dagensbok.com » Alfred Hitchcock

Katarina Bivald "Liket på Tallholmen "

Anna Liv Lidström — Sun, 26 Jan 2025 23:00:37 +0000

En brittisk kriminalkommissarie med ett brutet ben sitter strandad hos sin väninna i Stockholms skärgård. För att ha något att göra börjar han spana på ön mittemot. Där på klipporna tronar en surrealistisk lyxkåk som fångar kriminalkommissarie Ian Ahmeds intresse. Anar att ni känner igen en inledning från till exempel Alfred Hitchocks Fönster mot gården, Paula Hawkins Kvinnan på tåget, A.J Finns Kvinnan i fönstret, exemplen är många. En voyeur som antingen fysiskt eller psykiskt är fjättrad i hemmet och som börjar flukta på grannarna.

När kvinnan som rumsterar i lyxkåken plötsligt kommer farande över i en liten båt blir kriminalkommissarien förskräckt. Är han påkommen med kikaren? Men det visar sig att kvinnan vill bjuda över honom och hans väninna på sin nalkande 80-årsfest. Väninnan är författaren Berit Gardner. Vi har träffat denna dynamiska duo i flera tidigare böcker som utspelat sig bland annat på den brittiska landsbygden och på Teneriffa. Utan att spoila för mycket kan jag berätta att kriminalkommissarien och Berit Gardner deltar i med den äran. Jubilaren Margrethe är mystisk och resten av familjen skaver skarpt. Ett riktigt kammardrama som presenteras här faktiskt.

Huvudkaraktären Berit har en osviklig känsla att trippa på lik. Att folk dessutom pladdrar på mer när de möter henne än poliser är snillrikt. Jag gissar att hennes personlighet inbjuder till det. I denna roman har dock något hänt. Kriminalkommissarie Ian Ahmed blir orolig. Varför dras inte Berit in i intrigerna? Hon känns inåtvänd och ointresserad. Men det har naturligtvis sin förklaring och faktiskt sin lösning till slut. Vi kan andas ut. Så mycket kan jag avslöja.

Titeln Liket på Tallholmen ljuger lite, det sker nämligen fler än ett mord därute på ön. Det är spännande, kargt men samtidigt pusselputtrigt. Det finns god mat, goda drycker, varm vänskap och giftiga familjefejder och missförstånd. Vilket potpurri, eller hur?!

Cord Riechelmann "Kråkor"

Lena Nöjd — Sat, 11 Aug 2018 22:00:23 +0000

Kajorna rör sig i flock i småstaden och ger mig en klaustrofobisk känsla med sina entoniga läten. Jag är glad att jag bara är turist på genomresa när jag hör dem. Däremot väcks min nyfikenhet av att se en kråka spatsera när jag ibland flanerar hemmavid i parken.

Människan bär ofta på irrationella fördomar, likt mig i ovanstående exempel. När fördomarnas fokus riktas mot djur vill människan utrota dem under förevändningen att de är skadedjur. Kråkor var fritt villebråd i klass med råttor under tidigare århundraden. De blev förknippade med vikingarnas ankomst och den död som följde i erövringarnas spår. Kråkor livnär sig inte bara på växtrikets frukter utan också på döda varelser. Deras blick för döende inverkar stundom skrämmande på människan som har skapat skräckmyter kring fågeln. Utom på Island, där korpen fått en plats i samhället med en kamrats status.

Kråkor, korpar, skator, kajor och nötskrikor är några av 123 arter som ingår i fågelfamiljen kråkor. De är numera fredade som annat vilt och människans tidigare aktiviteter med målet att minimera fågelbeståndet är reglerat i jaktstadgan. Författaren till boken Kråkor har en tysk utgångspunkt men vidgar perspektivet från Berlinkvarteret Kreuzberg till Nordkap och till bygder i forna Östeuropa. Många fågelbestånd kan studeras i Europas stadskvarter efter moderniseringen av lantbruket som skett i efterkrigstid.

Författaren Cord Riechelmann refererar till olika filosofer och beteendeforskare och mer sällan till djurvetenskapens rön. Han grimaserar ogillande inför metaforer där kråkan får vara bärare av ondskan. Här kan nämnas Hitchcock-filmen Fåglarna och Salman Rushdies bok Joseph Anton, där Khomeini benämns som den ”första kråkan” i samband med den utfärdade fatwan. Riechelmann vill i stället lyfta fram uråldriga myter från kulturer som förknippar kråkan med positiva krafter. Han skriver också om språkhistoriska aspekter – hur orden kråka och korp glider över semantiska gränser när olika språk jämställs med varandra.

En av de intressantaste delarna i boken behandlar fåglarnas rörelsemönster och kommunikation. I flera studier framkommer hur intelligenta skator och kajor är och vilken imponerande minneskapacitet de har. Även uppfinningsrikedom har konstaterats, bland annat hos stornäbbade kråkor i Tokyo som var först i världen att låta bildäcken knäcka deras nötter vid trafikljusen. Detta beteende har senare spridit sig till korpar i Kanada och svartkråkor i München. I ett annat stycke berättas om kajornas lekar i luften som bygger på skickliga avståndsbedömningar. Kroppspråket återspeglas träffsäkert i svartvita teckningar av Falk Nordmann.

Kråkor ingår i en samlad bokutgivning hos förlaget Ersatz med rubriken Naturläror. Den bör inte misstas för att vara en renodlad faktabok för fågelexperter. Bokens utsökta formgivning leder till sinnesstämningar jag upplevt vid ambitiöst arrangerade konstutställningar. Den avslutande delens tvåfärgsillustrationer påminner om forna tiders vackra skolplanscher. Författaren balanserar förtjänstfullt sin beläsenhet som omfattar klassisk litteratur, historiska vetenskapsstudier och konstyttringar. Också hans språkliga behandling är värd att nämna. Väl valda iakttagelser återberättas i reseskildringarna och väcker lusten att ta fram en världsatlas. För mig blir Kråkor en njutbar helhet att återvända till.

Daphne du Maurier "Rebecca"

Ella Andrén — Fri, 01 Sep 2017 22:00:40 +0000

För några veckor sedan recenserade jag en samling av Daphne du Mauriers noveller, Fåglarna och andra noveller, och var nästan mer tagen av omslaget än av innehållet. Här gäller det samma förlags nyutgåva (men inte heller här nyöversättning) av hennes roman Rebecca – och nu är förhållandet det omvända.

Den här ikoniska romanen – inte minst känd, förstås, genom Alfred Hitchcocks filmatisering från 1940 – har fått ett ganska trist porträtt av en tjänare till omslag. Vid första anblicken tänker jag att det ska föreställa den otäcka, överspända fru Danvers, hushållerska på det gotiska gamla herresäte som romanen kretsar kring, men det föreställer snarare en ung husa. Kanske är tanken bara att gestalta den hierarkiska tillvaro som präglar livet på Manderley och som huvudpersonen har så svårt att finna sig till rätta i?

Den unga berättaren, vars namn vi faktiskt aldrig får veta, möter den välbärgade Maxim de Winter i Monte Carlo, där hon vistas som sällskapsdam till en ganska förfärlig äldre dam. De gifter sig, och han tar henne med till sitt Manderley. Där får hon dock snabbt känslan, inte minst understödd av hushållerskan fru Denvers, av att aldrig kunna tävla med den tidigare fru de Winter, den vackra och älskade första hustrun som något år tidigare drunknat i havet utanför ägorna. Rebecca.

Visst är Rebecca en roman med tydligt gotiska förtecken, den stora, mytomspunna egendomen där den tidigare härskarinnan ännu präglar allt och alla, de mörka hemligheterna som ruvar, men ännu mer präglas den av en fängslande psykologi och skickligt komponerad spänning. Huvudpersonen är så ung och så obekväm med den ställning hon gift sig in i – och jo, man kan verkligen känna hur obehagligt det vore att ständigt vara utsatt för den mer insatta, stora tjänarstabens blickar och omdömen – men framför allt är det lätt att känna igen sig i hennes närmast olyckliga förälskelse i den egne maken, medan hon alltmer inser att hon aldrig kan bli lika betydelsefull för honom som Rebecca.

Mina tankar går under läsningen ganska ofta till den där Melissa Horn-låten: ”Lät du henne komma närmre? Var hon vackrare än mig? Det finns dagar som jag tänker mer på henne än på dig.” Rebecca är just den efterträdarens växande besatthet.

Det är inte minst i de där vardagliga skildringarna som du Maurier verkligen triumferar. (Mattias Fyhr gör i förordet det helt riktiga påpekandet att hennes kriminaltekniska komposition däremot lämnar en del att önska. Helt oavsett skulle jag önska att förlaget lade den här typen av helt avslöjande och tolkande kommentarer som efterord istället för förord.) Tillsammans med huvudpersonen håller man som läsare andan medan det konverseras och dricks te enligt konstens alla regler.

I denna på ytan bekväma överklasstillvaro, framför bibliotekets brasa eller i skuggan under den stora kastanjen, väntar vi tillsammans på den oundvikliga katastrofen.

Daphne du Maurier "Fåglarna och andra noveller"

Ella Andrén — Sat, 08 Jul 2017 22:00:22 +0000

Vi kan väl börja med det synbara: Modernistas nyutgåva av Daphne du Mauriers noveller måste vara en av årets snyggaste böcker, med sitt kontrastrika, vagt gotiska och samtidigt 50-talssnygga omslag, där fåglar kastar olycksbådande skuggor över panelen.

”Fåglarna” är också du Mauriers förmodligen mest kända novell, inte minst välbekant från Alfred Hitchcocks filmatisering. Det vill säga, kanske inte så bekant som man skulle kunna tro, för Hitchcocks film är en ganska fri tolkning av du Mauriers berättelse.

Mitt eget förhållande till novellen har vuxit med tiden. Först råkade jag läsa den i en ganska trist lättläst version (som jag skriver om här), och först därefter i den svenska översättning som föreligger i Fåglarna och andra noveller (och som alltså inte är någon nyöversättning i sig utan, som alla noveller i samlingen, återanvänds från diverse tidigare samlingar från 50-, 60- och 70-talen). I du Mauriers eget språkbruk fångas stämningarna dock betydligt bättre, och det finns något grundläggande obehagligt och fascinerande i att ett så vardagligt fenomen som fåglarna omkring oss plötsligt skulle vända sig emot oss. Gå till samlat anfall.

Vad man kan invända emot den, liksom mot egentligen alla fem novellerna i Fåglarna, är att den innehåller oerhört tråkiga kvinnliga karaktärer. Med ett undantag skrivs novellerna ur mäns perspektiv. I ”Fåglarna” är det familjefadern som måste skydda sin familj från de anfallande flygfäna, i ”Äppelträdet” en nybliven änkling som får för sig att den inte särskilt saknade hustrun på något sätt går igen i form av ett skruttigt gammalt äppelträd i trädgården, i ”Inte efter midnatt” en ensamstående (eventuellt homosexuell) man på semester som dras in i jakten på olagliga antikviteter och i ”Titta inte nu” ännu en semestrande man som försöker beskydda sin hustru från ett par klärvoajanta tvillingtanter.

Den femte huvudpersonen, i ”De blå linserna”, är en kvinna som ligger på sjukhus sedan hon fått nya linser inopererade. När hon äntligen får ta av sig bandagen för att se klart för första gången på länge får hon en befängd och klart obehaglig överraskning: alla människor omkring henne bär olika djurhuvuden. Driver de med henne? Har hon blivit galen? Eller, ve och fasa, är det hon ser verkligen deras rätta natur?

Naturen är ett återkommande hot. Fåglarna, djurhuvudena, äppelträdet, havet – men det är en alldeles vardaglig natur som plötsligt inte riktigt går att lita på, precis som de rara skotska tvillingtanterna på semestern i Venedig – kanske just så rara och harmlösa som de ser ut? Kanske lömska turistmördare? Kanske har något övernaturligt smugit sig in i semesteridyllen, i den behagliga pensionärstillvaron, på det trygga sjukhuset? Hackar och hackar för att forcera hemmets fönsterluckor?

I förordet speglar Johan Theorin denna dubbelhet när han i det ena andetaget beskriver du Mauriers cornwallska familjeidyll, i det andra otroheter och det faktum att hennes krigstraumatiserade make ofta väckte henne med ett mardrömsskri. Är det en krigstematik, det där underliggande hotet i berättelserna? Eller något mer privat, den där skärvan av misstro mellan novellernas olika par? Mellan änklingen och hans döda hustru, dömda av sina traditionella könsroller att aldrig riktigt mötas, finns en komplex skuldkänsla, mer vältecknad än egentligen några enskilda karaktärer i novellerna.

Faktum är ju att jag hade brytt mig mer om de märkliga intrigerna om jag varit mer engagerad i hennes figurer. Visst finns det något hjärtknipande vardagligt i hur föräldrarna i ”Fåglarna” försöker hålla sina två små barn på gott humör medan fågelkropparna dunsar mot huset. Där är hon nog ändå bäst, du Maurier, på det lantliga hemmets ombonade men hotade tröskel. Bland blinda klärvoajanta damer och onda dvärgar i Venedig blir hon däremot väl David Lynchsk för i alla fall min smak.

Patricia Highsmith "Carol"

Ella Andrén — Sat, 03 Sep 2016 22:00:27 +0000

Första gången jag läste Patricia Highsmith var efter att ha sett filmatiseringen av hennes The talented Mr Ripley (med Matt Damon och Jude Law från 1999). Jag var inte minst fascinerad av filmens suggestiva homoerotiska laddning mellan offer och gärningsman, och blev en liten smula besviken på att jag inte hittade igen den i romanerna om Tom Ripley. Då hade jag förstås ingen aning om att Highsmith också var författare till en banbrytande lesbisk kärleksroman.

Carol publicerades första gången 1952 som The Price of Salt under pseudonymen Claire Morgan. Då var Highsmith nyetablerad som spänningsförfattare efter debuten med Främlingar på ett tåg, vars filmrättigheter nästan genast köpts upp av Alfred Hitchcock, och hennes förlag ville ha mer av den varan.

Carol är alltså egentligen inte en spänningsroman, även om hoten inte sällan ruvar tunga över dess huvudpersoner. Tonfallet påminner ändå om spänningsromanens. Vartenda ord och detalj – i förälskelsen likaväl som deckarintrigen – tycks stämningsmättad och betydelsefull.

Så är det från den första gången som nittonåriga Therese, aspirerande scenograf men för tillfället extraanställd för julrushen på ett stort varuhus leksaksavdelning, får syn på Carol, en elegant, lite fjär kvinna vars blick Therese inte kan slita sig ifrån. Carol beställer en julklapp till sin dotter och vill ha den levererad. Therese skickar ett julkort till adressen och de båda kvinnorna inleder en intensiv relation.

Carol ligger i skilsmässa och hennes umgängesrätt med dottern blir alltmer kringskuren. När hon och Therese ger sig ut på en bilresa genom USA tvingas de så småningom inse att Carols make låtit en privatdetektiv skugga henne för att samla bevis för den före detta hustruns perversioner och olämplighet som mor. Det här var ju mitt i McCarthy-erans upptrappade misstänksamhet mot homosexuella, och till slut tvingas Carol till ett omöjligt val.

Romanen är en levande skildring av dessa kringskurna livsvillkor och har stått sig förvånansvärt bra. Highsmith skapar en spänning mellan den obönhörliga dragningen kvinnorna emellan och deras faktiska valmöjligheter. De är inte enbart offer för ett fördomsfullt och snålt samhällsklimat, utan lika mycket aktörer som väljer att gå emot strömmen. För Therese del är det på en gång ett sätt att växa upp och en vägran att infoga sig, förebådad inte minst genom hennes blick på ett litet elektrisk leksakståg på varuhusavdelningen där hon jobbar:

Det lilla tåget var i gång när hon klev ur hissen på morgonen och när hon slutade på kvällen. Hon kände att det förbannade den hand som slog på kontakten varje dag. I lokets skakningar i kurvorna, i dess vilda färd ner för spårets raksträckor kunde hon se ett frenetiskt och lönlöst flängande efter en tyrannisk herre. Det drog tre pullmanvagnar i vilka pyttesmå människofigurer vände sina bistra profiler mot fönstren, efter dem kom en öppen godsvagn med riktigt miniatyrtimmer, en godsvagn med något som skulle föreställa kol och slutligen en bromsvagn som slängde i kurvorna och hängde fast i det framrusande tåget som ett barn i sin mammas kjolar. Det var som något som drivits till vansinne av fångenskap, något redan dött som aldrig kunde stillna, som de smäckra, viga rävarna i Central Parks djurpark vars komplexa stegmönster upprepades och upprepades när de vankade runt i buren.

Önskan att bryta sig loss finns där redan från början och kärleken fungerar kanske som ett medel, en katalysator, för att göra det? Frågan är bara hur långt man måste fly, om friheten ens finns inom räckhåll?

Johan Hilton "Monster i garderoben"

Björn Schagerström — Fri, 20 Nov 2015 23:00:38 +0000

No tears for queers tillhör den starkaste läsningen i mitt liv. Johan Hiltons tredelade reportage är ett skildrande av homofobiska hatbrott men samtidigt ett effektivt isärplockande av den våldsamma och på samma gång livrädda normativa manligheten. Sällan har ett dokumentärt verk känts så sylvasst och befriande skärskådande. Så när Hilton nu, tio år senare, kommer med en ny bok är det svårt att vara nollställd inför ikastgivandet.

Monster i garderoben verkar initialt vara en betydligt smalare historia. En biografi över skådespelaren Anthony Perkins och en diskussion om dennes mest berömda filmkaraktär, Norman Bates från Alfred Hitchcocks klassiker Psycho? När antalet vända boksidor tilltar är det förstås större än så. Perkins/Bates utgör här en spegelbild för en vandring genom historien och samhällets syn på avvikare från normen.

I likhet med Norman Bates växer Perkins upp med sin mor, Janet. Fadern, skådisen Osgood Perkins, dör tidigt i sonens liv. Anthony är känslig, drömsk och passar inte in i den trånga pojkmallen. Efter andra världskriget växer idéer om hur viktigt det är att hålla sig inom det ”normalas” gränser sig starka. Synen att det kvinnliga står för något förklenande och därigenom farligt slår igenom ordentligt. Under den här tiden utvecklar psykoanalytiker många teorier kring vad en mammas dåliga inflytande över sin son kan leda till. Modern blir oundvikligt till ett destruktivt mammamonster, krävande, alltför närgånget eller avståndstagande.

Om hon gullar för mycket med sin pojke gör det honom svag och får honom att utveckla en osund identifikation med henne. Är hon i stället avvisande, kall och bestraffande avskräcker hon honom från kvinnokönet.

Kort sagt, sonen löper stor risk att bli homosexuell, en pervers avvikare.

Under det paranoida amerikanska femtiotalet rasar också jakten på misstänkta kommunister och parallellt leder rädslan för ickeheterosexuella personer till förföljelse och propaganda. Något som ekar ända in till teaterskolan där Perkins går. I delar av USA klassas homosexualitet in under en samlingslag med namnet ”Brott mot naturen”. Det är en homofobi som fortfarande genljuder genom exempelvis Rysslands nyligen instiftade lag mot ”homosexuell propaganda”.

I slutet av Psycho, då Norman Bates är arresterad, håller en psykolog en lång monolog om hur Bates, efter att på grund av svartsjuka ha dödat sin mamma och hennes älskare, utvecklat en dubbelnatur, psykologiskt inkorporerat mamman i sig själv. Det finns en hel massa analyser av filmen, bland annat kring hur den genom en mängd symbolbilder pekar mot Bates queerhet. Att Anthony Perkins ses som queer i ett konservativt och filmstjärnebesatt Hollywood är det inte att tala om. Efter lanseringen som en ”filmhjälte för den tänkande flickan” följer ett evigt prat om varför han aldrig stadgar sig och skvaller om suspekta samkönade inneboende. För Anthony Perkins blir filmrollen som motellägaren Norman Bates både en väg till berömmelse och något som kommer att följa honom som en överhängande skugga genom hela karriären och livet. Linjen mellan filmkaraktären och privatpersonen suddas återkommande ut.

Johan Hiltons sätt att omväxlande berätta och diskutera Anthony Perkins liv och dyka ner i parallella samhällsreflektioner gör att perspektiven vidgas och vävs samman på ett i princip alltid tankeväckande och intressant vis. Genom att analysera och redogöra för hur historien om de som kallats perversa, avvikarna, hbtq-personerna skildrats och beskrivits både i verkligheten och fiktionen som fascinerande men farliga dubbelnaturer och hur dessa berättelser har upprepats om och om igen tecknas en sammanhängande bild över erornas likhet. En genomarbetad essävolym som är ovanligt komplexitetsrik i sammanfogandet av alla sina trådar.

Patricia Highsmith "Främlingar på ett tåg"

Daniel Mårs — Mon, 12 Oct 2015 22:00:07 +0000

Om möjligheten finns reser jag helst i tyst kupé på tåget. Efter att ha läst nyutgåvan av Patricia Highsmiths debutroman från 1950 känns det bäst att fortsätta med det. Under en tågresa träffar arkitekten Guy Haines, en ”vanlig amerikan”, den märklige men fängslande Charles Bruno. Snart, efter lite mat och några glas alkohol, blir Guy mer och mer bekväm och börjar avslöja personliga saker, som att han är på väg för att få igenom en skilsmässa från sin otrogna fru Miriam. Detta sätter fart på Charles Bruno, som kommer med det bisarra förslaget att de borde ”byta mord” med varandra. Själv vill han göra sig av med sin pappa. Mötet mellan två främlingar sätter igång en otäck spiral som slutar i två mord och får Guy att brytas ner alltmer.

Som Henrik Berggren nämner i sitt förord är det tydligt att Charles Bruno blir förälskad i Guy Haines. Besatt snarare, och det är svartsjukan som eldar på hans mordplaner. Om Miriam röjs ur vägen får han ha Guy för sig själv. Vice versa blir också Guy som förtrollad av Charles. Kan inte sluta tänka på honom, börjar se honom i vart och vartannat gathörn och dras hela tiden tillbaka, trots vetskapen om att det bara kan sluta illa. Underliggande finns här alltså ett homosexuellt begär, och jag känner igen dragen hos det tidiga 1900-talets homosexuella, farliga karaktärer. Charles Bruno framställs som dekadent, aningen feminiserad, men också fysiskt nedgången. Han är på gränsen till alkoholiserad, och den finne han har i pannan i början av boken blir ett kroppsligt tecken på hans avvikande.

Miriam, kvinnan som varit otrogen och kanske till och med blivit gravid med en annan man, görs också till en symbol för den smutsiga sexualiteten. Hon är förstås den som måste undanröjas. Allt detta går att kritisera som alltför stereotypt, homofobiskt och misogynt. Och visst, i detta avseende känns berättelsen färgad av sin tid och inte särskilt modern. Men jag läser den också som ett historiskt dokument, och som en bild av Patricia Highsmiths egen kamp med sin sexualitet. Hon var själv lesbisk och gick i perioder i psykoanalys som ofta inriktade sig på att ”omvända” henne. Att jämföra homosexualitet med att begå mord verkar brutalt. Samtidigt är det viktigt att gestalta och läsa de känslor av utanförskap, skam, skuld, av att vara ”fel” och sjuk som funnits och finns i den homosexuella erfarenheten. På så sätt fungerar metaforen, även om detta bara är ett av de plan Främlingar på ett tåg befinner sig på.

Patricia Highsmith har beskrivits som ”den största kriminalförfattaren av dem alla”. Här får vi dock mer än en kriminalhistoria. Vi vet hela tiden vem som är skyldig, och morden upplever vi ur mördarens perspektiv. Spänningen hänger inte på ett successivt avslöjande utan är mer psykologisk och existentiell. Nog är det lätt att se varför Alfred Hitchcock roffade åt sig rättigheterna (för en alldeles för låg summa, Highsmith lär tydligen ha blivit väldigt sur när hon förstod vem den anonyma budgivaren var…) och gjorde en av sina mest framgångsrika filmer.

Främlingar på ett tåg är en av de mest mångbottnade thrillers jag läst. Den har alla ingredienser för att återutges och läsas om och om igen. Highsmith skriver inte bara obehagligt och nagelbitande, hon ställer också de stora, eviga frågorna. Efter ett tag verkar hon inte bry sig särskilt mycket om själva brottet, utan är betydligt mer intresserad av mekanismerna bakom och relationen mellan de två männen. Att den bok Guy glömmer på tåget, och som sen spelar en betydande roll i berättelsen, är skriven av Platon blir nästan för symboliskt. Vad händer när man överger förnuftet, överjaget, och ger sig hän till sina innersta tankar och lustar? När man går längre och längre in i mörkret. Kan alla människor bli mördare? Här verkar gränsen hårfin. Har man en gång trätt över den finns ingen återvändo.

Daphne du Maurier "The Birds"

Ella Andrén — Fri, 03 Jul 2015 22:00:55 +0000

Det har sina nackdelar att köpa böcker på nätet, åtminstone om man inte gör sin research helt ordentligt. En gång var jag ute efter Arthur Millers pjäs The Crucible och lyckades köpa en sådan där fuskversion (”cliff notes”) för amerikanska studenter istället. The Crucible (som inte på något sätt är en svårbegriplig pjäs) for dummies, ungefär.

Den här gången är det Daphne du Mauriers novell The Birds, som alltså visar sig inte riktigt vara Daphne du Mauriers The Birds utan Daphne du Mauriers The Birds ”retold by Derek Strange” på någon sorts grundskoleengelska med 600 ”headwords”, vad nu det är. Komplett med gloslista och instuderingsfrågor. Yay me.

Fåglarna finns för övrigt översatt till svenska, i novellsamlingen Vänd dig inte om från 1976, men vill man köpa nytryck får man hålla sig till engelska. Lättengelska bara om man är klantig, men vad ska man säga? Den var billig och hade ett färgglatt, retrokitschigt omslag.

Så. Språket är enkelt, funktionellt men klart ospännande och så finns det inte så mycket mer att säga om det. Berättelsen är ju ändå intresserant, mest känd som den är genom Alfred Hitchcocks filmatisering från 1963.

Nu är ju för all del filmen en ganska fri bearbetning, och det ska man kanske vara tacksam för. Kanske är jag orättvis mot du Maurier, men även om jag försöker bortse från språket är den här novellen mest en lovande ansats. Fåglarna anfaller, det är ju en bra grund. Vardagliga fåglar finns ju överallt omkring en, men om man tänker på det så nog tusan skulle de kunna göra en ordentligt illa om de fick för sig det. Särskilt om de gaddade ihop sig.

Och det gör de ju. Novellens huvudperson, familjefadern Nat, iakttar dem först när han tar lunchrast nära havet. Visst är de fler, mer högljudda och mer närgångna än de brukar vara så här års? Lite väl omgående får han sedan spika brädor för fönstren och hålla familjen inomhus medan fåglarna närmast självmordsbenäget attackerar huset. Filmen är bättre på att bygga upp stämning och spänning, och jag vet inte riktigt vad som borde göra mig intresserad av karaktärerna. Nat har egentligen ingen direkt personlighet, och hans hustru är så menlöst 50-talskvinnlig att hon lika gärna hade kunnat vara ett av barnen.

Vad som egentligen intresserad mig är själva fåglarna. Vad vill de? Hur har de konspirerat ihop sig till någon sorts människofientlig självmordsbombarorganisation och varför? Det får man förstås inte veta något om, men det är det som är novellens behållning, tycker jag.

En kuriositet i novellen är också att fåglarna av någon anledning följer tidvattnet. När det är ebb avvaktar de ute till havs och Nat kan bättra på brädlagren över fönstren, bunkra upp konserver och inspektera det senaste anfallets offer, något som för tankarna en smula till Richard Mathesons klaustrofobiska vampyrroman I am legend. Några av de första litterära vampyrerna ska för övrigt också, liksom tidvattnet, ha varit i hög grad beroende av månen.

Så kanske är fåglarna vampyrer? Eller zombifåglar? Eller helt enkelt naturen som fått nog? Det hade jag kunnat tänka mig att veta mer om.

Okej, jag ska avsluta med att säga något mer om språket. Jag tror inte att jag tror på det här. Jag gjorde det framför allt inte som skolbarn. Tvärtom gjorde sådana här osexiga små avslipade berättelser att det tog oerhört långt tid innan jag insåg att man kunde läsa på engelska för nöjes skull. Ge mig bara bra litteratur, säger jag, så följer nog glosorna med i farten.

Alla döda små djur

Ella Andrén — Fri, 03 Jul 2015 22:00:39 +0000

Jag tänker på Hitchcock. Jag vet inte var alla fåglarna kommer ifrån, nämligen.

Inte för att de är otäcka. De är ganska fina. Förmodligen är det en trend som jag hakat på utan att ens reflektera över det. Men plötsligt slår det mig att de är överallt.

Som helt ofunktionella figurer i hyllorna, den lilla familjen mjukisugglor och babushkaugglorna, mjukiskorparna Hugin och Munin, marionettpelikanen från Prag, på tavlor och bonader och som dekoration på krokar, askar, hushållspappershållare. Och så badankan, inte att förglömma.

Så har vi förstås de svartvita korna, som blivit en grej mellan mig och min mamma. De finns på otaliga vykort, som gosedjur, i böcker, på grytlappar och köksförkläden, och så förstås den stora mekaniska kossan som dansar som en dåre till inbyggd burkig musik. Den har moderskapet fyndat på Kanarieöarna, visst.

Den äldsta och allra första kossan är däremot ljusbrun, heter Rosalinda och ser oändligt deprimerad ut. Det beror förmodligen på att stoppning i halsen motats undan, fast jag föredrar nog att tänka på det som helt enkelt hennes personlighet. En gång i tiden kunde hon råma utdraget när man tippade på henne, men numera ger hon mest ifrån sig ett sorgset och ihåligt kluckande. Hon var min allra första julklapp, följd förstås av en lång räcka andra mjuka djur, lekkamrater och huvudpersondjur.

Jag vet inte riktigt vad det är med djur och barn. Om vi uppfostrar dem så med alla mjukisdjur och antropomorfa barnboksdjur, eller om det finns någon sorts naturlig identifikation, levande varelser emellan? Eller om det är erfarenheten av språklöshet och underställdheten vuxna som förenar? Om de nu upplever det så – både barn och katter tycks sannerligen kunna uppfatta sig själva som hushållets regenter, och när jag stöter på någon av grannskapets många katter i min egen trädgård ger de mig oftast blickar som verkar säga ”Nå, du kan väl få vara här, bara du inte stör mig. Och det är enbart på nåder”.

Av levande djur ser jag annars mest de döda. En halvstor och förvriden älg, nyligen påkörd (lyckligtvis, för mig, av någon annan) någonstans mellan Eriksmåla och Lessebo. Förmodligen en av de där bortstötta och förvirrade fjolårskalvarna de brukar varna för och som finns i mitt blödiga hjärta (och bromsberedskapen) varenda vår. En gång för några år sedan på Östgötaslätten en räv som precis såg ut som att den låg och sov, helt fridfull och perfekt mitt på riksvägen. Den lever också kvar på min näthinna, liksom rådjuret som förtvivlat kastade sig, igen och igen, mot fel sida av viltstängslet någonstans utanför Vetlanda. Vilken mardröm att ha fastat i.

Och så de där stunderna på vägen, när livet plötsligt sprudlar framför en – en räv eller ett rådjur som skuttar, oändligt graciöst, på lagom avstånd framför vindrutan. Vi kommer båda undan med pulsen i halsgropen, men det känns som om de vet något jag inte vet. Jag är inte överlägsen där jag sitter, torr och varm, trygg och effektiv i min lilla metallfarkost. Jag är ograciös, och inte så lite ödmjuk.

Robert Bloch "Psycho"

Ella Andrén — Fri, 05 Jul 2013 22:00:08 +0000

Mary Crane är en skötsam, inte längre alltför ung kvinna med ett trist kontorsjobb. Hon väntar på att fästmannen ska ha betalat av skulderna efter sin far och få ändan ur och gifta sig med henne så att hon kommer åtminstone någonstans. Så en dag, strax före stängningsdags, ber chefen henne att deponera fyrtiotusen dollar i kontanter på banken. Mary tar emot pengarna, säger ”Vi ses på måndag”, packar en väska och drar. Äntligen.

På väg till fästmannen tar hon fel avtagsväg i hällregnet och stannar till vid ett motell. Hon checkar in under falskt namn, tilldelas ett rum och blir faktiskt inbjuden att äta middag hos den lite avige motellägaren, Norman Bates. Han är inte det hetaste middagssällskapet, ältar mest sin relation med sin dominerande mamma, och Mary ser bara fram emot en lång, skön varm dusch.

Japp. Ni kan höra de hetsiga stråkarna, va?

Idag är det film- och tevetema på dagensbok.com och Psycho har gett upphov till en hel del både film och teve. Först förstås Alfred Hitchcocks filmatisering från 1960, så de tre uppföljarna (1983-1990) och Gus Van Sants remake 1998. Själv blir jag nyfiken på Blochs roman efter att ha sett filmen Hitchcock (2012), om hur hans Psycho blev till – som jag i sin tur ser på grund av teveserien Bates Motel (2013, men tydligen inte den första teve-spin-off:en), någon sorts prequel om Norman Bates tonårstid, fast den utspelar sig i vår egen samtid, i en slags Twin Peaks-liknande håla fylld av mörka och skruvade hemligheter.

Som Göran Tunström en gång skrivit: ”Så där kan man hålla på, och det gör jag.” Jag tycker ofta en berättelse blir intressantare ju fler som rycker i den, ju fler som vill använda just den för att berätta något eget. Sen kanske inte Psycho är just det bästa exemplet på ”något eget”, det får medges.

För det är väl en gång Hitchcock som präglat den här berättelsen, som satt sin stämpel så djupt att andra har haft svårt att hävda sig. Men längst upp på min utgåva av romanen står det ”’Psycho all came from Robert Bloch’s book.’ – Alfred Hitchcock” och det stämmer egentligen. Jag blir förvånad över hur väl jag känner igen filmen i Blochs roman (bortsett framför allt från att Anthony Perkins var betydligt snyggare än Bates framstår i romanen) och har egentligen svårt att bedöma den som självständigt verk. Hur spännande vore det om jag inte visste så väl hur det kommer sluta?

Något finlir kan man kanske ändå inte anklaga Bloch för att hålla på med. När privatdetektiven Arbogast kommer in i bilden kan jag helt omöjligt sluta att läsa (i huvudet) med det där parodiska noir-uttalet. Det finns ändå något klart modernt över hans insikt att det läskigaste ofta finns i våra huvuden snarare än i okända monster – även om jag också ser något lätt daterat i tanken att söner till ensamstående mödrar skulle löpa stor risk att bli seriemördare – och om det sedermera blivit just en ganska uttjatat seriemördartyp, typ 1A, så är det kanske snarare ett tecken på Blochs stora inflytande än i egentlig mening hans fel.

Jag blir i alla fall nyfiken på Blochs uppföljare, ja, för han skrev ju också sådana, som inte hade direkt med filmuppföljarna att göra. Hans Psycho II (1982) ska, åtminstone enligt amerikanska Wikipedia, ha börjat som refuserat manusförslag till film-2:an, och vara en ”social commentary on splatter films” där Bates själv beger sig till Hollywood. Filmbolaget uppskattade tydligen inte ironin, vilket inte tycks ha avskräckt Bloch, precis. I sin nästa uppföljare, Psycho House (1990), återöppnade han nämligen Bates Motel som turistattraktion.

dagensbok.com » Alfred Hitchcock

Katarina Bivald "Liket på Tallholmen "

Similar Posts:

Cord Riechelmann "Kråkor"

Similar Posts:

Daphne du Maurier "Rebecca"

Similar Posts:

Daphne du Maurier "Fåglarna och andra noveller"

Similar Posts:

Patricia Highsmith "Carol"

Similar Posts:

Johan Hilton "Monster i garderoben"

Similar Posts:

Patricia Highsmith "Främlingar på ett tåg"

Similar Posts:

Daphne du Maurier "The Birds"

Similar Posts:

Alla döda små djur

Similar Posts:

Robert Bloch "Psycho"

Similar Posts: