Eh. Och jo, det känns som ett orättvist sarkastiskt sätt att recensera en bok jag borde gilla. Jag gillade ju verkligen Gappahs debut, novellsamlingen Sorgesång för Easterly. Jag gillar mycket modern afrikansk litteratur. Memorys bok har mycket som talar för sig. Och ändå: eh. Kanske har jag överdoserat på de här unga exilafrikanska romanerna på […][...]

En dag brinner flera hyddor i byn, och när man släckt upptäcker man att tolv pojkar och män, inklusive stammens medicinman, saknas. Inte döda, inte bortsprungna, bara… borta. Mulongofolket har aldrig varit med om något liknande; visst, de bor mitt i djungeln och har sedan generationer bara kontakt med en annan stam, och det händer […][...]

Mujila är aldrig helt tydlig med var Tram 83 ligger. Eller rättare sagt, han säger det väldigt exakt: Inte långt från Norra Tågstationen (en halvfärdig metallkonstruktion förstörd av granatsplitter, tågspår och järnvägslok som förde tanken till tåglinjen byggd av Stanley) i Stad-Landet, som ligger intill det mer efterblivna Bakåt-Landet, och där år av krig har […][...]

För många år sedan nådde det brutala inbördeskriget i Sierra Leone till staden Imperi. Operation No Living Thing gick fram, husen brann, kulor och machetes och klubbor brukades och de få som lyckades springa (lyckades hålla sig från att se sig om, att försöka rädda sin familj, att lyssna på skriken) blev tvungna att vandra […][...]

En hel veckas vanor dör inte av sig själva på söndagsmorgonen. Den invande är beredd att sätta i gång med de saker han inte vill utföra. Det är endast med ansträngning som löftet om vila tränger in i den trötta kroppen. Ja, ovanstående citat från De vackra är ännu inte födda, av Ayi Kwei Armah, […][...]

En otursdrabbad kvinna, Wariinga, irrar omkring i Nairobi och försöker begå självmord. En okänd man räddar henne och ger henne ett inbjudningskort till Djävulens fest i Ilmorog. Under färden till Ilmorog träffar hon en samling människor som tillsammans beger sig till festen. Djävulen på korset är en roman med stora inslag av skrönor och folkdiktning. […][...]

Fungerar en vänskap som sträcker sig över klassgränserna? Hur länge går det att bortse från orättvisorna? I Kungens dag, den senaste roman av Abdellah Taïa som översatts till svenska, sätts vänskapen mellan två tonåriga pojkar, fattige Omar och välbärgade Khalid, rejält på prov. Omar drömmer om hur han får den stora äran att träffa Marockos kung, […][...]

För några år sedan läste jag Véronique Tadjos Drottning Pokou och blev smått knockad. Det är inte det att det nödvändigtvis är en stor roman (det är bokstavligt talat en ganska liten en), även om den är riktigt bra, men det är framför allt ett av de mest tragiska exempel på mytens kraft jag läst. […][...]

Liksom Ett arabiskt vemod, den första roman av Abdellah Taïa som översatts till svenska (recenserad av Kettil här) beskrivs denna andra roman som självbiografisk. Liksom Kettil i sin läsning av den förstnämnda så uppehåller sig mina tankar under läsningen av Frälsningsarmén kring vad som egentligen menas med självbiografisk litteratur. Vad är självupplevt? Vad är utelämnat? […][...]

Det är inte svårt att se hur tankegångarna gick på Norstedts när de valde att ge ut en nyöversättning av den 35 år gamla romanen En blomma av blod samtidigt med den nyskrivna memoaren Drömmar i krigets skugga; den tar ju nästan vid där den nyare boken slutar, men skriven i en annan tid. Där […][...]