Recension

: Alfons och soldatpappan
Alfons och soldatpappan Gunilla Bergström
2006
Rabén & Sjögren
7/10

Alfons och mångkulturen

Utgiven 2006
ISBN 9129664861
Sidor 31
Illustratör Gunilla Bergström

Om författaren

Fotograf: Rolf Adlercreutz

Gunilla Bergström är född 1942 och har sedan debuten 1971 skrivit och illustrerat ett 30-tal barnböcker. De mest kända är böckerna om Alfons. Hon är självlärd tecknare och ledamot av Svenska Barnboksakademien.

alfons.se – Alfons Åbergs (och Gunilla Bergströms) egna sida.

Sök efter boken

Efter att Gunilla Bergström svävat iväg med Alfons i de mer poetiska, och kanske mer svårsmälta, böckerna Hur långt når Alfons och Alfons ABC, har hon nu återkommit med en bok av det mer bekanta snittet. I Alfons och soldatpappan är Alfons fortfarande sex år och bor kvar i samma höghusområde som på sjuttiotalet. Men tiden har hunnit ikapp höghusområdet, om än inte Alfons, och Sverige har blivit ett delvis annat – Alfons får upptäcka mångkulturen. Alfons har fått en kompis, Hamdi, som också är sex år och bor i huset mitt emot. Alfons och Hamdi brukar spela fotboll. Hamdis pappa har varit soldat och det tycker Alfons är väldigt spännande, men pappan talar inte gärna om sin tid som soldat. Efter mycket tjat från Alfons berättar han ändå en historia, men det var inte riktigt en sådan historia som Alfons väntade sig.

Teckningsstilen, inspirerad av danska barnböcker på fyrtiotalet, är precis som vi är vana, med inslag av collage och foto blandat med teckning. Jag minns att jag under en period i barndomen tyckte att den här tekniken var jätteful, men liksom så mycket annat så har jag ändrat åsikt med tid och ålder. Alfons och soldatpappan är helt enkelt så snyggt tecknat att jag nära på blir tårögd.

När jag har läst ut boken kommer jag på mig med att börja nynna på signaturmelodin till Alfons-filmerna – den som är så trallvänlig trots en helt omöjlig rytmik och massa taktbyten – och jag tänker att sånt här görs inte längre. Teckningarna är barnsliga men inte enkla, och melodin är också den bara skenbart enkel men egentligen riktigt komplicerad. Vem kom egentligen på den idén att kultur för barn måste vara enkel och okomplicerad?

Jag kan förstå att den här boken anses provocerande. Det är inte nödvändigtvis enkelt att förklara krigets fasor för små barn, och jag vet att många föräldrar inte anser att det ens är nödvändigt att göra det. Men faktum är att många barn bor i samma sorts områden som Alfons eller går i skolan eller på dagis med barn vars föräldrar har varit med om krig. Jag tycker att Gunilla Bergström på ett rätt tydligt och bra sätt förklarar en hård verklighet samtidigt som hon behåller optimismen inför mänskligheten. Jag blir berörd av bokens moral: att allt man kan göra när allt har brutits ner är att resa sig upp och bygga upp det som har raserats. Igen och igen och igen. Det kanske låter som en väl saftig läxa att höra för ett litet barn, men jag tror att det framför allt är en väldigt bra läxa.

Stina Sigurdsson

Publicerad: 2006-09-15 00:00 / Uppdaterad: 2011-07-05 15:30

Kategori: Recension | Recension: #2177

2 kommentarer

Klart som korvspad att systersonen ska ha den här…

Niels Oregistrerad 2006-09-23 20:38
 

det är en fin sensmoral. men hela boken är inte riktigt så fin för mig. jag har problem med hur/att bergström valt att med ord beskriva hur det är och ser ut hemma hos hamdi. hon väljer att använda ord som "annorlunda" och "främmande". det är som att hon zoomar ut från alfons en stund, men slarvar till det med kameran och filmar sin egen tröja.

jag undrar vad hamdi som läsare skulle känna om han läste alfons och solatpappan?

bogg johanna Oregistrerad 2007-08-05 10:43
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?