Novellerna har korta titlar (till exempel ”Väntrummet”, ”Klassträff”, ”Väglaget” eller ”Kaffepaus”) och är relativt korta även till sidantalet. Ibland är det en tydlig protagonist som stiger fram i tredje person eller en jag-person vars dialoger och inre monologer läsaren följer. Lustigt är att karaktärerna återkommer i andra noveller. Eller gör de? Som läsare känner man igen karaktärerna men samtidigt kan man inte alltid vara helt säker … Novellerna har ofta ingen tydlig twist utan slutar relativt öppet. I och med att många karaktärer känner (till) varandra och lever i varandras närhet, blir greppet att de kliver in i varandras historier riktigt klurigt. Läsaren hålls alert.

En novell har en titel på finska (”Valomerkki”) – som betyder ”ljussignal” och avser den tidpunkt på krogen när serveringen upphör och stängningsdags närmar sig. Ordet är en finlandism, slang i text eller tal på svenska, men används allmänt bland finlandssvenskar. I novellen kan man också läsa in en symbolik – här fungerar ljussignalen som en insikt för huvudkaraktären att göra något åt sitt liv. Sena kvällar på krogen i tillfälligt sällskap leder i längden knappast till det liv hon vill ha. Tiden rusar och snart är det för sent.

Språket innehåller ibland finlandismer och ord, uttryck på dialekt. En novell heter ”Skäriliv” vilket är en regional benämning på att vistas på sin sommarstuga i skärgården all ledig tid. Magda har dubbla känslor för detta. Något som borde bli en vila, blir lätt en kraftansträngning. Den sköna stunden på bryggan efter bastun på fredag kväll föregås av planerande och stress under arbetsveckan. Därtill dessa ”krankar” (myggor på normspråk) i sommarkvällen… I andra noveller kan dialoger innehålla uttryck på österbottninsk dialekt (”Sidu he, e du här.”).

Flera noveller handlar om äldre ensamma män. Med sina vanor och funderingar. Många jämnåriga är borta eller upptagna av egna liv. Problem med alkohol. Är det fel att gifta sig med en vänlig, fattig kvinna från en annan världsdel och kultur (”Köpa kärlek”)? I ”De döda svarar inte” läser änklingen dödsannonser och går på kyrkogården. Hälsar på nära och bekanta som ligger där. Fundera på den unga flickan som räfsar och rensar. Med livet framför sig. Den egna framtiden är kort.

Novellsamlingen är läsvärd. Jag tycker om den. Vanliga människor under (o)vanliga livsskeden. Berättargreppet är ibland något övertydligt. Kanske skulle mera fått lämnas åt läsaren? Ändå läser jag gärna Frantz noveller. Ibland är det övertydliga på pricken rätt. Novellerna säger något om vår tid. Karaktärernas tillkortakommanden och förhållningssätt är realistiska. Det blir krasst på ett avväpnande vis.

Här handlar det om vardagens rutiner och tidstjuvar, familjebekymmer, hemligheter och längtan. Skvaller och småprat, kallprat. Livsförändringar som bara kom. Stress och press eller lugna puckar. I kassakön, på bryggan, på jobbet, på klassträffen, i baren, i byn …

Men dödar någon verkligen för att få ha ett bra svampställe i fred? På riktigt? Antagligen. En kantarelltjuv kan säkert få en att se rött. Tillfället gör mördaren.

Similar Posts:

• Noveller om oro och ångest
• Konsekvenser som bygger på förtroende
• Noveller, aktuella än idag
• Komprimerade noveller
• Noveller om pojkar och män

Lindman Mata debuterade 2020 med den prisbelönta diktsamlingen Pur. Mullvadens kärlek till buffeln är Lindman Matas fjärde diktsamling och i de fem sviter som samlingen består av visar Lindman Mata upp ett helt spektrum av sin förmåga: det sköra, vackra och ofta ljudande finns här, som en stilla vaggsång:

Den stumma jorden/är stum och full/Mättat löftesrikt syns/ordet tegat blänka

Här finns också en lekfullhet i form av dikter som spänner över hela uppslag i den okonventionellt formaterade storleken på boken – för att inte tala om den grafiskt experimenterande stil som visas upp i bokens andra svit där texten serveras i en närmast oläslig form med text tryckt på text så att orden inte går att särskilja från varandra.

Vad vill Lindman Mata egentligen säga med allt detta? Det är inte helt lätt att urskilja, men med lite välvilja går det att sätta fingret på en genomgående tematik om arbete, kapitalism och naturlighet. Lindman Mata har om inte en politisk agenda så i alla fall ett politiskt ifrågasättande, där buffeln och mullvaden får fungera som symboler för människans inträngdhet i ett system som tagit henne långt bort från berg, floder och stäpper – hon har blivit förpassad till ett grävande och, om man ska tolka in mullvadens symbolik ännu mer, en blindhet inför världen, medan buffeln som varit fri har blivit ett frustande och tungt belastat dragdjur. Man får känslan av att Lindman Mata vill påminna människan om den storslagna naturen och ett lyckligt urtillstånd, långt bort från, som han skriver, ”köpkraft, ränta, ISK”:

Rakt utanför min dörr/finns tre vildheter. Vi/ möter solen blinkande,/ur jordens mörka vrår –

Hade samlingen bestått endast av svit 1, 4 och 5 – vars dikter har en något mer traditionell utformning än dikterna i svit 2 och (delar av) svit 3, hade samlingen haft en fin röd tråd och samtidigt visat upp en bredd, som olika sidor av ett prisma. Den andra och tredje sviten må vara fascinerande i sin uppställning, men innehållet i texten blir här så svår att ta till sig att upplevelsen snarare stannar vid ett halvroat konstaterande att ”jaha, så här kan man göra med text om man vill” än något som tillför till läsningen och vecklar ut temat. Det blir med andra ord mindre lyckat än de sinnliga och fint avvägda bilder som Lindman Mata förmedlar till sina läsare i resterande tre sviter; där går man med på att man inte har alla svar – vem är denna Ilja som återkommer? Vem är ”hon”? Vem är ”du”? Var befinner vi oss egentligen? Och när? – man kan låta sig svepas med i stämningen som Lindman Mata mycket proffsigt väver fram.

Mullvadens kärlek till buffeln är inte en lätt samling att ta till sig. Den kräver noggrann läsning, omläsning och eftertanke. Men är man villig att göra det arbetet, för att tala Lindman Matas språk, finns här mycket fint och viktigt, både i det stora och det till synes lilla:

En mycket liten solvända, ett/fält med vildmorot,/en hand – visst/ska just dessa

Similar Posts:

• Äpplen på längden och på tvären
• Leva i prekariatet
• Minnas en älskad
• Spretigt och sprängfyllt om Antropocen
• Både förlösande och tröstlöst om kapitalism och drömmar

Alma degraderas vad gäller arbete: när hon vill diskutera sin lön på fabrikens kontor flyttas hon utan pardon till tvätteriet. Alma, som är av gravt virke, lär sig – syr sig byxor för att klara tvättstuguarbetet bättre – men händerna värker av kallvattnet och eksem sträcker sig snart mot armbågarna.

Vi befinner oss på “Masunin” i Oravais i svenska Österbotten på 1930-talet med Oravais klädesfabrik som fond och miljö. Vid den här tiden var fabriksområdet ett eget fungerande samhälle med hundratalet arbetare, arbetarbostäder, tjänstemannavillor, kontor, jordbruk, butiker, apotek och läkare. Till och med kaféer och biograf och arbetarnas föreningshus. Området var ett mindre samhälle inuti det större och skiljde sig åt på många vis från den agrara omgivande landsbygden.

Alma biter ihop och åren går. Länge var dottern Saga stum efter broderns död. Folkskolans lärarinna engagerar sig och får Saga att läsa böcker. Tillsammans med Jepo-Finas flicka Maja bygger Saga egna fantasivärldar när mödrarna gör sina arbetsskiften. Alma engagerar sig politiskt medan Fina lever för Jesus och frikyrkoförsamlingen där hon uppträder med sina sånger till gitarr.

Galleriet av karaktärer är stort: som läsare följer vi fabriksarbeterskorna Alma, Jepo-Fina, Munsala-Kajs och Aino med flera och deras barn, men även olika män; allt från hästskötare till dikesgrävare, timmermän och återvändande soldater och ”slarvkuskar” till amerikaemigranter. Under de händelserika åren på 1930-talet, med vinterkrigets utbrott och det utdragna fortsättningskriget passerar mängder av händelser och personer revy. De flesta förekommer redan i den första romanen men här stiger nya viktiga karaktärer fram såsom till exempel direktörskan som tar sig an Saga mot Almas vilja. En fiskarpojke som förekommer redan i bokens början spelar stor roll i slutet.

Ofta slutar ett kapitel fyndigt med en mening som ramar in hela den nyss berättade episoden. Handlingen, som först skrivits som pjäsmanus, får en fördjupning i personskildringen. Till exempel den kärlekshistoria i första boken som resulterade i Saga, återges nu i båda kontrahenternas inre monologer och även av andra. Därtill ändras den över tid när andra relationer utvecklas. Ett oväntat möte på en skogsstig i den lilla byn Paljak blir en chock och insikt för Alma och andra.

Almas och Sagas relation får utrymme – konflikterna är många på det lilla livsutrymmet i Sarinelund. Alma åldras och upplevs som gapig, rättfram när det kommer till arbete och samhällsfrågor, medan Saga är ung, känslig. De vill bryta sig ut, bli utbryterskor. De båda och många andra drömmer om ett annat liv.

En sagoaktig överraskning väntar dem. Eller bara kalla fakta i en hård verklighet? Det var inte bara Alma som i första boken gömde sina slantar i en plåtburk med drömmar om Amerika. En penninggömma hittas med en hälsning till den som behöver den.

Romanen Utbryterskan är tillägnad bland andra eldsjälarna Elise Kulla, Inga Vienonen och Helmi Lillkung. Alla tre har dokumenterat livet på Oravais fabrik. Alla tre har arbetat på fabriken. I slutet av romanen i en epilog gifter sig verkligheten med fiktionen när den vuxna Saga framkallar ett fotografi där Alma tonar fram som den första kvinna invald i Oravais kommunfullmäktige. Känner man till historien om inspiratörerna är romanens slut en hedersbetygelse åt de kvinnor som gått före och banat väg.

Utbryterskan är en historisk roman rik på detaljer i arbetarvardagen och miljöskildringen. Därtill välskriven språkligt sett. Utportioneringen av historiska fakta görs smidig med till exempel radioröster. Kapitlen är relativt korta vilket gör boken lättläst trots omfånget av handling.

Bokens omslag är skapat av Sanna Mander (liksom första romanen) med ett autentiskt foto av arbeterskor och barn i vårstädning framför sitt hem, en arbetarlänga, infällt i ett autentiskt yllefiltsmönster med Oravaisten verkatehdas (Oravais klädesfabriks) ekorrlogo. Så riktigt.

Similar Posts:

• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Elofs och Olgas bok
• Kvinnoliv i politikens skugga
• Edna och styrkan
• Livet går vidare för Tio

Är det här en genre hör den finlandssvenska bilderbokskonstnären Linda Bondestam till dess frontfigurer. Jag tyckte väldigt mycket om hennes Mitt bottenliv – av en ensam axolotl, som kom för några år sedan och lät mänskligheten gå under till förmån för den utrotningshotade axolotln och andra små fredliga varelser.

För några veckor sedan kammade Bondestam hem ett Augustpris med Chop Chop – en tapper jordbos berättelse, på många sätt i samma anda. Det här är allåldersböcker, värda att läsa tillsammans och prata om på djupet.

I Chop Chop är perspektivet en hjälpsam och entusiastisk liten robots. Han är väl egentligen inte döpt till Chop Chop, men uppfattar det som sitt namn, när han först träder i tjänst och chefen uppmanar arbetsstyrkan att jobba, ”chop chop”.

Chop Chop tar sin början år 2032, när antalet robotar på jorden börjat överstiga antalet människor. Människorna börjar känna av konkurrensen ordentligt, som på det lager där Chop Chop först får arbete – eller vad man nu ska säga att han gör, för han behöver ju varken lön, pauser eller mat. Han jobbar på, och chefen är jättenöjd. Så nöjd att de mänskliga arbetskamraterna efter hand försvinner. Lite tråkigt, tycker Chop Chop, men jobbar tappert vidare.

Tills den dag en ny robot, en spindelliknande, högeffektiv sak, ersätter både Chop Chop och chefen.

Linda Bondestam berättar snillrikt i bild och text. Hon jobbar framför allt med det som inte sägs. Inte minst i bilderna finns en skarp samhällskritik med glimten i ögat. Vi ser hur de magra lagerarbetarna slevar i sig oaptitlig ärtsoppa, medan den fete chefen slafsar i sig stora köttstycken. Längre fram finns den forne chefen med i bakgrunden i gatubilder, utslagen och med en flaska eller en affärstidning i famnen.

Chop Chop hinner pröva alla möjliga jobb – bäst trivs han på förskolan, men där blir de vuxna arga för att deras barn föredrar den glada roboten framför sina sönderstressade föräldrar – innan mänsklighetens hets går mot det till synes oundvikligt slutgiltiga kriget. Chop Chop hinner med en kort karriär som minröjare innan ”bombernas bomb” briserar och allt blir vitt och tomt.

Hundra år senare vaknar Chop Chops solceller till liv. Han och andra robotar intar en ny, paradisisk jord, befriad från destruktiva människor, men Chop Chop saknar något. Han letar upp en gammal IVF-klinik och börjar producera: människobarn. Eller är de det? Vid närmare betraktande har de nya små barnen egenheter som svansar, vingar, näbbar och horn. Det uppstår något nytt här.

Något bättre?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2016
• Livet utan oss
• Nominerade till Augustpriset 2020
• Visuell bilderboksfröjd med dubbla budskap
• Knasigt, komplext och alldeles underbart

Utgångspunkten är den unga kvinnan som har en framgångsrik karriär i kommunikationsyrket. Universitetet ger henne uppgifter som hon tar sig an med engagemang och professionell taktkänsla. En dag kallas hon till en advokat som meddelar att hon har ett arv att hämta från faster Vita. Det innebär besök i en enerverande småstad fem timmars bilresa bort. Hon får höra att arvet går förlorat om hon inte gör ett personligt besök i huset.

Att leva sig in i huvudpersonens situation är lätt. När hon installerat sig i huset läser hon ömsom digitala brev i fasterns kvarlämnade dator och svarar på telefonsamtal och jobbmejl på distans. Hon meddelar sambon som är kvar i den stora staden att hon återvänder om någon dag.

Som liten hade huvudpersonen en nära relation med sin faster men med vuxenlivets inträde har hon slukats av arbetsuppgifterna och känner sig bekräftad i den akademiska världen. Nu är faster död men i breven uttalar hon frankt sin kritik mot att brorsdottern blivit en viktigpetter.

Fasterns material rymmer en mängd ihopplockade texter och hon uppmanar till fortsatt läsning trots den splittrade dispositionen.

[---] du vet vilken form det skulle kunna ha om det någon gång skulle bli en av de böcker du låter dig uppslukas av när du inte är upptagen av allt annat i ditt lysande sociala liv.

Den splittrade dispositionen utgör också en del av romanbygget. Dels texterna där fastern återblickar på sin barndom, sina hårt arbetande föräldrar som engagerade sig politiskt och pjäsutdrag med anarkistiska budskap. Pedagogiskt förklarar fastern slutligen hur hon under de första åren i arbetslivet såg Illusionen. Nämligen att arbetet inte alls var ett medel för självförverkligande. Hon hittade lyckligtvis en annan metod som gav lust att leva.

Brorsdotterns möte med ett alternativt sätt att leva får henne ur balans. En stor roll spelar också alla nyhetsflashar där arbetstagare i sina tankeströmmar formulerar hur de utnyttjats, vilket väcker deras inre motstånd.

En stressad läsare kan säkert uppleva de sinsemellan mycket olika textdelarna som spretiga. För min egen personliga del stiger glädjen ju längre jag vistas i detta stilleben med civilisationskritik och referenser till den anarkistiska historiens rötter.

En bild framträder framför mina ögon: Har seriefiguren Mafalda ingått äktenskap med författaren Franz Kafka? Det här är ett sidospår som kan hoppas över, men häng med om du vill:

Jag har ibland tänkt att författare måste vara galet avundsjuka på att kortromanen Förvandlingen av Kafka redan är skriven. Hur ska något annat textalster kunna mäta sig med den? Handlingen som strider mot allt förnuft – den unge Gregor Samsa har förvandlats till en insekt, skalbagge eller ohyra (ordval skiftar beroende på översättning). Att en berättelse lämnar utrymme för så många tolkningar måste väl vara varje författares dröm?

Cristoffs Slöseri gör något liknande. I romanen lämnas en mängd spår som ger läsaren olika tydningsmöjligheter. Berättelsen balanserar på en tunn linje mellan realism och absurdism och samtidigt är varje luftficka en härlig påminnelse om den lockande friheten i att kasta av sig det meningslösa arbetets bojor. Det humoristiska slutet innehåller också en snygg knorr, som kan fångas i repliken: Hej, hej Vildsvin!

Similar Posts:

• Svårlagt argentinskt pussel
• En inblick i det oförlåtande arbetslivet
• Mannen som gör vad som faller honom in
• När pinsamma föräldrar inte inser ett flaggmonuments betydelse
• Kafka är roligare än Gröna Lund!

Therese Bohman vrider och vänder på relationen, som på papperet är ojämlik men i praktiken ytterst värdefull för båda parter. Skillnaden i kön och ålder är ett hinder och det som kan göra andra misstänksamma men också något som berikar deras samtal, som sporrar dem att tänka längre och se mer.

Det är sorgligt och vackert och trots att det utspelar sig för bara några få år sedan känns det som en annan tid. Eller – det är de som befinner sig i en egen bubbla i tiden, där de höga idealen fortfarande lever. De kämpar i motvind tillsammans för en kvalitetsutgivning som inte riktigt tycks ha sin plats i nuet och det känns också som ett uttryck för författarens känslor inför dagens litterära landskap.

Det känns ovanligt med en skildring av det här sättet att upptäcka att det finns något man är riktigt bra på, att det man brinner för faktiskt är en plats i bakgrunden, att ens förmåga är att förfina och förbättra någon annans arbete. Det blir en hyllning till redaktörerna och förläggarna, kryddat med små sparkar mot vissa typer av författare. Men också med kärlek även till dem. Kärleken till litteraturen, till språket, till att nå ännu lite längre räcker till för det.

Och mot de höga, rena idealen ställs skvallret och insinuationerna, samtidigt som det också finns en egen ambivalens hos kontrahenterna – vad är det här för relation egentligen, vad skulle den kunna utvecklas till?

Therese Bohman får fram stämningar av andäktighet och förundran, hon beskriver interiörer så att man känner att man befinner sig i rummen och hon fångar de där små skiftningarna i samtal mellan människor med ett språk som hela tiden går hand i hand med det som beskrivs och håller sig på samma nivå. Det är inga stora åthävor men anspråken är skyhöga.

Drömmen om litteraturen. Drömmen om konsten. Drömmen om att mötas, på riktigt, oavsett allt annat.

Similar Posts:

• Drömsk och skimrande adventskalender
• ”En klassisk historia kan vara lika spännande som en nyskapande, bara den är bra berättad” -intervju med Therese Bohman
• Vad pratar de om i vårens litteraturdebatt?
• Kvinnan som frivilligt försöksdjur
• Sorg, saknad och konst

stig lär mig
minimala rörelser nära kroppen
gratistidningar metodiskt in i boxen
kontrollerar korrigerar

jag springer mellan kammarna
stirrar mig blind på kammarna

stig lär mig
säger stressat är inte snabbt
säger systematiskt säger slinglista
säger börja inte
innan klockan slår

stig
leder vägen in i vinden
visar hur cykeln ska ställas
för att palla vikten
pratar om stopptider
väntetider
årstider
[…]

Att lära sig arbetsgången, sorteringen, utdelningsslingans geografi. Att lära sig snabbt innan handledaren går på semester. Att lära sig vara snabb, allt är på tid. Att lära sig jargongen. Att stå ut med att vara osynlig för man är ju bara en vikarie som ingen orkar lära känna. Att lära sig ett nytt område för plötsligt är man mer behövd i ett annat område och som vikarie får man ta vad som erbjuds. Att lära sig när ingen handledare finns och inga instruktioner finns nerskrivna. Att orientera sig när kollegor ställs mot varandra. Att komma in till jobbet och inte veta om det finns något arbete för mig idag. Att bli sjuk på jobbet. Att få för hög frånvaro på grund av sjukdom. Att sakna fast inkomst. Att längta efter ett hem.

ingen hälsar på mig
är ung anonym som säkert försvinner
jag hinner inte hälsa på någon
är ung anonym som säkert försvinner
efter sommaren

Boken är indelad i avsnitt som i de flesta fall utgår från geografin: Östergatan, Staffanstorp, Solbacken. Men också: sjukdom och stämplad. För den som inte självklart har någon annans händer att hålla i handlar allt om att försöka överleva – när allt är osäkert finns ingen ork kvar till det andra.

mina välutbildade vänner
väger orden noga i handen
analyserar intersektionellt modellerar
avspänt omvärlden
skrattar
åt livets hårda skola

händer som bara nötts sommartid
lagt livserfarenhet till samlingen

händer som alltid haft andra händer att hålla i

När dikterna är som bäst visar de upp bilder ur verkligheten, hjälper oss att se det som vi redan sett men kanske blivit för avtrubbade för att lägga märke till. Andra gånger blir det för övertydligt. Med den ensamma raden ”varför låter kapitalism och kapitulation så lika” hade det varit fint att få en poetisk tolkning som leder bortom det enkla etymologiska svaret.

I vilket fall som helst är Händer att hålla i en relevant och viktig gestaltning av livet i prekariatet. Anna Arvidsdotters bakgrund inom spoken word lyser igenom men boken visar också att hennes språkkänsla sträcker sig längre än till att skriva ner muntlig poesi. Jag är redan nyfiken på vad hon kommer ge ut härnäst och kommer hålla ögonen öppna.

Similar Posts:

• Kampen på förskolan
• En inblick i det oförlåtande arbetslivet
• ”… int vill man leva för en villa allenast”
• Ska jag ta hand om min broder?
• Poetiskt skör och brutalt ärlig

Freddot Carlsson Andersson är författare och journalist. I B-laget vänder han den journalistiska blicken mot sig själv och granskar på ett sakligt sätt sin egen situation.

Carlsson Andersson berättar om hur det är att leva med en funktionsnedsättning som inte syns. Att passera som en helt normal, vit, medelålders man som kan prestera på hög nivå inom vissa områden, men samtidigt ha problem med att knyta skorna.

I populärkulturen lyfts ibland funktionsnedsattas livshistorier fram, med stråkar och motljus, med syftet att inspirera och sprida feelgood-stämning. Sällan visas gråskalorna. Att livet med en funktionsnedsättning, en normbrytande funktionsvariation, ofta är både och. Såklart. En tisdag med asperger och add är oftast lika ospektakulär som för en neurotypiker – en person utan neuropsykiatrisk funktionsvariation.

Livet med en funktionsnedsättning kan inte kokas ned till varken en renodlad inspirationsberättelse eller sorglig tragedi. Det pågår, precis som alla liv gör. Fast med vissa viktiga skillnader, förstås.

Carlsson Andersson har ett associativt språk som påminner om Clara Törnvalls Autisterna. Det är, trots allvaret, mycket behagligt att läsa. Kanske är det för att jag känner igen mig så starkt i beskrivningarna av intryck som tränger sig på och oförmågan att sortera bland dem. Tankespår som flyter från ämne till ämne, distraherar. Trots det så är språket kärnfullt och nästan kompakt – trots att boken består av 125 sidor känns den inte kort.

Det sakliga berättandet om en ovärdig situation vittnar om resiliens, samtidigt som kostnaden för kampen redovisas. Utmattning, stress, ångest. Hur kan vi ha ordnat det så att de som är i störst behov av stabilitet ska byta arbetsplats när perioden för lönebidraget upphör? Hur kan det vara okej att arbetsföra personer går hemma, bara för att de råkar vara lite annorlunda?

För vilket företag vill anställa någon till fullpris när de kan ta in nästa praktikant på Arbetsförmedlingens nota?

Begreppet flexibilitet är min största pet peeve i arbetslivet. Som anställd förväntas man vara just flexibel, anpassningsbar och effektiv på en jämn nivå. Dessutom ska man behärska konsten att småprata. Klarar man inte det så går det tyvärr inte. Då spelar det ingen roll hur bra man är på sitt område. Kravet på flexibilitet går dessvärre inte åt andra hållet – arbetsgivare är synnerligen fyrkantiga även när det kommer till de enklaste anpassningarna. Innan pandemin tvingade oss till hemmajobb var detta på många ställen otänkbart, även om arbetsuppgifterna till 100 procent bestod av sådant som enkelt kunde skötas med hjälp av en dator och internetuppkoppling.

I B-laget beskriver Carlsson Andersson också den Kafka-liknande upplevelsen av att vara sjukskriven i dagens samhälle. Vid ett tillfälle avslår Försäkringskassan hans sjukskrivning med anledningen att händelsen som beskrivs i sjukintyget var “självrapporterad”. Skulle läkaren ha behövt vara med hemma i badrummet för att svimningen skulle räknas?

I epilogen sammanfattar Carlsson Andersson den urholkning av socialförsäkringssystemen som skett bara de senaste åren. Arbetsförmedlingen har inte längre individuella handläggare. Istället har handläggarna hand om olika “ärendeslag”, vilket för den inskrivne innebär att den aldrig kommer prata med samma person. Det finns inga direktnummer, inga mailadresser till handläggarna som beslutar om din försörjning. Istället finns en chatt-bot på hemsidan. Den kan naturligtvis inte svara på några frågor om just ditt ärende. Det här märkte jag själv tydligt när jag blev uppsagd i samband med pandemin. Efter varje samtal med Arbetsförmedlingen bröt jag ihop av frustration, förvirring och förödmjukelse. Ibland började jag gråta redan under samtalet, när det den namnlöse handläggaren sa gick tvärt emot vad den tidigare, också namnlöse, handläggaren sagt. Det handlade ju om hela min försörjning – som omedelbart kunde upphöra om jag gjorde fel.

B-laget är ett sakligt konstaterande om hur våra socialförsäkringssystem blivit allt sämre för den enskilde individen och vad det faktiskt innebär att hamna utanför. Det sätter fingret på orimligheten i de krav som ställs i dagens arbetsliv och berättar på ett oerhört träffsäkert sätt hur det är att leva med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Jag vill att alla ska läsa den här boken.

Similar Posts:

• Rituell meningslöshet
• Människor berättar vad dom sysslar med
• Städerskans krisrapport
• Vackert om det kroppsliga arbetet
• Att äntligen få känna sig mänsklig

Det här är en tunn liten roman som det ändå är ett jäkla jobb att läsa. Den har en form som skapar osäkerhet. Den är fragmentarisk. Lämnar luckor. Kanske finns det något bra i det, att den inte låter läsaren slappna av? Jo. Det är nog så.

Berättelsen börjar med ett ”hon”. Hon har någon sorts konstigt förhållande med någon på jobbet. Makten är uppenbart ojämnt fördelad. Han objektifierar henne, exotiserar henne. Han uppfattar det som något ömsesidigt; hon som något som bara händer henne. Precis som det händer henne att hon artigt tvingas lyssna på manliga, vita arbetskamrater som klagar över att hon blir befordrad på grund av vad hon är (svart, kvinna), och inte på sina meriter. Ett hon som bara tar emot, men som kämpar så hårt. Som alltid får ta på sig det där extra servicearbetet. Fixa kaffe, boka flygbiljetter, släta över obehaget.

Därefter övergår romanens fokus till ett ”jag”. Jag uppfattar det som samma person, men alldeles säker är jag inte. Jag snuddar vid tanken att det skulle kunna vara jagets väninna, som har ett förhållande med en överordnad. Det skulle också kunna vara två olika huvudpersoner, som bara förenas av liknande erfarenheter, men jag tror inte det. Jaget säger:

jag försöker betrakta händelser som om de drabbar någon annan. Ett annat väsen. Det finns det tänkande, rationella jaget (jag). Och så det som gör, erfar, hon. Jag ser på henne med vänlighet. På avstånd. För att skydda mig själv dissocierar jag.

Jaget har arbetat hårt, tagit sig till ett fint universitet, ända in i Londons finansiella centrum. Hon har kunnat köpa en lägenhet i ett fint område. Hon köper konst, hon har pengar, så mycket att henne advokat rått henne att skriva ett testamente. Jaget får tala vid samlingar i skolaulor, för unga svarta kvinnor. Hennes lillasyster vill bli precis som hon. Hon är ett föredöme.

Hon är på väg till sin pojkväns föräldrar. De ska fira bröllopsdag, ha en stor fest med inflytelserika inbjudna på sin egendom på landet. Det är en stor grej att hon är inbjuden. Hennes väninna skickar diamantringsemojis.

Samtidigt har hon fått en diagnos som hon inte berättar för pojkvännen om. Inte för någon. Hon har cancer, hon kommer att dö om hon inte får behandling. Och hon vägrar behandling. Hon har fått nog.

Brown fångar den oerhörda tröttheten i att ständigt röra sig i miljöer där man aldrig får vara självklar. Aldrig bara får vara. Jaget iakttar sin pojkvän, hur han sover tryggt på familjens egendom, på deras pengar, deras vithet, deras självklara tillhörighet. Själv är hon trött intill benet, intill döden. Utmattad. Beredd att ta varje utväg som erbjuds – och det förefaller bara vara en.

Jo, knivskarpa formuleringar vinner över mig varje gång, och Natasha Browns är så knivskarpa att de närmast tar andan ur mig. Hur hon fångar den där vardagsrasismen, klassresans eviga osäkerhet, bristen på fotfäste. Tröttheten. Hur valet att hoppa av, det enda slutgiltiga valet, kan glittra så fullständigt förförande.

Similar Posts:

• Hundvardag, sorg och solidaritet
• Utan plats för mänsklighet?
• Poetiskt skör och brutalt ärlig
• Växer obemärkt i skuggan
• Mellan raderna och nedanför trappan

Hon hette Bertha Wellin, och hennes partitillhörighet var inte den enda synbara paradoxen i hennes liv. Jo, jag måste kalla det paradox. Visst kan – kanske till och med bör – ens politiska ställningstaganden vara något större än den egna situationen. Att gå in i ett parti som inte vill ha en och inte vill att man ska komma till tals verkar ändå nästan dödsföraktande.

Det är som sagt inte det enda motsägelsefulla med Wellin. Hon går in i en offentlig roll, men håller sitt privatliv mycket privat. Hon är med och grundar och leder Svensk sjuksköterskeförening och verkar för sjuksköterskornas förbättrade villkor, men vill absolut inte kalla det fackförening. När föreningen ändå bli det avgår hon som ordförande i protest. Hon argumenterar för särbeskattning – att gifta par inte beskattas som en enhet, något som gjorde det mer eller mindre olönsamt för kvinnor att yrkesarbeta – långt innan det skulle bli verklighet med 1970-talets kvinnorörelse.

Om jag inte redan visste att sjuksköterskans var en spännande yrkeshistoria – jag läste och recenserade Åsa Mobergs biografi över Florence Nightingale när den kom ut för en femton år sedan – så hade jag vetat det nu. Det yrke Bertha Wellin utbildade sig till i slutet av 1800-talet var ett mycket speciellt yrke. Ja, inte bara ett yrke – ett kall. Det krävdes gudsfruktan och allvarstyngd skötsamhet, dygnet runt. Sjuksköterskeyrket var inget man bara lade av sig när arbetsdagen var slut. Den var förresten aldrig slut.

På många sätt påminde yrket om att gå i kloster. Sin sjuksköterskeuniform förväntades man bära även på eventuell fritid, och uppträda därefter. Sjuksköterskorna var knutna till sin utbildningsinstitution, som fungerade som ett ”moderhus” livet ut. Hemmet bestämde vart sköterskorna skickades för att arbeta, och förvaltade också deras lön. I gengäld tog det hand om dem vid sjukdom och efter pensionen. Det var som ett eget litet samhälle.

Det är en ganska traditionell biografi över Bertha Wellin Sara Heyman har skrivit, från vaggan till graven. Det som kommer lite i vägen är hur lite som finns sparat från det ickeoffentliga livet. Wellin var som sagt privat. Mycket privat. Det gör att det ibland är svårt att komma henne riktigt nära.

En stor del av det hon skrev och sa, eftersom hon sa det i riksdagen, finns lyckligtvis bevarat. Hon talade inte bara politiskt, hon drev också sjuksköterskeföreningens tidning och skrev flitigt där. Hennes politiska och yrkesmässiga resonemang går därför väl att följa. Men det privata … Hur spännande hade det inte varit att ha fått läsa brev och meddelanden mellan henne och Emmy Peterson, kvinnan (och kollegan) som hon levde tillsammans med livet ut. Hur var deras relation? Hur resonerade de kring den?

Tystnad, det tystade, är ett förbannat ting.

Similar Posts:

• Från kall till profession
• Den lysande damen
• Partipiskan viner
• Mot det oundvikliga slutet?
• Var finns arbetet i litteraturen?