Vivek Oji är död. Det är han redan när historien börjar, även om den på sätt och vis börjar med hans föräldrar och hans födelse. Vivek Oji är död och hans mor söker svar på varför och hur. Hon frågar Viveks vänner men de kan inte, vill inte, vågar inte berätta så mycket. Tidigt anar […][...]

De är båda från Zanzibar, de två berättarna i romanen By The Sea. De möts igen i Storbritannien i mitten av 1990-talet. Den ena är nyanländ asylsökande i 60-årsåldern och den andra har arbetat många år i London som professor i litteratur. Båda deras öden har formats av handlingar som deras respektive familjemedlemmar ligger bakom. […][...]

Paradiset hålls, vad jag förstår, för en av Nobelpristagaren Abdulrazak Gurnahs allra bästa romaner. Den beskrivs inte sällan som ett svar på Joseph Conrads koloniala klassiker Mörkrets hjärta, om färden in i den skrämmande, vilda kontinentens inre. Kanske hade jag tyckt bättre om den ifall jag varit mer påläst kring detta? Jag tänker nog generellt […][...]

Den sista gåvan, av årets Nobelpristagare Abdulrazak Gurnah, börjar med att en man rasar ihop innanför ytterdörren, precis hemkommen från jobbet. Mannen heter Abbas, och fast han fått sin första stroke en kall februaridag i den brittiska stad där han levt en stor del av sitt liv och där han uppfostrat sina vuxna barn, så […][...]

De släpper inte taget om mig, personerna i romanen Afterlives. Först tror jag att den centrala figuren är Khalifa, som introduceras i första kapitlet av romanen. Tiden är början av 1900-talet. Han har lärt sig bokföring och jobbar åt en etablerad köpman som vill ha hjälp att tyda de tyska regelverken i handelsärenden. Några kapitel […][...]

Ngugi Wa Thiong’o uppmanar alla afrikanskfödda författare att skriva på sitt modersmål. Varför använda kolonisatörernas språk? Att använda härskarnas språk är bara att upprepa strukturer som vidmakthåller sakernas tillstånd. Och det står väl alla klart: forna kolonialmakter har på inget sätt bidragit till förbättrade levnadsmöjligheter på den afrikanska kontinenten. 400 år av gratis arbetskraft talar […][...]

Lyssna på de här inledningsraderna: Ayoola kallar på mig med dessa ord: Korede, jag dödade honom. Jag hade hoppats att jag aldrig skulle behöva höra de orden igen. Om inte de inledningsmeningarna får dig att vilja läsa vidare, ja, om inte själva titeln får dig att vilja läsa den här boken, då vet jag inte […][...]

Ni minns när Madickens mor fyller år och familjen ska ut på en födelsedagspicknick? De ror ut i ekan, vattnet är stilla, de välsvarvade årorna hanteras av fadern, hans byxor är välpressade, födelsedagsbarnet gömmer sig under ett solparasoll, ungarna sitter i fören. Det är så idylliskt att det gränsar till det motbjudande. När nötkreaturen jagar […][...]

Varför cyklar inte Gaby på sin nya cykel? Därför att när man är rikemansson till en vit fransos och en svart afrikanska, och någon i grannskapet i Burundis huvudstad snor ens cykel, då kommer fars tjänstefolk fanimig se till att cykeln tas tillbaka. Även om det innebär att rycka den ur handen på ett barn […][...]

Boken har inte så oväntat en del med glömska att göra. Förblindad som jag är av en eurocentristisk världsbild, har jag löjligt bristande kunskap om Angolas – eller för den delen kontinenten Afrikas – historia. Inte mer än att den skövlats och skövlas av länder bortanför kontinenten. Vad är glömska? Det är både en individuell […][...]