Enfaldigt.

Till och med yttrandefrihet, ett av demokratins fundament, försvagas rejält. Det är märkligt med tanke på alla tekniska lösningar som numera finns och som möjliggör publicering i stort som smått utan att det behövs någon tjock plånbok.

Pressfriheten och journalistiken är utväxter på yttrandefriheten. Även dessa pressas tillbaka globalt genom desinformation, trakasserier, strypt finansiering och politiska påtryckningar. Sverige ligger visserligen bra till internationellt, på tredje plats i det pressfrihetsindex som organisationen Reportrar utan gränser publicerar årligen sedan mer än 20 år tillbaka.

Men även hos oss finns allvarliga tendenser och utvecklingslinjer som hotar oberoende journalistik. I en aktuell bok närgranskar Peter Jakobsson och Fredrik Stiernstedt det de kallar ”populistisk mediekritik”. Denna antimediapopulism syftar till att förstöra pressfriheten.

Författarna är själva forskare inom medie- och kommunikationsvetenskap. Ämnet i sig ägnar sig sedan gammalt åt mediekritik. Med andra är det inte kritik mot namnpubliceringar, kvällstidningars rubriker eller enskilda journalisters arbetsmetoder som är problemet. Tvärtom, sådan kritisk granskning är ägnad att förbättra den oberoende journalistiken. Granskarna ska naturligtvis själva tåla granskning.

Men den populistiska mediekritiken bygger ofta på vantolkningar och inte sällan på rena lögner eller påhitt. Den vilar också på känslomässig grund. Fakta är inte grejen. Många gånger är den orkestrerad av makthavare som inte vill få sin verksamhet granskad. Populistisk mediekritik sysslar inte med saklig debatt. Ambitionen är att skrämma till tystnad, att få bort journalisterna, inte att korrigera felaktigheter.

Det här är egentligen inget nytt. Så länge det har funnits liberal press, i betydelsen fristående, granskande journalistik, har krafter i den tyskspråkiga världen använt begreppet ”Lügenpresse”. Särskilt under de tyska nazisterna spreds ordet medvetet för att försvaga utomståendes kritiska granskning. Lögnarna kallade sina kritiker för lögnare.

Det som är nytt i vår tid är den utväxling som populistisk mediekritik kan få på Internet. Tyvärr lånar ”vanligt folk” ut sig som redskap i detta. De dras med av trollfabrikinlägg i sociala medier och skriver själva aggressiva inlägg. En del går så långt att de kontaktar journalister direkt med hatiska och hotfulla budskap. Det behövs inte så många sådana personer för att en telefon eller ett mejlkonto hos den enskilda journalisten ska bli överlastat.

Åtskilliga är de redaktioner som vittnat om att de behövt anlita säkerhetsbolag för att hotbilden mot journalisterna bedöms som så pass allvarlig. Detta kommer i en tid då ekonomin för tidningar och tidskrifter är ansträngd. De betalande prenumeranterna har blivit färre och Google har tagit merparten av annonsintäkterna.

Boken bygger på en intervjustudie med närmare 100 personer. Styrkan är att dessa intervjuer verkar vara genuint kunskapssökande. Majoriteten av de intervjuade är sådana människor som vem som helst kan stöta på i kommentarsfälten i sociala medier. De flesta av oss tar nog numera ett mentalt steg tillbaka i sådana konfrontationer. Vi avstår från att svara, bemöta eller gå i polemik. Situationen är hemtam efter ca 15 år med sociala medier: att säga emot populister på Facebook, X, Instagram eller något liknande forum betyder bara spam, eller värre, från ändlösa antal anonyma konton. Man kan använda sin tid till något bättre.

Men Peter Jakobsson och Fredrik Stiernstedt har alltså vinnlagt sig om att försöka förstå personer som anser att Sverige ”har blivit förstört” och att det är ”medias fel”. Ett annat plus med boken är en mängd hänvisningar till teoribildning inom medie- och kommunikationsforskning och andra forskningsfält.

Intressant är också den diskussion om framtiden som författarna för. På ett sätt var det sena 1900-talets breda journalistikkonsumtion kanske bara en parantes. Möjligen är vi raskt på väg in i ett läge där det bara är högutbildade som bryr sig om att betala för verifierade nyheter och för en allsidig debatt. Samtidigt finns det en risk att den populistiska mediekritiken, som är en del av ett bredare populistiskt kunskapsförakt, verkligen får genomslag.

Där den populistiska vågen går fram lämnar den autokratiska ödeland efter sig: auktoritära samhällen, mindre frihet och mindre förnuft. (…) Vad händer när kunskap blir känslor; när sanning blir teknokratisk enkelspårighet och när cynism blir det dominerande förhållningssättet gentemot alla sanningsanspråk?

Författarduon resonerar kring historiska exempel där irrläror burit på sin egen självförstörelse. Den som lever får se.

Similar Posts:

• Slirigt om rätten att uttrycka sin åsikt
• Hierta – en publicist värd att minnas
• De virala osanningarnas konsekvenser
• Stöveldjupt i Twitterdyngan
• Breiviks dåd i sitt politiska sammanhang

Men ljugandet fyller också en psykologisk funktion. Den italienska diktatorn Benito Mussolini var en omåttlig lögnare. Och redan på första sidan i sin tjocka och välskrivna biografi reder Maurizio Serra ut att Mussolini ljög för att hålla omvärlden på avstånd. Jag funderar över det där och tänker att det finns paralleller till barn som håller sig med omfattande fantasivärldar och låtsaskompisar. ”Det var Mållgan”, skyller Alfons Åberg ifrån sig. Fantasi, påhitt och lögn skapar frihet och handlingsutrymme. Barn må vara förlåtna. Makthavare? Nej, inte alls faktiskt!

Italiens moderna historia ter sig egendomlig för en svensk. Italien har alltid funnits, känns det som, men enades till ett land först på 1860-talet. Dock bestod splittringen. En av patrioterna bakom projektet lär har ha sagt ”Italien är skapat; nu måste vi skapa italienarna”.

Detta var något som Benito Mussolini tycks ha tagit fasta på när han gav sig in i politiken vid tiden för det första världskriget. I sin ungdom hade Mussolini trott på folket som politisk kraft, en romantiskt föreställning. Men det var fel, insåg han med tiden. Snarare var folket ”ett blint instrument för en högre politisk vilja”. Mussolini bestämde sig för att bli denna vilja.

Det har gått lite drygt 100 år sedan Benito Mussolini klev in i rollen som ”il Duce”, ledaren. En annan tid, kan man tycka. Men högerpopulism är sorgligt högaktuell igen.

”Fascismen skapades inte, som det har påståtts, för att svara mot en ökad svaghet i det italienska samhället under 1918-1919; utan tvärtom för att utöka denna svaghet, och exploatera den fullt ut” skriver Maurizio Serra. Det är ju likadant idag. Högerpopulismen skränar om samhällskollaps och gör det svårare för arbetskraftsinvandrare när arbetsgivarna ropar efter folk. Donald Trump skapar sig politiskt handlingsutrymme genom att lajva nationellt undantagstillstånd. Viktor Orbán har orsakat svårartad braindrain i Ungern och skyller på ”globalisten” George Soros.

Men ingenting av det där är nytt. Benito Mussolini var premiärminister så pass länge, drygt 20 år, att han hann med att pröva de flesta knep i den fascistiska manualen.

Hos varje diktator innebär till och med det mest blodtörstiga maktutövande en subtil balans mellan förmågan att lugna, vilket är källan till diktatorns popularitet, och att skrämma, som ger upphov till hans auktoritet. Mussolini balanserade länge bägge delar på ett mästerligt sätt.

Maurizio Serra har ett vackert språk. Hans utblick, från Frankrike och Italien, är frisk för den som är matad med anglo-amerikanska perspektiv. Hans bok är delvis tematiskt indelad: ”Mussolinis nästående”, ”Mussolinis kvinnor”, ”Mussolinis Gud?” Men boken har också en tydlig kronologi, från början till slut. Och slutet är långt för denna diktators del. Hela tredje och sista delen av boken handlar om Mussolinis fall.

Kanske hade det varit annorlunda om il Duce hade gjort som Spaniens Francisco Franco, förklarat sitt land neutralt. Men det hade ställt honom i dålig dager.

Den taktiske mästaren visste faktiskt inte längre hur han skulle navigera mellan två lösningar där den ena var värre än den andra: antingen neutralitet, där han riskerade att framstå som feg och tvingas släppa sina erövringar, eller att gå in i kriget som Hitlers ”andre man” och riskera att förlora allt.

Narcissistiska politiker vill inte framstå som räddhågsna losers, så Mussolini beslutade att kasta in Italien i andra världskriget. När tyskarna signalerade att de vill erövra Frankrike och Storbritannien själva, öppnade Mussolini ett parallellt krig i Libyen och Grekland.
Det gick dåligt från och med då, knappt några framgångar alls på någon front. Överallt fick Hitlers soldater komma till undsättning. Därifrån var det nedförsbacke för il Duce.

Similar Posts:

• ”Att leva innebär att ta ställning. Jag hatar de likgiltiga.”
• Lättbegripligt om brutal ideologi
• Jag är inte rasist men …
• A dictator in love
• Actually, it’s about ethics in journalism

Snyders kritik av vårt beroende av bilder och allt som är ’nytt’ är träffsäkert: ”Vi översköljs av våg på våg men ser aldrig oceanen. Att klarlägga form och innebörd i det som händer fordrar ord och begrepp som undflyr oss när vi förtrollas av visuella stimuli”. Har gränsen mellan det privata och det offentliga suddats ut? ”[Vi] är fria först då det är vi själva som drar gränsen mellan när vi är sedda och när vi inte är sedda”. Hur mycket vet inte din iPhone eller Google om dina köpvanor?

I en värld där alla på tunnelbanan sitter och stirrar in i en skärm kan dessa ord vara inspirerande: ”prova andra kanaler än internet eller ägna det mindre tid. För dina samtal ansikte mot ansikte”. Detta råd förstärks av ett som lyder ”ta ögonkontakt och håll samtalet igång”. Detta är något som man ofta kan tänka på i Stockholm, det vill säga hur anonym man kan känna sig av att aldrig få ögonkontakt med andra. Det är lättare att radikalisera människor när alla är isolerade från varandra och att måla upp individer som monster eller extremister. ”När tyranner talar om extremister avser de människor som inte håller sig i mittfåran, så som tyrannerna själva definierar mittfåran just då”.

Vissa avsnitt kan förefalla mer problematiska, då författaren stundvis har en tendens att bli för kategorisk. ”De som propagerade för brexit tänkte sig en brittisk nationalstat, trots att någon sådan aldrig har existerat. Det fanns ett brittiskt imperium […]”. Senare har Snyder skrivit att ”Frankrike har liksom Storbritannien aldrig funnits till annat än som ett imperium eller som ett europeiskt projekt”. Ända sedan Westfaliska freden 1648 har tydliga definitioner funnits av vad en suverän stat är och därmed även en nation. Edmund Burke definierade en nation som ett land där ett moraliskt ramverk uppstått över tid som människor genom åren förhåller sig till. Det är summan av alla lokala föreningar, inte definierat av någon centralmakt. Snyders sätt att uttrycka saken på kan lätt bli vilseledande då läsaren kan tro att Frankrike och England endast finns som delar av något större.

Författaren har även en märklig definition av vad en patriot är: ”[någon som] har universella värderingar och normer efter vilka han bedömer sin nation […]”. Patriotism ser jag snarare som lojalitet gentemot de människor man är uppvuxen med och en vilja att dela värderingar som gått i arv från generation till generation. Detta bör inte blandas ihop med nationell chauvinism där dominans och erövring förordas framför fredlig samlevnad. En sådan typ av chauvinism innebär snarare ett radikaliserande av en naturlig vilja av människor att leva i gemenskaper.

Det mest negativa med boken är dock att den är grafisk, vilket verkligen får mig att fundera. För en person som inte är van att läsa serieteckningar är läsningen betydligt svårare. Om ungdomar inte är tillräckligt mogna att ta till sig texten utan illustrationer, finns det något hopp i så fall? Det är även lite problematiskt att Snyder baserar i princip alla sina argument på Nazitysklands och Sovjetunionens förtryck (istället för att exempelvis ta upp Maos Kina eller Pol Pots Kambodja). Boken kan tolkas som en uppmaning att förbereda sig på att omvälvande förändringar kan ske på kort tid och av den anledningen bör man vara på sin vakt. Man bör även stå upp för sig själv och försvara sina rättigheter. Frihetens manna måste samlas in varje dag, annars ruttnar den (som slaverimotståndaren Wendell Philips uttryckte det).

Favoritrådet lyder emellertid: var aktsam om språket. ”Fundera ut ett eget sätt att formulera dig […] Gör ett allvarligt försök att hålla dig borta från internet. Läs böcker”. Detta råd kanske låter avskräckande, uppfordrande och ja, till och med reaktionärt. Men kanske kan det formuleras på ett annat sätt, såsom exempelvis: hur mycket tid tillbringar du med att reagera på det andra tycker och hur mycket på att agera själv? Att söka sanning genom att läsa, att bearbeta kunskap, att tänka, att ta ansvar och agera, skulle kunna vara den bästa processen för att bli en autonom individ. Då kanske man bygger upp de färdigheter som krävs för att göra motstånd mot eventuella diktatorer. Så må det alltid gå tyranner; sic semper tyrannis!

Similar Posts:

• ”Postsanning är prefascism”
• Röd tråd genom en oroande samtid
• ”Kritik” med syftet att döda
• En konservativ sörjer sin flock
• Schwarzbrot och skuld

Nu är ju inte Vad är demokrati? en grundbok i statsvetenskap, utan en bilderbok för 6-9-åringar. Den kommer från Grekland, är skriven av Marisa De Castro och illustrerad av Christos Kourtoglou. Grekland brukar ju beskrivas som ”demokratins vagga”, så det kan kanske vara en poäng att en bok om demokrati också kommer därifrån? Den grekiska demokratin har en betydligt längre, men också skakigare historia än den svenska. Det är både spännande och kanske lite väl rörigt för en så ung svensk publik?

Avstampet är historiskt. På första uppslaget möter vi en primitiv ledare, en muskulös, väldekorerad herre bland lerhyddor. ”Jag är den starkaste!” deklarerar han. ”Jag ska bli ledare!”

Nästa uppslag domineras av en kung. ”Gud har sänt mig att regera över er!” menar han. ”Ni är alla mina barn och jag kommer att skydda er. Det som är bra för mig är bra för er.”

Sen händer något. Människor börjar samla sig och tåga mot slottet. Hytta med nävarna. ”Vi vill bestämma över våra liv!” ”Vi vill ha demokrati!”

Människorna dansar på torget. Deras gestalter har blivit alltmer färgstarka. Röda flaggor vajar i luften. ”Revolution!” står det på den största.

Därefter får vi göra ett hopp tillbaka i tiden igen för att konstatera att även om redan de gamla grekerna hade demokrati (oklart vart den sedan tog vägen), så fick inte alla vara med. Inte kvinnorna i alla fall. Därför krävdes ”några kolossala revolutioner”, och den vuxne läsaren kan känna igen såväl suffragetterna som mer moderna kvinnodemonstrationer på nästa uppslag.

Med det är vi inne på vår samtida demokrati med välfärd som sjukvård, skola, bibliotek och pappaledighet. Det här är framför allt min tolkning av illustrationerna, för texten talar ganska luddigt om alla demokratins rättigheter. Bilderna har stor betydelse för att tillföra konkretion.

Det är svårt att komma runt att här finns väldigt många svåra ord för en 6-9-åring. Revolution och etnicitet, rättigheter och skyldigheter, majoriteter och minoriteter. Här krävs allt en vuxen högläsare som tar sig tid att förklara.

Frågan är om det inte också hade varit rimligare att, snarare än att bara översätta boken, göra en svensk bearbetning, där man istället för att lära sig hur många platser och vilka åldersgränser som finns i det grekiska parlamentet hade fått veta hur det svenska fungerar. Komparativ statsvetenskap känns ändå lite överkurs för en sexåring.

Och hur ska vi uppfatta det här med ”Revolution!” För många har ordet våldsamma dimensioner. Samtidigt kunde det ju kännas rimligt att prata om den demokratiska revolutionen på samma sätt som vi pratar om jordbruksrevolutionen eller den sexuella revolutionen. Det är en enorm, omstörtande förändring. Fast gör vi riktigt det ..?

Dessa invändningar till trots är det här en fin bok med charmiga illustrationer och en välbehövlig utgångspunkt för viktiga samtal.

Similar Posts:

• Ett sekel av demokrati
• En annan demokrati är möjlig?
• Tyskland på randen till revolution
• Vem förändrar världen?
• Jakten på demokrati

På så sätt är den samtidigt ganska representativ för Müllers författarskap, åtminstone som jag uppfattar det. Hennes texter är oerhört drabbande, brutalt och vackert skrivna, men det är sällan jag i efterhand minns särskilt mycket av karaktärer eller handling. Möjligen enstaka scener, eller helt enkelt teman, som broderas ut, undersöks och koncentreras genom Müllers hisnande bildspråk och blick.

Titelns bilder av hunger och siden inleds med en ”sten”, en isklump bestående av restprodukter från höns – näbbar, fötter, ben – som frusits samman i ett block och kallas för kött. Människor köar kvarteren igenom för att få köpa en bit losshugget ”kött”, det enda som finns att få. Intill dessa vedervärdiga klumpar som droppar på gatan medan de relativt sett lyckligt lottade bär hem dem, kan man få en skymt av siden, ett material från en värld före eller bortanför diktaturen.

Men vad gör man med skönhet i en värld som är så tröstlöst ful att det vackra blir en nästan outhärdlig kontrast? Kanske förfular man den ännu mer? Vid en tidpunkt i läsningen vill jag nästan fråga Muller: ”Men är det egentligen Ceausescus fel om de rumänska männen loskar på gatan och öppet rafsar sig i skrevet?” Fast kanske är det så? Kanske finns ingen mening med att göra annorlunda, kanske finns det till och med ett slags motstånd, i att bara vara ful i ett så fult, så människoföraktande samhälle?

Allra mest drabbar mig Hunger och siden när den vindlar in på kvinnors fullkomliga reproduktiva rättslöshet. I diktaturens Rumänien är inte bara abort förbjudet, utan även preventivmedel. Kvinnor som tvingas söka hjälp på sjukhus efter illegala aborter kan blöda till döds under utdragna förhör med säkerhetstjänsten. Men varför vill diktatorn att det ska födas en massa barn som ingen har råd att ta hand om? Ryktet säger att det är därför han aldrig dör, för att han dagligen får blodtransfusioner från spädbarn. Ett rumänskt rykte med långa anor, kan man tänka.

En lite udda fågel är den alltså i Novellix novellsamling, Müllers essä, men samtidigt inte helt fel om man söker en introduktion eller fortsättning på de teman hon så ofta återkommer till, och det fantastiska språk som ändå gör dessa teman uthärdliga att läsa om.

Similar Posts:

• Monolog för två om att tystna – och skriva
• Musten blir till mos
• En förtryckets poetik
• Kritiken lyser starkt efter censurens fall
• När det är omöjligt att acceptera rådande villkor

Det ryska folkets historia handlar mycket om brist på kontroll. Materiell nöd, sönderslagna familjer, oförutsägbara ledare, alkoholism och våld.

Med Framtiden är historia har Masha Gessen skrivit en rysk nutidskrönika. Halva boken handlar om de knappt 20 åren med Vladimir Putin. Men hela eran efter murens fall, med liberaliseringen under Mikhail Gorbatjov och Boris Jeltsin finns med, liksom rikligt med tillbakablickar på Sovjetunionens historia.

Skildringen sker genom sju personers upplevelser och bygger på närgångna samtal. Resultatet är personligt och övertygande. En av de intervjuade är Zjanna, dottern till Boris Nemtsov, den liberala politikern som mördades 2015. En annan person som vi får följa är Marina, psykoanalytiker vars yrkesutveckling tar fart när Sovjetunionen gått under. En tredje, Ljosja, är homosexuell och lyckas mot alla odds skriva avhandling om HBTQ-människors rättigheter. Dessutom Serjozja, barnbarn till Aleksandr Jakovlev, arkitekten till Gorbatjovs perestrojka.

När Sovjetunionen kollapsade kastades många ryssar ut i en oreda av pyramidspel, mutor, nyrika och organiserad brottslighet. Dessutom förnyades det politiska förtrycket.

Bitvis är berättandet lika stökigt som den samhällsomvandling som skildras. De olika turerna kring Sovjetunionens upplösning, försöken till kupper i Moskva samt Jeltsins framgångar och bakslag ligger så pass nära i tiden att mycket fortfarande är okänt, omtvistat eller felaktigt betonat.

Skeenden längre tillbaka i tiden är mer tillrättalagda. Den som läst Svetlana Aleksijevitj känner igen de små sovjetiska köken och överflödet av tid som den sovjetiska människan ägnade åt privata samtal och köande. ”Vi låtsas arbeta, de låtsas betala”. Men ju närmare nutid vi kommer, desto snårigare blir det. Jeltsin överlämnade presidentmakten till en man som var okänd för de flesta. Putin kom från underrättelsetjänsten och tillhörde inget parti. Efter några år som president skapade han partiet Enade Ryssland som nu har 74 procent av rösterna i Duman, en kvalificerad majoritet.

Det är nyttigt att påminnas om anhalterna i avvecklingen av fria medier, partiväsende, civilsamhälle och fri forskning. Putin hade tur med världspriset på olja, en rysk exportprodukt. Priset steg under presidentens första år och ekonomin framstod som urstark.

Dramatiska händelser, sådant som Kreml redan haft förstånd att blåsa upp till egen fördel, ges mindre plats i skildringen. Attentatet mot Dubrovkateatern i Moskva är ett sådant exempel.
Masha Gessen anser uppenbarligen att det finns annat som behöver utförligare redogörelser. Putinklanens angrepp mot de väldigt förmögna, de så kallade oligarkerna, var första steget efter maktövertagandet. Oligarkerna anklagades ofta för någon byråkratiskt krånglig överträdelse typ skatte- eller bokföringsbrott. De frihetsberövades under utdragna rättsprocesser. Eller tvingades i exil. Därefter kunde egendom exproprieras.

Framtiden är historia är oundgänglig läsning för den som vill förstå nationalismens nuvarande framgångar. I Ryssland, men även på andra håll. Falska nyheter, cyberattacker och påhittade folkrörelser är grepp som prövas lite varstans för att undergräva mänskliga fri- och rättigheter. Folk försöker visserligen göra uppror. Och mycket av upproret axlas av kvinnorna. De ryska soldatmödrarna, journalisten Anna Politkovskaja, punkbandet Pussy Riot… Det är ett motstånd som just nu kantas av nederlag. Den löftesrika framtiden tycks ligga bakom oss.

Masha Gessen har gjort ett solitt arbete, ett begåvat försök att pussla ihop Putins väg till den totala makten utifrån hur ett antal ryssar upplevde det. Dock är urvalet intervjupersoner subjektivt. Dessutom är den allra närmaste nutidshistorien svår att bringa reda i.
Starkt plus för det viktiga ämnesvalet och för modet att genomföra granskningen, således. Men ett försiktigt minus för att korsväxlingen av privata upplevelser och samhällsskeden potentiellt är ett manipulativt grepp. Naturligtvis finns det många andra berättelser, från andra perspektiv, som också behöver offentliggöras för att vi en dag ska kunna förstå.

Similar Posts:

• Från Sovjet till Putin – tio boktips
• Bäst före-datum: 2024-05-07
• Rysslands baksida
• ”Jag trodde … ”
• ”Jungfru Maria, fräls oss från Putin”

Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.

Partiets slagord ur George Orwells bok 1984 är förstås fiktion. Men under Viktor Orbáns styre i dagens Ungern förefaller mig Orwells fiktiva slagord oroväckande nära sanningen – iallafall om man får tro Joakim Medins skildring i den här reportageboken.

Krig är fred. Den ungerska staten finansierar massiva propagandakampanjer som hetsar mot väl utvalda fiender: å ena sidan flyktingar, i synnerhet muslimska sådana; å andra sidan finansmannen George Soros och hans stiftelser. I propagandakampanjerna mot Soros används urgamla antisemitiska stereotyper om en massiv världskonspiration, allt i syfte att smutskasta Soros, alla organisationer som vid något tillfälle har tagit emot pengar från hans stiftelser, och alla möjliga andra påstådda ”vänsterliberaler”. Alla påstås de vilja möjliggöra för islamistiska terrorister att förgöra den ungerska nationen. Det är kanske inte ett regelrätt krig, men Fidesz och Orbán utnyttjar aktivt dylika förvirrade konspirationsteorier för en hätsk retorik byggd på att Ungern behöver försvara sig från yttre fiender. Allt som ett sätt att upprätthålla kontrollen över – och därmed freden i – landet.

Frihet är slaveri. Eller kanske omvänt: slaveri är frihet. Valkretsindelningen har avsiktligt manipulerats för att utradera all opposition. Oppositionens möjligheter att få annonsera begränsas. Valfusket är utbrett enligt externa observatörer. En rädsla mot att kritisera Fidesz i allmänhet och Orbán i synnerhet har börjat bre ut sig, eftersom risken att förlora sitt arbete då är uppenbar – allra främst om man arbetar i offentlig sektor, men även om man skulle arbeta i något av alla de ”Fidesz-nära” företag som har kommit att dominera ekonomin, i takt med att korruption och nepotism fått breda ut sig allt mer.

Okunnighet är styrka. Det statsbärande partiet Fidesz har också tagit kontroll över nästan all massmedia i landet, och ser där till att bara låta den egna världsbilden komma fram. Historien retuscheras också för att passa Fidesz syften, som när det handlar om vilken roll som den ungerska staten spelade för nazisternas folkmord på judar under andra världskriget (Ungern var ett oskyldigt offer enligt Fidesz, men en aktiv medlöpare enligt historiker). Folkets okunnighet förefaller otvivelaktigt vara partiets styrka.

Det här är skrämmande läsning om ett land som på kort tid har gått från att vara en ung, liberal demokrati efter kommunismens fall, till att bli en auktoritärt styrd stat. På pappret må Ungern fortfarande kalla sig demokratiskt, men folket verkar få allt mindre att säga till om. Att situationen har blivit riktigt allvarlig framgår väl också av att EU-parlamentet med stor majoritet i september 2018 röstade för att införa sanktioner mot Ungern just på grund av landets inskränkningar av demokratiska principer. Än mer skrämmande är det förstås att tänka på att flera ledande Sverigedemokrater har framhållit Ungern som ett föregångsexempel att ta efter, vilket Medin också skriver om.

Medins bok bygger i hög grad på intervjuer med alla möjliga oppositionspartier och oberoende organisationer i Ungern, samt ett flertal rapporter producerade av alla möjliga aktörer. Ibland kan intervjuerna bli lite väl lika varandra, kanske framförallt i bokens första kapitel. Boken tar sig dock vad gäller den frågan i senare kapitel.

Vid något tillfälle så intervjuar författaren också företrädare för Fidesz om hur de själva motiverar sin politik. Den pusselbit som däremot fattas är dock att försöka förstå varför Fidesz ändå har så pass många vanliga anhängare. För även om det förekommit valfusk och propagandakampanjer, så är det ändå en stor minoritet av befolkningen i landet som har röstat för Fidesz (tillräckligt stor minoritet på rätt platser i landet för att ge partiet en kvalificerad majoritet av platserna i parlamentet, tack vare de riggade valkretsindelningarna). Varför stödjer alla de här människorna Fidesz? Det hade varit en viktig lärdom att bära med sig om man vill se ett annat samhälle.

Similar Posts:

• Skrämmande utveckling i Ungern
• Till minne av oktober 23, Ungernrevolten 1956
• Konsten finns i underströmmarna
• Högerradikalerna på vår bakgård
• Vems frihet att göra vad är det egentligen vi pratar om?

Mugabe blev först känd för omvärlden som en hjälte under frihetskampen under den tid då Zimbabwe – eller Sydrhodesia, som det då hette – fortfarande led under en form av kolonialt förtyck, i form av en rasistisk vit minoritetsregim som förtryckte majoritetsbefolkningen i landet. Efter frihetskampens seger 1980 tog Mugabe och hans parti ZANU-PF makten över landet. Med tiden skulle dock Mugabes maktinnehav bli allt mer diktatoriskt, och det är den utvecklingen som Holmqvist här vill skildra.

Boken bygger i hög grad på intervjuer med olika personer, som exempelvis med Mugabes personliga präst, med representanter från den svenska Amnestygrupp som hade kontakt med Mugabe under de år han satt fängslad som politisk fånge av den rhodesiska rastistregimen, och med ett par representanter från olika nutida oppositionsgrupper i Zimbabwe. Det blandas sedan med minnen från Holmqvists egna tidigare resor i landet.

Själva huvudfrågan om hur en diktator skapas gäckar dock hela tiden. Det förekommer att Holmqvist spekulerar kring huruvida Mugabe blev en diktator därför att han (enligt vissas påståenden) var mobbad som barn. Kanske var han det, och kanske påverkade det hans syn på omvärlden. Ett antal andra intervjuer i boken ger tvärtemot intryck av att Mugabe under sin tid som frihetskämpe inte verkar ha haft några vidare diktatoriska tendenser alls, utan att det kanske var något som utvecklades efter maktövertagandet, under tiden på presidentposten. Problemet med den här boken är dock att få av de som Holmqvist intervjuar egentligen känt eller känner Mugabe särskilt väl. Den kanske enda av de intervjuade som verkar vara riktigt nära bekant med honom – hans personliga präst – väljer att undvika att svara på alla frågor om Mugabe som person. Sett ur det perspektivet får man nog säga att den här boken är lite av ett misslyckande.

Men däremot får man sig något annat till livs i den här boken, och det är en ganska lättillgänglig beskrivning av Zimbabwes politiska historia under senare decennier. Det finns förvisso många aspekter på den historien som jag själv kan tycka borde ha belysts mer. En sådan är exempelvis frågan om hur förtrycket av befolkningen i verkligheten såg ut ekonomiskt, politiskt, socialt och kulturellt i Sydrhodesia? Det är en fråga som kan bidra till att förstå djupare varför frihetskampen och grundandet av staten Zimbabwe blev så viktig för så många människor i landet – och därmed hur en människa som Mugabe kunde komma till makten. En annan fråga som kanske hade kunnat behandlas utförligare handlar om i vilken utsträckning de ekonomiska och sociala strukturerna som grundlades under kolonialtiden har förändrats efter Zimbabwes födelse: innebar regimskiftet några vidare förändringar för de breda folklagren? Några av de intervjuade nämner frågor om korruption och hur en liten elit i ZANU-PF lyckats sko sig själva. Det hade kunnat utvecklas vidare för att redogöra djupare för vilka konsekvenserna har blivit för vanligt folk.

Efter nästan fyra decennier vid makten blev så Mugabe till slut avsatt i en militärkupp hösten 2017. Kuppmakarna är dock gamla allierade till Mugabe, så det finns anledning att inte nära alltför höga förhoppningar om att maktskiftet faktiskt kommer innebära reella förbättringar för befolkningen i landet. När det här skrivs har de första valen utlovats, men ännu inte hållits. Framtiden får utvisa vad Mugabes fall kommer att innebära för ett mycket hårt utsatt Zimbabwe.

Similar Posts:

• Liv och död i vardagligt Zimbabwe
• Ännu en lögnare med folkets öra
• Caine Prize till Chikwava
• Ockupationen av Irak
• För säkert om osäkerhet

Erika Fatlands bok är tvåhövdad. Å ena sidan är det en reseberättelse där hon besöker mer eller mindre otillgängliga länder och områden. Å andra sidan är det en lättillgänglig lärobok om ett område i världen skolans samhälls-, geografi- eller historielektioner inte prioriterar. Hon är författare och socialantropolog och det är med entusiasm och nyfikenhet hon begivit sig ut på en strapatsrik resa i länder som är politiskt slutna. Hon reser runt i länder som i kölvattnet av Sovjetunionens upplösning i några fall blivit regelrätta diktaturer med en personkult som inte står Nordkorea långt efter. Det är endast i undantagsfall uttalanden om den åldrade Herr Diktator inte är idel lovord och prisande. Med rätta naturligtvis eftersom det är direkt hälsovådligt att vara kritisk mot regimen. Sovjettidens angiverimiljö och Kallocain-liknande kontrollapparater har gått i arv. Bakom lyckta bildörrar och med uppskruvad radio vågar man kanske öppna sig en aning, men enbart i viskande ton.

Jag gör det enkelt för mig och klumpar ihop länderna även om det är missvisande, oärligt och lite ignorant. Länderna hon besöker är Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan, Turkmenistan och Uzbekistan. I några av länderna finns stora gas- eller oljefyndigheter som skulle kunna användas för att bygga upp stabila och hyfsat välmående samhällen. Dessa ekonomiska katalysatorer kommer emellertid sällan befolkningen till gagn. Ett välfungerande skyddsnät eller en effektiv infrastruktur har fått stå tillbaka för enorma skrytbyggen som inte är annat än tomma skal för att stilla en diktators fåfänga. Hon åker till de mest otillgängliga bergstrakter, far med chaufförer genom öde öknar och besöker till synes moderna städer med vita marmorpalats och futuristiska byggnader. Och jag menar, vem vill inte beskåda världens högsta flaggstång?

Det är dock tydligt att det är fattiga länder. Förfallna sovjetbyggnader, ogynnsamt klimat och stor arbetslöshet präglar tillvaron. Aralsjöns borttynande kan ses som en symbol och att folk lever i direkt närhet av gamla provsprängningsområden för kärnvapen säger något. Det är för en ovetande som en annan oerhört lärorik läsning. Språket är drivet och effektivt. Vi får ta del av överskådliga inblickar i både då- och nutid där blandningen mellan schematiska beskrivningar, detaljer och anekdoter gör det underhållande. En sådan är när Turkmenistans president faller av hästen i det lopp som han naturligtvis skulle vinna. Man skall inte skratta åt andras olycka, men jag är inte bättre än så: https://www.youtube.com/watch?v=pIkurFloebs

Min främsta invändning mot boken är att det finns passager som måste ifrågasättas. Till exempel:

Katedralen, som är den största i Centralasien, var nästan fullsatt. Många hundra troende hade mött upp, finklädda i mörka kostymer och anständiga kjolar. De flesta hade ljusa europeiska drag […]

Det värmer i bröstet att jag med min ljusa hy och mitt blonda hår kvalar in i gruppen som har de äkta europeiska dragen.

Nå, i slutändan är det en till innehållet omfångsrik bok som ger en nyanserad inblick i ett område av världen åtminstone jag inte visste särskilt mycket om. Såtillvida är det en angelägen bok och kan läsas både för dess tillbakablickar in i historien eller för att lära sig om dagens problem och vilka politiska vindar som drar över Centralasien.

Similar Posts:

• Sovjets kollaps dissekerad
• ”Hos oss låter man inte människor gå under!”
• Röster om ett nationaltrauma
• Mastigt, träligt, underbart
• ”Ni ska veta att de faktiskt tog ifrån oss segern”

Snyder är amerikansk historiker och har framför allt skrivit om Öst- och Centraleuropas moderna historia, om nazism och stalinism. Det är från dessa ”tyrannier” han främst drar sina lärdomar, eller kanske snarare från de små stegen mot detta tyranni. Det kan handla om att ”inte lyda i förväg”, försvara institutionerna och yrkesetiken, ta ansvar för världen och vara aktsam om språket och sanningen.

Varje lärdom eller råd utvecklas över ett par sidor, med konkreta historiska exempel. Det är verkligen föredömligt kort och koncist. Ibland kanske väl ”commonsensical”, som i ”Akta dig för paramilitärer” och ”Besinna dig om du måste bära vapen”.

Då är ju också perspektivet, trots att lärdomarna nästan alltid är europeiska, amerikanskt. Det beror förstås på att boken är en direkt reaktion på valet av Donald Trump och de motsättningar han underbygger. Trump vilar som en skugga, en han-som-inte-får-nämnas-vid-namn, över Snyders varningar. Ur europeiskt perspektiv är det förstås lätt onödigt, eftersom precis samma tendenser finns också här.

Faktiskt är det svårt att inte pricka av ett antal otäcka tendenser som Snyder sätter fingret på i var och varannan nyhetssändning. Rådet att ”Ta ögonkontakt och håll samtalet igång” till exempel – när såg du senast en debatt som över huvud taget var att betrakta som ett samtal, och inte bara en tävling om talutrymme för förutbestämda floskler?

Att misstro fakta är att misstro friheten. Om ingenting är sant kan ingen kritisera makten: det finns ingen grund för att göra det. Om ingenting är sant är allting bara ett spel. Den fetaste plånboken bekostar de mest bländande strålkastarna.

Jag försöker komma på någon svensk historiker som kunde ha skrivit motsvarande bok, men kan inte komma på någon. Samhällsengagemang ger inga poäng i den akademiska världen. Kanske gäller till och med det motsatta, att samhällsengagemang riskerar att kasta misstro över den historikerns forskning? Jag vet inte, men jag kan inte låta bli att önska mig fler historiskt förankrade debattböcker av det här slaget.

Similar Posts:

• En liten handbok om att bekämpa tyranni
• Röd tråd genom en oroande samtid
• Min president var svart
• Befrielsen är nära?
• Manual för antirasism