I korthet går intrigen ut på att Ester, sjutton år, råkar träffa Isak som går i samma gymnasieskola. De är båda lite ensamma och hör till den kategori av unga som väntar på att något ska hända. Ester tänker vid ett tillfälle: ”Dagarna går, och för varje dag blir längtan efter det där riktiga mer och mer hopplös.” Ester och Isak blir ett par och börjar umgås i varandras hem.

Isak har en femtonårig lillebror, Anton, som är hans motsats i det mesta: lång med grov haka och stora kängor. Anton dras till rakade killar som lyssnar på vit makt-musik, dricker och går omkring med hundar. Vid ortens lilla sjö hänger ungdomarna: grillar, simmar, spelar musik, kör motorcyklar och dricker öl.

På sensommaren går allt överstyr. En femtonåring sparkas till döds. Ester och Isaks förhållande ändrar. Isak behöver någon att ty sig till och känslorna är förvirrade. Inget är självklart. Mycket är svårt.

Berättelsen är angelägen med många viktiga frågor: vem är jag, vem vill jag vara? Vilka är känslorna? Sexualiteten är trevande, bortvänd eller förlösande men också förbjuden. Vad driver killarna till brottet – eventuellt en egen outtalad rädsla för homosexualitet? Här finns inga svar – här finns många öppningar som man kan fundera länge över.

Våldet som plötsligt blossar upp finns på flera plan. I boken förekommer många hundar – vilket också bokens titel utlovar – och alla protagonister tyr sig till sina hundar som i ett slag kan bli mycket våldsamma trots alla varma känslor som projiceras på dem.

Texten i boken är av större storlek än vanligt. Kapitlen är korta, ofta bara en sida eller ett par. Dialoger varvas med berättande text. Meningarna är raka och består mest av huvudsatser. Intrigen går snabbt framåt i kronologisk ordning från vår till höst. Här finns inga svåra ord. Ändå är språket välbearbetat och uttrycker ofta lager av betydelser: ”Hon ville slå sig fri, och hon ville aldrig mer bli fri.”

I boken finns ett efterord där författaren berättar att hon var sjutton år när en ung människa misshandlades till döds i närheten av hennes hem. Händelsen upprörde hela landet och för Schiefauer blev det något hon aldrig kunnat glömma. Hennes bok är fiktion även om likheter finns med det autentiska dödsfallet.

Häromdagen sade några gymnasiestuderande åt mig att vuxna borde läsa ungdomsböcker för att förstå hur det är att vara ung. Jag ger dem rätt och tar dem på orden.

Många unga läser alldeles för lite av olika anledningar. Den här boken i snabbläst version är något att börja med. Den borde finnas i högstadier och gymnasier tillgängliga för dem som inte så gärna läser eller har svårt för att läsa eller koncentrera sig. Den passar också bra som högläsning. På mindre än en timme läser man en riktigt viktig och angelägen historia som – som sagt – väcker många tankar och frågor. Läs!

Similar Posts:

• Våldet griper omkring sig
• Att ljuga ett sannare jag
• Augustvinnarna 2015
• Tillit, hopp och vänskap
• Läsning och hundtrygghet

Tidigare under kvällen har priset för Årets svenska fackbok gått till Karin Bojs för Min europeiska familj och priset för Årets svenska barn- och ungdomsbok till Jessica Schiefauer för När hundarna kommer.

Våra recensioner av vinnarna hittar du här:

Jonas Hassen Khemiri: Allt jag inte minns
Livet i andras minnen

”Det är en nedtonad Jonas Hassen Khemiri man möter i romanen Allt jag inte minns. En som verkar ha skalat bort det mest iögonenfallande av den språkliga brokigheten, finurligheten, som velat komma åt någon annat. Någonting underliggande. Det enklaste. Och det är förstås allting annat än enkelt. Huvudpersonen i Allt jag…” Läs mer

Karin Bojs: Min europeiska familj. De senaste 54 000 åren
Fusion är nyckelordet

”Det är svårt att tänka sig ett mer perfekt bokpar att samläsa än de båda Augustnominerade fackböckerna Käraste Herman av Maja Hagerman och Min europeiska familj av Karin Bojs. Den ena om den svenska rasforskningens fader, Herman Lundborg, den andra om de senaste rönen kring de där mänskliga anlagen han och…” Läs mer

Jessica Schiefauer: När hundarna kommer
Våldet griper omkring sig

”Jessica Schiefauer, mest känd för den fantasifulla och augustprisbelönade Pojkarna, växte upp i Kungälv, nära Kode, och var sjutton år när fjortonårige John Hron i augusti 1995 misshandlades till döds vid en sjö där, av tonåriga gärningsmän med nazistsympatier. Schifauers nya roman, När hundarna kommer, handlar inte…” Läs mer

Samtliga nominerade böcker hittar du här och tidigare års vinnare här.

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2015
• Fusion är nyckelordet
• Augustpriset 2015
• Våldet griper omkring sig
• Livet i andras minnen

Tidigare pristagare har vi samlat på sidan Augustpriset genom tiderna.

Årets nominerade är:

Nominerade till Årets svenska skönlitterära bok

Aris Fioretos: Mary
Att behålla en kärna ingen kan komma åt

”Det är november 1973, men det är svårt att skaka av sig känslan av att det också är helt nyss. Då var det studentprotester utanför Tekniska högskolan i Aten som brutalt slogs ner av den grekiska militärdiktaturen, men vi har sett de här situationerna från platser runtom i världen, inte sällan filmade med skakiga…” Läs mer

Masja av Carola Hansson har vi tyvärr inte recenserat än.

Jonas Hassen Khemiri: Allt jag inte minns
Livet i andras minnen

”Det är en nedtonad Jonas Hassen Khemiri man möter i romanen Allt jag inte minns. En som verkar ha skalat bort det mest iögonenfallande av den språkliga brokigheten, finurligheten, som velat komma åt någon annat. Någonting underliggande. Det enklaste. Och det är förstås allting annat än enkelt. Huvudpersonen i Allt jag…” Läs mer

John Ajvide Lindqvist: Rörelsen. Den andra platsen
Metamonster i ett mörkt åttiotal

”När jag stapplade ut från biovisningen av Prometheus, prequelfilmen till Alien-serien var jag yr av den intensitet som präglat det som nyss utspelat sig på vita duken. En liknande känsla infinner sig när den sista sidan av Rörelsen är utläst och till stor del är det ett gott tecken. Ajvide Lindqvist väjer inte undan för det obehagliga och skruvat…” Läs mer

Agneta Pleijel: Spådomen. En flickas memoarer
Att växa upp och bli sin egen

”Vad var det som hände? Vilka var vi? Få personer, åtminstone av oss som tenderar att tänka bäst med pennan mot pappret, har nog kunnat låta bli att undersöka sig själva och sin historia utifrån den typen av frågor. Vem var jag då, vem är jag nu? Hur hänger det ihop? Ett utredningsarbete av den egna livsberättelsen. För de…” Läs mer

Stina Stoor: Bli som folk
Säregna noveller som går rakt in

”Det finns ett ord i Stina Stoors noveller som sticker ut lite extra. Ett ord som annars inte brukar göra särskilt stort väsen ifrån sig. Så. Det korta ordet ges en tyngd och ganska ofta en helt egen rad, när något eller någon beskrivits med det säregna språk som de korta berättelserna är framsjungna på. Som för att markera att just så var det…” Läs mer

Nominerade till Årets svenska fackbok

Karin Bojs: Min europeiska familj. De senaste 54 000 åren
Fusion är nyckelordet

”Det är svårt att tänka sig ett mer perfekt bokpar att samläsa än de båda Augustnominerade fackböckerna Käraste Herman av Maja Hagerman och Min europeiska familj av Karin Bojs. Den ena om den svenska rasforskningens fader, Herman Lundborg, den andra om de senaste rönen kring de där mänskliga anlagen han och…” Läs mer

Maja Hagerman: Käraste Herman. Rasbiologen Herman Lundborgs gåta
Kolonialismens och folkmordens ”vetenskapliga” grund

”Det finns ingen skylt på den byggnad i Uppsala som en gång var Statens rasbiologiska institut. Det skriver Karin Bojs i sin bok Min europeiska familj, så det har fastnat hos mig redan innan jag slår upp Maja Hagermans biografi över institutets grundare och förste chef, Herman Lundborg. Det vill säga, det finns en skylt som…” Läs mer

Johan Hilton: Monster i garderoben
Den hotfulla dubbelnaturen

”No tears for queers tillhör den starkaste läsningen i mitt liv. Johan Hiltons tredelade reportage är ett skildrande av homofobiska hatbrott men samtidigt ett effektivt isärplockande av den våldsamma och på samma gång livrädda normativa manligheten. Sällan har ett dokumentärt verk känts så sylvasst och befriande…” Läs mer

Karin Johannisson: Den sårade divan
Ett kalejdoskop av kvinnlig galenskap

”Den sårade divan av Karin Johannisson är en bred idéhistorisk undersökning av kvinnlig galenskap under 1900-talet. Johannisson är speciellt intresserad av växelspelet mellan individ och sjukdomsidentitet. Hon vill studera hur diagnoserna har kunnat formas och användas för kvinnans egna syften. Men vad är galenskap…” Läs mer

Magnus Linton: Knark – en svensk historia
Krig mot knarket eller mot det bejerotska paradigmet?

”Det är något ruttet i svensk narkotikapolitik. Så kan man nog sammanfatta Magnus Lintons Augustnominerade bok Knark – en svensk historia. I DN skrev Ann Heberlein att boken ‘blottlägger ett ideologiskt vansinne’, medan Jimmy Vulovic i Kristianstadbladet säger sig bara kunna läsa den ‘som ett debattinlägg’. Den senare…” Läs mer

Lennart Pehrson: Den nya staden
Den förföriska, farliga staden

”Säg ‘Amerikaemigrationen’ och de flesta svenskar tänker förmodligen på Vilhelm Mobergs Karl Oskar och Kristina, på bönder som lämnade den karga svenska jorden och en förtryckande överhet för att få räta på ryggen och spana ut över nybrutna, fruktbara åkrar i Mellanvästerns svenskbygder. De fanns…” Läs mer

Nominerade till Årets svenska barn- och ungdomsbok

Emma Adbåge: Nu är det sent!
Lektid eller sovtid?

”Att inte vilja gå och lägga sig, finns det en mer klassisk barnbokskonflikt? Eller för den delen verklig konflikt i vardagen hos de flesta barnfamiljer? Föräldern och klockan säger ”Dags att sova!” men kroppen är fortfarande full av lek och nyfikenhet…” Läs mer

Hanna Gustavsson: Iggy 4-everr
Under huden på tonårstristessen

”’Palla. Jag orkar inte!’ ‘Ser det ut som att jag bryr mig?’ ‘Mm, whatever’ ‘Orka bry sig.’ ‘Så jävla meningslöst’ ‘Hur gammal måste man vara för att gå i förtidspension?’ Jag måste erkänna att Hanna Gustavssons 14-åriga hjältinna (eller vore antihjältinna en mer korrekt term?) Iggy (Ingrid) först mest går mig på nerverna…” Läs mer

Eva Lindström: Alla går iväg
Melankoliskt och absurt om ensamhet och sorg

”Han är litegrann genomskinlig, Frank i Eva Lindströms Augustnominerade bilderbok Alla går iväg. Genom hans grå, overalliknande klädsel kan man ibland ana de stora, nästan tomma bakgrunderna, färgfälten i melankoliska toner som får Frank att se precis så där liten ut som han säkert känner sig…” Läs mer

Frida Nilsson: Ishavspirater
För den som söker spänning

”Ishavspirater är en av årets nomineringar till Augustpriset, kategorin barn- och ungdomsböcker. Det är en bok som utspelar sig på en plats långt härifrån i en annan tid, en plats och tid som bara finns i sagans värld. Sagans värld är inte alltid helt olik vår värld men kännetecknas ofta av det som är lite annorlunda. I den…” Läs mer

Jessica Schiefauer: När hundarna kommer
Våldet griper omkring sig

”Jessica Schiefauer, mest känd för den fantasifulla och augustprisbelönade Pojkarna, växte upp i Kungälv, nära Kode, och var sjutton år när fjortonårige John Hron i augusti 1995 misshandlades till döds vid en sjö där, av tonåriga gärningsmän med nazistsympatier. Schifauers nya roman, När hundarna kommer, handlar inte…” Läs mer

Kristin Lidström och Helena Öberg: Din tur, Adrian
Läsning och hundtrygghet

”’Din tur, Adrian.’ Det är orden som får 10-årige Adrians huvud att fyllas av bomull och bokstäverna att simma framför ögonen. Tiden i klassrummet stannar. Adrians vardag är blyertsgrå, så blyertsgrå. I skolan är han utanför. Klasskamraterna retas eller ignorerar honom. Hemma går föräldrarna omlott till sina jobb…” Läs mer

Vilka tror du får priserna på måndag?

Similar Posts:

• Augustvinnarna 2015
• Nominerade till Augustpriset 2015
• Fusion är nyckelordet
• Ett kalejdoskop av kvinnlig galenskap
• Melankoliskt och absurt om ensamhet och sorg

För de flesta av oss blir det kanske mest navelskådande, ett terapiarbete med ringa läsvärde för någon annan, men inte desto mindre viktigt. För några få – de som kallas författare – blir det något annat. Också. Något läsvärt som håller att uppleva även utifrån. Vrida och vända på. Förhålla sig till.

Agneta Pleijels Spådomen. En flickas memoarer hör förstås till denna senare typ av berättelser. De där som är på en gång liv och roman. Det är berättelsen om en uppväxt, ett vuxenblivande i skuggan av en bitvis dramatisk och stormig föräldrarelation, en undflyende pappa som lever ett dubbelliv, otrogen med en av familjens nära vänner, och en mamma som kastar sig in i bitterhet, ilska och depressioner. I skuggan av? Ja, eller i magnetfältet, kanske, en självständighet som hela tiden står i relation till, måste kämpa sig ifrån och förhålla sig till de ofullkomliga vuxna.

Som varje barndom, uppväxt, men också som just den här. Som Neta i den borgerliga akademikerfamiljen som flyttar mycket. Pappan är matematiker och arbetar på universitet i USA, Stockholm, Lund. Mamman har gett upp sin karriär som musiker för man och barn – för vad? För att bli bedragen, vara en börda?

Men så finns där faster Ricki, hon som titelns spådom syftar på. Faster Ricki är arkitekt och lever länge ensam; en modern, självständig kvinna som blivit spådd att hon ska träffa sin kärlek på en lång resa, en utveckling flickan/jaget (Pleijel växlar mellan första och tredje person) följer med spänning. Finns det en annan kärlek än föräldrarnas äktenskap på kollisionskurs? Ett annat sätt att vara kvinna, människa?

Bland alla Augustnomineringar jag plöjt de senaste veckorna är Pleijels nog den mest anspråkslösa. Den är så vardaglig, så i ”det lilla”, så typiskt kvinnoskildringar. Det vackra språket har ett så sympatiskt, prövande tonfall och här finns stycken som nästan får mig att gråta, bara av pur igenkänning. Pleijel skildrar fint den unga flickans sexualitet, den där märkliga blandningen av lust och skuld och det kroppsliga uppvaknandet som kanske inte helt är i fas med känslomässig mognad. Hon skildrar instängdheten i alla förväntningar på den duktiga flickan och hon skildrar hotet att dras isär eller försvinna in i skilsmässans starka och mörka kraftfält.

Att någonstans mitt i allt detta försöka hitta balansen och stå på egna ben.

Similar Posts:

• Sommardöd, spekulationer och vaniljhjärtan
• Aldrig mer!
• Bli med barn och bli gift
• Vägen mot slutet
• Kraven på rättvisa lyser genom århundradena

Det enklaste. Och det är förstås allting annat än enkelt.

Huvudpersonen i Allt jag inte minns är död. Eller är han det? Kroppen är borta, men i minnet lever han ju. Samuel. För exflickvännen Laide och bästa vännerna Vandad och Pantern, för grannarna och för de anställda på mormoderns äldreboende. Deras berättelser, inspelade av en författare som själv förlorat någon och därför kommit att intressera sig för Samuels död, utgör romanen. Rakt uppochned.

Fast det här är förstås fortfarande Jonas Hassen Khemiri. Det enkla är som sagt allt annat än enkelt och alla de där olika berättelserna om Samuel och hans relationer går förstås inte riktigt ihop. Frontalkrockar ibland. Vems minnen är han egentligen? Allas? Ingens?

Själv är Samuel besatt av minnen, av att skapa nya egna och att fästa i andras. Kanske för att hans mormor så uppenbart håller på att förlora sina. En av de första gångerna han träffar Laide häller han långsamt ett glas vatten över sitt eget huvud. Så att hon ska minnas honom. Dör han av samma anledning? Eller är det bara slumpen, en olycka?

Det har pratats om Allt jag inte minns som en kärlekshistoria, men det är kanske snarare en berättelse om kärlek, om kärleken som idé. Både den romantisk-sexuella kärleken och vänskapen, lojaliteten. Att ”ha varandras rygg”. Om längtan efter det vidunderliga, det där som förändrar oss och höjer oss över vardagen. Det minnesvärda.

För det finns ju så mycket som stör i de där idéerna, som skaver mot vardagen. Inte minst pengar och hur de påverkar relationer som så gärna vill stå över sådant. Det är något som inte skildras i litteraturen särskilt ofta, just därför, antar jag. För att vi så gärna vill stå över det. Ändå smyger det sig in. Mellan vännerna. I kärleken. Förväxlas kanske till och med med kärlek, omsorg. Respekt. En småaktighet vi inte verkar kunna skala av oss.

Khemiri fångar allt det där så rasande skickligt. I detaljerna, i upprepningarna, tystnaderna. Får det att leva.

Det finns inte en version av Samuel, inte av någon av karaktärerna. Det går inte att veta vilka de var och är, vem han var. Vad som hände. Ändå känns det otvivelaktigt att han var. Att han har levt. Att han är ihågkommen.

Vi kommer att minnas honom.

Similar Posts:

• Augustvinnarna 2015
• Bokcafé Pilgatans höstprogram
• Människan i plural
• Nominerade till Augustpriset 2015
• Viktig bok att samtala kring

Monster i garderoben verkar initialt vara en betydligt smalare historia. En biografi över skådespelaren Anthony Perkins och en diskussion om dennes mest berömda filmkaraktär, Norman Bates från Alfred Hitchcocks klassiker Psycho? När antalet vända boksidor tilltar är det förstås större än så. Perkins/Bates utgör här en spegelbild för en vandring genom historien och samhällets syn på avvikare från normen.

I likhet med Norman Bates växer Perkins upp med sin mor, Janet. Fadern, skådisen Osgood Perkins, dör tidigt i sonens liv. Anthony är känslig, drömsk och passar inte in i den trånga pojkmallen. Efter andra världskriget växer idéer om hur viktigt det är att hålla sig inom det ”normalas” gränser sig starka. Synen att det kvinnliga står för något förklenande och därigenom farligt slår igenom ordentligt. Under den här tiden utvecklar psykoanalytiker många teorier kring vad en mammas dåliga inflytande över sin son kan leda till. Modern blir oundvikligt till ett destruktivt mammamonster, krävande, alltför närgånget eller avståndstagande.

Om hon gullar för mycket med sin pojke gör det honom svag och får honom att utveckla en osund identifikation med henne. Är hon i stället avvisande, kall och bestraffande avskräcker hon honom från kvinnokönet.

Kort sagt, sonen löper stor risk att bli homosexuell, en pervers avvikare.

Under det paranoida amerikanska femtiotalet rasar också jakten på misstänkta kommunister och parallellt leder rädslan för ickeheterosexuella personer till förföljelse och propaganda. Något som ekar ända in till teaterskolan där Perkins går. I delar av USA klassas homosexualitet in under en samlingslag med namnet ”Brott mot naturen”. Det är en homofobi som fortfarande genljuder genom exempelvis Rysslands nyligen instiftade lag mot ”homosexuell propaganda”.

I slutet av Psycho, då Norman Bates är arresterad, håller en psykolog en lång monolog om hur Bates, efter att på grund av svartsjuka ha dödat sin mamma och hennes älskare, utvecklat en dubbelnatur, psykologiskt inkorporerat mamman i sig själv. Det finns en hel massa analyser av filmen, bland annat kring hur den genom en mängd symbolbilder pekar mot Bates queerhet. Att Anthony Perkins ses som queer i ett konservativt och filmstjärnebesatt Hollywood är det inte att tala om. Efter lanseringen som en ”filmhjälte för den tänkande flickan” följer ett evigt prat om varför han aldrig stadgar sig och skvaller om suspekta samkönade inneboende. För Anthony Perkins blir filmrollen som motellägaren Norman Bates både en väg till berömmelse och något som kommer att följa honom som en överhängande skugga genom hela karriären och livet. Linjen mellan filmkaraktären och privatpersonen suddas återkommande ut.

Johan Hiltons sätt att omväxlande berätta och diskutera Anthony Perkins liv och dyka ner i parallella samhällsreflektioner gör att perspektiven vidgas och vävs samman på ett i princip alltid tankeväckande och intressant vis. Genom att analysera och redogöra för hur historien om de som kallats perversa, avvikarna, hbtq-personerna skildrats och beskrivits både i verkligheten och fiktionen som fascinerande men farliga dubbelnaturer och hur dessa berättelser har upprepats om och om igen tecknas en sammanhängande bild över erornas likhet. En genomarbetad essävolym som är ovanligt komplexitetsrik i sammanfogandet av alla sina trådar.

Similar Posts:

• Spoilad av Hitchcock
• Nominerade till Augustpriset 2015
• Tema: biografier
• Propaganda-klassiker i nyutgåva
• Toppen på ett mycket farligt isberg

Adrians vardag är blyertsgrå, så blyertsgrå. I skolan är han utanför. Klasskamraterna trakasserar eller ignorerar honom. Hemma går föräldrarna omlott till sina jobb och ingen verkar märka att hans ”Bra” ekar ihåligt.

Han fantasier är emellertid i färg. Där kan Adrian göra akrobatiska konster på hög höjd, där är han modig och blir sedd. Där är det cirkus.

De här fantasierna finns bara i bild. Texten kommer och går, och följer inte med in i Adrians drömmar. Din tur, Adrian har en lite märklig, liksom ojämn relation mellan text och bild, där texten bara delvis hjälper till att bära berättelsen. Ibland tänker jag till och med att berättelsen hade fungerat bättre helt utan text, med att man så att säga fått fylla i den helt själv.

En dag möter Adrian Hejdi, en stor ljus varghund som följer honom hem och till skolan. Att ingen annan verkar se den stora hunden gör mig lite osäker på om den finns på riktigt, men den har en ägare som vill ha tillbaka hunden, så någon särskilt idealiserad fantasihund är det inte riktigt heller.

Hejdi för in färgen i Adrians vardag. För Hejdi kan Adrian läsa, och hundens trygghet blir en trygghet han bär med sig överallt.

Faktiskt finns forskning på det där, om hundar som ingång till läsning. I projektet Bokhunden får barn just läsa för hundar, en lugnande och kravlös lyssnare som ger dem både större trygghet, motivation och koncentrationsförmåga.

Det där är en kärna i Din tur, Adrian som jag tycker väldigt mycket om. Den handlar just om behovet av trygghet för att kunna läsa och lära. Det är väl inte så konstigt att bokstäverna blir svårfångade i Adrians otrygga, dystra skolmiljön?

Ändå är jag inte helt betagen i den här boken. Jag fastnar i detaljer, som att alla näsor är ritade så att de ser ut som lösnäsor, eller att jag aldrig hört talas om en stickad mössa som går av på mitten som Adrians gör när någon på skolgården sliter sönder den. Det är fånigt, jag fattar det. Det är ju inte en helt igenom realistisk berättelse, trots den blyertsgrå, detaljrikt dokumentära stilen.

Säkert är det också en fördel för barn som har svårt med läsningen att texten inte är så bärande. Jag har uppenbarligen svårare för den balansen, men kan ändå inte låta bli att uppskatta den här bokens angelägna tema och stora, varma hundhjärta.

Similar Posts:

• Augustpriset 2015
• Humoristiskt pekboksdrama
• Melankoliskt och absurt om ensamhet och sorg
• Griniga gamla hundar
• Lektid eller sovtid?

Kanske kan det räknas in i den gåta Hagermans undertitel talar om. Det finns att välja på.

Den kanske mest iögonenfallande, fullkomligt roman- eller teveserievärdig, är Lundborgs privata relationer. Inte främst forskarvänner och -fiender, där framför allt de tyska var centrala, både för inspiration och som beundrare, och tidigt stod nazisterna så nära man kan komma. Utan kvinnorna: hustrun Thyra, som fick klara sig i månader och halvår, kämpa med ekonomi (inte så lätt när man som gift kvinna är juridiskt omyndig), hem och barnuppfostran, medan maken var iväg och mätte norrländska skallar och tog nakenbilder på ”lappar” och ”finnar”; de olika unga kvinnliga assistenterna och hon som så småningom blev hans andra hustru, Maria.

Maria hörde till såväl assistenterna som undersökningsobjekten. I institutets fotoalbum ”C3 Blandbefolkning i Soppero (Jukkasjärvi socken) med näraliggande byar” finns hon och hennes familj dokumenterade. Som ”rasblandade”, ett mischmasch mellan samer, finländare och svenskar – precis sådant som Lundborg varnade för och såg som sin stora uppgift att motverka.

Ändå tog han med sig Maria hem till Uppsala, installerade henne i institutets lokaler och förde in henne i rullorna som (förhållandevis välbetald) städerska. Först långt senare, efter att Lundborg gått i pension, hustrun Thyra avlidit och sonen Maria fött honom var nio år gammal gifte han sig med henne, men dessförinnan levde de tillsammans i institutets lokaler, medan han fortsatte att skicka hem tvätten till Thyra. Nog är det svårt att inte bli fängslad av det?

Det är emellertid bara en tråd i Hagermans biografi. Den bredaste är förstås Lundborgs arbete vid institutet och inte minst på de långa forskningsresorna i norr. Hagerman placerar också in rasbiologin och institutet i sitt historiska sammanhang, där det som sagt hade mycket nära kopplingar till framför allt den tyska nazismen. När institutet grundades låg rasidéerna i tiden och hade ett brett politiskt stöd, det är sant, men Lundborgs agenda är förvånansvärt klar även om han också är mycket medveten om det strategiska i att hålla fasaden vetenskapligt objektiv.

Den största gåtan är nog ändå detta: hur kunde rasbiologin ens gälla för en vetenskap? Där kan man mest börja skissa på svar utifrån Hagermans ambitiösa undersökning. Det är lite oklart i hur stor utsträckning den insamlade statistiken egentligen användes. Uppenbart tycks vara att den bygger på ett cirkelresonemang där fysiska företräden och ”rastillhörighet” definierar varandra. När insamlade blodprov däremot inte kunde visa på några ”rasskillnader” lades den undersökningen helt enkelt ned.

Det är därför jag är intresserad av den där skylten i Uppsala. För ett universitet borde det vara en pedagogisk tillgång att även uppmärksamma vetenskapens dunkla utkanter, hur och varför det kan gå så snett som det gjorde med rasbiologin. Hur kan nutidens vetenskapliga samhälle förhindra den typen av missbruk av vetenskapliga anspråk? Där är Lundborg ett på så många plan intressant exempel. Smickrande är det kanske inte, men viktigt.

Similar Posts:

• Fusion är nyckelordet
• ”There is a crack in everything, that’s how the light gets in”
• ”Lapp skall lapp vara” – en vitbok som visar hur den samiska identiteten kapades
• Augustpriset 2015
• När socialdemokratin gapade efter mycket

Vetenskapsjournalisten Karin Bojs bok tar sin utgångspunkt i den egna släkten, men som underrubriken ”De senaste 54 000 åren” antyder är det inte vilken släktforskning som helst det är fråga om. Det handlar om att med dna-teknikens hjälp spåra förfäderna ända tillbaka till de första människor som befolkade Europa.

Det som hände för ungefär 54 000 år sedan, i Mellanöstern, var att homo sapiens fick barn ihop med neandertalare och ett par procent av deras dna kom att följa oss genom årtusendena. Exakt vad som hände går förstås bara att spekulera kring. Bojs tror på våldtäkt (och ja, refererar till tantsnuskklassikern Grottbjörnens folk ett par gånger). Hon har svårt att tro att någon kunde finna de ”troll”-lika neandertalarna attraktiva nog att ligga med frivilligt.

Det här summerar förstås problemet med att säga någonting om förhistorisk tid: trots att dna-tekniken gjort enorma framsteg möjliga är det fortfarande – och kommer förmodligen alltid att vara – så mycket som vi helt enkelt inte kan veta. Det kan vara spännande att spekulera, och Bojs är för det mesta ganska tydlig med när hon gör det, men ibland går det mig också på nerverna. Ibland brodera hon ut och man tvingas bara i efterhand inse hur få belägg det faktiskt kan finnas.

Det hindrar förstås inte att det är spännande att undra. Dna-spåren pekar till exempel på att någon kvinnlig släkting på Bojs farmors sida kommit till Skandinavien från Skottland. ”Visst kan hon ha kommit som stadgad och gift med en framgångsrik viking. Men hon kan också ha varit en slavkvinna – ett offer för den tidens motsvarighet till trafficking.” ”Det är inte någon trevlig teori. Den gör mig rent ut sagt ledsen.”

Själv tycker jag kanske att släktforskarvinkeln egentligen är ganska överflödig – så där långt tillbaka i tiden är vi ju mer eller mindre släkt med varandra hela bunten – men den tycks onekligen på väg att slå igenom stort i människors förhållande till det förflutna. Personligen är jag nog mer berörd av att se människor komma vandrande från Syrien på nyheterna samtidigt som jag sitter och läser om hur bönderna, denna ursvenska idealtyp, faktiskt också kommit vandrande just från Syrien en gång. Människor har alltid rört på sig, och det är influenserna från olika håll, ”fusion”, som utvecklat samhällen. Lundborg och kompani var helt enkelt genuint ute och cyklade.

Att det är gedigen forskning som ligger till grund för Min europeiska familj är det knappast någon tvekan om. Bojs är påläst och har förmågan att tillgängliggöra sin kunskap. Själv hade jag nog behövt något mer hjälp vad gäller själva dna-tekniken, men hennes möten med både forskare och kvarlevor – inte minst grottmålningar och kultplatser – fängslar och levandegör. Mellan omständiga forskare och intresserad allmänhet utgör bra vetenskapsjournalister sannerligen något av ”den felande länken”.

Similar Posts:

• Vi är bara i början av forskningen kring svensk förhistoria – låt testa dig!
• Augustvinnarna 2015
• Kolonialismens och folkmordens ”vetenskapliga” grund
• Det förflutna är inte vad det en gång var
• Mördarapor eller freds- och harmonimaffia?

Mary, huvudpersonen i Aris Fioretos roman med samma namn, läser till arkitekt på högskolan. Hon är 23 år och har precis fått veta att hon är gravid. Hennes pojkvän Dimos hör till protesternas ledare och hon är på väg till honom för att berätta när militären bestämmer sig för att sätta ned foten. Hårt.

Mary fängslas, men vägrar avslöja vem hon är eller vad hon vet om proteströrelsen. Vägrar att använda det efternamn som knyter henne till högt uppsatta inom säkerhetstjänsten, en familj hon brutit med. Vägrar att svika Dimos och rörelsen.

Hon hamnar så småningom på ”Råttön”, en fängelseö som stängts efter internationella påtryckningar men som regimen nu bestämt sig för att ta i bruk igen. Mary och de andra kvinnliga fångarna får i uppdrag att ställa anläggningen i ordning, men i takt med att barnet, solen, frukten, växer inom henne och blir allt svårare att dölja inser hennes fångvaktare hur mycket hon ännu har att förlora.

Mary är en roman om omöjliga, omänskliga val och om diktaturens brutalitet, men också om livskraft, hopp och lojalitet. Kvinnorna på fängelseön tar hand om varandra så gott de förmår, sammansvetsade av en utsatthet där inte ens språket är neutralt, där till exempel ”tebjudning” och ”kakor” innebär tortyr och våldtäkter.

Förmodligen låter det underligt att säga att det är en oerhört vacker, om än smärtsam roman. Lika vacker, närgången och stilren som omslagsbilden, granatäpplet, en symbol som återkommer genom berättelsen, lika laddad som huvudpersonens namn. Frukten är på en gång sårbar – den kan krossas i en hand – och tålig, en kärna utan centrum, där ”mittpunkten finns överallt”.

Det är slutet av 1973 och början av 1974, men det är svårt att skaka av sig känslan av att det också är helt nyss.

Similar Posts:

• Metamonster i ett mörkt åttiotal
• Läses mellan raderna
• Ett intressant lapptäcke
• Nominerade till Augustpriset 2015
• Augustpriset 2015