Under de senaste decennierna har det skrivits mängder av biografiska böcker med tydlig jag-röst där en vuxen son eller dotter går genom förhållandet till sin far. Fadern är ofta död vilket triggar igång intresset att lära känna en bortvänd fader. Fadern kan också leva. Både som levande och död kan en far, en förälder, vara mer eller mindre närvarande. Frånvarande.

Här är det Björn Wiman som försöker få korn på den man som var hans far. Berra. Med finländsk mamma och en supande far som Berra kickar ut så fort han växt upp. Berra träffar Björns mamma och de får barnet som blir Björn. Skilsmässa. 1970-tal. Lite kontakt fram tills Berra kan ta med 7-åringen ”för att åka lagg” i Hammarbybacken. Utförsåkningen blir deras ”umgänge”. Med tiden till skidorter i Sverige och Norge men också långa bussresor till Alperna där de bor i små byar och tar sig upp på glaciärer. ”Det här är kalas, Björne.” Berra är kung i backen.

Berra är en trevlig typ. Omtyckt lärare, kvinnokarl av stora mått, skämtande anekdotmakare, sportig och snygg, gourmetkock i hemmaköket. Även en rätthaverist som säger ifrån. Kan härma nasalt överklassuttal. Pappan representerar 1970-tal. Rekordårens klassresenär med fritid. Framåt. Man ska ha det bra.

Det finns en bitterhet hos författaren över faderns ointresse. Särskilt när författaren får egna barn när han ett hopp om att fadern ska engagera sig. Om föräldern inte förstår eller vill förstå? Inte kan leva sig in i hur det är att vara barn, barnbarn till sig själv? Inte orkar. Som knappt kände sin egen far. Inte ens kallat honom någonsin ”far”. Ett mönster upprepande sig självt.

Författaren å sin sida gör allt för att inte likna, inte reagera, inte leva livet såsom fadern gjort. Vill i varje val leva sitt liv tvärtom. Med livslånga nära relationer och familjeliv. Det blir många gånger dött lopp och utförsbacke i kontakten med fadern.

Tystnaden går neråt. Varför fick författaren inget veta om sin finländska släkt? Farmodern, en för författaren viktig person, som en gång kommit med föräldrar från Finland, arbetat och slitit, varit gift med två alkoholister och fött två söner. Hon hade ryska rötter. Möjligen judiska? De fattigas minne är kort, såsom Albert Camus ungefär en gång sagt. Till och med i arkiven i Finland tar tråden slut.

Halva boken handlar om skidning. Specifikt utförsåkning. Mängder av fakta. De första skidtävlingarna i Tromsø 1843, hela Norges historia som skidnation, utvecklingen av skidturismen globalt och nationellt, Holmenkollenspelen, om utrustning och pjäxor, om glaciärer och klimatförändring. Ett överklassnöje som med tiden blev för alla. På skidor kunde män och kvinnor tidigt mötas relativt jämställt. Om skidorter i Schweitz och Österrike … I Åre och i Sälen, Dalarna. Författaren har gjort ett grundligt forskningsarbete om orternas historia. Läsaren behöver vara påläst själv och ha ett genuint intresse för både skidåkning och historia – annars trillar man lätt av pinn när texten blir föreläsning.

En väckarklocka blir onekligen kalla fakta om att snön kommer i en snar framtid att försvinna på många platser. Den har gjort det redan. Naturligtvis har vi redan i tiotals år hört om åretomgröna skidorter med rostiga liftanordningar men i Wimans bok åskådliggörs den ofrånkomliga utvecklingen. Han har varit där.

Här finns mängder av referenser till författare, forskare, upptäcktsresande, konstnärer, musiker, filosofer … Källförteckningen på bokens sista sidor är utförlig.

Bildspråket i boken är livligt och metaforerna många. Titelmetaforen ”Den lyckligaste leken” är ord av Jean-Paul Sartre om utförsåkningen. Den leken fick Björn Wiman lära av sin far.

Similar Posts:

• Att få en gammal pappa
• ”Jag och min far” – om sorg, saknad och insikt
• Att välja och skriva sitt liv
• Överlevarnas barn
• Resans sköna konst

Nu har tidskriften Essä utkommit med sin 24:e utgåva. Denna gång handlar det om romanen Hess som även trycks som faksimil i tidskriftsnumret. En riktig tjockis är det, 368 sidor.

Fyra skribenter har begått essä på temat Hess. Före detta förläggaren Svante Weyler är först ut med en text som fint tecknar personen Per Olov Enquist och författargärningen. Han skriver om den bitvis obegriplige Enquist. Romanen Hess handlar inte om nazisten Rudolf Hess. Snarare är boken en övning av någon ”på väg mot sin stil, sin form, sitt författarskap” skriver Weyler.

Den andra essän är signerad Lotta Lotass, författaren som lämnade Svenska akademien. Hon betraktar Hess som ett formexperiment i det tidiga 1960-talets anda.

Flera avsnitt i Hess belyser dess form, dess struktur. De olika varianterna av de rörliga planen återkommer i skiftande gestaltning: som bilder lagda ovanpå varandra, som mobil, som glasväggar i överlagrade serier, i växlande belysning.

Ett av romanens grundläggande teman är konsten att dölja sig i text, resonerar Lotta Lotass. Per Olov Enquist hämtar stoff från historiska personer som Rudolf Hess och dennes adjutant Karlheinz Pintsch, som blev lämnad kvar när Hess överraskande flög till Storbritannien för att på eget bevåg försöka förhandla fram fred. Men gestalter, namn och händelser är också hämtade från exempelvis Robinson Crusoe och Sagan om ringen, för att inte tala om Västerbotten.

Konstnären Jens Fänge bidrar med en essä med titeln Wanderheusschrecke berättad genom sex bilder. Avslutningsvis skriver författaren och översättaren Jörgen Gassilewski en omsorgsfull essä där han närläser några avsnitt i Hess.
Gassilewski frågar sig ”hur läsa detta vars status är oklar på så många plan?”

Tidskriften Essä har sedan starten 2017 utkommit med ett 20-tal utgåvor. Tanken är att varje nummer ska kretsa kring en källtext. Några exempel är Carl Jonas Love Almqvists Svenska Fattigdomens betydelse, Ing-Marie Erikssons Märit och Carl Butlers kokbok. Essäisterna får uppdraget att skriva om källtexten. Men ibland har det varit en karta, en ritning eller en företeelse som pacemakern.

Det känns generöst att få chansen att stanna upp och titta noga på exempelvis ett litterärt verk. Essän är också en härlig genre där så mycket är möjligt. Ett försök eller att pröva sig fram är Michel de Montaignes ursprungliga mening med benämningen på denna typ av texter. I sin essäantologi skriver Arne Melberg att essäisten är en tankevandrare, vilket också är en fin bild. Efter läsningen av nr 24 om Per Olov Enquists Hess tecknade jag en prenumeration på tidskriften Essä.

Similar Posts:

• Vinn biobiljetter till ”I lodjurets timma”!
• Till minne av undersökaren PO Enquist
• Stig Dagerman hyperaktuell igen
• Enquists upplysningsmission
• ”Du vet vad jag menar, August!”

I get up first to be alone, and also because my jaw hurts too much to stay in bed.
Each morning it is as if my mouth has survived a war – it has protested, it has hidden, it has suffered.

De första två meningarna I Pathemata – Or The Story of my Mouth sammanfattar egentligen boken som helhet. Smärtan hon lever med i sig och hur den begränsar hennes tillvaro samtidigt som liknelserna och språket blomstrar kring den.

Det är en mycket tunn volym med korta avsnitt. Knappt 70 sidor av vardagshändelser, drömmar och reflektioner kring kärleken, livet, smärtan, döden, barnet hon var och barnet hon har. Det är Maggies och munnens självbiografi där bildspråket är både rått och poetiskt och de avskalade ögonblickens klarhet lysande.

Smärtan får henne att i desperation söka sig till behandlingar och behandlare hon till sist vacklar i sin tro på. Läkare, tandläkare, fysioterapeuter, en guru. Blodprov och palperande, röntgenbilder och vanliga fotografier. Jakten på lindring och de ständiga växlingarna mellan hopp och förtvivlan tar upp all tid och kraft men ändå är det så mycket annat som pågår och sipprar ut.

Sometimes I wonder what I would have thought about all these years, if I hadn’t spent so much time thinking about the pain. Then I remember that I’ve thought about a lot of other things as well.

Och jag som läsare tänker på det hon skriver om och associerar vidare, njuter med ett visst dåligt samvete av texten, vars grund är ett lidande. Jag läser om stycken och vill skriva av dem, memorera dem, absorbera dem. Njuter särskilt av något av det vackraste – och sorgligaste – jag läst om en väldigt viktig vänskaps- och mentorsrelation.

I can’t stop hearing C’s voice saying, ‘Maggie, my dear Maggie.’
No one will ever say my name like that again – no lover, no parent, no husband, no friend.
The way C knew me died with her; from now on I will be less loved, less known.

Similar Posts:

• I det blåaste blå
• Lida och skriva
• Och hjärtat det slår
• Räds den gula tapeten!
• I åldrandets stund

I olika sammanhang har jag hört Mazzarella tala, uppträda. Första gången som student i Åbo. Jag skrev då om dödstematiken i Cornelis Vreeswijks låttexter. Kanske hon redan då intresserade sig för tematiken i och med hennes frågor och inlevelse i min avhandling. Men just intresset för det mesta och för det mänskliga är hennes ”sigill”.

I bokens nu närmar sig Mazzarella de åttio (född 1945). Här i I skrivande stund tar hon avstamp i november 2023 där hon börjar med att minnas sin fars död. Hon har redan överlevt honom med många år. Hon jämför sin egen livslängd med sina närmastes såsom människor ofta gör med stigande ålder. Hon minns sin mor och deras nära förhållande som hon skrivit om i den fina Hem från festen (1992). Hon tänker på sin bror Martin som dog i Danmark under coronaepidemin och vars begravning hon följde via Zoom. Martin har hon ägnat boken Den violetta timmen (2023) åt. Om läsaren har läst böckerna, blir det kära men också lätt sorgliga möten.

Barnbarnens liv i USA och på andra platser med studier, arbeten och föräldrar får vi ta del av. Kontakten i dagens värld är till stor del digital men också riktiga möten och mellanlandningar. Mazzarellas första make och farfar till barnbarnen lever i England. Hans hem där är en återkommande plats för henne och barnbarnen med nya släktgrenar och förvecklingar. Även deras rötter till Sicilien berörs.

Hon skriver om Ukraina-kriget med dess offer. Om hur vi finländare på något vis känner oss nära landet och dess befolkning i och med att vårt lands gräns är lång mot den anfallande stormakten. Om att de flesta finländare lever en eller ett par generationer från stupade, sårade, krigsänkor, krigsbarn och veteraner. Hon skriver om det klaustrofobiska med kriget i Gaza därifrån flykt är omöjlig med våld och lidande utan ände. Hon skriver ironiskt om att krig är ”allmänbildande”, att man plötsligt tvångslärs geografi. Mitt i allt vet man var Khan Yunis eller Zaporizjzja ligger.

På en utställning fångar en gammal svartvit smalfilm från Salutorget och Esplanaden i Helsingfors hennes uppmärksamhet. På filmen skyndar herrskap och gatpojkar över gatorna. Levande, skrattande då, men nu för länge sedan döda. Vad hände spädbarnet i barnvagn, pojkarna som pekade mot kameran? Lunginflammation, spanska sjukan eller dog de i något av de finländska krigen? Fick de ett långt liv? Slumpen obeveklig. Som snabba skuggor springer vi alla. Och försvinner i tidens ström.

Vardagens rutiner har alltid intresserat Mazzarella. Hon återger den franske filosofen Paul Ricoeurs tankar om att en dag är ett ”naturligt tidsmått” och vikten av struktur. I Mazzarellas eget liv är dygnsrytmen viktig; allt från tidigt uppstigande till måltider, promenader, skrivandet och obligatorisk högläsning vid sänggåendet. Hennes man L har läst högt tusentals sidor klassiker för henne. Tolstoj, Lagerlöf men också Knausgård. En gemenskap värd att vårda.

Frukosten är något som intresserat författaren länge. Hon har intervjuat människor, skrivit uppskattade krönikor om just dagens första måltid. I det egna livet är frukosten närmast en ritual. Morgonmål är trygghet. Därmed vill vi ofta äta exakt samma varje dag. Över tid har hennes egen frukost förädlats och är alltid den ”överlägset viktigaste av dagens måltider”.

Naturens växlingar, vitsipporna i Ekenäs där det andra hemmet finns med småstadsliv och morgonsimning. Att ge akt på varandra. Om något skulle hända och man inte skulle orka …? Kulturkvinnor i svensk media som sörjer sin falnande skönhet. Javisst, rynkor, grånande hår och yngre förmågor som tar upp ämnen som hon själv för årtionden behandlat. Äldre män i folksamlingar som påfallande ofta vill ha övriga lyssnares uppmärksamhet. Vad är värre: att bli döv eller blind? När börjar demensen? Eller artrosen? Att alltid ha gått långt och länge. Nu se allt mer neråt. Att inte längre hänga med i de yngres takt. Jag minns min egen raska mamma som allt oftare försynt ville kroka arm med orden ”gå inte så snabbt”.

Bokens innehåll är rikt, mångsidigt, lärt. Det är inte möjligt att med några tusen tecken ge rättvisa åt mångfalden. Språket är vackert, välskrivet. Lätt och dynamiskt. Tanketrådar som utgår från filosofin, vanlig vardag eller festliga tillfällen. Varma eller ödsliga känslor. Infall. Säkert upprepar hon sig från tidigare årsböcker, men vad gör det? Vi glömmer och påminnelser är inte tunga att bära.

Kanske är det inte den här boken jag återkommer till om några år. Eller så är det just den här: året då vi i Finland valde den nuvarande presidenten, året då medlemskapet i Nato blev påtagligt. Året som personligen levdes i en dimma efter min mammas bortgång. Vad hände riktigt det året?

Bokens återkommande tema är förstås åldrandet, tidens gång. Hur omöjligt det är att hålla kvar något. Allt ändras. Allt åldras. Allt kött är hö, såsom bibeln sagt oss i årtusenden. Vart går vi? Kanske mänsklighetens eviga fråga? Inte bara tomtens i Viktor Rydbergs dikt.

Men Mazzarella påminner om det viktiga nuet, just nu, dagen som är. Att försöka – trots världens mörker och tragedier – hålla uppe humöret och försöka. Bry sig om det lilla livets småprat och omsorger som alltid ingår i det stora, globala livet. Så, läs en lärd årsbok, njut av insikter och minns de senaste åren i skenet från Mazzarellas spegel.

Similar Posts:

• De tomma almanackornas år
• Essäer om livets mening
• Resans sköna konst
• I brist på science fiction
• ”Berätta om” eller bara ”berätta”?

Rummet i lägenheten på Södermalm, nära den kolstoftsdammande Hammarbyhamnen, är litet och överfullt av böcker. Arbetarförfattaren liknar sig själv vid ”en ekorre i sitt vinterförråd”. När buntarna av volymer på golvet blir så många och höga att han får ta rejäla kliv över dem, känner han sig nästan lite isolerad ”innanför all denna litteratur”. Han väljer inte ett ord som ”skyddad”. Överklassmänniskor skulle aldrig likna sig själva vid små samlarmaniska gnagare. Men det här är arbetarförfattaren Erik Asklund och han har på egen hand, med hjälp av litteraturen, tagit sig upp ur den svåraste fattigdom.

Ödmjukhet är en dygd för den som medvetet sällar sig till kollektivet. Men det kan hända att han dristar sig till att ställa in sina egna böcker bland de övriga uppburna samtidsförfattarnas alster i bokhyllorna. ”Det låter kanske högfärdigt, men det är bara för att se hur det möjligen kan se ut hos någon annan boksamlare, som äger den svenska 1900-talslitteraturen komplett i fräscha originalupplagor.”

Erik Asklund har med åren bildat sig till bibliofil och har kommit till punkten då den nakna häftade boken är så mycket skönare än exklusiva handgjorda bokband. Bokens börs, en sådan kunde man tala om på 1950-talet, håller han ett öga på. Naturligtvis är volymernas innehåll allra viktigast, det missar han inte att framhålla. Men det finns även ett pekuniärt värde i böckerna som inte är obetydligt.

Exemplaret av Erik Axel Karlfeldts första diktsamling Vildmarks- och kärleksvisor har stigit i pris med 67 procent eller mer, sedan Erik Asklund införskaffade sitt eget vackra exemplar. ”Böcker är ett slags kapital, särskilt i dessa inflationstider, men först och främst ett andligt sådant.”

På den här tiden, under 1950-talet, då boken kanske hade sin verkliga guldålder, samlade svenskarna svecana, det vill säga det egna landets litteratur. Erik Asklund vill gärna också men konstaterar att plånboken inte räcker till sådant som Helicons blomster, Liljor i Saron eller Bellmans Bacchi Tempel. Dock kan han på bokauktionskammaren vara med och tävla om somligt av Stagnelius, Almquist och Strindberg. Men den senares originalupplagor har efter hundraårsjubiléet 1949 stigit i pris så att Erik Asklund faktiskt talar om ”hausse”.

Brokigt sällskap är en essäsamling. En av texterna har mycket riktigt rubriken ”Böckernas börs”. Erik Asklund noterar hur priserna över tid rakat i höjden på originalupplagor och exemplar med författarens dedikation. Bokauktionskammaren är välbesökt, i synnerhet när någon känd persons böcker går under klubban. Det är kort och gott en god kapitalplacering att samla böcker på 1950-talet. Det händer att Erik Asklund stannar för att bevittna den spännande kampen som en bokauktion är. Prisstegringen har en lugnande inverkan på honom, skriver han.

I en annan essä följer vi författaren i hälarna när han gör sina ronder på Londonantikvariaten längs Charing Cross Road. Asklund tecknar finstämda porträtt av sina allra närmaste författarvänner: den något äldre Rudolf Värnlund som tog unge Erik under sina vingars beskydd samt jämnårige Josef Kjellgren, som tillhörde en annan ”pojkliga” på Söder men där böckerna och läsandet förenade ynglingarna till livslång vänskap.

Det är inget Erik Asklund uttalar explicit men som läsare förstår man vilken betydelse den fysiska boken hade för arbetarrörelsen under 1900-talet. Att så många läste och var beredda att betala relativt dyrt för det finaste som finns, litteraturen, betydde att arbetarförfattarna kunde ta sig upp ur fattigdomen, att deras berättelser fick spridning och status. Och det handlade inte bara om boken utan även om den fysiska dagstidningen. Det fanns otaliga redaktioner som var beredda att betala för dikter, recensioner och emellanåt även essäer. Många av texterna i Brokigt sällskap, kanske de flesta, har tidigare varit införda i tidningar och tidskrifter.

Jag instämmer med Erik Asklund: det andliga i litteraturen är allra viktigast. Men det vore ett misstag att förbise de litteratursociologiska aspekterna. De inledande essäerna i denna samling lägger tyngdpunkten på boksamlande och andrahandsmarknad på ett mycket personligt och stimulerande sätt.

Idag är den litteratursociologiska situationen förvandlad på många sätt. Ibland känns det som att de självpublicerande författarna är fler än läsarna. Myrorna, Stadsmissionen och Röda Korset svämmar över av bortskänkta böcker. Har man tur kan man kanske hitta någon av Erik Asklunds böcker där, kanske till och med i riktigt gott skick. Då bör man slå till. Tjugan som den kostar kan man ju avvara.

Similar Posts:

• Lågmäld barock
• Efterlängtad tegelsten som håller vad den lovar – med bravur
• De tre hemlösa
• Kanske boken kräver en Stockholmspromenad!?
• Stadens lockelse och hot

Allt började med att terrorstämplade Hamas gjorde en fasansfull attack på civila den 7 oktober för snart ett år sedan. Eller nej, ”allt” började inte där. Vem som helst med lite historiekunskaper och en gnutta sanningslidelse vet att konflikten har djupare rötter. Den som är intresserad av dessa rötter och historien om det moderna Israels tillblivelse läser lämpligen Göran Rosenbergs Det förlorade landet. Ursprungligen utkom den 1996. Men idag ger Albert Bonniers ut boken i ny, reviderad upplaga.

Den som inte känner till författaren ska veta att han är en samvetsgrann journalist och författare som inte lämnar något åt slumpen. I synnerhet inte detta ämne. Han är barn till Förintelsens offer och som yngling gjorde han ett helhjärtat försök att bli en sionistisk pionjär.

Jag minns ännu de tidiga, daggiga morgnar när sömnen sakta värkte loss ur våra kroppar och jordens dofter steg i näsborrarna och traktorflaken knirkande gungade oss ut mot fält och planteringar i den ännu mörka gryningen och det ideella självplågandets sensualitet sakta värmde kinder och händer.

Att detta är en djupt personlig bok byggd på levda erfarenheter hindrar inte att den även är en noggrann undersökning av sionismens idéhistoria. Göran lärde sig hebreiska och glömde nästan på kuppen sin svenska. Dock skulle han komma att återvända till Sverige. Där började han engagera sig för de bredare frågor som 1960-talets studentgeneration brann för. Med Sexdagarskriget skedde hos honom ett radikalt uppvaknande.

Före kriget 1967 kunde sionismen framgångsrikt rättfärdiga sitt statsbyggarprojekt genom hänvisningar till Förintelsen, det europeiska sveket, världssamfundets ansvar för judarna, Israels litenhet och svaghet, arabernas storhet och oförsonlighet och omvärldens beundran för det israeliska samhällets livskraft.

Efter sexdagarskriget var det inte längre möjligt, argumenterar Göran Rosenberg. De kolonisatoriska anspråken låg i alltför öppen dager. För dem som ville se, vill säga. Själv kunde han inte annat än se. Han lyckades inte längre blunda för de övervuxna stengrunderna, de raserade gravmonumenten och resterna av husväggar som de fördrivna palestinierna hade lämnat efter sig. Han upptäckte att han hade levt i en lögn.

De vitt spridda uppgifterna om att araberna självmant flydde och lämnade efter sig tomma hus och åkrar som ostraffat kunde tas över av nyanlända judiska immigranter var en läglig men delvis falsk beskrivning av vad som i huvudsak ägde rum.

Göran Rosenberg kunde inte blunda för alla lögner så det blev hans öde att, som han uttrycker det, stiga upp ”på den palestinsk-israeliska barrikaden” efter 1967. Han klev rätt in i ett polariserat politisk klimat där det varken fanns plats för intellektuella analyser eller rationellt sanningssökande. Bland israeler som sympatiserade med den palestinska saken tvingades man navigera mellan hemliga agenter, utsända av gud-vet-vem, som försökte provocera fram våldsaktioner. Så det var uppenbart en återvändsgränd som påminner mycket om vår egen tids polariserat galna uppskruvning. Från ytterlighet till ytterlighet har han vandrat, ständigt nyktert observerande. Ständigt förmögen att hålla två tankar i huvudet samtidigt: israelerna förtjänar ett land – palestinierna likaså.

Essän beskriver ett smärtsamt medvetandeblivande där det förlovade landet blir det förlorade. En modig och transparent uppgörelse som varmt rekommenderas den som vill se konflikten i hela dess komplexitet.

Similar Posts:

• Israel-Palestina – lika goda kålsupare?
• Historiska händelser i en pågående konflikt
• Lågmält om krigets vansinne
• I en konflikt över människors huvuden finns inga rätt, bara fel
• Kultur och politik, en kärlekshistoria och ett nödvändigt ont

Min förhoppning när jag bar hem hans bok från biblioteket var att få lite pepp inför ålderdomen. Fast Ekerwalds definition av gammal visade sig inte vara samma som min egen på 65+, utan snarare 80+. Inte så förvånande kanske om man betänker att hans egna barn vid det här laget hunnit bli pensionärer.

Att Ekerwald i texten omnämner sig själv med ordet ”Gammal” är möjligen en litterär referens som jag inte förmår placera, men som jag tycker stör läsningen, ger ett konstlat intryck och blir en smula tjatigt i längden. Jag hade hellre sett att han använt sig av första person. Men det är sannnerligen inte någon gammal grinig gubbe som tar till orda och det är heller inte hans stil att snöa in på krämpor och sjukdomar. Författaren nämner som hastigast att han har cancer (kräfta), men att i hans höga ålder kommer lyckligtvis inte någon behandling på fråga.

Carl-Göran Ekerwalds bok är lättläst, stillsam, anspråkslös och sympatisk, samt består av korta fristående kapitel. En blandning av högt och lågt samsas på sidorna och citaten haglar. I min biblioteksbok har en tidigare låntagare på var och varannan sida strukit för långa stycken i marginalen. I ena stunden åberopar han persiska poeter eller Goethe, för att i nästa beskriva vad han ätit till frukost, erinra sig hur det kändes att vara barn eller återberätta en anekdot från något sjukhusbesök.

Enligt Ekerwalds beräkning tillbringar han 80% av sin vakna tid med näsan i en bok. Jag bestämmer mig på stående fot att bli som han och läsa dagarna i ända, ifall jag får förmånen att bli riktigt gammal med sinnena i behåll. Skälet till att Ekerwald blev storläsare är att han mobbades i skolan. Sedan dess har Bibeln varit en ständig följeslagare, även om han skyggar för att kalla sig kristen. Hans favoritförfattare Vilhelm Ekelund och Eric Hermelin läser han dagligen. Nuförtiden blir det också dagböcker av åldrande författare (Tolstoj, Norén med flera) i syfte att jämföra sin tillvaro med deras. Däremellan slinker Philip Larkins brev och dikter, Samuel Butlers dagböcker samt van Goghs brev till sin bror Theo också ner.

Man ska dock inte förledas tro att Ekerwald isolerar sig. Jag undrar hur många andra hundraåringar som ägnar sig åt att hålla föredrag. Det skulle väl vara Dagny Carlsson i så fall. Fast hon gick förstås bort 2022. Ekerwald är fortfarande nyfiken och följer nyheterna via BBC och arabiska Aljazeera. Samtidens fixering vid ytlig underhållning anser han fördummande. I egenskap av djurvän är han stenhård i sin dom vad beträffar den moderna djurhållningen. Även den tekniska utvecklingen får sina slängar med sleven.

Inte utan ett stänk av vemod konstaterar författaren att vi lever i en tid då ingen lyssnar på gamla människor och deras tillägnade visdom. När någon ur den yngre generationen knackar på hans dörr är det för att erbjuda honom undervisning i att hantera en mobiltelefon eller en dator. Ekerwalds övertygelse är att världen skulle må bra av att ha gamla som håller i rodret. Han har onekligen en poäng och får mig osökt att tänka på ordspråket ”gammal är äldst”. Fast åsikten är inte helt okomplicerad om man betänker den galna valkampen som försiggår i USA för närvarande.

Författaren rankar vänlighet högt och anser vanligt hyfs angeläget i umgänget människor emellan. Även om jag kan tycka att exemplen han räknar upp känns lite omoderna. Att man inte ska inte spotta på golvet, utan begagna sig av spottkopp, inte snyta sig i handen, inte gäspa med öppet gap utan skyla sig med handen, etc. När sedan Ekerwald klagar på att han inte kan ta till sig allvarliga budskap av hårt sminkade kvinnor på tv samt noterar att det är angenämt att se naket hull hos de kvinnliga musikerna i en symfoniorkester tycker jag nog att det blir snudd på gubbvarning.

Vad är då ”fördelen med att bli gammal”? Det är, enligt Ekerwald, att uppnå sinnesro. Att äntligen känna sig tillfreds med livet, inte längre störas av framtidsplaner, önskningar eller avundsjuka. Ekerwald trivs som fisken i vattnet med ensamheten, som han ser som ett idealiskt tillstånd, trots att han är begåvad med en ansenlig familj. Han lever ett inrutat liv: ”Dag på dag, vecka på vecka samma underbara enformighet och frid”.

Döden ser Ekerwald fram emot med tillförsikt och odelad glädje. Men tills dess fortsätter han att dansa solo, läsa Bibeln och persisk poesi (i original) samt unna sig en halvliter rött boxvin till middagen.

Medan vi andra får glädja oss åt en fin och tänkvärd liten bok med ett gyllene omslag.

Similar Posts:

• På jakt efter bildning
• Varför inte Rousseau nästa gång?
• En bekantskap för alla tider och humör
• Den evige provokatören
• Böcker kan förändra (vår syn på) världen

Celia har svårt att arbeta, har svårt att ta hand om sina barn, kan knappt tänka. Hennes migränhistoria börjar någonstans i tonåren men exploderar när barnen är små och mannen arbetar borta. Hon söker hjälp från vården gång på gång men den medicin hon får räcker inte och hon letar och tjatar, läser på och får till sist ytterligare en remiss och ännu en lång väntan tar sin början.

Och så söker hon febrilt efter kunskap om migrän och framför allt om lindring och bot. Hon har ett strikt medicinskt och neurologiskt perspektiv på sin migrän och blir sur när en studiekamrat föreslår KBT som behandlingsmetod. Hon läser om blodkärl, signalsubstanser, mediciner. Vanlig huvudvärk eller migrän? Hon fördjupar sig i migränen genom tiderna, hur den yttrat sig och behandlats, med den ena metoden märkligare och farligare än den andra, med huskurer och livsstilsförändringar – ska man springa eller låta bli? Dricka kaffe eller inte dricka kaffe?

Läsaren får hela tiden följa med på vägen till nya insikter, på vägen förbi placebo och studier med brister, tjänstledighet och avgiftning från smärtstillande som lett till en annan sorts huvudvärk jämte migränen, intervjuer med experter och misslyckad sommarsemester.

Det växlar mellan de större perspektiven – historia, litteratur, konst, samhällsutveckling – och det egna, mer begränsade, och jag fascineras av hur hon får fram så mycket, lyckas se så mycket genom det filter av smärta som är hennes vardag och verklighet. Men kunskapen är något att hålla sig fast i när det känns som om man faller fritt och man kan behöva spegla sig i andra för att hitta sig själv. Virginia Woolf och Charles Darwin, Sigmund Freud och Lewis Carroll led av svår huvudvärk och troligen migrän och de har alla skrivit om den.

Och det är i de personliga avsnitten det bränner till. Alla känslor som väcks av den egna oförmågan, människorna runt omkring som gör vad de kan men inte riktigt rätt eller tillräckligt, samtidigt som hon förstår att det är en omöjlighet. En medicin som hon efter lång väntan får innebär dagliga självskattningar och med dessa data kan hon i efterhand se mönstren, se hur hennes ursprungliga syn på sig själv och sin sjukdom var lite för snäv.

Det är ett elddop, en skärseld, och som läsare lider jag med henne och önskar intensivt att hon ska finna lindring, ska få rätt sorts hjälp. Och förundras över hur lite man faktiskt vet om denna inte så ovanliga men väldigt plågsamma åkomma.

Similar Posts:

• Är surströmmingen eller pepparbiffen mitt matarv?
• Filosofiska perspektiv på psykisk ohälsa
• Coffeetable-bok om kaffe
• Att visa vad man läser och ser
• Ur smärtan liv och poesi

Boken innehåller nio essäer, bland annat om Tolkiens syn på språk, ondska och skönhet.

Det finns något arkaiskt i Tolkiens perspektiv; särskilt när det kommer till språket. “I Tolkiens föreställningsvärld så är det i språket vi lever, rör oss och är till. [...] Snarare är det orden som för honom, så att säga, härbärgerar varelsernas vara.” Språket är något påtagligt som formar världen. Ett exempel på detta är hur de olika personerna skiftar namn när de förändras. Striker blir Aragon (precis som Abram blev Abraham eller Saul blev Paulus i Bibeln).

En annan fråga som Sjögren utforskar är Kants klassiska filosofiska fråga “was soll Ich tun”. Existentialister (såsom exempelvis Sartre) valde att skildra människans existentiella belägenhet som meningslös i bemärkelsen att naturen inte bryr sig om oss. Vi finns till i ett kallt universum där vi projicerar våra egna tolkningar av händelseförlopp. I Sartres Äcklet förstår protagonisten detta men tvingas mot slutet av romanen att välja sitt liv, sin berättelse, trots att det egentligen är meningslöst. Livet kan inte vara ett äventyr (för Sartres protagonist) då även detta är en projektion av subjektiva idéer. Kontrasten mellan Sartre och Tolkien kan inte vara större, enligt Sjögren. Tolkiens svar på vad man bör göra av sitt liv kan endast besvaras med en annan fråga: i vilken berättelse, i vilket drama, spelar jag en roll?

Varför fortsätter Tolkien att locka läsare? Sjögren menar att vårt behov av berättande ligger djupt förankrat i oss. Den mest grundläggande berättelsen – myten – blottlägger ett underliggande mönster som man annars inte skulle se. Ett exempel på detta är när trollkarlen Gandalf tvingas möta mörkret ensam.

Han faller, tillsammans med odjuret, ned i de omätliga djupen. Det ser ut som att Gandalf har lämnat världen för alltid. [...] Sedan föll mörkret över mig, säger han och jag irrade bort från tid och förnuft, vandrade vida på vägar som jag inte skall nämna något om. Han är nu ”ensam och bortglömd på världens hårda horn, utan väg därifrån” Han berättar: stjärnorna kretsade ovanför och varje dag var lika lång som en livstid på jorden [...] För att kunna bli Gandalf den vite, med spjutspetsen riktad mot Saurons mörka hjärta, måste han först gå ner i dödens djupaste dalar.

Jag tolkar det som om man kan se livet från det perspektivet, det vill säga från någon typ av berättelse, kan man ofta rättfärdiga lidande för sig själv och därmed även minska det.

Kanske man får lyda Tolkiens råd och “[gå] din väg, spela din roll i ödmjukhet, och försynen kommer att verka genom dig och dina handlingar”. Boken kan rekommenderas för både dem som är intresserade av mytologi och livsfrågor, samt hjälper läsaren att förstå mer om Tolkiens verk.

Similar Posts:

• Att läsa
• Sartre och kriget i Irak
• Filosof värdig namnet
• När ostronet och makrillen får bestämma dikten
• Härskarringen

”Vänskap är som spår i sanden
de måste ständigt trampas upp”

Ungefär så här tycks Dorthe Nors närma sig en linje på kartan, närmare bestämt den danska västkusten. Hon växte upp i det inre av Jylland och blickade ut över åkrar och fält. Att bekanta sig med havet var inte självklart. Men vid utflykterna under barndomens somrar började någonting gro i henne. Oberäkneliga vågor fascinerade. En gång när hon var elva år förde strömmen ut henne men mamman hann greppa hennes ben och dra henne tillbaka.

Nors berättar att hon haft perioder när staden betytt mer för henne. Studier och en ständig kunskapstörst har fyllt vardagen. En annan sida i henne längtade bort från det urbana. Idag äger hon en boning vid kusten, där hon kan fyllas av den stora respekt hon känner inför havet och dess krafter.

I 14 essäer formar sig tankar kring behovet att finna sig en plats. Inte nödvändigtvis i betydelsen att äga ett ställe utan mer att hitta sin omgivning. Där får känslan av tillhörighet breda ut sig.

Nors essäer är varken självupptagna eller högtravande. Hon är en jordnära berättare utan krusiduller. Resorna gör hon högst konkret i en bil som tar henne till danska småstäder. Fingret följer linjen på kartan i en vägatlas hon fått av föräldrarna. På några utflykter har hon med sig Signe Parkins, vars illustrationer smyckar inledningen till varje essä. Nors träffar personer som kan öppna fyrtorn, visa konstverk i säsongsstängda byggnader eller berätta anekdoter.

De personliga betraktelserna vävs samman med inslag från naturvetenskapliga, konstnärliga eller politiska ämnesområden. Saker är inte alltid som de ser ut på ytan. Gifter har dumpats och övertäckts med betong. Kyrkvalvens medeltida målningar visar på konstnärens brinnande intresse för ett motiv men nonchalans för annat. Att bli del av lokalbefolkningen tar tid. Vilka frågor hon som ”utifrån kommande” kan yttra sig om är ingen enkel historia.

Många gånger påminner Nors essäskrivande om Bodil Malmstens betraktelser av livet i Finistère. Ett visst systerskap ser jag också med Kerstin Ekman, som dessutom är citerad på ett ställe. I deras anda formar Nors sina tankar i en ton av frustrerad vänlighet. Närheten till människorna och kustlinjen tar sig många uttryck. Den ömsesidigt visade omsorgen mellan föräldrarna och henne är fin läsning.

Jag tycker om texternas blandning av trivsamhet och vässad analys – att Nors inte nödvändigtvis vill stryka alla medhårs. Volymen i sig är vacker både utanpå och inuti. Att vilja slå rot på en plats med vidsträckta vyer är fullt förståeligt och även lusten att vilja skriva om det.

Similar Posts:

• Rymd och relationer ute på danska landsbygden
• Små stora betraktelser
• Melankolisk fråga med hoppfullt svar
• Arbetarlitteratur för 2000-talet
• Vindlande och tankeväckande havshistoria