Svaren på det har förstås varierat i olika tider, kulturer, klasser. Vi matas inte minst med bilder av hur olika män och kvinnor uppfattar kärlek – män är från Mars, kvinnor från Venus och allt det där. Kvinnor vill binda sig och ta hand om barn medan män vill så sin säd så vida omkring som möjligt. Det är biologiskt, naturligt och allt vad det är. Samtidigt verkar ju också idéerna om det naturliga så oerhört tidsbundna.

När sociologen Eva Illouz vill förklara kärleken gör hon det genom att ta avstånd från biologismen och inte minst från psykologin.

Faktum är att biologin och psykologin – som redskap för att förklara och rättfärdiga svårigheterna i våra kärleksförhållanden – inte bidrar med några lösningar, utan själva är en del av problemet. När den känslomässiga ojämlikheten mellan kvinnor och män hänförs till biologin, evolutionen eller människors psykiska utveckling brukar skillnaderna överdrivas och i viss mån rättfärdigas med hänvisning till det moderna samhällets kultur och institutioner. Som skäl brukar framför allt anföras att formerna för ekonomisk överlevnad har förändrats, att sex kommersialiserats samt kvinnors och mäns normativa frihet och jämlikhet. Följaktligen är försöken att förklara och mildra skillnaderna mellan könen med hjälp av Venus och Mars dömda att misslyckas. Om något så bidrar denna terminologi till att förstärka bilden av att de kulturellt skapade skillnaderna är naturliga.

Själv är jag historiker och hade gott kunnat tänka mig lite mer nyanser i hennes skildringar av kärlek förr (som för all del uttalat används mest som en fond för att beskriva den moderna kärleken) och, kanske mer förvånande, mer kontextualisering, tydligare sammanhang. Illouz använder en mängd material, från romaner (Jane Austen hör till favoriterna, men också Helen Fielding och Candace Bushnell får komma till tals), kärleksbrev, självhjälpsböcker, självbiografier, inlägg på nätforum och intervjuer. Det är påtagligt medelklassigt och västerländskt/amerikanskt, och jag kan inte påstå att jag helt känner igen mig i det. I det eviga nojjandet kring relationer, absolut, men kanske inte nödvändigtvis i vad som beskrivs som just manligt respektive kvinnligt.

För även om Illouz betonar att skillnaderna inte är naturgivna finns de definitivt där och spelar en betydande roll i hennes analys. ”Alla dessa böcker om Mars kontra Venus är egentligen bara ett försök att psykologisera det som i själva verket är en sociologisk process”, skriver hon till exempel: ”nämligen att det numera går en skiljelinje mellan könen som gäller kärleken i den meningen att den är en källa till självkänsla för kvinnor och sexuellt kapital för män.” Möjligen ska det mest förstås som en gradskillnad – alla gillar väl ändå självkänsla och sex ..?

Sexuellt kapital och sexuella fält (i analogi med exempelvis kulturella och sociala fält och kapital) hör till Illouz återkommande termer, liksom den avreglerade äktenskapsmarknaden och inte minst valets nya ekologi och arkitektur. Ibland är det skarp och tankeväckande, ibland ärligt talat lite vagt, motsägelsefullt och onödigt omständigt, tycker jag. Men även om jag tillbringar en del av lästiden påtagligt irriterad får jag också en hel del att fundera vidare på.

På den avreglerade äktenskapsmarknaden har vi, som i så många andra sammanhang, förmodligen större valfrihet än någonsin tidigare. Till stor del är det förstås en valfrihet på pappret, en valfrihet där vi långt ifrån har all information som skulle behövas för att göra verkligt informerade val, men där vi inte desto mindre får skylla oss själva om valet inte resulterar i allt vi hade tänkt oss.

När allt upplevs som möjligt och upp till oss själva blir det ju också personligt på ett nytt sätt. Vi blir villrådiga och osäkra och kanske i ännu större behov av bekräftelse från andra. Samtidigt har vi stora pretentioner på oberoende, och då krockar det ju lätt – inte minst som de där förhatliga psykologerna vill få oss att tro att så fort vi väljer ”fel” och på något sätt misslyckas i våra relationer är det något fel på oss (förmodligen med förklaring i tidig barndom). Fast jämför vi med äldre föreställningar om kärlek utgör lidande en självklar del i den – ibland till och med den finaste, mest förhöjda och karaktärsdanande.

Så även om jag inte helt kan ge ett enkelt svar på varför kärlek ibland gör ont efter att ha läst Illouz bok har jag fått en variant på svar som jag tycker är nog så intressant: Ja. Det gör faktiskt ont ibland. Engagemang måste kanske alltid vara en risk?

Similar Posts:

• Kärlekskrigets offer – det sårade egot
• Kön, makt – och kärlek?
• Det var bättre förr?
• Love is all we need…
• Intressant om könsroller – men lär bara övertyga de redan frälsta

Vad den konservative Alan inte vet är att Michael och hans vänner är bögar. Som om gruppen inte vore nog full av spänningar ber Michael vännerna att tona ner sig lite, bara tills han fått iväg Alan, men Alan går inte. Och allteftersom kvällen blir blötare förändras Michaels agenda. Nu vill han leka en lek, och syftet med leken är att äntligen tvinga Alan ut ur garderoben.

Mart Crowleys pjäs The Boys in the Band hade urpremiär 1968 och fyllde alltså 40 för några år sedan. Då kom den ut i den här jubileumsutgåvan med förord av Tony Kushner, mest känd för sin egen ikoniska mastodontpjäs, Angels in America, med undertiteln ”A Gay Fantasia on National Themes”.

Debutanten Crowley, skriver Kushner, ”borrowed heavily from the most famous American play of the decade, Who’s Afraid of Virginia Woolf?”. Det är sant. Och det är precis lika lätt att dra trådarna framåt i tiden, till Kushner själv. Det är en helt annan sorts pjäs, visst, men karaktärerna är klart besläktade. Jag föreställer mig till exempel hela tiden rollerna i The Boys in the Band besatta av skådespelare jag sett i olika uppsättningar av Angels in America, inte minst han som spelar den gifte mormonrepublikanen Joe i tevefilmatiseringen av Kushners pjäs som Crowleys Alan.

Formen går dock tillbaka på Edward Albee, på Eugene O’Neill – slutna familjedramer där karaktärerna tycks fångade inom fyra väggar, skaver mot varandra, ältar sina relationer och tillkortakommanden. Hos Crowley är den biologiska familjen eller det äkta paret utbytt mot vänkretsen, och tonen är ofta rapp, vass, rolig, elak och utelämnande i en salig blandning. Woody Allen möter Sex and the City möter Torka aldrig tårar utan handskar.

Well, one thing you can say for masturbation … you certainly don’t have to look your best.

If we … If we could just … not hate ourselves so very much. That’s it, you know. If we could just learn not to hate ourselves quite so very much.

På något sätt har tiden kommit ikapp The Boys in the Band. Också där sätter Kushners förord – ett alldeles ovanligt bra förord – fingret på något väsentligt, tror jag. När den var en av få skildringar av homosexuella gjorde den succé, men blev också problematisk. Är inte Michael och hans vänner väl stereotypa? Bör de verkligen representera alla homosexuella? Med större mångfald, fler olika skildringar, kan Michael få vara bara Michael, måste inte vara sådär omöjligt representativ. Fast deprimerande nog har ju till exempel Jonas Gardells romantrilogi fått precis samma kritik.

Jag har, av flera förklarliga skäl, aldrig varit homosexuell man i New York i slutet av 1960-talet, men jag har till exempel varit tonårstjej på en mindre ort. Man kan läsa den trånga kretsen kring Michael med dess galghumor, självhat och värme i sitt historiska sammanhang, absolut, men den har också en viss bäring på vänkretsar i allmänhet. Hur man speglar sig i varandra, kräver av varandra det man inte vågar själv, straffar sina närmaste för sina egna hemligaste fel.

Varför går inte bara Alan? frågar sig Kushner och flera med honom. Varför slänger de inte bara ut honom? Varför går ingen alls? Det är egentligen den ständigt pockande frågan i hela den här dramatiska traditionen. I Crowleys tvetydiga, svartgnistrande gestaltning känns den lika angelägen idag som när pjäsen skrevs.

Similar Posts:

• Fantastiskt i flera bemärkelser
• Medan de kysstes
• Glittret som döljer tårarna
• Sorgligt och ljust efterlängtat avslut
• Angels and mormons and gays, oh my!

Men egentligen vill hon bli författare och hoppas att sommarens skrivkurs ska leda till att hon blir upptäckt. Det är alltså nu det gäller och som läsare känner man verkligen att tiden är utmätt. Det är nu eller aldrig. Därför blir Carrie nästan besatt av sin önskan att slå igenom och bli någon.

Carrie utvecklas och förändras mycket under den här korta tiden. Hon förälskar sig som sagt i ”The Big Apple” men får även se dess mörkare sidor, vilket kan lämna en besk eftersmak. Hon kämpar med att få lagom mycket självkänsla. Inte så lite att hon jämför sig med och nedvärderar sig själv i förhållande till de andra på skrivkursen, men inte heller för mycket så att hon framstår som självgod. Hon funderar mycket på vem hon är och vad hon vill, samtidigt som hon jagar Den stora kärleken. Men är allt kärlek som pirrar?

Över huvud taget verkar det som om det är den här korta sommaren i New York som formar henne till den person hon senare blir. Utan att avslöja för mycket kan jag nämna att den allra sista repliken är så ”Carrie” att alla Carrie-fans kommer att le igenkännande.

Många som har sett serien har undrat över Carries förflutna. Det har ju pratats om de andra tjejernas familjer men hon har varit som ett oskrivet blad. Det är som om tiden innan New York knappt existerar. Det är nog många fans som vill veta mer om hur det var när hon först kom till New York, men jag är rädd för att den här boken kommer att göra dem besvikna. Det är svårt att sätta fingret på vad det egentligen är, men den griper inte riktigt tag i mig. När jag recenserade den första boken ”The Carrie Diaries” skrev jag att jag saknade humorn som genomsyrar teveserien och, framför allt, de andra tjejerna: Samantha, Miranda och Charlotte. Trots det var den första boken riktigt bra. Tyvärr håller inte den här samma klass.

Samantha och Miranda är visserligen med i den här boken och det är just i samspelet mellan de tre tjejerna som boken är som bäst. Men det är först i senare delen av boken det verkligen kommer igång. På grund av yttre omständigheter tvingas tjejerna samman under en längre tid och då börjar de slänga käft med de rappa repliker och träffande iakttagelser som är en av de faktorer som gör teveserien så bra. Efter det får berättelsen fart och del tre (boken består av tre delar) blir riktigt underhållande. Men ska man verkligen behöva vänta så länge på att en bok ska ta sig? Hade jag inte gillat teveserien så mycket hade jag lagt ifrån mig boken långt innan dess.

Similar Posts:

• Hur Carrie blev Carrie
• Ny vecka på dagensbok.com!
• Feel good-bok om sorg
• Sista dagen i livet – x 7
• Stämningsfull läsning

Idag firar vi i redaktionen Världspoesidagen med att samla våra svenska och internationella poesifavoriter, så om du törstar efter poesi är det bara att välja och vraka.

Dessutom har Sofia läst The Carrie Diaries, av Candace Bushnell till idag. Om vem Carrie var innan hon blev Carrie. Det är en ungdomsbok fylld av träffande beskrivningar av den sociala hierarkin som råder på high school, vänskap, en snygg och mystisk, identitetskriser och ångest inför framtiden. Men risken finns att det mest inbitne Sex and the City-fanet blir besviken.

Anna Liv bjuder på ytterligare en ny nordisk deckare i Unni Lindells Sockerdöden, om en lillebror som dör i plötslig spädbarnsdöd, men när ett minne klarnar visar det sig att ingenting är som det ska vara.

Mot slutet av veckan bjuder Maria och jag på en intervju med Therese Bohman som debuterade på Norstedts i höstas med triangeldramat Den drunknade. Vi har träffats och pratat om spänning, maktspel, könsroller och vad som gör en berättelse bra.

Trevlig läsning önskar redaktionen för dagensbok.com

Similar Posts:

• Utlottning vecka 42
• Händelserik vecka på dagensbok.com
• När det förflutna gör sig påmint på ett brutalt vis
• Ny vecka på dagensbok.com
• Vecka 3 på dagensbok.com

Att skriva om SATC-fenomenets popularitet känns lite som att sparka in öppna dörrar. Ingen kan väl ha missat teveserien, som bygger på Candace Bushnells roman, eller de efterföljande filmerna? Nu kommer även bokserien, som ska ge alla fans något nytt att sätta tänderna i. Är det tillräckligt för att dra igång hysterin igen? Det får tiden utvisa.

I den här första boken får man svaret på många frågor som lämnats obesvarade förut: Till exempel får man veta hur Carries familj ser ut, varifrån hennes kärlek till skor och ömsesidiga beundran av homosexuella män kommer, samt hur hon blev författare. Jag tror dock att inbitna fans kan bli en aning besvikna. Även om boken handlar om Carrie, är det inte så mycket SATC över den. Jag kan sakna humorn som genomsyrar serien och filmerna. Inte minst saknar jag bifigurerna och de andra tjejerna. En oväntad vändning i slutet av boken ger dock ett löfte om att åtminstone en av dem kommer att befolka nästa bok.

Kanske läses boken bäst självständigt? För att det är en bra ungdomsbok råder det ingen tvekan om. Den har allt man kan begära: Träffande beskrivningar av den sociala hierarkin som råder på high school, vänskap, en snygg och mystisk kille som får alla tjejer att vända ut och in på sig själva för att behaga honom, en vilsen men kärleksfull pappa som lämnats ensam med tre döttrar och försöker överleva genom att intellektualisera allt, identitetskriser och ångest inför framtiden. Kort sagt all tonårsdramatik man kan önska sig. Dessutom är den välskriven och spännande. Jag längtar redan efter del två.

Similar Posts:

• Svag uppföljare
• Ny vecka på dagensbok.com!
• Carrie Bradshaw som callgirl
• Somewhere, over the rainbow
• Sista veckan med gänget

När mikrohistoria, biografier och liknande är trenden gör Diamond helt om och försöker greppa fascinerande helheter och han gör det på ett sätt som gör rent hus med unkna gamla standardförklaringar som inte längre är rumsrena, men heller aldrig riktigt ersatts av något vettigare.

Självklart har samma författares Varför är sex så roligt? Hur sexualiteten utvecklades hos människan legat på min att läsa-lista i evigheter, och egentligen vet jag inte hur jag lyckats avhålla mig såhär länge. Möjligen för att jag anar att mina förväntningar kan bli svåra att leva upp till.

Varför är sex så roligt? tar sin utgångspunkt i hur konstiga människor är. Diamonds metoder är ofta komparativa, det vill säga han jämför oss människor med andra typer av djur – och med tanke på att vi sällan ens ser oss själva som djur och en del av naturen, utan som naturens överlägsna härskare, blir det ett roligt, för att inte säga nyttigt grepp.

I olika kapitel växlar Diamond perspektiv på mänsklig sexualitet och låter för ett ögonblick en hund eller en babian förfäras över människornas skumma sexuella beteende. Det gäller inte minst hur dålig koll vi har på när sex biologisk sett lönar sig, det vill säga har någon chans att resultera i barn. Istället har vi gladligen sex även när vi vet att det ur fortplantningssynpunkt är fullkomligt bortkastat, vilket med tanke på energiinvesteringen är hur konstigt som helst. I alla fall om man jämför med den stora majoriteten av varelser på den här planeten.

Om andra djurs sexualitet får man lära sig minst lika mycket som om människans, och helhetsgreppen är betydligt fler än i närliggande böcker som knasiga Olivia Judsons Dr Tatianas råd om sex och samlevnad för hela skapelsen. De ständiga jämförelserna är onekligen både pedagogiska och underhållande.

Samtidigt är förstås evolutionsperspektivet lite deprimerande. Kampen mellan könen, män är si, kvinnor är så, och allt det där. Jared Diamond är visserligen en lång väg från vulgärbiologismen hos debattörer som Elise Claeson (ja, hon kommer nog alltid att förkroppsliga vulgärbiologismen för mig). Han diskuterar, reserverar sig och väger på ett lättbegripligt sätt olika teorier emot varandra. Ja, och så vet han ju onekligen vad han pratar om också.

Här och var skulle jag förstås vilja räcka upp handen och få svar på en följdfråga. Varför är sex så roligt? är utgiven i populärvetenskapsserien Science Masters och är helt utan fotnoter och liknande. För det mesta får Diamond det att fungera lysande ändå, med referenser till olika forskare direkt i texten, men ibland skulle man onekligen vilja veta mer.

Det gäller till exempel när han påstår att en imponerande penis hos människor framför allt tycks göra intryck i omklädningsrum och liknande, det vill säga, på andra män – ”kvinnor tenderar att rapportera att de attraheras av andra egenskaper hos män och att åsynen av penis snarare är oattraktiv”. Här skulle man ju vilja veta vilka vilken typ av undersökning som skulle gett detta resultat. För det är väl inte bara något som författarens hustru får försäkra honom i svagare stunder?

(Deppa nu inte ihop framför Sex and the City för den sakens skull, utan minns att gorillahannar trots att de är dubbelt så stora som människohannar klarar sig med blygsamma tre centimeter. Orangutanger är nästan lika blygsamma, men kan många ställningar och dessutom med variationen i eller under träd. Väldigt Nyfiken gul.)

Det är klart att det är ganska roligt. Bara de vetenskapliga formuleringarna av … saker man inte riktigt är van vid att prata om i de termerna, eller för den delen alls, tycker åtminstone undertecknad är rätt ordentligt underhållande.

Ändå saknar jag något av det där enorma förklaringsvärdet som de olika teorierna i Vete, vapen och virus har. Här handlar det om grundförutsättningar, men vad har egentligen evolutionen för roll i vårt snabbt föränderliga moderna samhälle? Biologi är nog så intressant, men hur stor del av vårt mänskliga beteende kan den egentligen förklara?

Vi är så fantastiskt märkliga, intressanta varelser. Biologi är bara början.

Similar Posts:

• ”Fråga Olle” möter ”Hur gör djur”
• Kan man sova med en hjärnhalva i taget?
• Utdöda djur livfullt tecknade i svartvitt
• Det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal
• Att samspråka med lejon

Men. Jag fortsätter att prata om den, fundera på den.

Till saken hör förstås att Rädd att flyga hör till 1970-talets tidstypiska ”bekännelseromaner” – precis en sådan där tidstypisk, ikonisk roman som lätt fångar i alla fall mitt intresse – som tämligen kategoriskt uppskattats av mängder av företrädesvis kvinnliga läsare och lika kategoriskt sågats av företrädesvis manliga kritiker och debattörer.

Berömd är Rädd att flyga förstås inte minst för sina sexskildringar och begreppet ”det knapplösa knullet”, fantasin om en tillfällig sexuell förbindelse frikopplad från alla krav och baktankar. Inte minst är den aktuell för Maria Svelands diskussion om den i uppmärksammade Bitterfittan.

Men läser man den för sexets skull blir man förmodligen besviken. Det vill säga, Rädd att flyga är knappast rafflande erotik, långt ifrån tantsnusk. Den är skoningslös sexuell diskbänksrealism, full av lukter och avlagringar och kroppsvätskor av olika slag. Definitivt en storasyster till Charlotte Roches Våtmarker, som kom på svenska i våras, men med mer och djupare sammanhang mellan de klafsande detaljerna.

Jongs huvudperson och jag-berättare, Isadora Wing, är urban, sekulariserad judisk övre medelklass från New York. Hon är 29 år gammal, har en halvhjärtad akademisk karriär och en sexuellt explicit diktsamling bakom sig. Just nu överväger hon att lämna sin andra make. Hon är, skulle man kunna tänka sig, den kvinnliga motsvarigheten till en tidig Woody Allen-film, och om jag någon gång lyckades sålla i mina bokhyllor så skulle jag utan att tveka slänga ut Candace Bushnell för att ge plats åt Erica Jong.

För om boken Sex and the City är tröttsamt depraverad, ytlig och strukturlös medan teveserien och filmen landade någonstans väl konventionell (men med mycket mer humor och hjärta), så är Isadora Wing en betydligt mer komplett människa med en betydligt mer komplett sexualitet. Hennes lätt schizofrena prägling av hemmets och tidens ytliga liberalism i kombination med dess grundläggande dubbelmoral känns, tyvärr, fortfarande inte helt oaktuell.

Må sen vara att översättningar åldras snabbare än originaltexter (och den har för all del sina plumpheter) – och omslag uppenbarligen snabbare ändå. Wing, med sina funderingar och erfarenheter, sin bildning, sina litterära referenser och sin metahumor, sin förmåga att genomskåda sig själv men ändå likt förbannat ha svårt att bryta mönstren, känns ändå fräsch.

Isadora Wing har gått i terapi i nästan hela sitt liv. Det verkar ganska vedervärdigt. Samtidigt är det en terapeutisk grundtanke som genomsyrar romanen – det befriande i att sätta ord på sina upplevelser och känslor, att bekänna eller helt enkelt bikta sig, men inte, i slutänden, inför en patriarkal biktfader eller terapeut eller älskare, utan att själv äga dem, ta kontroll över och acceptera dem.

Naturligtvis finns det en diskussion kring i vilken utsträckning Isadora Wing är Erica Jong. Där finns uppenbara paralleller och tydligen bland annat en syster som fortfarande inte förlåtit författaren för skildringen av Wings slemmige svåger. På så sätt anknyter Rädd att flyga förstås till de senaste årens diskussion om ”faktion” och jag associerar bland annat till Mats Jonssons roliga, gripande och självutlämnande (?) serier.

Vad som egentligen är sant är kanske mindre viktigt – och fullkomligt omöjligt att avgöra – men Jong lyckas verkligen skapa en stämning av just självutlämnande, av galghumor och självupptagenhet och ältande och existentialism i ohelig förening. Det är roligt. Och tankeväckande. Och fanimej en smula befriande.

Inspirerande.

Så det är väl frågan vad som inte är en ”bra bok” i det?

Similar Posts:

• Skrivande, politik, barnbarn och avsugningar
• Har någon sett till det knapplösa knullet?
• Litteratur är att vilja?
• ”Vem fan vill bli anpassad till det här samhället?”
• En könsideologisk semesterflirt

Är Saudiarabien ett land som är lämpligt för barn att resa till? Nej, säger vissa. Ja, säger andra. Själv hade jag tyckt det var intressant att göra en studieresa dit. Men när jag gick på mellanstadiet? Ja, då var jag nog mer intresserad av att åka till Liseberg, tyvärr. Men om man hårdrar det hela: Säg att man skulle undvika att resa till länder där någon form av orättvisa råder så är det väl ärligt talat ganska få länder här i världen som man överhuvudtaget skulle kunna resa till. Eller?

Och ju mer jag funderar, desto mer slår det mig hur lite jag egentligen vet om det saudiska samhället. En vän till mig bodde i landet under en tid, hennes pappa var gästarbetare där. ”Jag och mamma fick alltid sitta längst bak i bussen, bland de andra kvinnorna”, minns jag att hon berättade. Men vad vet jag mer? Förutom olja, bin Laden, sharialagar, hajj: pilgrimsfärden till Mecka, kung Abdullah och ja … kanske inte så mycket mer. Det är (ju!) ganska sällan man hör något rapporteras från landet ifråga, eller ens ser något nyhetsinslag på tv. Och hur ser det dagliga livet i Saudiarabien egentligen ut? Hur är det att som kvinna leva där? 26-åriga Rajaa Alsaneas debutroman Flickorna från Riyadh handlar om just det.

Varje fredag under ett års tid berättar en anonym saudisk 20-årig kvinna om fyra av sina väninnors liv, via en e-postlista: seerehwenfadha7et@yahoogroups.com. Namnet betyder ungefär ”berättelsen öppnad” och syftar på ett populärt libanesiskt pratprogram på tv.

Mina damer och herrar! Välkomna till de värsta lokala skandalerna och de hetaste ungdomskanalerna! Er ciceron, c’est moi, ska ta er med till en värld som ligger närmare er än vad ni kan föreställa er ens i er vildaste fantasi. Det är en verklighet som finns utan att synas. Vi tror på vad vi vill av den och förnekar resten.

Så börjar romanen. Att jämföra bokens berätterska med Scheherazade vore inte inte så långsökt som klyschigt, även om flera recensenter påpekat likheterna. En annan jämförelse är den med tv-serien/boken Sex and the City (något som Rajaa Alsanea för övrigt motsätter sig, och det är väl bara bra: en gång försökte jag mig faktiskt på att läsa Candace Bushnells roman, den var fruktansvärt dålig, jag orkade bara med några sidor), men den jämförelsen är nog att ta i. Ganska mycket dessutom. Snarare handlar Flickorna från Riyadh om kärlek och förälskelse.

Provokationen/det skandalartade befinner sig nog mer i mellanrummet mellan stränga offentliga regler kontra vad människor faktiskt gör, eller i hur de vid Riyadhuniversitetet studerande unga kvinnorna Gamra, Sadim, Lamis och Michelle på olika sätt bryter mot eller försöker kringgå de restriktioner som saudiska kvinnor (och ja, till viss del även män) lever med. För kvinnor är det till exempel förbjudet att köra bil, de fyra väninnorna gör det ändå. Det är inte okej att sminka sig, de fyra väninnorna gör även det. Under Gamras möhippa glider de omkring i en jeep med sotade rutor och hög musik dunkande ut ur högtalarna, körd av en till man utklädd Michelle. De som ser dem gå ur bilen vid köpcentret på Olaya Street, inte minst stadens unga män, förstår så klart att det är kvinnor.

Visst, genremässigt liknar Flickorna från Riyadh chick lit: det är kvinnlig vänskap, mode, parfym, utbildning/karriär, män och relationer till dem. Skillnaden är att det här är betydligt mer intressantare. Inte minst med tanke på miljön och samhället där det utspelar sig, som många gånger strukturellt framstår som både inskränkt och skrämmande. (Frågan är om de amerikanska Sex and the City-kvinnorna hade klarat av att leva här.) Dessutom är bokens berättarröst både rapp och cool.

Kanske kanske kanske, om man anstränger sig till max, kan författaren till mejlen som skickas ut via e-postlistan upplevas som frispråkig ibland, inte om man jämför med Sex and the City förstås, men tydligen tillräckligt mycket för att det till en början skulle vara otänkbart att ge ut romanen i Saudiarabien. Alsanea lät i stället sin bror ta med manuset till Beirut, där boken blev tryckt. Efter att Flickorna från Riyadh blivit vida läst och uppskattad i Libanon, spritts till andra länder och jodå skapat en hätsk debatt, blev den, efter ett besök på det saudiska informationsministeriet, även utgiven i Saudiarabien. Och nu är den en saudisk/arabisk bestseller. Så kan det gå.

Similar Posts:

• Kärlek har ändrat karaktär?
• Initierat om USA:s utrikespolitik
• ”hela den arsenal av lögner som av världen kallas kvinnlighet”
• Insekter och könsfrågor
• Ett rosa paket med luft

Författarinnan Tracy Quan har själv en liknande bakgrund. Det står på insidesfliken. Antagligen för att man ska sugas in i en ohjälplig fascination av blandningen "based on a true story", elände, sex och glamour. Kittlande och allt på samma gång!

Men det här är inte en moralisk eländesberättelse, nej det är en skildring som får Pretty Woman att framstå som socialrealism. Förutom det ovanliga yrket är detta en typisk underhållningsroman med vackra människor och mycket pengar. Så här käckt skriver Prisma förlag om boken:

Callgirl på Manhattan är en underbart intelligent, sexuellt rättfram och uppsluppen roman där vi får lära känna Nancy Chan, en 2000-talets callgirl som bor och arbetar på Upper East Side på Manhattan. Nancy är full av motsägelsefulla begär. Hela tiden måste hon välja mellan att älska och att tjäna pengar. På en bra dag får hon göra bådadera.

Nancy har velat bli hora sedan hon var tio år och börjar sin bana som 13-åring med sin pedofil till granne. I berättelsens nu är hon förlovad med en lyckligt ovetande man som hon gör allt för att hemlighålla sitt yrkesliv för. Vännerna, kollegerna, figurerar också. En av dem är dessutom politiskt aktiv och är med i en form av fackförbund för sexarbetare. Här framförs åsikter som att det är patriarkatet som försöker hålla nere kvinnor genom att kriminalisera prostitution och att män är rädda för starka kvinnor som tjänar pengar på sin sexualitet.

Boken är ett klassiskt fall där det är svårt att separera berättarjaget från författaren. Men när Tracy Quan i intervjuer går ut med att boken är till stora delar verklighetsbaserad och att hennes ambition med den är att ge en ärlig bild av yrket som callgirl och människorna bakom yrkesrollen, måste man som läsare förutsätta att åtminstone skildringen av prostitutionen som yrke är överensstämmande med Quans sanningar, eller åtminstone den bild hon vill förmedla. Nancy ska framstå som en självständig yrkeskvinna, helt utanför den traditionella bilden av horan som narkoman och sexuellt utnyttjad från barndomen.

Petra Östergren gav nyligen ut boken Porr, horor och feminister där hon skriver att de prostituerade själva har osynliggjorts i debatten om prostitution. Utan möjlighet att ge sin egen syn har radikalfeministerna omyndigförklarat dem genom att beskriva dem som viljelösa offer. Här får ju en prostituerad kvinna komma till tals, men hon lyckas inte övertyga mig om att prostitution är ett trevligt yrke vars enda brist är olagligheten och de dåliga arbetsvillkoren. (För att inte tala om vad prostitution som fenomen gör för synen på män och kvinnor och jämställdhet.)

Men det finns en moralisk kluvenhet även i romanen. Å ena sidan försvarar Nancy sitt arbete med en mängd argument: hon har valt det själv, hon har bara kunder som visar henne respekt, hon är professionell och duktig på sitt jobb, jobbet är spännande och upphetsande, ofta uppskattar hon både sexet och kunden. Å andra sidan beskrivs alla hennes tricks för att undvika upptäckt: hon har olika namn med olika kunder, olika telefonnummer och mobiler hon skiftar emellan, hon har låsta lådor med sexiga underkläder och sexleksaker, hon krypterar sin dagbok, hon är inte ens ärlig mot sin terapeut, och hennes stora skräck är att fästmannen ska få veta vem hon egentligen är. Hon uttrycker aldrig någon verklig värme, utan betraktar sina vänner, sin fästman, och sina kunder med misstänksamhet. Det är svårt att svälja att Nancy skulle vara en helt vanlig framgångsrik kvinna som är stolt över sitt arbete.

Hur det än är med budskapet och moralen hade detta kunnat vara en spännande historia. Det är det inte. Den lider av alla de brister verklighetsbaserade historier brukar lida av: språket är torftigt, historien har en otydlig början och ett otydligt slut, det är för många karaktärer varav inte alla är relevanta, bihistorier försvinner ut i tomma intet och händelser och personer presenteras i en så avig ordning eller inte alls, att det är svårt att följa med. Hur träffade Nancy sin fästman till exempel? Och vad känner hon för honom? Hur var hennes barndom? Varför tyckte hon att det lät som ett bra jobb att bli hora? Vad tillför terapisessionerna berättelsen?

Och trots alla försäkranden om hur glamouröst jobbet är och alla porriga sexscener som förmodligen ska vara upphetsande, men inte är det, för att allt bygger på akrobatik och tillbehör och skådespeleri, känns det precis tvärtom. Slitsamt och förnedrande.

Det är oroande att alla kanske inte kommer att se det. Att en massa killar och tjejer i nedre tonåren kommer att cirkulera den här boken med öronmärkta sidor där det är som snuskigast. Unga killar och framför allt tjejer som tycker att det här verkar vara coolt, ett sätt att få råd med Pradakläder och att uppnå glamour på. Ett ännu enklare sätt än att göra karriär i en dokusåpa.

Det är cyniskt att skriva en sådan här bok. Det är cyniskt att ge ut den. Dessutom tillhör boken det absoluta bottenskrapet i den chicklitgenre den så gärna vill tillhöra.

Similar Posts:

• Ytlighetens estetik
• Tröttsamt och kladdigt om sexarbete
• Hur Carrie blev Carrie
• Att köpa en kropp
• Ett barskt uppvaknande

Det börjar med en otrohetsaffär, en planerad skilsmässa och så pang – ett mord. Allt på första sidan. Hos polisen får den nyblivna änkan till mångmiljonären Sergej se en fantombild av mördaren. Hon känner genast igen honom som en av makens affärsbekanta. Men i stället för att tala om det för polisen lejer hon en yrkesmördare.

För omkring tjugo år sedan, när allt började hända i Moskva, hade vi och alla andra sådana bekanta. Eller rättare sagt, nästan alla våra bekanta var sådana. Sedan hade de alla blivit affärsmän, politiker och även artister – det var bara Oleg som hade förblivit den han var.

Kort därefter blir hon kontaktad av sin makes älskarinna. Som är gravid och vill ha pengar. Torpeden dödar fel person. Det är som upplagt för tillspetsade intriger i en glamourös miljö.

Förlaget betonar romanens autenticitet och gör gällande att det här är ”den första berättelsen från insidan av de nyrikas Ryssland”. Oxana Robski avslöjar i intervjuer att romanen bygger på ett självbiografiskt stoff. Robski tillhör en nyrik rysk överklass, har liksom romanens kvinnliga huvudperson drivit ett framgångsrikt företag, och hennes andre make blev skjuten till döds utanför deras hem.

Det må vara hur det vill med sanningshalten. Intrigen i sig är trots allt ganska tunn och personteckningen inte helt psykologiskt trovärdig. Men ändå: Efter några sidor kommer jag på mig själv med att faktiskt gilla det jag läser. Visst är det bitskt – och inte alls utan ironiska poänger.

Huvudpersonen bryr sig mer om Botox-behandlingar, potentiella älskare, tjuvaktiga hembiträden och reklamkampanjen för ”Mors pannkakor” än om sin mans död. De skulle ju ändå skiljas. Med sina väninnor, alla 30+ och gifta med, eller flickvänner till, förmögna män som de är rädda ska lämna dem för någon snyggare och yngre, dricker hon champagne, konspirerar, får ansiktsbehandlingar och massage, besöker lyxrestauranger och damstrippklubben ”Rödluvan”.

Det är kitschigt. Och ganska kul emellanåt. Riktigt intressant är skildringen av det ryska klassamhället, som skymtar till i bakgrunden ibland.

Kanske är Ca$ual inte en bok för den som vill göra filosofiska djupdykningar i litteraturen. Men väl för dem som vill ägna ett par avkopplande kvällar åt att njuta av ryska intriger, där de med Ca$h har Makt.

Similar Posts:

• Rysslands baksida
• Framtiden brukade vara en fortsättning på nutiden
• Porträttsamling från fängelset
• ”Jungfru Maria, fräls oss från Putin”
• Skimmer i nattsvart tragedi