Medan jag läser Joyce Carol Oates Foxfire brinner det i förorter och debatteras, för jag vet inte vilken gång i ordningen, om unga, arga män (vilka de nu egentligen är) och utanförskap. Det som slår mig är både likheter och skillnader mellan (media-)verklighet och roman. I romanen är det 1950-tal, och fem tonårstjejer växer upp […][...]

”Big girls don’t cry … They get even.” Den är kanske lite fånig, sentensen som pryder framsidan till Jenny Hans och Siobhan Vivians Burn for burn. Jag faller ändå pladask. Vet inte vad det är som gör hämnd till ett så evigt spännande romantema, men det är det ju. Nervigt. Lockande. Komplicerat. Tonårstjejerna Lillia, Kat […][...]

Om vi börjar här: Kommer ni ihåg Nam Les Båten, som kom för några år sedan? En novellsamling skriven av en vietnamesättad australiensare, med berättelser från flera olika världsdelar, flera olika tider, men med fokus på andra synvinklar än de gamla vanliga västliga. En sorts ”världslitteratur” … som utvikning, förlåt, men jag hatar det uttrycket, […][...]

När Pats mamma hämtar hem honom från kliniken har han bara ett mål i sikte: att förbereda sig för det lyckliga slutet. Pat tänker sig livet som en film, med Gud som regissör. Just nu ser det mörkt ut, men om han bara anstränger sig för att bli en bättre människa så kan han lägga […][...]

Det händer att man läser böcker som gör en avundsjuk. I alla fall mig. Jag önskar helt enkelt att jag hade skrivit den här romanen. Hillary Jordans Mississippi – eller Mudbound i original – är vackert och ohyggligt hantverksskickligt skriven, och det helt utan att ta fokus från de enormt berörande karaktärerna och den drabbande, […][...]

Ethan är 16 år och bor i det lilla sydstatssamhället Gatlin. Han befinner sig både åldersmässigt och geografiskt i sammanhang där man inte får sticka ut för mycket och vara annorlunda. Han längtar efter att bli så pass gammal att han kan lämna den kvävande småstaden. På nätterna drömmer han om en vacker flicka som […][...]

När tonårige Titus ser gamla bilder på människor som går runt och håller i sina datorer så tänker han att det är som om folk skulle gå runt och hålla lungorna utanför kroppen. Bisarrt. Opraktiskt. Onaturligt. Titus och hans kompisar har, liksom den stora majoriteten av i alla fall amerikanerna, själva hjärnan uppkopplad mot nätet, […][...]

Tänk dig att du tar Kajsa Ekis Ekmans debattbok om surrogatmödraskap från härom året, Varat och varan, och slänger den i en mixer ihop med Francine Pascals menlösa flickboksserie som åtminstone jag slukade i början av 90-talet, Tvillingarna på Sweet Valley High. Strössla med lite science fiction, och tadaa: Bumped. I Megan McCaffertys framtida USA […][...]

Veronica Roth är författaren som skrev en miljonsäljande sci fi-trilogi medan hon studerade på universitetet i Chicago. Divergent är titeln på den första boken i serien som kommer att bli till film framöver. Hjältinnan i romanen heter Beatrice ”Tris” Pryor. Hon lever i ett futuristiskt Chicago där man delar upp samhället i olika falanger utefter […][...]

I åtminstone min utgåva av Reqiuem, den sista delen i Lauren Olivers Delirium-trilogi, finns en bonusnovell om karaktären Alex, huvudpersonen Lenas första kärlek. Det stör mig lite. Jag tycker inte att man avslutar en episk dystopisk trilogi bara för att på nästa sida säga ”Jo, och förresten –”. Den texten borde mycket hellre ha funnits […][...]