Frågorna är många, svaren få, men det är som det är. Ödet kan man inte förstå sig på.

Trots att Njals saga är en skrift från medeltiden är den rak och enkel att läsa. Handlingen drivs fram förvånansvärt effektivt av de återkommande kärnfulla spådomar som sagans personer yttrar.

”Från henne kommer allt ont, när hon flyttar östpå hit till våra trakter”, sade Njal.
”Vår vänskap kan hon aldrig förstöra”, svarade Gunnar.
”Det kommer inte att vara långt ifrån”, sade Njal. ”Ofta kommer du att betala böter för hennes skull.”

Och precis så blir det. Spådomarna är tänkta att förstärka det ödesbundna. De kunde upplevas som ”spoilers” av läsaren, men det fungerar inte så, tycker jag. Snarare har de en bladvändande effekt. I kombination med det raka, nakna språket får handlingen ett oerhört driv framåt.

Gunnar såg en röd kjortel skymta utanför fönstergluggen, stötte ut spjutyxan och träffade Torgrim i veka livet. Norrmannen tappade skölden, förlorade fotfästet, ramlade ner från taket och gick sedan tillbaka mot Gissur och de andra. Gissur tittade på honom och frågade:
”Var Gunnar hemma?”
”Det får ni ta reda på själva”, sade Torgrim. ”Men jag märkte att hans spjutyxa var hemma.”
Därpå föll han död ner.

I det forntida Norden fanns ingen polis, inget rättsväsende eller kriminalvård. Man samlades på tinget för att föra fram sin sak och söka rättvisa. Ofta kunde männen enas om hur en oförrätt skulle kompenseras. Ibland behövde kollektivet döma en enskild till fredlös, som straff, när det inte gick att nå förlikning. Fredlösa fick man döda utan att det väckte tingets ogillande.

Hela den del av Njals saga som egentligen är Gunnars saga, är en berättelse om illdåd och vedergällning i en aldrig upphörande våldsspiral. Det är inte helt olikt kaoset som ”rävar”, ”jordgubbar” och andra nätverk är fångade i just nu på den svenska narkotikamarknaden.

Kvinnoskildringen är intressant. Kvinnans ställning i detta våldsamma samhälle är såklart underordnad mannens. Otaliga äktenskap förhandlas över huvudet på bruden. Men samtidigt tycks det inte finnas något undergivenhetsideal. Stormännens kvinnor är chefer på sina gårdar och exemplen Hallgerd och Bergtora visar att deras handlingsutrymme är betydande.

Språket i de isländska sagorna har inspirerat moderna författare som Ernest Hemingway. Det är bara toppen på isberget av potentiella innebörder som blottläggs av de korthuggna formuleringarna och barskrapade dialogerna. Det känns väldigt nutida, men man får se upp. Trots allt handlar det om text från medeltiden.

Att Gunnar och Hallgerd kände fysisk attraktion till varandra går att utläsa mellan raderna. Men det var inget som kunde skrivas rätt ut på 1200-talet. Heder tycks driva de flesta av personerna. I den tidens anda skildrades inte simpla materiella behov.

Den andra delen av Njals saga, då Gunnar är död och Njals familj står i centrum, skildrar hur kristendomen tar över.

I ett gediget förord till sin översättning, skriver Lars Lönnroth att den okände författaren till Njals saga hade ambitionen att visa på kontrasterna mellan hednisk och kristen tid. Det är en dramatiserad inlaga för att det senare är det bättre alternativet. Invävt finns nedtecknade muntligt traderade berättelser.

Det är fullt möjligt att läsa Njals saga som ett actionpackat äventyr. Men sagan bär alltså djupare innebörder. Det finns alternativ till ett samhälle uppbyggt på heder, våld och vedergällning.

Similar Posts:

• Spåret bort från nationalism och stängda gränser
• Människans natur
• Nordisk urtext i ny skrud
• En nationalsocialists minnesfragment
• Nationalromantisk hjälte, seriefigur eller fotbollsfan?

Men än så länge lever tidens intellektuella livets glada dagar. Författare, konstnärer, regissörer, skådespelare, arkitekter med flera trängs på kaféernas uteserveringar, krogar, kabaréer, teatrar, gaybarer, biografer och bordeller i Berlin, Paris och Wien. Tiden kännetecknas av rastlöshet, vilsenhet, dekadens, kreativitet och nöjeslystnad kombinerat med mycket alkohol och droger. Det påstås att det i metropolen Berlin finns något att hämta för alla erotiska smakriktningar.

I Florian Illies nyutkomna bok Kärlek i hatets tid: Europa på randen till världskrig 1929-1939 får vi så gott som ingenting veta om författarnas böcker eller konstnärernas tavlor, men desto mer om deras utsvävande kärleksliv – otrohetsaffärerna, lidelserna och vanvettet.

Med stigande förundran tar jag del av dramatikern Bertholt Brechts solkiga romanser och författaren Kurt Tucholskys bedrifter som hjärtekrossare.

Filmstjärnan Marlene Dietrich ligger inte herrarna långt efter. Om nätterna för hon ett utsvävande sexliv med älskare av båda könen. Dietrich beslutar att lämna det tyska filmbolaget UFA – och man och dotter – till förmån för konkurrenten Hollywood. Ett påfrestande pendlande fram och tillbaka över Atlanten blir följden.

Det är på en av dessa resor som hon stöter ihop med författaren och karlakarlen Ernest Hemingway. Båda drabbas av kärlek vid första ögonkastet. Dessvärre rör det sig, enligt Hemingway, om ”en osynkroniserad passion”, då båda är upptagna på annat håll. De håller emellertid kontakten i decennier via brev. De flesta kärleksförbindelser i boken tycks mig för övrigt osynkroniserade – utan att någon nämnvärt bryr sig. Harmoniska relationer är nästintill obefintliga.

Adolf Hitlers maktövertagande 1933 sätter definitivt punkt för den så kallade Weimarrepubliken, som föddes ur det krigshärjade Tyskland efter första världskriget. Den brittiske författaren Christopher Isherwood blir vittne till nazisternas och kommunisternas brutala slagsmål på gatorna i Berlin. När de homosexuellas barer bommas igen och kunderna trakasseras av Gestapo inser han vad klockan är slagen. Det är hög tid att ge sig av!

Med Hitler vid ratten blir de judiska intellektuella fråntagna sina befattningar, sina medborgarskap och tvingas gå i exil. Många är förutseende nog att packa sina väskor redan medan riksdagshuset brinner den 27 februari 1933. Siktet är i första hand inställt på Paris, London, franska rivieran samt Schweiz.

I exilen kastar man sig förstås in i nya kärleksaffärer!

Jag fick upp ögonen för den tyske kulturjournalisten Florian Illies redan för tio år sedan, då jag charmades av hans underbara Århundradets sommar – 1913. Illies använder sig av samma koncept i sin nya bok: ett underhållande hopkok av skandaler, osämjor och trassliga kärleksaffärer – allt på ett särdeles tilltalande, emellanåt ironiskt och rakt igenom elegant språk. Men resultatet tycks mig mindre lyckat, kanske på grund av det större formatet. Det blir en smula tjatigt med alla dessa otrohetsaffärer i längden. Relationerna är också invecklade till den grad att det inte alltid är lätt att hänga med i svängarna. Faktauppgifterna har Illies enligt bokens omfattande bibliografi hämtat ur biografier, dagböcker, brevsamlingar med mera.

Det stora antalet personer (de flesta med tyskklingande namn) som fyller boksidorna överväldigar läsaren. De försvinner och återkommer x antal sidor senare. Författaren själv hyser stor medkänsla med de porträtterade och har överseende med deras otaliga brister.

När jag långt om länge slår ihop bokpärmarna har jag i ett anteckningsblock klottrat ned författare, som jag blivit nyfiken på under läsningen. Å andra sidan har jag blivit avskräckt när det gäller vissa andra på grund av deras motbjudande uppträdande.

Similar Posts:

• Sex And Drugs And Cubism
• Om kulmen på dårskapen
• Jag är en syltmunk!
• Er ist ein Berliner
• Ser inte skogen för alla träd

Du som hyser en hemlig dröm om att jobba i bokhandel kan veckovis hyra rum ovanpå The Open Book, vilket också innebär att du förväntas sköta ruljansen en trappa ned. Ett roligt och annorlunda arrangemang, som blivit populärt till den grad att rummen är uppbokade åtskilliga år framöver.

För egen del såg jag med förväntan fram emot att få ta del av fler underhållande anekdoter från The Bookshop i Shaun Bythells nya bok med titeln Sju sorters människor du träffar på i en bokhandel. Det var därför inte utan att jag en smula klentroget glodde på den ”magerlagda” bok som jag fått i min hand.

När jag sedan läste att bokhandlaren till sin egen förvåning saknat det mänskliga utbytet under pandemin frågade jag mig oroligt om detta inneburit att han blivit vänligare inställd till mänskligheten. Lättad kunde jag redan efter ett par lästa sidor konstatera att så inte är fallet.

Shaun Bythell påminner en del om Bernard Black, innehavaren av antikvariatet Black Books i den obetalbara brittiska komediserien med samma namn. Märkligt nog är affären ständigt full av människor, som han gör sitt yttersta för att förolämpa.

Bythell har i sin nya bok delat in sina kunder i sju huvudkategorier med underavdelningar, vilka han försett med latinska namn. Fast han använder inte benämningen kunder, utan ”människor du träffar på i en bokhandel”. Kanske på grund av att många av dem inte vistas där i syfte att köpa något. Som paret som dumpade sina småbarn i barnavdelningen för att sedan smita iväg på en shoppingrunda. De återkom fullastade med kassar just som personalen var i färd med att kontakta polisen.

Somliga grupper, som ”plågoris” ”egenutgivna författare”, och ”snåljåpar”, är välbekanta även för en annan som arbetar på ett folkbibliotek.

Min erfarenhet av de egenutgivna författarna är att de inte sällan är narcissistiskt lagda. De donerar sin bok till biblioteket för att sedan med jämna mellanrum höra efter ifall den blivit utlånad.

Likaså snåljåparna frekventerar flitigt biblioteken. Snikenheten kan ta sig uttryck på så vis att besökare anser sig endast ha fått två av de tre gratisutskrifter som hen dagligen är berättigad. Efter att ha skällt ut personalen efter noter väljer vederbörande att återkomma dagen efter. I stället för att – gud förbjude – punga ut med 2 kronor.

Andra i mitt tycke förbryllande kategorier är nummer fem: ”skäggiga pensionärer” (omfattande både män och kvinnor), med underavdelningarna ”pensionärer i röda byxor”, ”lycraklädda” samt ”prylbantare”. Men med ”gnällspikar”, ”visslare”, ”snörvlare”, ”nynnare” och ”fjärtare” är jag på banan igen.

Böcker med bokhandelstema är – i mitt tycke – en sympatisk företeelse. Jen Campbell har sammanställt kunders knepiga förfrågningar i böcker som Bokhandelsblues: kunden har alltid fel (2012) (Weird things customers say in bookshops) och More weird things customers say in bookshops.

Flaggskeppet i genren är förstås Shakespeare and Company, vilket är namnet på den legendariska bokhandel som amerikanskan Sylvia Beach öppnade i Paris 1919 och som blev samlingspunkten för författare ur den förlorade generationen, vilken bland andra bestod av James Joyce, Ernest Hemingway, F Scott Fitzgerald och Ezra Pound.

Min egen favorit förblir den hjärteknipande Brev till en bokhandel: 84 Charing Cross Road, där läsaren får ta del av en autentisk tjugoårig brevväxling mellan den amerikanska bokmalen Helene Hanff och antikvariatsföreståndaren Frank Doel på Marks & Co i London.

På senare år har det också blivit populärt att förlägga feelgood-romaner till bokhandelsmiljö. Jenny Colgans serie om Den lilla bokhandeln, Frida Skybäcks Bokhandeln på Riverside Drive, Den lilla bokbussen i Provence av Nina George och serien om Bokhandeln för ensamma hjärtan av Annie Darling för att nämna några exempel.

När Shaun påstår att man väljer bokbranschen för man är ”illa rustad för att hantera det normala livets stress” inser jag att mitt jobb är väsensskilt från hans. Att hans störningsmoment är en västanfläkt av stöket på ett nutida folkbibliotek.

Bokhandelspersonalen beskrivs som speciell, snudd på excentrisk, på ett sätt som det (tyvärr?) inte längre finns utrymme för på våra svenska folkbibliotek, där vi förväntas vara utbytbara och där teamwork och arbetsuniformer är melodin för dagen.

Benämningen ”branschens fotfolk”, som ”befinner sig i frontlinjen” och ”får ta stöten” skriver jag däremot helhjärtat under på. I synnerhet som biblioteken fått alltfler anställda, som sällan syns på golvet. En växande skara informatörer, IT-folk, dekoratörer, statistiker etcetera. Medan själva basverksamheten tycks bli alltmer perifer.

Vilken kundkategori tillhör du själv förresten? Eller vilken typ av personal? Boken får – förmodligen helt oavsiktligt – en att reflektera över sitt beteende antingen framför eller bakom disken. Inte så illa, eller hur?

Om du inte redan har läst den första boken, En bokhandlares dagbok (2018), så föreslår jag att du börjar med den. Bok nummer två, Confessions of a Bookseller (2020), har tyvärr inte översatts till svenska ännu. Den tredje boken i serien, Sju sorters människor du träffar på i en bokhandel (2021), känns lite för tunn för att stå på egna ben, men som uppföljare fungerar den utmärkt.

Similar Posts:

• Obscenity, who really cares?
• Salongskvinnor i skuggan
• Kabusa Böcker svarar på frågor
• Alla människor är lite konstiga utom du och jag, och till och med du är lite konstig.
• Iakttagaren Naipaul

Inom en kort tid gick flera närstående bort i Forsgårds liv; däribland hans far. De där telefonsamtalen som aldrig rings eller att sitta vid en dödsbädd och inte riktigt veta vad man ska säga – allt har han på personliga plan gått igenom. Under åren har han upplevt nära vänner gå bort; ofta i cancersjukdomar. Personerna har mött sitt nalkande livsslut på olika vis.

Här finns berättelser och framför allt fakta om hopp, tro, begravningsseder, behandlingar, forskning men också diskussioner om skendöd, dödsstraff, gravgårdar, kremeringar, kistbegravningar och eutanasi.

I ett långt sista kapitel, en epilog efter de tidigare nittio ofta korta kapitlen, diskuteras pandemier och framför allt coronan under 2020 i stora globala svep och med statistik och bakgrundsfakta. Forsgård gör också tankehopp in i framtiden: vad kan vi vänta av sjukdomar och smitta?

Kända historiska män(niskor)s bortgång diskuteras och återges; bland annat Bach, HC Andersen, Freud, Goethe, Wagner, Lev Tolstoj, Topelius, Ernest Hemingway, Jörn Donner… Boken bokstavligen kryllar av referenser och detaljer. Kunskapen är imponerande.

Högt och lågt läggs i linje med eget liv. Till exempel funderar han lite på vad hans far, kantorn med barytonrösten, tänkte medan han sjöng Jesu roll i Bachs Matteuspassionen i påsktid – om blodsmystiken i verket, det som Bach själv kallade ”der Süsse Tod” och ”sömnens broder”? Smålustig är historien om att fadern ofta smet i väg från orgeln på läktaren till en närliggande bar med gubbar under prästens ”moraliskt svavelosande” predikan under gudstjänsterna i Nykarleby kyrka.

På ett personligt plan fäster jag mig vid att tidigt i texten nämns en god vän (kallas B); som även var min vän. I detalj och på förhand hade B orkestrerat sin egen begravning i St Birgittakyrkan. En högtidlig tillställning en vacker dag i juni med nära och många, många vänner.

Boken är trots det allvarliga och mörka temat fylld av klokhet, kunskap och framför allt en kvick humor. Alla dör. Fram till dess kan människan bara leva. Gärna glatt. Och ständigt med vetskapen om att tiden flyr.

Språket är enkelt, varierat, välformulerat. Ibland överraskande, slängigt galghumoristiskt. Därtill välvalda citat, kortare och längre. Boken är en njutning att läsa. Det är sällan böcker, bräddfyllda av bildning, skrivs.

Ett aber: få kvinnor tas upp i boken. Ett kapitel beskriver moderns bortgång: hon som blev ”havande med den död som kallas cancer” och författaren skriver sig känna ”värmen i mitt liv sakta kallna och långsamt dö bort”. En yrkesmänniska med en ovanlig resning som jag minns med respekt och värme. Som jag ofta tänker på. Forsgårds beskrivning av hennes dagars slut är vackert.

Detta att kvinnoerfarenheter nästan saknas är bokens svaghet. Becketts ord kommer för mig: ”Kvinnan föder grensle över en grav, dagen glänser till ett ögonblick, och sen är det natt igen”. Kvinnor ger livet. Vi får statistiskt flera dagar än män. Innan vi dör.

Similar Posts:

• I åldrandets stund
• Tänk pa döden
• Resans sköna konst
• Ärligt bloggande om döendet
• Mångsidigt om människans gående

Han tyckte om vad hon skrev, först tyckte han om hur det lät, och sedan om vad det betydde och sedan lärde han sig tycka om meningarna.

En ros är en ros är en ros dyker i denna och andra tappningar upp lite varstans i Gertrude Steins digra produktion. Vad det innebär går det att grunna på en stund, men som jag förstår det, efter att tagit till mig vad Gertrude Stein själv skrivit kring det, menar hon att saker är vad de är, en rosen-i-sig om man får tala med käre Immanuel. En ros är en ros oaktat om vi kallar den för en gammal galvaniserad kolv. Men vad vet jag.

Jag intalar mig att jag förstår Gertrude Stein ytterligare lite grand efter att ha läst Alice B. Toklas självbiografi. Jag uppskattade Ida: En roman, men när jag läste självbiografin fick jag fått möjlighet att stifta närmare bekantskap med Gertrude Steins förhållande till ordet, meningen, meningen. Boken har förövrigt tidigare givits ut på Bakhåll som följdes upp med en recension här på sidan. Titeln på Bakhålls utgivning är förövrigt Allas biografi och ligger in linje med originalets Everybody’s Autobiography.

Jag är en sådan där person som lika mycket, eller mer, uppskattar formen som innehållet. Nu säger jag inte att Gertrude Stein saknade djup, tvärtom. Men det som många gånger höjde henne ovanför andra modernister var hennes (än mer) säregna förhållande till språket. Jag kallade recensionen av Ida: En roman barnslig och jag återkommer ofta till den tanken under läsningen av även denna bok. Harry Järv, en numer framliden finsk krigsveteran, bibliotekarie och språkekvilibrist, ska enligt legenden menat att han behärskade tre saker: Närstrid, fotografering och kommatering. Kommatering är som ni vet ett aber. Att placera ut punkter kan framstå som ett onödigt ont, men att istället helt avstå kommatecknet är något som kräver sin mästare.

Jag vet inte huruvida Gertrud Stein var bekant med närstrid i skyttegravar, men hennes åsikt angående kommatecken var att de var

onödiga, betydelsen borde innefattas i orden och inte behöva förklaras med kommatecken och för övrigt var kommatecken bara en uppmaning att göra paus och dra andan men man borde veta bäst själv när man ville göra paus och dra andan.

Jag kan inte säga att barn ofta skriver så eftersom jag enkelt inte har tillräcklig erfarenhet. Men ibland har jag fått ta del av barns alster och är det då inte frågan om en strid ström av ord som följer på varandra skrivna under en inandning?

Alice B. Toklas självbiografi är skriven som om den är nedkritad av Gertrude Steins livskamrat Alice Babette Toklas. Men som ni vet är det svårt att samtidigt vara en ganska bra författare samtidigt som man är

ganska bra som hushållerska och ganska bra som trädgårdsmästare och ganska bra som sömmerska och ganska bra som sekreterare och ganska bra som bokförläggare och ganska bra som hundläkare.

Därför tog Gertrude Stein på sig uppgiften att själv skriva den. Hon tänkte skriva den ”lika enkelt som Defoe skrev Robinsons Crusoes självbiografi”. Och det gjorde hon antagligen.

Vad är då boken om inte helt fenomenalt långrandig? Hur trött kan man inte bli på alla dessa evinnerliga konsttillställningar, trevliga middagar med goda viner och intellektuella samtal och resor hit och dit! Det händer helt enkelt inte särskilt mycket. Sansar man sig litet anar man emellertid kanske vad den egentligen är. Blickar du ut över alla sidor och ser dem som en helhet, om man lägger upp dem bredvid varandra istället för att ta sig an dem som en lunta ihoplimmade papper, uppenbarar sig något.

Då undrar ni vad detta något kan vara?

Det vet jag inte riktigt, men boken ger åtminstone en inblick i en värld som du möjligtvis är väl förtrogen med, men som för mig är helt främmande. Jag kan försvinnande lite om klassisk musik, än mindre om konst och framförallt ingenting om adresser i Paris. Men en gata känner jag till! Det går helt enkelt inte att tala om Gertrude Stein utan att nämna 27 Rue de Fleurus. 27 Rue de Fleurus var vid sidan av några tillhåll i Montmartre, en samlingsplats för olika kulturpersonligheter i Paris före, under och efter det första stora kriget. För all del, visst känner jag till Pablo Picasso, Ezra Pound, Ernest Hemingway samt Henri Matisse och Guillaume Apollinaire. Men Etta Cone? Kristians Tonny? William James? Maurice Denis? Raymond Duncan? Alice Princet? Germaine Pichot? H. P. Roché? Kathleen Bruce?

Under läsningen trädde jag alltså in i en okänd värld och däri ligger tjusningen. Å andra sidan – är den inte okänd fascinerar den kanske än mer. Jag kan tänka mig att mången konstkännare blir alldeles spralliga i brallan över det rika källmaterial som ryms innanför pärmarna.

Surrealisterna är en vulgarisering av Picabia liksom Delaunay och hans anhängare och futuristerna var en vulgarisering av Picasso.

Naturligtvis är det så och har ni denna böjelse kan ni säkert kivas en hel del sinsemellan.

Gertrude Stein nämns nästan aldrig vid endast sitt tilltalsnamn eller efternamn. Därför gör inte heller jag det, även om man i en recension efter att ha skrivit författarens hela namn ska hålla sig till efternamnet. Gertrude Stein var beläst, omtyckt, oerhört skarp, fantastiskt rolig och till synes en rekorderlig, vänlig och hederlig prick. Hennes själsdjup är emellanåt alltför djupt, hennes iakttagelser alltför mångbottnade för min arma själ att ta in. Men även smulor smakar kaka.

Jag kan inte gärna lämna er utan några längre smakprov. Under en föreläsning i Oxford ”for det upp en herre i auditoriet, det visade sig senare att han var domprost”. Han hade ”blivit mycket fängslad av en mening om ringen kring månen, om att ringen flyttade sig med månen.” Han fann meningen vara fantastiskt vacker, ja, rentav en av de ”vackrast avvägda” han någonsin hört. Men, undrade han, var det ”faktiskt så att ringen flyttade sig med månen”? Gertrude Stein visste svar på tal och satte in motstöten: ”när ni ser på månen och den har en ring kring sig och månen rör sig följer inte ringen med då”? Jo, medgav prosten, det ser nog så ut. Gertrude Stein avslutade det lilla meningsutbytet med att undra ”hur kan ni då veta att den faktiskt inte gör det?”.

Herren satte sig ned.

När hon vid ett annat tillfälle avspisar Pound blir jag lite lycklig.

Han stötte ihop med Gertrude Stein en dag nära Luxembourgträdgården och sa, men jag skulle så gärna vilja komma och hälsa på. Å tyvärr, svarade Gertrude Stein, så har miss Toklas ont i en tand och dessutom är vi fullt upptagna med att plocka vildblommor. Vilket allt var bokstavligt sant, liksom allt Gertrude Stein skriver, men det förbryllade Ezra, och vi såg honom aldrig mera.

Subtilt rolig, klart underfundig och helt säkert karaktäristiskt.

Naturligtvis bör ni läsa boken. Dels ger det en sidoblick på skeendena i Europa under tidsperioden, dels får du sitta på första parkett och försöka ta del av det inbördes förhållandet mellan mer eller mindre kända målare samt författare och dels för att den är helt fantastiskt skriven. Efter att jag lagt ned boken kände jag mig faktiskt för en stund en aning mer kultiverad och bildad, bara för att sedan trampa i en slaskpöl så snart jag kommit utanför ytterdörren.

Similar Posts:

• Världen i fyrkanter
• Salongskvinnor i skuggan
• Allt är en fortsättning, ingenting en början
• Barnsligt
• Flytande identiteter och fulländade slut

Joyce’s novel represented not a finished monument of high culture but an ongoing fight for freedom.

Delvis är detta en ren, omsorgsfullt utforskad och välskriven biografi av Ulysses och mullen den sprang ur; Joyces ungdom, de tidiga modernisterna och den omgivande världen med nya politiska och literära idéer som inte alltid var helt behagliga eller fridfulla, Joyces förälskelse i Nora Barnacle, hans exil och hälsoproblem, och alla de osannolika karaktärer som agerade barnmorska åt romanen (påfallande många kvinnor, fast Hemingway och Pound passerar förstås också). Det finns bättre böcker om Ulysses litterära kvaliteter, men det är heller inte Birminghams mål; för det han vill åt utöver det biografiska är hur en experimentell bok för mindre än 100 år sedan kunde bli stämplad som obscen, pornografisk, livsfarlig, och bli så totalförbjuden att en hel industri byggdes upp för att trycka hemliga (och ofta urusla) faksimil och smuggla dem över gränser. Ironin i att en bok som ofta stämplats som nästan oläsbar blev en hit genom att bli något förbjudet, och därigenom sparkade upp alla möjliga dörrar.

What’s uncanny about censorship in a liberal society is that sooner or later the government’s goal is not just to ban objectionable books. It is to act as if they don’t exist. The bans themselves should, whenever possible, remain secret.

Det är där boken hittar sin titel. Frågan om exakt vilka idéer det var Ulysses klappade mothårs, och hur det kunde ta mer än tio år för boken att bli laglig i engelskspråkiga länder (Birmingham är ju amerikan, så världen består av USA, Storbritannien och Paris). När han gräver ner sig i den historiska bakgrunden till tryckfrihetslagar och de idéer och metoder som lades på censur i en tid där brevbärare förväntades vara Big Brother, de allt snirkligare försöken att definiera ”obscen” är det enormt underhållande, och allt ihopkopplat med en djup kärlek till Ulysses självt som får mig att vilja läsa om tegelstenen direkt igen.

The legalization of Ulysses announced the transformation of a culture. A book that the American and British governments had burned en masse a few years earlier was now a modern classic, part of the heritage of Western civilization. Official approval of Ulysses, in prominent federal decisions and behind closed doors, indicated that the culture of the 1910s and 1920s – a culture of experimentation and radicalism, Dada and warfare, little magazines and birth control – was not an aberration. It had taken root. Or, more accurately, it indicated that rootedness itself was a fiction.(…) By sanctioning Ulysses, British and American authorities had, to some small but important degree, become philosophical anarchists. (…) There was no absolute authority, no singular vision for our society, no monolithic ideas towering over us.

Det enda som stör mig något är att Birmingham behandlar frågan om tryckfrihet lite väl enkelt; som om det var något man antingen har eller inte har, och att det var helt och hållet Joyce och hans hejaklack som förde hela världen från den ena sidan till den andra. Som om ”frihet” var en enkel vara, ett ord som betyder något enkelt, odelbart. Men vafan, man kan inte få allt. Utom genom att läsa Ulysses då.

…and the word that shakes it all down is YES.

Similar Posts:

• Hur du blir klassificerad när du kliver in i en bokhandel
• Inspirerande snabbläsning
• Nyöversatt Joyce
• Salongskvinnor i skuggan
• På promenad i den språkliga trädgården.

Den är barnsligt skriven och det barnsligt skrivna är ofta det mest kärnfulla, avskalade. Emellertid har barnsligt en alltför negativ klang, så vi tar och kallar det barnigt istället. I takt med att en människas vokabulär utvecklas ökar även möjligheten att tramsa runt med fler ord – utan att för den skulle komma närmare. Snirkliga meningar, putslustiga formuleringar eller grammatiskt fulländade skapelser är väl mest förströelse.

”jag smakade på något giftigt och gräs”.

Nej, jag är varken ironisk eller spefull. Till saken hör att Maja i förtroende berättade att hon också tuggat i sig lite bajs. Där kan man tala om hängivenhet inför både konsten och vad själva livet har att erbjuda i form av sensationer. Känn dikten, insup den, se den, hör den, smaska på den. Det är bättre än något jag någonsin skrivit och jag har svårt att se mig själv få till något liknande.

Egentligen förtjänar dikten en egen text, men anledningen till att den dyker upp här är att jag ständigt har den i mina tankar när jag läser Gertrude Steins Ida: en roman. Stein föddes i Pennsylvania men levde merparten av sitt liv i Paris. I sin salong tog hon tillsammans med Alice Babette Toklas emot personer som Picasso, Hemingway och andra. De två namngivna är som bekant mer bekanta för de allra flesta, men jag kan inte tänka mig att något Hemingway skrivit är mer intressant än Ida: En roman.

Andrew lade inte märke till Ida men han såg henne och han gav sig av för att träffa någon som hade fått sitt namn efter ett helgon, den här hade fått sitt namn efter ett helgon som hette Thomas och därför var hans namn Thomas och därför träffade Andrew Thomas det vill säga Andrew gick ut för att träffa det vill säga han skulle träffa Thomas som var ute och gick inte gick utan läste medan han gick vilket var en vana.

Vad är då barnigt? För mig är det frånvaron av en linjär tidsuppfattning, en av vuxenheten obesudlad fantasi, en uppsättning självklarheter. Skillnaden mellan Maja och Gertrude är att den senare behövt lägga ned en djävulusisk mängd koncentration och bearbetning. För Maja kom det mer naturligt, alltså inte framtvingat. Jag säger inte att Ida: en roman är något framkrystat. Jag säger bara att Maja kommer närmare.

Ida är i ständig framåtlutande vila. Det är inte en motsägelse. Det finns ingen vila, pilen är aldrig still mellan två punkter. Och vila är ju som vilken aktivitet som helst. Sigrid Nurbo skriver i en tidigare recension här på sidan:

Ida tycker om att byta plats. Hon bor på många olika ställen. Hon glömmer alltid sin förra adress. Ida är aldrig selektiv i sitt urval, de som kommer i hennes väg är de som kommer i hennes väg. Hon är aldrig försiktig med vem hon träffar. Ida väljer aldrig. Hon lider aldrig någonsin av det förflutna. Hon är aldrig rädd för framtiden. Ida saknar inget. Ändå gråter hon, ibland.

Ida vinner skönhetstävlingar och ersätter, som Sigrid konstaterar, en plats med en annan utan att det finns någon uppenbar tanke eller plan bakom. Det är mer känsla än något annat. Män och framförallt hundar – ta en titt på författarporträttet i slutet av boken! – kommer och går. Tydliga tidsmarkeringar saknas som om de inte skulle ha fyllt någon funktion. Förändringarna i livet är trots miljöombytena subtila, men man får akta sig för att tro sig veta att det hela är repetition. Det finns ingen händelse som är den andra lik. Ur förordet citeras Stein: ”There is no there there”. Barnigt.

Ida: en roman är utan tvekan ett verk som kommer veckla ut sig ytterligare vid varje läsning. Skrivsättet är annorlunda och ofta får jag uttala meningarna högt för att jag skall få grepp om dem. Inte tror jag att jag har något vidare grepp om dem nu heller, men ändå kan jag inte annat än konstatera att jag verkligen gillade romanen om Ida, hennes hundar och de otaliga karlaspektaklena.

Similar Posts:

• En recension är en recension är en recension
• Anrop från den andra sidan
• Ojämnt från Auster
• Sängkammarfars anno dazumal
• Salongskvinnor i skuggan

Livstrött är i alla fall den likaså drygt halvsekelgamle överste Cantwell som är huvudperson i denna roman som låter sig läsas som en blandning av Thomas Manns Döden i Venedig och Strindbergs Svarta fanor.

Liksom i Döden i Venedig har vi en döende äldre man som kärar ner sig i en ungdom, i det här fallet den artonåriga Renata, tecknad efter en verklig flirt som Hemingway hade, med Venedig som fond. Till skillnad från i Manns roman är det dock inte ett febrigt och surrealistiskt Venedig. Snarare är det ett tämligen kyligt Venedig som ännu slickar såren efter kriget, sett genom ögonen hos de otaliga hotell- och restauranganställda som Cantwell konfronteras med.

Bra karlar och dåliga karlar, verkar vara det raster som Cantwell delar in världen efter, naturligtvis utifrån kriterier som har med krig och manlighet att göra. Men Hemingway vore inte den författare han faktiskt var om han inte även förstod de som inte håller måttet, deras drivkrafter och anledningen till deras handlande. För vad kan man göra annat än att sucka åt den grymma komedi som livet utgör – och försöka hålla stilen? Det är lite av det credo som jag spårar hos Cantwell, en figur som har mer än en ytlig likhet med författaren själv.

Jag nämnde Svarta fanor. För liksom sin svenske föregångare höll Hemingway sig knappast för god för att passa på att begå karaktärsmord på sina egna motsvarigheter till ”internationella kvinnoligan och litterära avundsmän” som Strindberg uttryckte det.

Elakast av dessa är kanske nidbilden av förra hustrun Melissa Gellhorn, här som Cantwells exfru, en journalist som äger ”större ambitioner än Napoleonoch ungefär lika mycket talang som en avslutningstalare på high school” och i karriärsyfte går sängvägen. Men även ett antal höga militärer och författarkolleger får sina varma slevar. Kanske berättigat, kanske missunnsamt – vem vet? Det är i alla fall Cantwells syn på de här människorna och förmodligen också Hemingways.

Större delen av handlingen utspelar sig under endast några få dagar. Cantwell är på andjakt utanför Venedig, han minns den föregående helgen tillsammans med Renata och deras samtal ger honom också anledning att minnas sina krigsupplevelser som i stort verkar sammanfalla med författarens.

Förhållandet mellan Cantwell och Renata är ganska underligt. Dels är det förstås detta med åldersskillnaden, utan att dra några nutida könspolitiska eller moralistiska växlar på det, men också det faktum att ingen av dem är särskilt lätta att vare sig tycka om eller för den delen tycka speciellt illa om. Översten pendlar mellan rent översitteri, både mot Renata och den servicepersonal han ständigt har omkring sig, och inställsamhet. Han är ofta tarvlig, men så ångrar han sig och försöker ställa det till rätta.

Renata å sin sida, är inte så lite ett våp, som ständigt ber sin älskare att inte vara så grov. Hennes roll i romanen är som objekt för Cantwells kärlek till Italien och som samtalspartner för att driva dialogen och Cantwells minnen vidare.

Han kallar henne för ”dotter” och det är en dubbeltydighet som känns plump men som i sammanhanget skaver på ett inte helt olyckat sätt. För det är en roman som skaver. På ytan händer inte så mycket – här ska inte ordas mer om Hemingways ”isbergsteknik” – men det finns något mycket obehagligt över den här överstens uppenbarelse och kanske framför allt i hans djupa mänsklighet och i den ganska solkiga framtoning den tar sig uttryck i.

Romanen fick ett ljumt mottagande när den kom men har i efterhand delvis omtolkats. Det finns en skön elegisk stämning i den som i kombination med den dubbeltydiga huvudkaraktären gör romanen klart läsvärd.

Hemingways knappa stil, lovordad av så många och berättigat så, kommer fram fint i Andreas Vesterlunds översättning och förlaget har också försett boken med ett informativt efterord av Christian Ekvall.

Similar Posts:

• Att inte berätta något av det man vill berätta
• En förtrollande i princip storylös tegelsten
• Återfunnet Hemingway-brev auktioneras ut
• Komplicerat att vara Mann
• Inspirerande är en underdrift

Det är en rå, hård och grym vinter, på mer än ett sätt, men Alfons lyckas rädda en skottskadad kamrat och sig själv från striderna bland de iskalla bergen. Det är Alfons som är berättarjaget och som skriver fram sin historia ur de dagböcker han förde under sin tid som internationell brigadist. Tillsammans med en handfull tyskar, engelsmän, amerikaner och italienare bildar han en trupp som till fots tar sig genom det karga landskapet, tar sin tillflykt i byar och övergivna ruckel och lär känna det kämpande spanska folket.

Ju mer påtagligt det överhängande hotet om våld och förtryck blir desto närmare kommer man som läsare Alfons. Men hans fragila och samtidigt starka mänsklighet tecknas också tydligare när han förälskar sig och svetsas samman av kärlek och gemenskap till sina medkamrater. Det är drabbande och på många vis universell läsning om desperation, solidaritet, våld och mänsklig värme. Erikssons på samma gång nedtonade och genom Alfons röst känslosamma text flyter lätt och bygger undan för undan upp en känsla av omtanke för de vitt skilda karaktärer som Alfons möter och allierar sig med. På något ställe när gruppen tagit sig till ett stort brigadistläger förlorar jag mig bland alla namn i de hetsiga politiska diskussionerna som förs mellan kommunister och anarkister. Kanske är det läge att äntligen ta sig an historikerns Antony Beevors standardverk Spanska inbördeskriget?

Det är en berättelse som väcker tankar kring vad man själv skulle ha gjort under den tiden, skulle jag kunna tänka mig att göra Alfons resa? Skulle modet och överlevnadsinstinkten räcka till? Vilka uppoffringar skulle jag vara beredd att göra?

Många är de skildringar som på film och boksidor behandlat denna mörka del av historien. Klassikerna Klockan klämtar för dig av Ernest Hemingway, som faktiskt dyker upp på ett litet hörn i Erikssons bok, och George Orwells Hyllning till Katalonien förstås, såväl som mer nutida framställningar såsom fantasyfilmen Pans labyrint och Salvador, filmen om den anarkistiska aktivisten Salvador Puig Antich som torterades ihjäl i ett falangistfängelse är bara en bråkdel av de yttringar som lutar sig tillbaka över den spanska historiska avgrunden. Men det räcker ändå inte. I ett avsnitt av P3 Dokumentär från 2011 behandlas arvet från Francotiden. Programmets slutsats är att det på många håll råder en farlig tystnad kring vad som hände under åren av militärdiktatur. Att skjuta hästar sticker ut genom sitt berättarperspektiv och bidrar därför till att vi måste fortsätta prata om det som var då och kanske lite oftare stanna till för en stunds eftertanke när vi passerar oansenliga skulpturer på stan.

Similar Posts:

• En tidlös roman som prickar in samtiden i dubbel bemärkelse
• En halv miljon God natt Alfons Åberg
• Förenklat om ryska inbördeskriget
• Som filmmanus hade den varit enastående
• Alfons och mångkulturen

Det har skrivits många mer eller mindre raka, förnumstiga eller panikartade utläggningar om detta, men som alla vi (flera dussin) som läste och älskade Tzara och Lenin spelar schack anar så är Codrescu inte på humör för att ge enkla svar. Man anlitar inte en dadaist för att ge facit. I stället får vi, till åtminstone min förtjusning, en bok som kastar sig vilt från det ena ämnet till det andra men återkommer till samma teman ur olika vinklar. Från barndomen i Rumänien till utläggningar om stavningskontrollens mord på tryckfelen, till berättelsen om den där boken han tappade bort i Rom på 60-talet som var full av hans utläggningar mellan raderna och i marginalerna, till hans erfarenheter av att flytta sin litterära journal från tryckt format till en webbsida, till långa utläggningar om digital posthumanism⁵ som avbryts av ”har jag nämnt att jag var KK med Kathy Acker?” Allt med insprinklade aforismsoundbytes⁶ som

"Både Gud och Facebook är organiserade kring ett icke existerande objekt och består bara av anhängare." #läserjustnu Codrescu, "Bibliograv"

— En Björn (@katafonteolog) 7 februari 2015

och avbrutet/kompletterat/fördjupat med långa stickspår i fotnötter som fyller upp marginalerna och ofta varar i flera sidor⁷ innan man får återvända till huvudtexten, som vid det laget gått vidare till en annan vinkel. Det är självupptaget, pretentiöst, och stenkul.

Det ska kanske en exilförfattare till för att sätta objektet pappersbokens värde och begränsningar i ett skarpt ljus. När Codrescu växte upp kunde det vara ett brott att äga fel böcker, vilket i sig gjorde det till ett annat sorts brott att inte dela med sig av de samizdat⁸ man fick tag på.

Jag behövde inte äga min mästares farliga böcker, inte för att jag var rädd för att äga dem, utan för att de var avsedda att delas av många⁹. Att lämna dem vidare till andra var ett uppdrag.

När han lämnade Rumänien var han tvungen att lämna alla böcker eftersom han bara fick ta en väska; idag, skriver han, hade han fått rum med hela den europeiska litteraturhistorien på ett USB-minne – men han hade bara fått med sig perfekta, opersonliga kopior som inte kan ägas eller brännas. Digitaliseringen har oändliga möjligheter i nuet, men vad är det som (kan) digitaliseras? De fysiska böckerna, de fysiska anteckningarna, har en påtaglighet som det digitala aldrig kan få, menar han – hur digitaliserar man anteckningarna över vilka Richard Brautigan bokstavligt talat blåste ut sin hjärna? Barnbarnen till de litteraturvetare som idag går igenom Joyces anteckningar, revisioner, feltryck och korrespondens för att hitta den slutgiltiga Finnegans Wake kommer om 50 år bara att ha den färdigredigerade versionen av … låt oss säga Americanah, sparad och indexerad av Google som ett färdigt objekt. I den postmoderna världen var all kultur en palimpsest¹⁰ med lager på lager av influenser; i den digitala världen är alla de underliggande lagren av bortskrapad text lika osynliga som de där övertonerna som faller utanför en MP3-fils frekvensomfång. Den färdiga, indexerade, färdigtolkade, icke-beklottrade texten är ett museiföremål som kan skickas direkt från tryckeriet till bibliotekens katakomber, som inte lämnar några möjligheter för gissningar, missförstånd, omtänkande. Det går inte längre att förstöra böcker – men kan man göra dem irrelevanta? Om vi minns allt, kan vi minnas något?

Den digitaliserade Staden på Kullen är Disneyworld.

…Det är åtminstone ett sätt att dra argumentet till sin spets, men då får jag Codrescu att låta som en trist gammal luddit till reservoarpennekramare, och vore han det skulle han aldrig ens tänkt på hälften av växlarna han drar här. Det ligger ju nu en gång i det digitalas natur att allting lätt tolkas som antingen 1 eller 0. Jag är inte helt säker på att jag håller med honom i alla punkter när han väl dristar sig till slutsatser. Boken har dödförklarats många gånger förr och har en fantastisk förmåga att anpassa sig och svara på nya krav. Men det är inte därför man ska läsa Bibliograv, inte som ytterligare en soundbite för eller emot något som sedan länge är ett faktum¹¹. Det är i kalejdoskopet av vinklar och minnen under de första 200 sidorna som boken är fantastisk, och det ligger ju i den tryckta textens natur att förr eller senare måste den sluta. Men så fort den gör det vidtar ju nästa text, och Codrescu kastar en vante i ansiktet på alla författare: bryt upp, slå sönder, våga gå vilse.

¹ Ju mer uppkopplade vi blir, ju mer vi skapar våra egna filter, desto mer centreras världen runt mig. I wandered lonely in a cloud², som Ordens Värde skrev.

¹¹ Nej till Ölandsbron. Inte den.

Similar Posts:

• Dada, jaja!
• Nordisk kvinnolitteraturhistoria på Internet!
• Framtiden kan bli bra. Och/eller dålig.
• I sockret av meloner
• Den enes död, den andres bröd