I ett hus i Djursholm i början av 60-talet bor det två människor som båda besitter en enorm skaparkraft. Den ena är regissören Ingmar Bergman. Den andra är hans hustru, världspianisten Käbi Laretei. Båda har de lämnat havererade äktenskap med tillhörande barn. Då läsaren först får möta dem är striden vunnen – de har fått […][...]

Det tar flera månader efter att jag läst de första sidorna i Mette Karlsviks roman Bli Björk till att jag vågar mig på att läsa resten. Jag vågar bara inte. Skälet är enkelt. Jag tycker helt enkelt att de första sidorna är så fruktansvärt bra och tänker att hon inte kan upprätthålla det här i […][...]

Kanske att jag någon gång reser till Venice Beach i Kalifornien och tar in på Cadillac Hotel, en skär trevåningsbyggnad med brandstege längs fasadens kortsida. Kanske finner jag det även lockande att inhysa just ”Room 410″ och sedan, efter att ha studerat rummet, dess utsikt och packat upp några av mina saker, gå ut igen, […][...]

Hemma hos mig finns två bokhyllor med helt olika karaktär, min och P:s. Min är i ljust trä, lind, och innehåller många snälla och vackra böcker: poesi, bilderböcker, romaner och snyggböcker (sådana som innehåller bilder av konst, kryddor, växter eller något annat organiskt och fint). P:s bokhylla innehåller den ”mörkare” litteraturen: skräck, serier och andra […][...]

Det finns en ny, politisk teater som har liksom smugit sig på. Som inte reser runt med tältprojekt eller paraderar med röda fanor, men som är förvånansvärt öppet politisk. Briljant. Jag har tänkt på det ganska ofta i teatersalongerna de senaste åren, senast häromdagen på dramatiseringen av Maria Svelands roman Bitterfittan. Det är en konkret, […][...]

”…Ännu en svensk deckare – om än lite bättre skriven.” skrev Carina Rydberg om Lars Keplers Hypnotisören i Dagens Nyheter. Ord som stämmer ganska bra och som på något sätt tar ner den upphetsade debatten på jorden en aning. I och med att det avslöjades att Lars Kepler egentligen är Alexander och Alexandra Coelho Ahndoril […][...]

Del 1 | Del 2 | Del 3 On 10/7/07, Helena Hansen wrote: Hur börjar man? Hej! ? Haha hörde du att Jonas försökte ljuga in Johan som ”Estonian writer” på nån partybåt nere i hamnen? Det lyckades visst inte så bra. I wonder why. Märkte du förresten av att det var estniskt tema i […][...]

Kulturanalys gör sig ofta bäst i små, distinkta och färglada munsbitar. Sanningshalt är långt ifrån något absolut, konversationsvärde över ett glas rött däremot ett måste. Du kan visserligen klubba eventuella motståndaren i huvudet med den mest oemotsägliga statistik du kan hitta, men ingen kommer att tycka bättre om dig för det. Håll det istället kort, […][...]

Jag tycker att Ingmar Bergman är häftig. Häftig kanske inte är rätt ord, men det är imponerande att vi har en regissör av den kalibern i det här landet. Inte bara en stor svensk regissör, utan även stor i internationella mått och hans namn kan utan tvekan nämnas i samma mening som John Cassavetes och […][...]

Var befann jag mig? Jag ville veta det till varje pris – jag var nästan färdig att rycka av mig min dykarhjälm för att ta reda på det! Citatet som återfinns i Alexander Ahndorils senaste roman Lustresa är taget från Jules Vernes fingerade reseskildring En världsomsegling under havet. Handlingen är möjligen känd hos de flesta: […][...]