I Sverige, som inte har några utbredda traditioner med årsdagar till minne av världskrigens händelser och offer, är det lätt hänt att andra världskrigets och nazistregimens grymheter känns långt borta, men det är inte längre bort än våra nu levande äldsta släktingar – inte ens generationer bort, praktiskt taget här och nu. Men vi är rätt bra på att förtränga det där.

Just därför är Rubin Drangers bok en så viktig minneshandling. Ihågkom oss till liv består av sex mer eller mindre fristående berättelser om olika personer ur hennes släkt. Från samtidens moster Susanne Rubin i Stockholm till Aron och Rebecka Katz som flyttar från Polen till västgötska Hindås i början av 1900-talet, och sedan vidare till fler släktingar och deras familjer. Några av dem upptäcker Rubin Dranger först i och med arbetet med boken.

Det är varma personporträtt, som genast är lätta att relatera till då författaren kopplar alla personerna till sig själv och sitt liv idag. Det är något vi alla kan relatera till, för det är inte bara hennes familjs historia hon tecknar, och inte heller bara en judisk historia. Det är svensk och europeisk historia, något som berör oss alla.

Tongångarna i Sverige om ”massinvasion av judar” på 1940-talet känns igen från ”flyktingkrisen” för några år sedan – där ordet ”kris” alltså skulle beteckna hur besvärligt det var för det svenska samhället att ta emot människor med skyddsbehov, inte beteckna det trauma som tusentals och åter tusentals människor på flykt just då levde i. Det grymma våldet under dåtidens pogromer har ibland likheter med dagens nyhetsbilder från Ukraina. Den historia boken tecknar visar också hur den rasism och det våld som vi förknippar med 30- och 40-talets nazism inte uppstod ur ett vacuum, utan det fanns tydliga tendenser och hemska våldsutbrott långt tidigare med direkta kopplingar till vad som sedan skulle komma att ske.

Under andra världskriget strävade Sverige som land efter att hålla sig väl med den tyska nazistregimen, dels för att vi trodde att nazisterna skulle vinna kriget, och dels för att det fanns många svenska sympatisörer. Den statliga Informationsstyrelsen såg till att den svenska pressen inte förargade den tyska regimen, och Svensk Filmindustri lovade att inte visa Charlie Chaplins satirfilm Diktatorn, vilket heller inte skedde förrän efter krigets slut.

Rubin Dranger lyckas skapa en perfekt balans mellan sammanhang i de större historiska dragen, tillsammans med specifika och personliga detaljer, som ger förankring och gör det relaterbart. Visst är det mycket fakta, men presenterat på ett sätt som går lätt att ta in. Och visst är det tungt och mörkt – obegripligt mörkt – men ändå så välskrivet att jag knappt kan lägga ifrån mig boken, utan mer eller mindre sträckläser den.

Hon berättar om upplevelsen av att vara berövad sin familjs historia, och även upplevelsen av att behöva bära allt detta mörka:

Och när jag söker på namnet Rubin i Yad Vashems digitala fotoarkiv hittar jag inte mina försvunna släktingar, men skärmen fylls av bild efter bild på mördade människor från alla Europas ockuperade länder, från vitt skilda livsvillkor och bakgrunder. Mördade som tvingades genomleva helvetet på jorden. Alla lika levande som jag. Som mina barn. Jag kan inte bära det. Jag måste bära det. Du måste bära det. Åtminstone detta, att orka veta att det hände.

Rubin Dranger lyfter också fram vikten av att inte bara använda berättelser om Förintelsen som varningens ord, utan även för att minnas människorna, individerna, för deras egen skull. Nazisterna gjorde allt för att utplåna Faivel Szpindler. De tog hans liv, trots att han bara var en liten pojke. De försökte också radera alla spår av honom och hans familj, så att ingen ens skulle veta att han hade funnits. Men de lyckades inte. Tack vare att Rubin Dranger berättar, och tack vare att du läser.

Similar Posts:

• Menlös glädje
• Värdet av ett liv
• Fröken Livrädd och bebisen
• Askungen år 2005
• Familjehistoria på nytt språk

Det är oftast hans berättelser som fått ta plats: från hans barndom i Polen, från tiden under nazisternas förtryck då han levde i skogen, och från livet i Sverige. Men nu vill Helena, barnbarnet som nu är vuxen och själv håller på att starta egen familj, höra Cylas berättelse.

Helena ägnar flera år åt att lyssna på sin farmor och berättelsen som växer fram växlar mellan olika tidplan utan att följa någon kronologi. Men det går ändå fint att följa med, att få vänta in vissa bitar skapar engagemang och nyfikenhet.

Blandningen av berättande, återskapade scener, journaler, arkivmaterial och fotografier fungerar väldigt bra, men på vissa ställen hade det kunnat knytas ihop bättre. Till exempel dokumentet med alla referenser till ansökan om svenskt medborgarskap blir nästan mer utfyllnad än att det landar i berättelsen.

Och det är mest kortare episoder och sällan djuplodande detaljer som kommer fram. För en person som ägnat hela livet åt att glömma och tränga undan som ett sätt att överleva är det förstås naturligt. Det finns mycket jag hade velat få mer av. Till exempel hur det kom sig att de blev kvar i Sverige, när de från början hade siktet så tydligt inställt på Amerika? Och berättaren, barnbarnet, hade gärna fått framträda mer, till exempel om varför berättelsen är viktig för kommande generationer.

Samtidigt är det fint att Trus respekterar Cylas ovilja att gräva fram mer detaljer i tyska arkiv och att hon låter sin farmor få berätta i sin egen takt och på det sätt hon kan. Cylas stolthet när hon berättar för sina väninnor att Helena skriver hennes berättelse är en av de finast scenerna i boken.

Similar Posts:

• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler
• Om en mamma, och ett samhälle
• Kärlek och mörka hemligheter i norrländsk skrud
• Familjehistoria på nytt språk
• Minne och identitet i Modianos Paris

För Modiano följs upptäckten av annonsen av flera år då han fortsätter att leta efter ledtrådar som kan avslöja vad som hänt Bruder och vem hon var, och till slut skriver han en bok om henne. Det finns en del knapphändig information om den unga flickan i skol- och polisregister samt ett antal familjefotografier. Vid något tillfälle pratar Modiano även med en av hennes kusiner.

Skärva läggs till skärva och till slut börjar flickans konturer framträda, men aldrig mer än så. Alltför mycket saknas av Bruder, både för Modiano och för oss som läsare, för att verkligen lära känna henne eller förstå vad som egentligen hände henne. Allteftersom Modiano söker fram information om Bruder får vi även lära känna honom, författaren: genom sökandet efter Bruder (åter)upptäcker Modiano sin egen bakgrund.

I skolans arkiv finns några rader om Bruder. Hon skrevs in den 9 maj 1940, bara en månad innan nazisterna ockuperade Paris. Den 14 december följande år har skolan noterat att ”eleven har rymt”. Även polisen har en del information. Den 27 december 1941 finns en notering från när fadern rapporterade att hon var försvunnen och den 17 april följande år anger polisen att hon ”har återförts till moderns hem”. I juni finns återigen en notering om att hon återförts till moderns hem. Senare samma månad anges att hon internerats i Tourelles och här anges även ett J för judisk. Två månader senare förs hon till ett annat läger, i Drancy, där hon återförenas med sin pappa. I september förs de båda till Auschwitz.

Den som har läst Modiano tidigare känner igen temana kring minnen och identitet och skådeplatsen är som vanligt Paris, men det sätt på vilken boken är uppbyggd är ändå ganska ovanlig för författaren. Även om vi inte vet exakt var verkligheten tar slut och fiktionen tar vid (vilket vi i och för sig aldrig vet), så är det här definitivt inte en roman. Istället är den här boken en slags biografi om flickan som vi aldrig riktigt får fatt i, samtidigt som den har starka drag av självbiografi där Modiano hanterar fragment ur sitt eget liv. Det är ingen konventionell berättelse, men en berättelse som berör.

Det irriterar mig lite att boken framställer det som att Modiano råkar snubbla över notisen om Bruder. I själva verket var han på jakt efter just den här typen av fragment till sitt bokprojekt. Men okej, det spelar kanske inte så stor roll. Det viktiga är att han lyfter fram en nästan bortglömd ung flickas försvinnande upp ur glömskan, och framför allt det sätt han gör det på.

Similar Posts:

• Pussel av fragmentariska rader, möten, minnen
• Minnen från 1960-talets Paris
• Tidsresa till Paris
• Mörk och drömsk stämning i Paris
• Nobelpriset i litteratur 2014

Det är lätt att insupa livet med Elis perspektiv. Hans lust att springa fortast av alla. Hans blinda tro på allt som storebror berättar. Hur han blir vän med Luli som går i samma klass som han. Hon kan nämligen springa lika fort som han, ibland fortare. Det är till henne han tar med de två smörgåsarna som mamma brett på morgonen.

Vad som händer i de kommande kapitlen har att göra med historien, närmare bestämt det som utspelade sig i Europa på 1930- och 1940-talet. En tid som innebar att ens pappa kunde dö av att ramla av en stege i tygaffären där han jobbade. Eller att man som nioåring kunde få en livshotande sjukdom som varade i flera månader.

Men framförallt ändrades Elis liv när det dök upp soldater i hans stad. Och att Luli flyttade till Amerika.

Barn har inte så många val när de vuxna i världen bestämt sig för att rangordna, skapa åtskillnad och starta krig. När de omvälvande händelserna plötsligt inträffar är det förstås obegripligt. Vad är väl bättre än vänskap och att hjälpas åt när man kan?

Rose Lagercrantz låter Eli rekapitulera sitt liv med en fin och mjuk röst, som ger texten en sagas skimmer. Hoppet och det ljusa i tillvaron återkommer, trots smärtsamma förluster. Ljuset finns i att vännen lovar fylla en flaska med magiskt vatten som gör att sjukdomen försvinner. Löftet finns i att vännen lovar att skriva brev som skickas över Atlanten. Ändå förringas aldrig de historiska händelsernas allvar.

De fina akvarellteckningarna har samma styrka att förmedla hopp och ljus. De två vännerna som springer i kapp utstrålar glädje och samhörighet. Brödet som delas på sabbaten påminner om hur gott det är att smaka ett nygräddat bröd.

Jag minns så väl de skolmorgnar när vår lärare läste boken Mio min mio för mig och mina klasskamrater när vi gick i årskurs 5. Vi lotsades in i en värld med förtryck men också stark vänskap. Den här boken har samma ingredienser och jag hoppas att den finner många läsare bland både vuxna och läsande barn.

P.S. I efterordet berättar Rose Lagercrantz om sina egna nära och kära och hur de ville skona sina barn från berättelser om kriget som dödade så många släktingar. Hon tackar personerna som till slut orkade berätta.

Har man bara kvar orden kan man vara glad, för i dem lever människorna kvar mer än i någonting annat.

Similar Posts:

• Lyckligt och sorgligt och smått underbart
• Tillåtande vänskap och sorg
• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler
• Auschwitz och Södertälje
• Och allt som finns kvar ryms i en låda från Ikea

Advokat Thune är bara lagom ambitiös för att hans advokatbyrå ska gå runt och hans tankar kretsar ofta kring Gabi, hans fru som har flyttat ifrån honom och ansökt om skilsmässa. Saken blir knappast bättre av att hon lämnat Thune för en annan man och att den mannen är en av Thunes närmaste vänner.

Men det är inte bara förlusten av den älskade Gabi som bekymrar Thune, utan även det rådande politiska klimatet i ett Finland och ett Europa där fascismen och nationalsocialismen breder ut sig allt mer och nyhetsrapporteringen från idrottsevenemang ägnar sig åt alternativa fakta när den verkliga vinnaren är av fel börd.

Fru Wiik å andra sidan bär på flera spöken ur sitt förflutna. Alltför tidigt tvingades hon bli den vuxna att ta hand om sin lillebror – en omöjlig uppgift under 1918 års inbördeskrig. En tid i fångläger sätter djupa spår som bubblar upp till ytan under den där våren, sommaren och hösten som vi får följa henne.

Westö tar sig an romankaraktärerna med respekt, ömhet och finkänslighet och låter dem växa fram som komplexa människor med både sympatiska och svåra drag. Genom hela romanen följer vädrets omslag och nycker med, som en konstant tonsättare.

Det är en välskriven roman med en intrig som är spännande i sig men det jag uppskattar allra mest med boken är hur den beskriver det historiska sammanhanget. Det känns pinsamt att inse hur lite jag vet om den finska historien. Nog för att vi svenskar har fullt upp att glömma många delar av den här tidperioden ur vårt eget perspektiv – för att förstå vår egen aspekt (då som nu) behövs pusselbitarna från våra grannländer.

Trots en blandning av storpolitik, hjärtesorg och livslånga trauman för Westö fram berättelsen i lugn och sakta mak där vi också får bekanta oss med Helsingforsmiljöer och det tidiga 1900-talets tidsanda – med en nästan lågmäld ton, som när någon sänker rösten till en viskning för extra emfas. Det är en bok som ger mersmak, både av att läsa mer om den här tidperioden och platsen samt mer av Westös skrivkonst.

Similar Posts:

• På ny vandring genom Helsingfors
• Vad nöden kräver
• Och det som började så bra
• En nationalsocialists minnesfragment
• När man skjuter arbetare, och kvinnor

Som läsare blir jag verkligen skriven på näsan vad Tjechov anser om kroknäsorna, som han kallar dem, judarna, sida upp och sida ner. Några fler dimensioner på den mannen hade varit intressant, även om Tom Sandqvists grepp att levandegöra figurer ur Tjechovs egna noveller, och låta dem befolka Anton Tjechovs egen bekantskapskrets, alltid piggar upp.

Och naturligtvis behöver inte Tjechovs antisemitism vara helt tagen ur luften, den låg säkert i tiden. Vår egen Strindberg hyste ju även dessa åsikter under en tidsperiod. Men ändock. Är Sandqvists syfte att provocera genom att framställa Tjechov så gräll, kunde han gott strukit antalet gånger smädeord för judar trillar den ryske dramatikerns mun med minst en tredjedel, och ändå uppnått sin avsikt, med råge.

Men det vindlande språket i denna bok ska Sandqvist ha. De ibland oändligt långa meningarna är, precis som i den förra boken jag läste av samme författare, Efterlämnad egendom (2017), fortfarande en njutning. Antalet adjektiv stör inte alls. Det gnisslar, fräser, stinker, pulserar och stänker. Det är så man skulle vilja vara där i Ryssland på den andra halvan av 1800-talet, och ta en tugga av någon av alla piroger de ständigt stoppar i sig eller fullständigt ohämmat hälla i sig av vodkan de dricker.

I detta slingrande språk finns en värme och humor jag gillar. Jag blir också sugen på att resa till det ryska landskap där denna bok utspelar sig, så som det är beskrivet med provinser som liksom aldrig tar slut. Inte minst skulle jag vilja ta mig till Anton Tjechovs födelseort, Taranrog, som han verkade hysa en hatkärlek för.

Och visst är Isaaks och Antons vänskap som skildras i boken spännande, inte minst därför att Isaak själv är jude och att jag får en känsla av att de båda herrarna är från olika samhällsklasser. Vad det innebär för en relation av förståelse och den raka motsatsen. Plus att de hela tiden har de olika konstnärliga utgångspunkterna, skrivande och målande, att ständigt stöta och blöta. Deras vänskap sätts dessutom ytterligare på prov när deras kejsar Alexander II mördas 1881. Då de antijudiska stämningarna i samhället stegrar betydligt.

Antons och Isaaks hatkärlek för varandra utgör också titeln på boken. Det är nämligen vad Isaak ropar till Anton när han får syn på honom på andra sidan floden i början på boken.

Krokodilen är en bild för hyckleri. Kräldjuret som enligt folktron brukade gråta över sina offer sedan han väl slukat dem. Det tveeggade i att med den övre delen av käken predika föredöme och lärdomar, medan den undre käken förblir stel.

Denna bok har iallafall haft det goda med sig, att jag blivit väldigt nyfiken på Anton Tjechov. Jag måste helt enkelt bege mig till närmaste antikvariat för att dyka ner i Tjechovs klassiska noveller. Är de lika bra som ryktet säger? Hur kan de komplettera min bild av denne författare ytterligare?

Similar Posts:

• 4 x ryska klassiker
• Politik och litteraturkritik
• Våld, åtta till fem
• Att bli uppfunnen utav en ryss
• Plötsligt en dam i Jalta

Efter läsningen konstaterar jag att det går att föra fram åtminstone fyra synpunkter. Dels att det är fint att många nya bekantskaper introduceras för svenska läsare; dels att kvalitén sviktar; dels att det ger en viktig inblick i judiska erfarenheter i ett Sovjetunionen som hade förstatligat antisemitismen och dels att omslaget är fantastiskt.

Rotkirch skriver i förordet att 5,2 miljoner judar i början av 1900-talet levde i Ryssland, men att det idag endast handlar om omkring 200 000. Förintelsen mördade, men även den emigration som följde av ett statligt förtryck har spelat in. Förtrycket känns igen från många länder i 18- och 1900-talets Europa. Judar utmålades på olika vis som farliga och föraktliga och fråntogs långsamt möjligheterna att avancera i samhällets olika delar. Våldet låg inte långt borta – tanke och handling är sällan två skilda entiteter.

Ett återkommande tema i boken är livet som det ter sig i skärningspunkten mellan det gamla i Sovjetunionen eller Ryssland och det nya i Israel. Upplevelsen av att vara både det ena och det andra. Det är svårt att föreställa sig denna slitning i identiteten.

Naturligtvis går det inte att dra några slutsatser om författarnas samlade produktion, men de jag fastnar för är inte tillgängliga på andra språk än engelska. Några är riktigt intressanta. Jag tänker främst på Nina Sadurs novell som heter just ”Strykjärn och diamanter”, Leonid Tsypkins ”Medresenären” och David Markisjs ”Godsägare Rivkin”. Emellertid är novellerna överlag inte särskilt minnesvärda och bokens förtjänst är just att den belyser författarskap och judiska upplevelser som ofta hamnat i skymundan av Förintelsen; de är alltså inte en del av vare sig den ryska eller västerländska historieskrivningen. Att lyfta fram dessa kan ses som en välgärning.

Similar Posts:

• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler
• Vikten av vittnet
• Värdet av ett liv
• Tåg, kostymer och Chanuka-apelsiner
• Spännande om bortglömd historia

Ja, jag vet. Det är en dröm för många att få arbeta med text och den drömmen är rimlig. Och hur många måste förövrigt inte arbeta trots att de strax har en rykande färsk dödsattest att visa upp. Över fyra i puls? – Ut med dig härifrån, ställ dig framför plogen och skrattskrik att du är flexibel, gillar vrålhögt tempo och gärna har med dig jobbtelefonen på semestern! Många arbetar 25 timmar om dygnet och är ensamstående med fem barn och en mansbebis. Eller som inte ens har ett arbete även om de skulle vilja ha ett vilket som helst. Men låt mig vara, ok! Låt mig drunkna en stund i mina egna tårar; jag trivs ju egentligen rätt väl i denna självpåtagna- och förvållade misär. Jag är tröttttt! Så trött!

Men i morse var jag pigg och inspirerad och hade tänkt många tankar redan innan klockan ens var mycket. Jag hade kvällen innan fått ett berömmande ord av min fru och var nu säker på att jag var en fantastisk reporter in spe. Hade hon hetat Priita och hade vi bott högt bland Saarijärvis moar hade hon sagt ungefär så här: – Handä sloken tycks ju ha fått ett å anat ti stånd. Aldrig had jag kuna tro att hedä helvites lurvia karlspiktakle sku dug ti gör texter, men nog tycks han ha mäkta me he å.

Men nu när jag alltså trött och inte en blivande reporter. Inte hjälper det att jag på Spotify lyckats ramla in på någon vikingainspirerad instrumentell musik byggd på utdragna krigshornsblås och korpkrax. Det blir som alldeles spasmiskt i kroppen. Funderar på om tre fulla pipetter Theralen hjälper mot spasmerna. Och så lär jag ju somna ifrån det här…Nu rullar krigstrummorna in. Halleluja!

I morgon skall jag använda öronproppar. Helst skulle jag vilja gå med en huva runt pallet, men det är nog lite för kufigt (jag representerar ju trots allt något som är större än individen). Kanske överlever jag om jag kan dämpa åtminstone en del av det virrvarr av intryck som bryter ned min folkskygga själ. Och lite gult i öronen piggar alltid upp.

Nå.

Allt ovan har jag ju kunnat hitta på även utan att ha varit på själva mässan, vilket inte helt osökt leder mig in på det jag borde nämnt för länge sedan: Jag kan inte ställas till svars för något jag skriver och det jag skriver överensstämmer inte nödvändigtvis med min egna ståndpunkt. Det mesta är lögn, en del är överdrivet och det övriga är väl mest välunderbyggda falsarium. Men jag var där.

Foto: Mästerfotograf Robert Salmela

Jag kan inte säga att jag gjorde en särskilt lyckad entré. Ni vet hur det är. Man kan ju omöjligen veta hur ens sociala kompetens är kalibrerad för dagen förrän man hunnit säga något till någon. Jag stegar alltså in genom portarna med stela jeans och knastrande ljumskar, tar sikte på informationsdisken, hamnar längst bak i kön trots att jag kom dit först och får så till sist visa upp pressackrediteringen jag skrivit ut i svart-vitt: - Den här har jag lyckats sno, vars kan jag få tag i en sådan däringa plastficka med tillhörande halsband? Heh. Ni ser ju själva. Så. Sjukt. Roligt. Det är nästan så ni garvar läppen av er. Hon bakom disken är tyst. Jag är tyst. Hon blir osäker. Jag är redan osäker. Hon kollar på pappret (som jag naturligtvis klippt ut snett och vikt ännu sneare) och säger lite halvt om halvt osammanhängande att de säkert har det jag efterfrågar en trappa upp.

Så, vad har vi att säga om själva mässan så här långt? Bland annat…

…hörde jag från GP-scenen att ideologierna är på väg tillbaka och jag kände hur världen började skälva…

…satt jag bredvid några uppenbart glada ungdomar som sjöng med i en låt de spelade på telefonen om att åka piketbuss igen…

…råkade jag, och det här är inte mitt stoltaste ögonblick, sända en person åt fel håll när jag förklarade vilken spårvagn hon skulle ta…

…har jag gått ungefär 2000 mil där minst hälften av kliven varit klavertramp eller på ömma tår…

…har jag träffat Sofie som ju nästan var lika trevlig som en själv…

…undvek jag, med tanke på min inledande prestation, framgångsrikt att träffa på någon jag kände…

Eftersom en tumregel jag alltid hållit mig till – inga föreläsningar före 12 – så inledde jag med att besöka seminariet Om könsroller och jämställdhet med Elin Lindell, Kattis Ahlström, Lisen Adbåge, Sara Ohlsson. Sofie skriver kanske mer om det senare, men det var för egen del dagens höjdpunkt. Mest för att det var mysigt men också eftersom jag sällan läser och i princip aldrig tänker på barnböcker. Elin Lindell har skrivit Den där Jonny Jonsson Johnson och det måste vara en fantastisk bok. Jonny har råkat bli kriminell, slarvat bort sin enda vän samt sabbat kärlekslivet för halva klassen.

45 minuter är, som ni vet, 45 minuter och man hinner inte säga särskilt mycket på den tiden. Samtalet dem emellan handlade i mångt om hur man i barnböcker kan gå till väga för att undvika unkna könsroller och hur de som bokskapare förhåller sig till bland annat telefonskärmförakt, miljöfrågor, klass, fotograferingshysteri eller hur barnböcker kan vara en del av sexualundervisningen. En viktig poäng som gäller hart när all kultur, är att en mångfald av karaktärer ger de allra flesta möjlighet till identifikation. Det sägs att ensamhet är en folksjukdom…

Strax efter nosade jag upp en gratiskaffe och slog mig ned på en elak träbänk och lyssnade på ett samtal mellan Lars Dencik och Svante Weyler. Det var om antisemitismen i dagens Sverige. 30 minuter är, som ni vet, 30 minuter. Som ni kanske också vet är 30 minuter kortare än 45 minuter. Tycker man att 45 minuter är lite så borde 30 minuter rimligtvis vara ännu mindre. Om man nu inte har roligt under dessa 45 minuter, för tiden går ju snabbare när man har skoj. Jag hade varken särskilt roligt eller tråkigt under någon av dessa tidsperioder.

På 30 minuter hinner man säga att man inte får samla all antisemitism i ett och samma begrepp. Vänsterifrånkommande antisemitism är annorlunda än den från nazister. I det förra fallet, menade man, handlade det ofta om attacker mot Israel som manifesterade sig i attacker mot enskilda judar. I det andra fallet har vi att göra med en syn på världen som värderar människor olika och som inte lämnar utrymme för judar och andra som inte håller måttet. Det där vet ni.

Det tredje och avslutande seminariet var rätt tråkigt. Det handlade om hur vi kan försvara det öppna samhället mot desinformation och lögner och slikt. Ni vet, sådant jag sysslar med. Och andra. Typ Ryssland, som fick rejält på pälsen. Antagligen med rätta. Jag hade tråkigt, mest för att jag samtidigt också dog trötthetsdöden. För att hålla mig vaken noppade jag ögonbrynen med tummen och pekfingret till hjälp. Jag snappade upp ett nytt begrepp – källtilliten – vilket ju är lite snitsigt. I ett samhälle där vad som är rätt och fel inte längre står att finna i den enda boken, hänvisade någon till arkiv, museer och annat som ju bidrar med oförvanskade och objektiva fakta. Ni ser ju själva vilka invändningar man kan ha. Min idé var (men jag trodde nog aldrig på den från början) var att skriva kring vikten av att hitta källor man tyr sig till, men samtidigt aldrig sluta värdera och omvärdera dessa källor.

Men så blir det inte.

Dagens bokmässa – Farhågor och andra förväntningar

Similar Posts:

• Några seminarier och samtal från årets mässa
• Dagens bokmässa 3 – Näringsidkare Orwell och kaffeknyckande poliser
• Dagens bokmässa – Farhågor och andra förväntningar
• Dagens bokmässa 4 – Efterbörden
• Får man tröttna på Bokmässan?

Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.

Partiets slagord ur George Orwells bok 1984 är förstås fiktion. Men under Viktor Orbáns styre i dagens Ungern förefaller mig Orwells fiktiva slagord oroväckande nära sanningen – iallafall om man får tro Joakim Medins skildring i den här reportageboken.

Krig är fred. Den ungerska staten finansierar massiva propagandakampanjer som hetsar mot väl utvalda fiender: å ena sidan flyktingar, i synnerhet muslimska sådana; å andra sidan finansmannen George Soros och hans stiftelser. I propagandakampanjerna mot Soros används urgamla antisemitiska stereotyper om en massiv världskonspiration, allt i syfte att smutskasta Soros, alla organisationer som vid något tillfälle har tagit emot pengar från hans stiftelser, och alla möjliga andra påstådda ”vänsterliberaler”. Alla påstås de vilja möjliggöra för islamistiska terrorister att förgöra den ungerska nationen. Det är kanske inte ett regelrätt krig, men Fidesz och Orbán utnyttjar aktivt dylika förvirrade konspirationsteorier för en hätsk retorik byggd på att Ungern behöver försvara sig från yttre fiender. Allt som ett sätt att upprätthålla kontrollen över – och därmed freden i – landet.

Frihet är slaveri. Eller kanske omvänt: slaveri är frihet. Valkretsindelningen har avsiktligt manipulerats för att utradera all opposition. Oppositionens möjligheter att få annonsera begränsas. Valfusket är utbrett enligt externa observatörer. En rädsla mot att kritisera Fidesz i allmänhet och Orbán i synnerhet har börjat bre ut sig, eftersom risken att förlora sitt arbete då är uppenbar – allra främst om man arbetar i offentlig sektor, men även om man skulle arbeta i något av alla de ”Fidesz-nära” företag som har kommit att dominera ekonomin, i takt med att korruption och nepotism fått breda ut sig allt mer.

Okunnighet är styrka. Det statsbärande partiet Fidesz har också tagit kontroll över nästan all massmedia i landet, och ser där till att bara låta den egna världsbilden komma fram. Historien retuscheras också för att passa Fidesz syften, som när det handlar om vilken roll som den ungerska staten spelade för nazisternas folkmord på judar under andra världskriget (Ungern var ett oskyldigt offer enligt Fidesz, men en aktiv medlöpare enligt historiker). Folkets okunnighet förefaller otvivelaktigt vara partiets styrka.

Det här är skrämmande läsning om ett land som på kort tid har gått från att vara en ung, liberal demokrati efter kommunismens fall, till att bli en auktoritärt styrd stat. På pappret må Ungern fortfarande kalla sig demokratiskt, men folket verkar få allt mindre att säga till om. Att situationen har blivit riktigt allvarlig framgår väl också av att EU-parlamentet med stor majoritet i september 2018 röstade för att införa sanktioner mot Ungern just på grund av landets inskränkningar av demokratiska principer. Än mer skrämmande är det förstås att tänka på att flera ledande Sverigedemokrater har framhållit Ungern som ett föregångsexempel att ta efter, vilket Medin också skriver om.

Medins bok bygger i hög grad på intervjuer med alla möjliga oppositionspartier och oberoende organisationer i Ungern, samt ett flertal rapporter producerade av alla möjliga aktörer. Ibland kan intervjuerna bli lite väl lika varandra, kanske framförallt i bokens första kapitel. Boken tar sig dock vad gäller den frågan i senare kapitel.

Vid något tillfälle så intervjuar författaren också företrädare för Fidesz om hur de själva motiverar sin politik. Den pusselbit som däremot fattas är dock att försöka förstå varför Fidesz ändå har så pass många vanliga anhängare. För även om det förekommit valfusk och propagandakampanjer, så är det ändå en stor minoritet av befolkningen i landet som har röstat för Fidesz (tillräckligt stor minoritet på rätt platser i landet för att ge partiet en kvalificerad majoritet av platserna i parlamentet, tack vare de riggade valkretsindelningarna). Varför stödjer alla de här människorna Fidesz? Det hade varit en viktig lärdom att bära med sig om man vill se ett annat samhälle.

Similar Posts:

• Skrämmande utveckling i Ungern
• Till minne av oktober 23, Ungernrevolten 1956
• Konsten finns i underströmmarna
• Högerradikalerna på vår bakgård
• Vems frihet att göra vad är det egentligen vi pratar om?