Av någon anledning var jag inte beredd på hur mycket den här romanen skulle komma att handla om äktenskap, fastän det såklart borde ha varit uppenbart av titeln. Vad jag förstod är det en historia om en felaktigt anklagad, om rasism och om utsatthet. Men det är också en roman om dagens syn på äktenskap, […][...]

Jaha, såhär faller sig handlingen i kort: Tove är en ung kvinna som uppfunnen av en Taube i hans västkustskaste period, blond och flink som en köttslig Malin på Saltkråkan och alldeles självklart medveten om sitt värde. Hon plockas upp av män, bärs en bit, hoppar över till en annan och bärs vidare. Hon lever […][...]

Det finns kraft i landbrukarhustrun Elisa Allen. Kraft att lägga på blomsterrabatterna, på fönsterputsning och rena dörrmattor. På ett kvinnligt territorium tydligt skilt från makens stall, traktorer och hagar. Uttalat finns inga förebråelser, ingen längtan. Bara en frånvaro av tillräckliga mål för hennes energi. Hennes ”starka fingrar”, ”terrierfingrar”, håller effektivt skadedjuren borta från blommorna. Hennes […][...]

En skriftställare kommer till Madrid. Det är sommar och olidligt hett. Man borde inte vara i den spanska huvudstaden vid den tiden på året, det vet alla, men kvinnan har fått ett stipendium och planerar för en tid av skrivande i ensamhet. Dock går planerna om intet när hon gör några oväntade bekantskaper. Dels träffar […][...]

Jag hade ett samtal härom veckan som fick mig att inse att religion på individnivå inte intresserar mig mer än måttligt. Religionskritik duggar som vanligt tätt och är i vanlig ordning sällan nyanserad; ofta handlar det om alltför generaliserande bilder målade med alltför grova penseldrag och föga fantasi. Om vi nu ändå av ren lättja […][...]

Essäsamling Den försiktiga resenären handlar om resor, att komma hem och att resa tillbaka till platser där man länge vistats. Om att vara resenär – det vill vi alla kallas eller kalla oss – inte turist. Om flygskam. Att lära sig något av sina resor. Att göra sig hemmastadd under resan. Att förstå nya miljöer. […][...]

Romanen Nej och åter nej av Nina Lykke handlar om gymnasieläraren Ingrid, departementsdirektören Jan och senior rådgivare Hanne som arbetar på samma departement som Jan. Ingrid och Jan, både i femtioårsåldern, har två vuxna hemmaboende, ”söndercurlade” söner och ett tjugofemårigt harmoniskt äktenskap bakom sig. Hanne, som är trettiofem, har för länge sen slutat räkna alla […][...]

Jag läser en dagbok skriven av Marie-Louise Ekman under sin makens, skådespelaren Gösta Ekmans, svåra sjukdomstid mellan den 7 november 2011 och 9 mars 2012. Syftet, menar författaren, är att den ska fungera som en extra hjärna för hennes man, som enligt läkarna, inte kommer minnas så mycket av sin sjukhusvistelse när han blivit frisk. […][...]

Den här lilla romanpärlan med den symboliska titeln Band är indelad i tre delar (”böcker”): frun Vandas, maken Aldos och barnens. I Vandas del är det slutet på 1960-talet och maken lämnar henne för den unga vackra studentskan Lidia. I Aldos del är det nutid och han berättar om sitt och familjens liv under närmare […][...]

Det är den 3 januari 1904 när Lilly Høy kastar ner en första anteckning i sin dagbok. Hon är nyutbildad lärarinna och på väg till sin första anställning i det lilla samhället Thyregod på Jylland. ”Jag fortsätter senare”, avslutar hon de få raderna i dagboken, men det kommer att ta över tjugo år innan hon […][...]