sonen hon riktar sig till. Han som är så lik henne och kanske kommer att ha bättre förutsättningar i sin längtan, sin rastlöshet, sin oro.

Similar Posts:

• Att hitta sin pappa
• Underlig undervattensberättelse
• En lektion i att inte fråga
• Om att längta hem och bort
• Åter från exilen

Så är upptakten i Ester Roxbergs och Maximiliam Svenssons nya bilderbok En hemlig sommarnatt. Tillsammans har de tidigare gjort Den magiska julkatten – en stämningsfull julberättelse där Maximiliam Svenssons målningar fick ta mycket plats. I En hemlig sommarnatt fortsätter de på samma spår. De skira, milda målningarna tillsammans med den magiska berättelsen tar mig tillbaka till sommaren som nyss passerade. Särskilt mycket tycker jag om uppslaget med de dansande flickorna utan ansikten som Ellen så småningom träffar.

Men skogen är inte bara vackra blommor och förtrollande älvor. Ellen får lära sig att älvor inte alltid är snälla och söta. Nypontaggar river på armarna och skogsjön ser läskigt djup ut. Dessutom är det lätt att gå vilse i skogen. Den är full av skuggor och morrande ljud och obehagliga ögon lyser mellan granarna.

Efteråt lekte vi bland klipporna och ingen av oss
var särskilt söt eller snäll.
Det var vi som var vargarna, Viola och jag.
Men mitt i allt hördes ett svagt och otäckt ylande.

På Astrids Lindgrenskt manér är En hemlig sommarnatt en berättelse om både det som lockar och det som skrämmer, om vänskap och mod där saker inte alltid är vad de först verkar. Här ekar både Ronja Rövardotter och Allra käraste syster mellan sidorna. Såväl text som bild balanserar mellan fantasi och verklighet, dröm och vakenhet. Möjligen hade jag önskat lite mindre text på ett par ställen och en något mindre tillrättalagt avslutning. Å andra sidan hör väl de lyckliga sluten sommarfantasierna till. Det här blir en bok att hålla tag i till nästa sommar.

Similar Posts:

• Magin finns i det lilla
• En röst att bli liten av
• Magiska kulor som sprider sig
• Tillåtande vänskap och sorg
• Gullig, på gränsen till mesig

Jag vill berätta för dig om när jag träffade en väldigt speciell katt. Han hette Sixten och jag glömmer honom aldrig.

Familjerna i området är ute i den närbelägna skogen dagen före julafton. Det grillas korv och dricks varm choklad och så dyker det upp en katt. En ovårdad strykarkatt som de vuxna inte vill se där men som huvudpersonen omedelbart fattar tycke för. Ett barn ger en hungrig katt en sotig korv och så följs de åt längre och längre in bland träden.

Det är upptakten till ett äventyr där gränsen mellan fantasi och verklighet suddas ut och tidens obönhörliga tickande blir elastiskt. På ett annat plan kan man säga att det handlar om att tillsammans med någon kan man växa och våga något nytt.

Och det är väl vackert så men det känns också kort och rumphugget på ett sätt jag inte alls förväntat mig. Sidorna är få och släpper inte riktigt in mig. Jag betraktar vinterlandskapet inifrån och uppifrån, förstår intellektuellt men känner inte särskilt mycket. Kanske är det de där förväntningarna som ställer till det. Kanske är det vid närmare eftertanke så att det magiska inte är det som till det yttre framstår som magiskt, utan det som sker dessförinnan, stegen och vägen dit.

Bilderna är stämningsfulla men ganska ojämna, vilket väl inte är så konstigt med tanke på att konstnären inte var äldre än 16 vid bokens utgivning. De kringliggande miljöerna är oftast bättre fångade än porträtten av människa och katt, även om det finns en stor bild av Sixten som egentligen är den bästa i hela boken – blicken, leendet, snöflingorna, vinden i den gröna halsduken. Det upphöjda lugnet och distansen men med en fläkt av spänning.

Similar Posts:

• En sommarsaga att spara
• Djuret och det lilla barnets besatthet
• Envis, busig och söt kattunge
• Sorgen efter en katt
• Katter som är katter

I vår trädgård har pappa byggt en trädkoja.
”Där kan du och dina kompisar leka rövare”, säger pappa.
Han har byggt en lådbil också, som jag kan racea med.
Men det bästa jag vet är att gå hem till mina tantkompisar.

Att döma av pappas idéer är Elis en pojke, eller kanske en flicka som borde leka lite tuffare lekar? Det framgår egentligen inte av Ester Roxbergs text eller direkt Nathalie Ruejas Jonssons bilder heller. Elis är ett barn som tycker om att hänga med sina tantkompisar. Få naglarnas målade i roliga färger hos Rosa, äta våfflor hos Gun, dammsuga hos Elsa eller mata Sivans orm Bosse med frysta möss.

Det är inte så mycket kön med Elis tantkompisar. Några är kanske mer typiska tanter än andra, men framför allt är de olika, med olika personligheter och intressen, styrkor och svagheter. En är tatuerad och har jobbat i skogen, en är så ängslig att hon knappt vågar öppna dörren, en annan äter nyponsoppa morgon, middag och kväll. Elis omfamnar dem alla, på barns självklara sätt.

Allra bäst tycker Elis i alla fall om Elsa.

Jag vet inte varför Elsa är min bästa tantkompis. Elsa är inte stark, hon har inga vackra eller spännande saker. Hon har inte ens några djur.
Och hon har inga historier att berätta.
Men det känns så bra när jag är där.

Så en dag när Elis kommer är inte Elsa där. Hennes hus är mörkt och tyst. Elsa är borta, och det hjälper inte hur man än letar. Elsa finns inte mer, och Elis vill inte vara med längre. Inte tycka om några tantkompisar om de bara kan försvinna på det där sättet.

Mina tantkompisar genomsyras av en mjuk värme och vänskap, där bild och text samspelar väl och med stor charm. Som läsare vill jag bara vara med och hänga med Elis och tanterna. Det är en så vänlig och tillåtande vänskap över generationsgränserna.

De äldsta och yngsta i samhället har väl också en hel del gemensamt, tänker jag. De är lite vid sidan av de stressade mitt-i-livet-vuxna med sitt livspussel och alla sina idéer om vad tillvaron ska vara. De har liksom tid att lyssna in varandra, och ta varandra för vad de är. Alla har något att erbjuda. Det är tankeväckande fint.

Similar Posts:

• Man får bara vara med om man börjar på A
• Livslång vänskap och avsked
• En sommarsaga att spara
• En bok för barnens sorg
• Dråpligt om döingar och skarpt om vänskap

Agnes attackeras av allehanda illamåenden. Hon känner sommarhettan påtaglig på den kropp som är förändrad. Lukter av blöjor och kräk, bananer och tonfisksallad stiger henne åt huvudet i de nya sammanhang som hon tvingas och tvingar sig själv in i. På barnavårdscentralen blir hon reducerad till ”mamma” – plötsligt är hon inte en person med ett namn längre. Hon känner utanförskap bland de andra mammorna. Ibland rymmer hon, bara tar sin lilla flicka och lämnar mammagruppen med ”idisslande kossor”. Andra gånger försöker hon verkligen göra sin röst hörd i diskussioner om barnvänliga produkter och ekologiska lösningar. Hon försöker: ställer nonsensfrågor, dricker kaffe ur en kopp som är tom och bjuder hem en gammal klasskompis, ”Äppelkinden”, som vill se deras tvättmaskin och jämföra längden på blöjor. Ibland måste Agnes bara säga rakt ut sina innersta svarta tankar; förstöra stämningen med funderingar om cancer eller meteoriter. Hon sannar med om hur ”trevligt” det är att råkas. Oftast känner hon sig mest som en utomjording, en förrädare.

Många är impulserna. Agnes googlar ekologiska solkrämer, resistenta bakterier, de vanligaste småbarnsolyckorna och tänker mitt i värmeböljan på vinterhalkolyckor med barnvagn. Hon är förberedd med ekologisk (stenhård) babymadrass, eluttag med petskydd, lådor med barnspärr, vibrationsapparat som får småbarn att sova. Hennes lilla familj borde bo på landet. De köper en ekologisk soffa för tjugofyra tusen. Hon övertalar nästan Frank om att de ska börja på nytt i Australien. Eller de kunde ”jobba som lärare i Granada”, ”bygga skolor i Katmandu” eller börja som ”fotbollsledare i Kapstaden”. Hon bjuder hem en rumänsk tiggare på middag – som tycker att deras lägenhet är rena drömmen.

En vändpunkt blir gymmet. Agnes betalar niotusen kronor för en personlig tränare under några veckor. Hon börjar hårdträna och lyckas gå ner i vikt. Gymsessioner och däremellan tränarens taffliga sms (”detta ficksar du”, ”snygg planka”). Träningen blir en urkraft som får henne att känna sig femton år yngre: ”jag blir ny”.

Julimånadens sommarhetta övergår i augusti med regn och mörka, ljumma kvällar. ”Äppelkinden” lockar hon ut på en boxningsmatch i en park – adrenalinet gör något med dem. En liten kille frågor Agnes på en parkeringsplats om hon är en mamma och hon svarar ”Jag är en mamma”. Orden är symboliska – Agnes hör själv att hon accepterat faktum. En kväll säger Frank till henne att hon klarat första tiden fint – han inser det när han ser henne tillsammans med deras dotter.

Föräldrarollen är ett av konstens (politikens, ekonomins, historiens) största teman. Roxberg skriver med Barnvagnsblues in sig i en tradition – pompöst sagt – sedan bibelns tid. Här handlar det om en präktig medelklasstillvaro á la 2010-tal. Impulsivt tänker jag på Knausgårds Min kamp del 2 där han sjavar runt i lägenheten bland soppåsar och blöjor och lär sig navigera med barnvagn i Stockholms innerstad. Han har veckoslutssemestrat i metropoler, köpt dyra små pälsjackor åt sin älskade men knappt hållit ett spädbarn innan det första egna. Han utgjuter sig över hur han ”feminiseras”, blir en produkt av jämställdheten och känner sig djupt förödmjukad. Kulmen är en trallglad babyrytmiktimme där han är den enda pappan. I Barnvagnsblues har Agnes inga tankar på varken jämställdhet eller feminism (som formbarligen lyser med sin frånvaro) utan försöker bara finna sig i ”det nya normala”.

Jagberättaren Agnes är distanserad. Hon förställer sig. Roxberg använder sig av mycket dialog och meningarna är ofta korta och klara – likaså kapitlen – men det finns många bakomliggande tomrum. Vem var Agnes innan hon levde med Frank och blev mamma? Och varför beter hon sig ofta som ett barn inför honom? Han står liksom en förälder för ekonomi och sunt förnuft.

Agnes ensamhet är ofta skriande. Tvåhundra kontakter i telefonen men ingen att ringa. Inte en släkting eller vän? Hennes egen mamma? Mammor finns.

På något vis uttrycker Barnvagnsblues mycket av den ensamhet och positionering med oändliga valmöjligheter som präglar vår tid. Att bli – att välja att bli – mamma är en av de vanligaste livhändelserna – samtidigt en av de mest förändrande. Allmängiltigt men alltid unikt. Aldrig lätt. Blues var ordet.

Similar Posts:

• Mamma/pappa, förälder, människa … ?
• Dolt under ytan
• En riktigt kvinna står vid spisen klädd i rosa volanger
• Vi är alla fåglar under himlen
• Att välja och skriva sitt liv

Ester Roxberg gör inga försök till att tillrättalägga eller försköna, speciellt inte sin egen roll i det hela. Hon väjer inte för att beskriva hur hon satt sina behov och sin trygghet framför pappans. Känslorna har hela tiden övertaget. Precis så som vi alla reagerar på det som betyder mest av allt för oss. Ester blir ett barn på nytt och handlar inte alltid rationellt och förnuftigt. Hon irriterar sig på att pappan ringer och vill prata av sig. Har han ingen terapeut? Hon skjuter hela tiden upp tillfället då hon för första gången ska få se honom klädd som Ann-Christine. Hon ber pappan att komma som Åke på hennes bröllop fast hon vet att han nu vill leva som kvinna fullt ut. Berättelsens styrka ligger i ögonblick som dessa. De bränner verkligen till och gör att jag som läsare tänker på stunder då jag betett mig exakt likadant. Sårat personer jag älskar.

Även om Roxberg snuddar vid funderingar kring biologi kontra miljö och psykologi ger hon sig aldrig på att förklara ursprunget till transsexualismen. Det är inte det viktiga här. I denna del av historien är Ester dottern som älskar sin pappa. Dottern som vill förstå men inte alltid kan det. Hon som inte kan acceptera att den pappa hon känner ska bli någon annan. Kommer alla de minnen hon har av honom att gå upp i rök?

Då och då dyker ändå små korn som för tankarna till politik och genusteori upp. Ester läser på textteve om en transvestit som blivit misshandlad av två män på ett dansställe. Hon funderar över varför hon känner ett så stort behov av att veta könet på barnet som ligger i hennes mage. Varför är det viktigt att kunna köpa antingen rosa eller blå kläder? Ester uppmärksammar att pappan inte plötsligt förlorar färdigheten eller intresset för att hjälpa till att renovera i hennes nya hem. Hon funderar över om pappans klassiskt maskulina egenskaper kanske är något han lärt sig att imitera i barndomen.

Min pappa Ann-Christine är i första hand ett kärleksfullt fadersporträtt. En vacker och utlämnande beskrivning av relationen mellan far och dotter. Samtidigt är det också en närgången blick på Ester själv. Mitt i den stora förändringen söker Ester efter vem hennes pappa faktiskt är. Åke, den gubbiga prästen med kutig rygg. Ann-Christine, kvinnan i trendiga kläder som kan prata om sig själv i en timme innan hon frågar hur andra mår. Vad som är pappa i dem båda. Inte vad som gått förlorat.

Similar Posts:

• I rötter eller i rörelse
• Vecka 6: award season
• Att upptäcka att man är förälder
• När får män gråta?
• Gränsöverskridande historia

Visst finns det en problematik med jurygrupper av experter som dikterar vad som är bra och dålig litteratur men just dessa två instanser har en bra historik av nominerade författare tycker jag. Framför allt för att de lyfter författare som inte är så kända. Sen kommer jag säkerligen rasa mot valet av vinnare men det hör ju liksom till.

Och de eventuellt nominerade till framtida priser den här veckan är…

Idag skriver Cecilia om Petra Hulovas För medborgarnas bästa. En svart satir, med omvända perspektiv, om sammetsrevolutionen i Tjeckoslovakien. Högt betyg!

På tisdag skriver Tone om Thomas Bernhards Frost. En knepig roman med fantastiskt språk som är omöjlig att överblicka.

På onsdag skriver Joel om Lars Gustafsson Tre Korta Klassiker - Tre korta romaner av Gustafsson, väldigt olika historier men med en klart igenkännbar röst som går igen i alla böckerna. Joel gillade verkligen berättarglädjen och språket.

På torsdag skriver Annika Åström om Tove Folkessons Kalmars Jägarinnor, en livfullt och nästan poetiskt skriven roman om tonårstillvaron för en grupp tjejer i en småstad under sent 90-tal.

På fredag skriver Daniel Mårs om Ester Roxbergs Min pappa Ann-Christine. När Esters pappa Åke berättar att han vill leva som kvinna får hon själv en identitetskris. Roxberg förskönar aldrig och väjer inte för att beskriva hur hon satt sina egna behov framför pappans. En utlämnande och vacker bok om relationen mellan far och dotter. Högt betyg!

På söndag skriver Tomas Eklund om Depeche Mode av Serhij Zjadan som skildrar ungdomar på drift i en storstad i Ukraina några sommardagar -93. En svart komedi med mer sprit och knark än sex och rock´n´roll. Romanen har även ett lätt surrealistiskt drag med avsevärd sälta i botten och säkert driv i språket.

Similar Posts:

• Vecka 8 på dagensbok.com: Nya och gamla debutanter
• Fantastiska noveller
• Sveriges radios litteraturpriser 2019
• Övningsstycke för soloinstrument
• Nomineringarna inför Borås tidnings debutantpris 2013

foto: Carl-Michael Edenborg.

1. Möte med Carl-Michael Edenborg, redaktör för Vertigo. Jag har skrivit en erotisk roman som han har den goda smaken att tycka väldigt mycket om. På ett litet italienskt fik satt vi uppkurade på varsin barstol och pratade porr och redigering och gjorde planer inför framtiden. Så roligt det är att klicka litterärt! Som en liten förälskelse. ”Jag grät av lycka när jag gick därifrån”, sa Edenborg. Resultatet får ni förhoppningsvis se till nästa höst…

2. Dagensbok-kollegorna. På dagarna hängde jag mest med Anna C och Anna Liv. Vi gick sällan på samma seminarier, men åt ofta ihop. Och så bodde jag hos Marie, som bor i världens tjusigaste lägenhet i Kortedala; med trappa, gamla femtiotalsdetaljer och två tjocka keliga katter. När du skriver för ett forum på nätet är det kul att få träffa ansiktena bakom då och då.

foto: Lina Arvidsson.

3. Maten! Har egentligen väldigt lite med mässan som sådan att göra, eftersom den mestadels befinner sig utanför. Minus räkmackan förstås. Och glaset rosé för 117 kr! Annars tapas i Majorna; getost, rödbetor, fantastiska små grillade laxbitar. Friterade bläckfiskringar, vetetortillas och aioli i tre olika former. Dessert på förlagsmiddagen med chokladtryffel som smakade lakrits. Och pasta vid Avenyn; rökt lax och räkor, krämig hummersås och squash. Jag la mer pengar på mat än böcker i år, men det var befriande å andra sidan, att slippa det traditionella blodsockerfallet och illamåendefyllan.

4. Förlagsmiddagen med Gilla böcker. Hamnade mitt emot Jessica Schiefauer, som jag pinsamt nog aldrig känner igen att jag hälsat på tidigare. Vi pratade erotik, skrivande och Mirja Unge. Och så en tjej från vårens utgivning, Marta Söderberg, som verkade ha väldigt spännande projekt på gång. Och så Christin Ljungqvist, som brottas vidare med sin tredje roman. Alltid lika kul att prata med skrivande människor! Och fint att få vara med på middagen, även om jag inte är aktuell med en bok där i år.

foto: Anna Liv Lidström.

5. Louise Halvardsson och Sara Starkström. Det var de vi hängde med på Park, drack vin, snackade skit och spanade kändisar med.

6. Att jag pratade torrschampoo med Patrik Lundberg. Vissa saker är så otippade. En punkt till här, eftersom den var så kort: att det finns en tröja till Jenny Jägerfelds bok Jag är ju så jävla easy going! Hur häftigt får det bli liksom?

foto: Lina Arvidsson.

7. Seminariet ”Måste allt vara sant? Fram med fiktionen”, som jag skrivit mer ingående om här. På pappret såg det ut att vara bokmässans absolut intressantaste. Och det var det! Trots att jag hade huvudvärk och det var alldeles för tidigt på morgonen och sent kvällen innan så att säga, satt jag som ett ljus i bänken och antecknade och sög i mig.

8. Författarintervjuerna. Jag har inte gjort författarintervjuer på mässan tidigare år, och i år gjorde jag två. Annika Persson (som skrivit Lena Nyman-biografin Jag vill ju vara fri) och Viktor Algren (som skrivit varulvsboken Han åt mitt hjärta). Det var nervöst men framför allt roligt. Båda var så trevliga och sa så smarta saker. Det var stressigt att skriva av svaren på datorn, men jag tyckte jag lyckades med det också. Intervjuerna kommer att publiceras här på dagensbok, i denna vecka eller nästa.

foto: Anna Liv Lidström.

9. Murre och Plurre. Anna Liv och Anna C har två små virkade dockor som en viss Anna Nygren gjort. De föreställer Mauro Scocco och Plura. Och de fick vara med i de flesta sammanhang. Testa mat, posera framför ostron och framför Lisebergsutsikten från Anna Livs hotellfönster. Lite tomat på nosen, men en glad kommentar om att de var söta från självaste Lillbabs! De förgyllde definitivt tillvaron.

10. Ester Roxberg. Jag blev hemskt imponerad av henne, både hur väl hon kunde prata om sin bok, Fågelhuset, hur proffsigt det var i seminariet ”Drömmen om det fullkomliga” med Jessica Johansson (Thrillerliv). Och hur bra boken som sådan var, jag läste den på vägen dit och det är alltid lika kul att ha böcker färskt i minnet när man hör folk prata om dem. Det här är en författare som vi kommer att se mycket av framöver tror jag.

Similar Posts:

• Torsdag på bokmässan
• Anna Livs tio i topp på bokmässan
• Linas 10 i topp på bokmässan
• dagensbok.com medverkar på bokmässan
• ”Lena var lika utlevande när hon spelade amfetamist, som hon var i stillsamma artonhundratalsdramer.” Författarintervju med Annika Persson

Välkommen upp på scenen! Skådeplatsen är ett kontor i Stockholm. Genom praktikanten Livs många gånger opålitliga och minst sagt uppfinningsrika blick sätts kulturbranschens miljöer och figurer under lupp. En sanslös resa rakt upp och in bakom finrummets kulisser, där inget visar sig vara vad det utger sig för.

Så skriver förlaget X Publishing om Ester Roxbergs nya bok Fågelhuset som vi här på dagensbok.com har fått ett exemplar av att lotta ut. Mejla svaret på nedanstående fråga till redaktionen@dagensbok.com senast den 28 april. Glöm inte att skicka med din adress så att vi kan skicka boken!

Vilket år vann Ester Roxberg Lilla Augustpriset?

Lycka till!

Similar Posts:

• Vinn ”För alltid Sigge”!
• Vinn ”Det borde finnas regler”
• Vinn fint bokpaket från världens alla hörn
• Vinn ett signerat exemplar av Eld!
• Tävling: Vinn ett ex av ”Imperium”

Jag förväntar mig att Fågelhuset ska vara en okomplicerad roman, en som man kan läsa med sin tremånaders bebis på ena armen. Men Fågelhuset är tvärtom en mycket komplicerad roman. Med en annorlunda och väldigt egen ton blandar Ester Roxberg surrealism, humor och fantasi med vass samtidskritik. Det är roligt, igenkännande och förvirrande. Men också en aning tjatigt. Vi rör oss mellan kontoret i innerstaden och Livs lilla etta i någon förort. Stockholm skymtar förbi, men förblir anonymt, troligtvis författarens ambition. För det är en ganska stereotyp bild av Stockholm som målas upp. En bild där alla strävar efter att ha ett meningsfullt liv, även de som måste påminna sig om att de har det.

Att praktikanter används som gratis arbetskraft på förlaget är inget någon sticker under stol med: varför anställa när det finns folk som skulle betala för att få arbeta på en kulturinstitution av rang? Som praktikant ska man vara tacksam och arbeta hårdast. Livs arbetsuppgifter varierar mellan att kopiera papper och städa toaletter till att skriva refuseringar och leta fram sponsorer till de överdådiga releasefesterna. Lönen är ett vagt löfte om fast anställning efter praktikperioden. Och idag, när kulturjobb är lika sällsynta som fridlysta blommor, är det en hög lön. Så länge jag och du och man accepterar att jobba utan lön kommer vi aldrig att få betalt för det jobb vi utför.

Fågelhuset rör sig snabbt mellan verklighet och fantasi, de surrealistiska inslagen gör att jag behöver något att hänga upp min läsning på. Det är lätt att försöka diagnostisera karaktärerna med olika bokstavskombinationer och jag letar för att kunna ge den könsneutrala chefen ett kön. Hens attribut är typiska maktsymboler som kavaj, klocka, champagne och bil. Inte för att könet är avgörande, chefen spelar sin roll som maktfullkomlig chef bra, om inte bättre, utan kön: det är berättelsen som hade behövt vara mer konkret.

Similar Posts:

• Vinn ”Fågelhuset”
• Vi arbetar inte! Vi arbetar inte!
• Äta, sova, överleva
• Alice i flaskornas underland
• Drömmen, staden, romanen