En liten pojke i det brittiskägda Kenya är inne i stan med sin mor för att köpa en skoluniform, så att han på nåder ska släppas in i Civilisationen. I en indiskägd butik (alla butiker ägdes av indier) får han syn på en bild av en mager man i höftskynke och runda glasögon. ”Vem är […][...]

Barn som skriker. Barn som svälter. Barn med uppsvällda magar och spinkiga lemmar eller barn med automatvapen nästan större än dem själva, med ett drogat vansinne i blicken. Människor på flykt. Och så kvinnorna som protesterar, som kräver ett slut på kriget. Våren 2008 sitter Leymah Gbowee hemma hos dokumentärfilmaren Abigail Disney och ser den […][...]

Lina Ben Mhenni är en av Tunisiens största bloggare. Hon har sedan länge skrivit och slagits för de tunisiska medborgarnas rättigheter på sin blogg A Tunisian Girl. Boken Tunisian Girl samlar blogginlägg och texter skrivna av Lina. Texter som skildrar upproren i Tunisien, upprinnelsen till den arabiska våren 2011, och samtidigt var en del av […][...]

I begynnelsen var Ordet. Ord är det mäktigaste människan äger. Så sprider man idéer, så sprider man frihet. Det är inte så konstigt att de som vill förtrycka också vill stjäla orden. Censur är ett stort problem i många diktaturer. Inte bara för att oppositionella hindras att säga det de vill utan också för att […][...]

Den 23 september 2001 fängslades elva av Eritreas oppositionella politiker och tio av landets ledande journalister, däribland Dawit Isaak. Samtliga fängslade stämplades som landsförrädare och ingen av dem har fått någon rättegång. Svenska myndigheter har inte fått möjlighet att hälsa på Dawit i fängelset, med hänvisning till att han är eritreansk medborgare. Ingen vet därför […][...]

Hur kan jag avgöra om något är självbiografiskt? Det är en fråga som ansätter mig efter det inledande, utdragna försöket till gruppvåldtäkt på Abdellah, en 12-årig pojke. Och det är en fråga jag fortsätter ställa mig genom hela Abdellah Taïas korta roman Ett arabiskt vemod. Abdellah är ett 12-årigt gatubarn, i en värld av pojkar […][...]

På en semesteranläggning utanför Kapstaden, Jumping Monkey Hill, sitter en grupp författare från skilda afrikanska länder och låter sig granskas av det brittiska värdparet. De är ju bara så intresserade av afrikansk kultur – och reflekterar inte ens över att de stenhårt väljer ut vad av det workshop-deltagarna producerar som får räknas som verkligt afrikanskt. […][...]

Salie befinner sig i Strasbourg, hennes bror Madicke på den senegalesiska ön Niodior. Madicke ser på fotboll på öns enda TV (dit öns alla barn rusar när det är tid för reklam och sjunger med i glassfabrikantens visa fast de aldrig ätit glass) och drömmer om att bli proffs i Europa. Salie försöker avskräcka honom, […][...]

Under ett träd i Kongo sitter världens äldsta piggsvin. Han har tillbringat nästan hela sitt liv, mycket längre än något piggsvin borde leva, som dubbelgångare – alter ego säger vi människor – till en påstådd seriemördare. (Varje människa har en djurisk dubbelgångare som ska bringa tur; visssa har dubbelgångare som bringar ondska i stället – […][...]

Jag tänker en del på Sverigedemokraterna när jag läser Helon Habilas roman Mäta tid. Det verkar kanske långsökt, men Habilas komplexa framställning av afrikansk historia, av kultur och av vad som formar människor står i klockren kontrast till den minst sagt fyrkantiga kultursyn som blossat upp i den svenska debatten de senaste åren. I veckan […][...]