Boken är något större till formatet. Först reagerar jag på storleken men inser strax att på så vis kommer de många fotografierna till sin rätt. Bilderna är ofta stora, täcker sidor och uppslag. Äldre bilder i svartvitt och nyare i färg. Bara för de många bilderna är boken värd beröm. En tidsresa i bilder. Också för den läsare som inte från förr känner till miljöer och människor.

Inledningsvis en QR-kod ovanför bokens kapitelförteckning. Bakom koden en spellista på Spotify. Låtarna anges också inne i kapitlen – på så vis förstärks texten och även lyssnaren, läsarens upplevelse av kapitlets innehåll. Låtarna är – förutom att ligga nära bokens huvudperson – igen en tidsresa. Här finns Barbro Hörbergs 1970-tals klassiker ”Med ögon känsliga för grönt” (!). Men också Frank Sinatras ”My way”, Queen-låtar och Pet Shop Boys ”It’s a sin” samt svenska visor av Mikael Wiehe, Ebba Forsberg, Benny Andersson och svenska dansbandslåtar. Klassiska pärlor och kända religiösa sånger såsom mammans favorit ”Jag har hört om en stad ovan molnen”.

Boken inleds med att Peter i dag vandrar i arla morgonstund med sina hundar vid älven och kyrkan i barndomskvartens Nykarleby. Inledningen knyter ihop bokens livsberättelse med sista kapitlet där han besöker sina föräldrar på gravgården. Där han själv en gång ska vila. Tillsammans med sina älskade hundar. De tillhörande stora fotografierna visar Peter bland lummiga, gröna gamla träd och vid vattnet som flyter i älven.

Boken handlar om Peter Bergfeldts hela liv, från att han föds vintern 1964 och fram till bokens utgivning år 2025. Barndomen är lycklig med mycket kärlek. Speciellt av mamma Elvi. Föräldrarna äger en matvaruaffär i Nykarleby och får det ekonomiskt välbeställt med hus vid älven, minkpäls och mercedes. Lille Peter trivs bäst i stadens frisörssalonger. I Inga Dambergs damfrisering och Saga Österlunds herrfrisering studerarar han tuperande, läggningar och rullande. Tillsammans med vännen Desirée (Desi) ”i gröna huset” lekar han och börjar skolan. De vanliga pojksakerna är inget för honom. Hår, kläder, teater, melodifestivalen fångar honom och i tonåren han spelar teater i fria teatergrupper. Hans elva år äldre syster är i teatervärlden och själv söker han in till teaterhögskolan i Helsingfors. Senare inser han att hans plats ändå är bakom scenen: frisyrer, sminkning, kostymer, scenografi.

Så blir det. Frisörutbildning i Vasa, samarbeten med Wasa Teater och otaliga konstnärliga projekt. Egna frisörssalonger. År på Björn Axén i Stockholm. Kändisar och kungligheter. Galamiddagar, modemässor, resor. Karriären på topp och tempot högt. Hårsalongen är som ett miniuniversum. Alla speciella önskningar, personligheter och situationer. Det som sägs i salongen stannar där. En tvärvändning när Peter flyttar tillbaka till Vasa och återupptar frisörsarbetet där. Och det som han aldrig trott sig om; att återvända till barndomens Nykarleby där han numera bor och arbetar växlande med livet i Vasa.

Tidigt visste Peter att han var homosexuell. Tidiga förälskelser. Möten på arbetsresor i världsstäder. Senare längre förhållanden. Men också uppbrott. Svårt att komma ut i hemstaden. Skammen. Efter mammans bortgång lever pappan i tio år och då lär Peter känna en far som stått i skuggan av modern. Han gör själv sådant (som syns) som han inte kunde så länge mamma Elvi levde. Han närmar sig på nytt människorna i sin barndomsstad där han numera stolt är med om att arrangera Pride-festivaler.

Peter skildrar öppet sina livs tillkortakommanden. En frisör som blir tunnhårig i 20-års åldern, senare skallig. Den psykiska illamåendet under lång tid. Självmedicinering med alkohol och psykmediciner. Terapier. Förhållanden som gett och tagit. Mardrömslik skräck för att bära på hivsmitta. Ensamhet och förluster, död. Men också mognaden. Att leva ett gott liv i det som blev ens liv. Med hundarna, med de goda vännerna, med blommorna. Och arbetet. Här hålls yrkesetiken högt. Varje kund unik.

Boken bygger på samtal och skribenten Mats Fors fångar människan Peters väsen i ord. Språket är alldeles utomordentligt. Kanske förekommer en del upprepningar – å andra sidan får det viktiga upprepas. Titeln är symbolisk. Ibland även namnen på kapitlen.

Ofta nickar jag långsamt. Det är som att höra Peter berätta. Med den alldeles personliga humorn. Snärten. Jag träffade Peter några gånger för länge sedan hos Desi i en studiestad. Jag minns än första gången. Lugnt satt han på en stol mot ett fönster. Klädd i svart från topp till tå. Stor integritet. Men verbal, vänlig, konstnärlig. Vi skrattade djupt tillsammans. Det samma gäller om denna bok. Mats Fors förmår i ord, bilder teckna porträttet av en unik, begåvad människa. Som en speciell, svart blomma i sammet. Boken om Peter Bergfeldt ger läsaren glädje.

Similar Posts:

• Att vara tretton vårar och det är krig
• Att mista sin bästa vän
• Fantastiskt i flera bemärkelser
• Djurens känsloliv
• En slags käftsmäll

Det går dåligt för Grand Hôtel. Trots det fina läget och ett synnerligen gott rykte bär det sig inte ekonomiskt och 1901 kommer styrelsen fram till att något radikalt behöver göras: de anlitar Wilhelmina Skogh, som driver framgångsrika hotell i mindre städer, som ny hotellchef. På hotellet i Rättvik arbetar Ottilia Ekman och när hon får höra talas om detta inser hon att det är till Stockholm och detta hotellens hotell hon ska.

De kommande åren görs förändringar och stora investeringar och Wilhelmina får kämpa rejält för sina visioner. Kring sig har hon ett antal mycket lojala och kompetenta medarbetare – och några som inte alls är vare sig det ena eller andra. Hon är en nitisk men rättvis chef som främjar frigörelse från destruktiva relationer och tar tillvara andras begåvning på bästa sätt, men alltid med hotellets bästa som motivering. Hon har också en stöttande man och en väninna, som dock har sina egna problem.

Under närmare tio år får man följa Wilhelmina och Ottilia och deras kvinnliga medarbetare och hur de tar sig fram i ett samhälle som är långt ifrån jämställdhet mellan könen. Rösträtten är ännu långt borta och en make är en kvinnas förmyndare. Men förändringarnas vindar börjar blåsa.

Ibland blir det kanske lite väl svartvitt vad gäller skurkarna, som i samtliga fall är män, men det finns också gott om män som beter sig korrekt och anständigt, även om en del av dem kanske är lite motvilliga till en början. Kvinnorna, liksom de ”goda” männen, får å andra sidan vara ganska nyanserade. De blir sårade och arga, gör misstag och fattar förhastade beslut men för det mesta går det att ställa saker och ting tillrätta. Ibland kanske en aning för enkelt men det kan också behövas som motvikt till de svårare saker som tangeras.

Jämte hotellet är det vänskapen mellan kvinnorna som står i centrum. De ställer upp för varandra och finns där i medgång och motgång. De är olika sinsemellan men har alla hjärtat på rätta stället. Flera gånger får de mig att tänka på kvinnorna i serien om Ellens val, som inleds något senare. Där ligger ett betydligt större fokus på såväl kärlek som kvinnlig frigörelse men vänskapen är det som binder det hela samman.

Wilhelmina Skogh har funnits på riktigt och författaren har fått tillgång till Grand Hôtels arkiv och kring detta har hon vävt sin skildring med flyt och driv. Man vill veta hur det ska gå för de inblandade och för hotellet, även om man i det fallet har ett facit i att det står kvar på sin plats. Små och större mysterier och spänningsmoment hjälper till. Här och där har det smugit sin in små fel, som att det dyker upp en tiokrona, vilket inte fanns på den tiden, men som helhet är det trovärdigt på den nivå det behöver vara det.

Similar Posts:

• En förlorare i debatten
• Mer än körsång
• En författare som vet att bygga upp nyfikenhet och förväntan
• Inte ett bröllop att minnas
• Läppstift och livsaptit

Det börjar på en liten biblioteksfilial, där flickorna är kulturarbetarna bakom kulisserna. De sitter vid sina datorer och administrerar och utför generiska uppgifter på ett abstrakt sätt, som små kuggar i det offentliga maskineriet. De gör vad de ska, vad de blir tillsagda att göra, men de revolterar också i det tysta, i det lilla. De ser och hör men de syns inte, hörs inte, märks inte.

Smygande långsamt tippar balansen över från det normala till det absurda i ett land av förtryck, där utrymmet för något annat än det sanktionerande är minimalt. De obetydliga påverkar mer än de kanske först tror och gång på gång visar sig subversivitetens kraft.

Berättartekniken och -perspektivet är den kollektiva rösten, även om det finns ett jag att utgå ifrån, och får mig att tänka på Julie Otsukas Vi kom över havet, om kvinnor som rest från Japan till U.S.A. för att gifta sig med män de inte känner. Det här är inte lika drabbande men likheterna finns där, i vi-et, i utbytbarheten, i upprepningen.

Det är teman med variationer där samhällsstyret speglas i den lilla arbetsgruppen. Makt och hierarkier, konflikter, uteslutning, söndring – men också gemenskap och samhörighet inför de katastrofer som inträffar på såväl det professionella som det personliga planet.

Språket är torrt och skarpt och meningarna är ofta korta och utmejslade med poesin alldeles i närheten. Humorn är svart och mörkare än så men ändå med en lätthet som väl kommer sig av att verkligheten så många gånger överträffat dikten. Och författandet av texten är också en del av den.

Om ni tror att flickor kan vara för många, att man kan ta och helt sonika skära ner på dem som när man kortar ner en misslyckad text, så har ni fel. Då är ni inte värda en enda flickotår. Då smyger ni bara med er ovilja att läsa vidare. Och det är inte upp till er att bestämma hur det hela ska sluta.

Similar Posts:

• Pil från fängelset
• En postsovjetisk odyssé
• Skimmer i nattsvart tragedi
• Krypande och mänsklig sci-fi
• Rysslands baksida

Serieboken Mjölk och människor skildrar i likhet med Lina Arvidssons Bygg inga berg hur en kassörskas arbetsvardag ser ut. Att den svenska arbetarlitteraturen tillförs flera röster med olika genrers uttryck känns som ett friskhetstecken. De här vardagliga scenerna i matbutiken berättar så mycket om samhällskroppen och vilka människor som får plats där.

I den här samlingen riktas fokus på de udda kunderna. Vissa sticker ut med sin klädstil medan andra får omgivningen att blekna för grovheten i replikföringen. Bristen på samspel hos kunderna är märkbar och ofta vill jag hoppa in i serierutorna och hejda kassörskan från att känna alltför mycket empati och nyfikenhet. Att vilja förstå är en stark drivkraft men ibland måste man hejda sig om man vill undvika galenskap. Tänk på vad som händer Kalle Anka i filmen när han nyfiket tar råd av hackspetten i fotograferandet av djungelns fågelliv.

Första gången jag hörde talas om Matilda Josephsons seriebok gjorde jag ett litet tankehopp till John Steinbecks Möss och människor som berättade om hur hårt livet var för två arbetslösa män i 1930-talets USA. De var underkastade osäkra arbetsvillkor, eller som det beskrivs på ILO:s hemsida:

Precarious work is a term used to describe non-standard employment which is poorly paid, insecure, unprotected, and cannot support a household.

När jag följer arbetslivsrapporteringen av idag noterar jag att butiksanställda allt oftare får deltidstjänster eller erbjudanden om att jobba på timme. I en av serienovellerna nuddar Matilda Josephson vid branschens otrygga anställningsförhållanden. Det finns mer att utveckla här och möjligen är en sådan utgivning tänkt att komma i framtiden?

Josephson väljer en annan vinkel i sin bok om arbetslivet, nämligen hur man kan välja att titta ömsint på sin omgivning. Människor behöver människor. Och det handlar inte om kommersiella sammanhang utan helt enkelt om ett värdigt samhälle.

Similar Posts:

• Utanförskapet, skavet, skuggorna
• Tankeställare för konsumenter
• Klassisk skräck i samtida format
• Gotisk skräcksaga
• Längtan bort längs skogskantade gator

Parallellt med SpaceX driver Elon Musk elbilsföretaget Tesla. 2010 hade bolaget börsnoterats i New York och värdet på aktien ökade med 40 procent första dagen. Två år senare, i juni 2012, rullade det första serietillverkade exemplaret av Modell-S ut från fabriken i kaliforniska Fremont. Tio procent av världens tillverkade batterikraft användes då till bilmodellen. Numera är Tesla världens högst värderade bilmärke.

Elon Musk är planetens rikaste man, god för sisådär 230 miljarder dollar, främst på grund av värderingen av Tesla och SpaceX. Många tar för givet att pengarna är drivkraften. Men det är inte säkert. I en intervju säger han:

Jag funderade på vilka saker det är som verkligen kommer att påverka mänskligheten. Jag kom på tre saker: internet, hållbar energi och rymdresor.

Ungefär så här dramatiskt och uppdelat i munsbitar serveras Elon Musks 52-åriga liv i denna 763 sidor långa biografi. Det är 95 kapitel! Walter Isaacson har gjort ett styvt jobb med hundratals intervjuer. Han har tagit rygg på föremålet för sin studie i massor med timmar. Även om det finns en hel del om privatlivet är det yrkespersonen Elon Musk som står i förgrunden.

Det är en auktoriserad biografi. Fördelen med det är förstås att författaren har haft tillgång till Elon Musk och dennes förtrogna. Nackdelen är att läsaren inte kan vara säker på vilken slags censur Walter Isaacson har behövt underkasta sig.

På åtminstone ett område ligger författaren lågt. Elon Musk har bryskt avvisat alla försök till facklig organisering på hans företag, något som orsakat flera uppmärksammade strider, i synnerhet inom Tesla. Just nu pågår facklig kamp intensivt även i Sverige. Men om detta har den massiva boken inget att berätta. Walter Isaacson kunde gott ha intervjuat fabriksarbetare i Fremont eller Buffalo, alternativt ställt några tuffa frågor till Elon Musk själv. Det betyder inte att biografin saknar kritisk udd. Som här till exempel:

Redan från början av sin karriär var Musk en krävande chef som föraktade själva idén om balans mellan arbete och fritid. På Zip2 och varje företag han ledde senare pressade han sig själv obevekligt hela dagarna och långt in på nätter, utan ledigheter. Och räknade med att andra skulle göra likadant.

Adjektiv som påhittig, besatt, riskvillig och flitig dyker upp när man läser Walter Isaacsons tegelsten. Men också aggressiv, oberäknelig och skrämmande. När man tar del av turerna där olika medgrundare utkämpar diverse vendettan mot varandra, är det lätt att associera till teveserien Succession.

2022 köpte Elon Musk medieplattformen Twitter och döpte om den till X. Två veckor efter förvärvet hade han sparkat 90 procent av de anställda programmerarna, men börjat inse att det inte skulle bli lätt att skapa intäkter. Samtidigt började trollarméerna ta över medan gamla twittrare flydde fältet. Han uttryckte för sina närmaste medarbetare att han ångrade köpet.

Där befinner vi oss nu. Elon Musk har nyligen skickat ut bland annat svenske Marcus Wandt i rymden med en SpaceX-raket. Han är liksom mitt i steget. Det märks på kapitlen som handlar om Twitter och där Walter Isaacson praktiskt taget hängt i hasorna på sitt studieobjekt. Jag undrar om det är rimligt att skriva en biografi så mitt i steget.

Similar Posts:

• Steve Jobs – kontrasternas man
• Klass, kor och kompromisslös kärlek
• En fotobok om dagens kungliga brud
• Life imitating art imitating life
• Vackra bilder till trist text

Det är en tillvaro där tiden aldrig räcker till, personalen aldrig räcker till. De fast anställda är sjukskrivna och vikarierna är både en räddning och en belastning, eftersom de måste läras upp, vilket tar tid som inte finns. Illa sedda av föräldrarna är de också, vikarierna som inte har hunnit lära sig barnens namn, som inte har lärt sig att parera det som måste pareras just här.

Det är en kamp mot klockan och resursbristen, beslut som fattas utan insyn i hur det verkligen förhåller sig, högt uppsatta mål och en ännu högre svansföring som snabbt slokar när allt det praktiska tar över. Det ständiga navigerandet, den ständiga beredskapen, det ständiga kravet på total uppmärksamhet. Allt det mekaniska som bara måste fungera och sedan det andra därtill.

Men där finns också det fina – lojaliteten de anställda emellan, ett ord eller en blick från ett barn eller en förälder, den plötsliga värmen och tillfredsställelsen. Den där lojaliteten är ett kitt som det krävs mycket för att luckra upp men den sätts ständigt på svåra prov och när pandemin leder till ännu större påfrestningar är det inte mycket kvar av den. Det finns också en svart humor i de absurda situationer som uppstår gång på gång i kampen för att få ihop allt.

Darya ser det som är fel, hon påtalar en del, talar med närstående om annat men det är som om hon inte når fram. Hon skulle bli ekonom men stod inte ut med studierna utan hamnade här, som vikarie inom barnomsorgen. Hon är en besvikelse för sig själv och sin mor men hon kan också känna en viss stolthet när hon faktiskt gör något bra. Ändå vet hon inte om hon vill utbilda sig till förskollärare, om hon ens skulle vilja ha en fast tjänst, och då känns vikariaten som en räddning: hon är fortfarande på väg, det här är inte slutstationen.

Där finns många tankar och reflektioner som rör Darya själv, hennes val och funderingar, hennes mindervärdeskomplex och pliktkänsla men främst handlar det om en skildring av en ohållbar arbetsmiljö som är vardag och verklighet för alltför många. Det är en roman men samtidigt en politisk pamflett och en räcka möjliga debattinlägg och det känns ganska väl uttänkt att utgivningen sammanföll med upptakten till en valrörelse.

Författaren Alice Dadgostar är syster till Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar, om någon skulle undra, och romanen är ett rop på ökade resurser till förskolan och barnomsorgen generellt. Ett mycket läsvärt rop, oavsett var man befinner sig på den politiska skalan.

Similar Posts:

• Kapitalismens David mot Goliat
• Arbetare i alla länder, förena er…
• Kampen är din, min, vår, allas
• Möten i butiken
• Livet i andras minnen

Det finns så många människor på en teater. Så många roller på och bakom och bredvid scenen, och lite ovanför. Där finns dramaturger, producenter och tekniker, scenografer, skräddare och skådespelare, teaterchef och ensemblechef och många fler. Här benämns de med sina titlar eller möjligen initialer, någon enstaka gång ett förnamn. De är funktioner mer än människor i berättelsen, samtidigt som de så tydligt har sin grund i verkliga människor. Kanske är det just därför de inte är helt fullödiga – för att det finns en gräns.

Det är en roman om ett kollektiv men absolut inte en kollektivroman. Här är det en person vi följer, ett perspektiv men samtidigt en person som iakttar och analyserar sin omgivning och sina upplevelser. Faktum är att analysen av maktstrukturerna är så skarp och precis att jag ryser. Imponerande är också självinsikten och analysen av den egna makten, glimtarna av storhetsvansinne som kanske måste till för att man ska kunna bli en bra regissör.

En annan sorts rysning framkallas av det faktum att även den som genomskådat allt och alla kan drabbas minst lika hårt. Att man kan gå in med öppna ögon men ändå utan att se. Det som gör det extra obehagligt samtidigt som det är det som gör framhärdandet begripligt är kärleken till teatern, både som företeelse och som denna konkreta byggnad och arbetsplats. Vartefter kan jag också skönja en glidning i den där analysen – när sjunkandet gått tillräckligt långt är den inte riktigt lika knivskarp längre.

En stund försöker jag verkligen läsa det som rubriceras som roman som en roman, som fiktion, men ju fler skedar sanning som serveras, desto svårare blir det. Författaren har så mycket gemensamt med huvudpersonen och textens händelser i teatervärlden följer verklighetens så väl att rätt som det är googlar jag skamset en person, ett verk, en person till för att se om initialerna står för den jag tror. Till sist undrar jag vad som faktiskt är fiktion – är det bara mannen hon ligger med? Eller är han också verklig?

Har man sagt A får man säga B och här uttalas en stor del av alfabetet kring teaterlivet i huvudstaden. Dramatens gräddmarmor med bladguld och den moderna klossen vid Sergels torg, spelet mellan cheferna på institutionerna där övriga anställda blir brickor och pjäser. Även så pass perifera personer som teaterns styrelse får sin släng av sleven vad gäller kortfattade beskrivningar. Man talar sällan illa om de döda men här görs även det, samtidigt som den förra chefen skildras med värme och kärlek.

Det handlar om makt och maktlöshet och om ett ledarskap som inte fungerar, om strukturer som byggts upp under åratal, om det outsagda och det underförstådda. Det är en miljö där allt sker under ytan, där allianser sluts och bryts, där överenskommelser sviks och manipulation är en standardmetod. Där kravet på öppenhet och sårbarhet gör att man måste bygga upp ett pansar för att klara sig i konkurrensen som ständigt finns där – konkurrensen mellan skådespelarna och mellan regissörerna om att få de skådespelare de vill ha. Där det storslagna går hand i hand med det småaktiga. Man flyttar inte repliker mellan roller ostraffat.

Själv är jag traditionalist på så sätt att jag inte ser en vits med att ändra ett verk för att det ska fylla andra syften – då är det kanske bättre att välja ett som berättar det man vill berätta eller att beställa ett som gör det – men jag kan samtidigt förstå lockelsen att göra något annat av Hamlet, att skära och flytta, att riva ned och bygga upp. Jag kan förstå det och jag kan känna mig mycket ambivalent inför det men här finns inget alternativ till att vara på regissörens sida, det är själva grundförutsättningen. Som läsare våndas jag med henne när hon förlorar sin auktoritet, förlorar sitt fotfäste.

Men det som ändå skrämmer mest i texten är teaterchefens arrangemang för att se vad som pågår under repetitionerna. Det ger mig en så stark känsla av övergrepp i en skör situation, där man prövar sig själva mot sina roller, i sina roller. Ur ett annat perspektiv kan den synligheten vara en trygghet – om andra kan se kommer vissa saker inte att ske men här är det inte det det handlar om.

De relativt få sidorna rymmer förvånansvärt mycket och det som skildras stannar kvar i mig som både smärta och längtan, som vardagligt prosaiskt arbetsliv, som destruktiv dysfunktionalitet och som skimrande myt.

Similar Posts:

• Besvärligt – men värt mödan
• ”Vi finns här. Vi är alla olika, vi vill alla olika, men vi är jävligt redo.”
• Underfundigt och detaljerat
• Jag blir rätt mätt tillslut
• Våga vara besvärlig

Men en bransch kom att uppleva en explosiv tillväxt: budleveranser av färdiglagad mat. Företagen skrek därför efter fler bud att anställa. Hit söker sig därför Teglund. Det går ju nämligen att slå två flugor i en smäll genom att göra arbetet som cykelbud till ett kulturprojekt; att skriva om sin upplevelse som cykelbud i bokform. Resultatet av det är alltså den här boken.

En utmaning för författaren är dock att hans idé inte är unik, vilket han inser under processens gång; andra lyckades publicera reportage från wallraffande som cykelbud långt innan den här boken blev färdig. Det gör att han behöver försöka hitta en ingång som inte redan har skrivits om. Lösningen är att arbeta som cykelbud under betydligt längre tid än wallraffande konkurrenter har gjort. Det blir således en dagbok som sträcker sig över något mer än ett år, från den 3 mars 2020 till den 8 juni 2021.

Vi får här en ingående och nyanserad skildring av arbetet som cykelbud, dag för dag. Det är ett arbete helt styrt av företagsappens logaritmer och dess kommandon – Accept, Picked up, Dropped off… Just det repetitiva i arbetet ges stor plats och en intressant rytm till skildringen. Men också alla avbrotten från rytmen; buggar i appen, väder och vind, restauranger som inte levererar i tid, incidenter under cyklingen, kunder som tar emot sina leveranser i bara mässingen. Författaren ägnar också stor uppmärksamhet åt arbetsvillkoren i branschen: de osäkra anställningarna och stressiga arbetsvillkoren (inte minst drivet av att företagets app hela tiden tjatar på arbetarna att hålla uppe tempot), samt att arbetarna själva förväntas stå för så väl cykel och dess underhåll som mobiltelefon och lämpliga kläder.

Men skildringen av arbetet som cykelbud vävs också ihop med författarens ambitioner och försök att fortsätta verka som kulturarbetare: försöken att spela in och ge ut egen musik, hans många försök att komma på nya sorters evenemang som kan locka en (betalande) publik givet pandemins restriktioner, eller hans arbete med att söka (och ibland lyckas få) olika former av kulturstöd.

Just genom att Teglund försöker verka inom båda de här branscherna samtidigt så lyckas han kontrastera villkoren för dem. Det visar sig exempelvis i den statusmässiga skillnaden mellan branscherna. Teglund fortsätter allt igenom boken att identifiera sig som kulturarbetare, och redovisar ärligt hur han skäms för att han börjar arbeta som cykelbud (så mycket att han försöker undvika att kollegor inom kultursektorn får reda på det), och gläds åt den osynlighet som företagets jackor i praktiken ofta ger de individuella buden. Men kontrasterna visar sig också i de materiella villkoren för de båda branscherna. Arbetsvillkoren som cykelbud och kulturarbetare är nämligen faktiskt inte så olika; osäkerhet och låga löner är legio i båda branscherna. I det perspektivet förefaller det, för en läsare av den här boken, som om cykelbudens villkor kanske inte är så särskilt dåliga. Jämförelsen kan ibland bli något haltande eftersom kulturarbete inte bara handlar om lönearbete – att spela in en skiva (som Teglund exempelvis gör) är ekonomiskt förhoppningsvis en investering som på sikt kan ge avkastning åt musikern, även om det kan ta tid. Cykelbudet har inte någon motsvarande avkastning att förvänta sig i framtiden, utan den enda ekonomiska ersättning buden får för såväl arbete som investeringar (i cyklar, mobiltelefoner med mera) är ju den omedelbara lönen. Att inkomsten av att arbeta med kultur kan bli ungefär lika låg som att arbeta som cykelbud är ju dock talande för hur dåliga villkoren kan vara i kultursektorn. Jämför man däremot med villkoren i många andra branscher, så förefaller arbets- och anställningsvillkoren för cykelbuden (och kulturarbetare) vara skriande dåliga.

Intressant är att Teglund med tiden dock verkar bli allt mer fäst vid arbetet som cykelbud. Han älskar redan från start att cykla, men han verkar med tiden komma över den tidiga skammen över att arbeta som cykelbud. Han kommer allt mer i kontakt med sina kollegor, och börjar prata med dem om arbetsvillkoren i branschen. Han verkar till och med finna en viss njutning och stolthet i att lära sig bemästra sitt arbete – att kämpa på även i de motigaste Göteborgsbackarna och otäckaste vädren, eller att hinna med många leveranser (uppmuntrat av såväl provisionslönen som bud-appens triggande av hjärnans belöningssystem). Att Teglund också väljer att försöka hjälpa till med facklig organisering för att förbättra villkoren i branschen är väl kanske ett symptom på, eller kanske en orsak till denna ökade stolthet över sitt arbete.

I slutändan blir jag dock inte riktigt klok på vem den tilltänkta läsaren av den här boken är. Det blir en lätt kluven skildring när Teglund försöker väva ihop sitt liv som såväl kulturarbetare som cykelbud. Är man intresserad av det bokens titeln syftar på – livet som just cykelbud – så kan man nog lätt tycka att kulturbranschen, och det faktum att författaren fortsätter identifiera sig som kulturarbetare, ges allt för stort utrymme. Mycket av det som skrivs om arbetet som cykelbud är väl heller inte så särskilt överraskande, även om Teglund kan skildra det mer detaljerat än vad många andra gjort tidigare. Så kanske är det här mest riktat till läsare som är intresserade av en konkret och mycket ingående skildring av gig-ekonomins förslumning av arbetsmarknaden i Sverige.

Similar Posts:

• Kapitalismens David mot Goliat
• Arbetarlitteratur för 2000-talet
• Facklig kamp i motgång
• Vackert om det kroppsliga arbetet
• Kvinna, invandrare – och exploaterad

Historien som Lindblom berättar handlar i hög grad om att kombinera automatisering med billig arbetskraft. Amazon har varit banbrytande på att införa alltmer avancerade system såväl bakom sina säljsajter för att få kunder att köpa saker hos dem, som när det gäller hanteringen av alla order på sina lager. Det handlar också om att Amazon redan från start hade en långsiktig målsättning, och under flera år medvetet gick med förlust för att kunna kapa åt sig marknadsandelar.

Ett par decennier senare har den riskabla strategin alltså visat sig vara mycket framgångsrik, och lett till att företaget idag har en mycket dominerande ställning på många marknader världen över. Bara detta har fått många att oroa sig för att den position Amazon har kommit att inta kan verka konkurrenshämmande. Att företaget genom sin dominerande ställning också kan samla in oerhörda mängder data om världens internet-användare har också börjat oroa många debattörer. Allt det här skriver Lindblom om i den här boken. Mycket av det är väl kanske inte okänt för många potentiella läsare.

Men företagets omfattande automatisering har också haft en annan, och kanske än mer problematisk baksida: hårt och slitsamt arbete för de anställda, kanske framförallt på de stora lagren runt om i världen. Och det är här den här bokens styrka ligger. En stor del av boken ägnas åt intervjuer med arbetare vid en lång rad av de här lagren, om deras arbetsmiljö och arbetsvillkor. Svaren hon får är långt ifrån den bild som företaget själv gärna vill förmedla om glada och nöjda medarbetare. Missnöjet gror tvärtom på många håll. Lönerna är många gånger inget vidare. Anställningsvillkoren är osäkra för en stor andel av de som jobbar på lagren, ofta inhyrda via bemanningsföretag. Förslitningsskador och olyckor är omfattande. Den som blir skadad är många gånger inte välkommen tillbaka, utan lämnas åt sitt öde. Och försök att organisera sig fackligt för att förbättra villkoren motarbetas systematiskt av företaget.

Lindblom är tydlig med att Amazon på många sätt inte är unika när det gäller dåliga arbetsvillkor, utan att det i hög grad är en återspegling av hur moderna arbetsmarknader ser ut i många länder. Ett av kapitlen handlar exempelvis om konkurrenten Zalando, vars verksamhet i hög grad påminner om Amazons. Här har dock syndikalister utanför Stockholm framgångsrikt organiserat sig för att förbättra arbetsvillkoren. Fokus ligger dock på Amazon just för att det företaget har fått en så dominerande ställning. Genom denna dominans så kan Amazon också pressa priser – och därmed arbetsvillkor – i många andra led, som exempelvis hos transportföretag som levererar varorna som köps via Amazon.

För många kanske den här beskrivningen av den moderna kapitalismen inte är särskilt överraskande. Personer som handlar hos Amazon utan att veta särskilt mycket om företagets egentliga kultur – bortom de glättiga budskap företaget själv vill förmedla – kan dock lära sig mycket om hur det verkligen ser ut bakom kulisserna. Positivt är att Lindblom också ägnar så mycket utrymme åt att skildra arbetarnas försök att skjuta fram sina positioner. Facklig organisering motarbetas visserligen av företaget, men det har inte avskräckt försöken att organisera sig. Här finns hoppfulla historier om en Davids kamp mot Goliat i vår samtid, som kanske kan inspirera många som arbetar under liknande villkor.

Similar Posts:

• Arbetare i alla länder, förena er…
• Kapitalismen och dumheten
• Legosoldater i fokus
• Facklig kamp i motgång
• David mot Goliat i företagsvärlden

Länge har arbetarrörelsens försvar varit nationellt, menar Mathiasen. Man har i hög grad förlitat sig på nationalstatens regleringar, och byggt upp strukturer och organisationer på nationell basis. Internationell solidaritet har varit ett slagord som i praktiken har betytt ganska lite. De internationella fackliga federationerna har följaktligen varit relativt tandlösa. Så långt är boken kanske inte särskilt originell, även om det säkert finns många läsare inom arbetarrörelsen i såväl Danmark som Sverige som kan behöva ta till sig av det budskapet. Viktigare blir boken när Mathiasen övergår till att diskutera hur arbetarrörelsen borde agera i framtiden. I en allt mer globaliserad värld så är sådana här nationella strategier nämligen inte längre tillräckliga, menar han. Arbetarrörelsen måste globaliseras, och det behöver ske på flera fronter.

Ett första verktyg för den europeiska fackliga rörelsen är att försöka använda sig av EU:s institutioner. Mathiasen skriver här om hur den europeiska fackliga federationen har verkat för lagstiftade minimilöner. De nordiska fackföreningarna har dock blockerat detta, eftersom man befarar att det skulle underminera den egna förhandlingspositionen på nationell nivå. Här kritiserar Mathiasen de nordiska facken för att i allt för hög grad bara se till sina egna kortsiktiga intressen, men därigenom vara osolidariska gentemot arbetare i andra delar av EU där facken är svagare, eftersom de verkligen skulle gynnas av sådan lagstiftning. För deras skull, menar författaren, borde man även i Norden ställa upp på EU:s minimilöne-lagstiftning.

Ett andra verktyg är att organisera migrantarbetare lokalt. Detta är något som allt för många fackföreningar länge förbisett, menar Mathiasen. Han skriver här initierat om hur den egna fackföreningen i Köpenhamn aktivt arbetat med att välkomna migranter som arbetar i Danmark att bli medlemmar i facket, genom sådana till synes enkla metoder som att ha material om facket tillgängligt på olika språk, eller att använda organisatörer som är bekanta med olika migrant-arbetares kultur. Vill man exempelvis värva medlemmar bland polska arbetare behöver man helt enkelt någon som kan och förstår Polen, polska och polacker.

Ett sista viktigt verktyg är att stärka det internationella fackliga samarbetet, exempelvis genom att samordna den fackliga kampen inom ett och samma globala företag, som exempelvis Amazon. Här skriver Mathiasen främst om hur den internationella fackliga federationen UNI Global arbetat med just detta. Den här delen av boken är förvisso viktig men blir bokens kanske minst levande del, eftersom den i hög grad verkar bygga på annan litteratur, snarare än på egna upplevelser och erfarenheter. Jag hade gärna också sett en utförligare kritisk diskussion om hur effektiva dessa strategier verkligen har kunnat bli, och vad som skulle kunna stärka dem ytterligare.

I sin helhet en viktig och över lag välargumenterad bok. Den huvudsakliga tesen – att arbetare världen över verkligen behöver förena sig – är förvisso gammal. Mathiasen lyckas dock genom sin konkreta och handfasta diskussion göra den högaktuell.

Similar Posts:

• Kapitalismens David mot Goliat
• Arbetarlitteratur för 2000-talet
• De som försåg oss med 1:a maj
• Kapitalismen och dumheten
• Facket slår tillbaka