Ännu ett alster skrivet på 2000-talet men som går i 1800-talets naturalistiska fotspår. Ännu ett gäng osammanhängande noveller som har en enda sak gemensamt: namedroppandet av kända produkter och resmål. Nu kan man kanske tycka att jag återigen gick alltför hårt fram mot den unga svenska prosan – men riktigt så är inte fallet. Bara […][...]

Tioåriga Hanna lever i en relativt harmonisk familj. Hon är inte misshandlad, hennes föräldrar älskar henne, hon är smart och söt. Ändå mår hon inte bra. Det går inte att peka på orsaken. Hanna är bara väldigt utanför och hon kommer inte in, hur mycket hon än försöker. Hon blir sviken, gång på gång och […][...]

Jag blir lika förvånad varje gång jag läser något sånt här. Är det juryn som utser vilka som skall publiceras som vill att det skall synas att det är debutanter som skriver? Eller är det helt enkelt så att alla som är med har skrivit vad de tror att man ska skriva som debutant? För […][...]

Många äldre, mer garvade författare har sagt det upprepade gånger förut, nästan så att man ledsnat på att höra det. Så här brukar det låta: ”Nya svenska författare har ingenting att säga.” Lite orättvist, har jag tyckt allt som oftast. För vad vet de? Tror de att de är speciella bara för att de har […][...]

Nail and other stories är en samling noveller om främst riktigt otrevliga människor. Den är bra skriven, språket och rytmen är klockren, men problemet är att det är omöjligt att uppbåda någon sympati för karaktärerna i boken och därmed engagerar man sig varken i dem eller själva historierna. Historierna i sig är också ett problem, […][...]

Vi människor kan inte råda över allt som sker. Visst är det besvärligt ibland att inte ha full kontroll, men det har även fördelar. Har man inte kontroll har man heller inget ansvar. Något jag inte råder över helt är känslorna. De finns där och är grundläggande. Är jag ledsen så är jag. Det kan […][...]

Jag börjar med någonting som är vitalt när man bedömer översatta böcker; översättningen. Jag måste säga att jag är litet imponerad av Erik Anderssons översättning av Vita tänder. Inte vid ett enda tillfälle så irriterar jag mig på någonting i översättningen och det är något extremt ovanligt, helt enkelt för att svenska översättare överlag inte […][...]

Kanske är det femtiotal. Ellen är sju år och har tillbringat en stor del av sin uppväxt hos mormor och morfar i Norge. Mamma Ester klarar inte att själv ta ansvaret för dottern. Ester har flyttat till Sverige och hittat en ny man, Erik. Då och då återvänder hon till Norge, ofta med avsikten att […][...]

Jag börjar läsa de första två sidorna av denna roman nästintill direkt efter att den satts i mina händer, och ungefär lika kvickt bildas ett frågetecken inom mig. Hur har Crazy lyckats bli så hyllad som den har blivit på kontinenten? Och hur har Benjamin Lebert kunnat bli jämförd med Hemingway? Jag stannar dock inte […][...]

Jag vet inte om det bara är jag, men personligen så tål jag det inte när kontemporära författare refererar till Prousts Madeleinekaka, i synnerhet när de bara gör det så där i förbifarten som om de kände att de måste visa prov på någon form av litterär bildning. Kanske kunde jag ha överseende med det […][...]