Rubriker är spännande. En tilldragande rubrik är avgörande för hur många som läser artikeln eller i det här fallet recensionen. Sen måste inledningen vara intressant. Vem vill fortsätta läsa en artikel där inledningen är tråkig? Därför satt jag och spånade (ett intressant ord i och med att det är en skymf att kalla någon ett […][...]

Redan vid första anblicken av omslaget på boken Blybröllop känner jag mig som läsare lite kluven. Är det här en deckare eller någon form av feelgoodroman? Ett brudpar mot mörk bakgrund; hon i vit brudutstyrsel, han i mörk kostym, sittande runt ett bord med en enormt stor rödrosa blomma. Hon ser ner och skriver något […][...]

För några veckor sedan recenserade jag en samling av Daphne du Mauriers noveller, Fåglarna och andra noveller, och var nästan mer tagen av omslaget än av innehållet. Här gäller det samma förlags nyutgåva (men inte heller här nyöversättning) av hennes roman Rebecca – och nu är förhållandet det omvända. Den här ikoniska romanen – inte […][...]

För tjugo år sedan spelade överste Julyan en roll i utredningen av den vackra Rebecca de Winters död. Nu börjar han bli gammal och skraltig och medveten om sin dödlighet, och minnena av Rebecca plågar honom. Borde han ha legat på mer? Anade han inte i själva verket att det utredningen slog fast nog inte […][...]

Observera att det här är en recension av en uppföljare, så: spoilervarning. Det går inte att resonera om Susan Hills Skuggan av Rebecca utan att diskutera slutet på föregångaren, Daphne du Mauriers Rebecca. Det finns förstås skäl både för och emot att skriva (och för den delen att läsa) en fortsättning på du Mauriers berömda […][...]

Jag väljer att ta det som en liten glimten-i-ögat-blinkning från slumpen eller författaren själv kanske, att huvudpersonen i De döda av James Joyce (som råkar vara den första bok jag läser för denna sajt) också är recensent. ”Han gjorde det nästan ännu mer för recensionsböckernas skull än för det knappa honoraret” beskriver Joyce Gabriel Conroy. […][...]

Shakespeare. Ständigt denne Shakespeare. Han kunde konsten att beskriva situationer när människor hamnade i avgrunden på grund av sina egna lögner och handlingar. Ta bara Hamlet som av en vålnad får höra att hans farbror Claudius tillsammans med hans mor Gertrud har förgiftat fadern som nyss begravts. Ian McEwan, den produktive brittiske författaren, gör i […][...]

Hon är sjutton år och sitter uppflugen på sin favoritsten utanför byn när en stilig, främmande man kör förbi. Han frågar efter hennes namn och hon ger honom det, fast hon vet att hon inte borde. ”Emine”, svarar hon. Därmed beseglas hennes öde. Snart är giftermålet arrangerat. Alla är nöjda. Bajram är snygg och självsäker. […][...]

Kamerorna är på jämt, både fasta övervakningskameror och fjärrstyrda drönare, inte på grund av statens krav på insyn i privatlivet (även om det onekligen underlättar) utan av egen fri vilja. Det är ju viktigt att dela, att synas, att ha en reflektion i världen omkring sig. I en nära framtid där sociala medier tagit det […][...]

Han gjorde det inte helt lätt för sig Philip K Dick när han beslöt sig för att skriva romanen Counter-clock world – nu som Motursvärlden i John-Henri Holmbergs utmärkta översättning. Den centrala premissen är nämligen att tiden har börjat gå baklänges, en konsekvens av något som kallas för Hobartfasen. En paradox som inte är helt […][...]