Under höstterminen 2021 skänktes boken till landets alla sexåringar. Dessutom fick alla skolor med förskoleklass ett antal ex att använda sig av i undervisningen.

Som poet och bokälskare kan jag inte annat än att digga detta. Att ge unga människor tillgång till bra dikter är så viktigt. Akademien vill uppmuntra föräldrar och lärare att läsa tillsammans med barn. Det är ack så viktigt för språkutvecklingen, men tänk vilka världar som poesin kan öppna redan hos barn.

Boken inleds med en dikt av Brita af Geijerstam.

När dikten kommer till dig

När dikten
kommer till dig
var beredd.

Den kanske har ett
budskap
vill bli hörd och sedd.

Kan hända minner den
om något ömt.

En närhet till någonting
du nästan glömt.

När dikten kommer till dig
öppna dina sinnen.

För nuet
och för oskattbara
minnen.

Vilken genial öppning! Hur vi bjuds in till diktens storhet på ett poetiskt, vackert och självklart sätt.

Antologin innehåller sextio dikter av poeter av alla de slag. Vi får möta flera av mina favoriter och många kända namn , till exempel Karin Boye, Mårten Melin, Erik Axel Karlfeldt, Tomas Tranströmer, Aase Berg, Zacharias Topelius, Ann Jäderlund, Gunnar Ekelöf, Sonja Åkesson, Jila Mossaed, Edith Södergran, Bruno K Öijer och Nils Ferlin.

Ursäkta om jag blev långrandig men jag blev så uppspelt av mångfalden och bredden. Extra lycklig blev jag över att en av mina favoritpoeter, Anna Rydstedt, deltar. Dock med en dikt med religiösa undertoner. Hon har skrivit en fantastisk dikt om att förlora en hund som jag hellre hade sett här.

Alla dikter är illustrerade. Det gör dem ännu mer tilltalande och tillgängliga för barn, kan jag tänka. Illustrationerna är av olika slag men det är välkända namn, som Lotta Geffenblad, Per Gustavsson och Sven Nordqvist. Det är spännande med spännvidden. Sedan går det ju att välja hur mycket tid en ska ägna åt bilderna. Det beror på vilken läsning som görs, tänker jag.

Till de illustrerade dikterna hör också frågor att diskutera. Det är frågor som väcktes inom Ann Boglind och Anna Nordlund som valt ut dikterna. Frågorna som följer Tomas Tranströmer dikt ”Trädet och skyn” lyder: Vad betyder regnet för trädet? Vad är det som får trädet att stanna? Vad tycker du mest om, regndroppar eller snöflingor?

Det är skickligt utmejslade spörsmål som det är fritt att använda för att skapa en fördjupning. Fast det är inte nödvändigt. Dikterna talar för sig själva, men det är fint att möjligheten finns. Och läser du om en dikt i boken kanske det blir naturligt att fundera på frågorna eller diskutera dem tillsammans?

Jag älskar idén med den här boken och jag älskar även boken. Den avslutas med en dikt av Maria Wine:

Inom varje dikt
lyser en liten lampa

I rummet och tiden
i jorden och havet
hos människan och djuret
hos allt som har skapats
av natur och människohand
finns en dikt
som lyser som en lampa

Söker du tillräckligt länge
finner du kanske även en lampa
inom ditt djupaste mörker

Vad kan menas med att det lyser en liten lampa i varje dikt? Lyser det en lampa i dig? Dessa geniala frågor ställs efter Maria Wines starka slutdikt.

Similar Posts:

• Tranströmer-introduktion på 80-talet
• Diktens universum
• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin
• Fyrtiotvå år av fulländad lyrik
• Vems är då felet?

Den första dagboken tar sin början i augusti år 2000 då dramatikern hade hunnit bli 56 år. Vid den tiden hade ännu inte uppståndelsen lagt sig kring fängelseuppsättningen av dramat 7:3 där interner som var nazister fick hålla monologer. Lars Norén var fortfarande uppvaktad av journalister om detta, något han skriver om.

Sedan dess har åtskilligt hänt. Dramatikern är allt jämt hårt arbetande men joggingrundorna i Humlegården är utbytta mot skonsammare pass på motionscykel. De intima relationerna med kvinnor tycks ha upphört. Han har sin dotter i grundskoleåldern deltidsboende hos sig. Hon betyder mycket för honom.

Vad är syftet med en dagbok? Vanligast är nog bearbetandet av tiden gång och försöken att minnas bättre. Det är mindre vanligt med dagböcker skrivna i akt och mening att publiceras som denna…

Vardagligheter och rent privata ting varvas med dramatikerns erfarenheter från teatern och kultursektorn i vidare bemärkelse. Detta blandas i sin tur med iakttagelser från nyhetsflödet som vi alla delar. Invävt finns även djupare filosofiska funderingar, ofta läsefrukter.

Människor passerar revy. En lång rad triviala händelser och sinnesstämningar radas upp, massor av vardag i stil med ”trött” eller ”steg upp vid sju” eller ”åt lasagne som jag hade köpt med mig”. Det får man ta, det är en dagbok.

Men här finns även allvarsam reflektion. Länge nu har Döden gått vid dramatikerns sida.

Listan på människor från min generation som dör går knappt att överblicka. Vi dör i massor, var och en ensam med sin lilla död. Vi lämnar dem ensamma med sin död och väntar med inåtvänt tålamod på den död som återstår för oss själva.

Frågan är om dramatikern inte blir mer och mer elak med åren. Jag tror det. Han hör ett radioinslag med kulturjournalisten Gunnar Bohlin och ”det är som att lyssna på en gammal soffa som har stått i ett kontor på Sveriges radio några decennier”. Jag som högaktar Gunnar Bohlin!

Om SVTs Kulturnyheterna skriver han i augusti 2015:

Mitt i alltsammans satt Aase Berg och kedjerökte på sin självrättfärdighet, sin anpassning till den grova marknaden som enfant terrible, som väl förr eller senare kommer leda till en bok om henne själv som ett smutsigt helgon. Det är hon inte. Hon är ett dåligt skämt på sin egen bekostnad. Må de finnas och ta plats, må de brinna av sin samtid. De är så uppfyllda och upptagna med att slita åt sig en plats av antagonism i samtiden att de inte märker att de är dess slavar.

Damn! Det är brutalt och jag undrar om man verkligen behöver vara så här drakonisk mot enskilda för att göra sin poäng. Men karln har ett skarpt öga för det han uppfattar som problemen i sin samtid. Och – han kan skriva.

Att dramatikern är skoningslös i bedömningen av världens mäktigaste man finner jag dock invändningsfritt:

Han är USAs nya självförnedring. Efter en liten stund upplever man honom som dement när han pratar, upprepar samma meningar, griper efter utnötta formuleringar från amerikanska filmer och schabloner. Han kan starta ett krig istället för att spola efter sig på toaletten.

Ja, det rör sig förstås om Donald Trump. Dagboksanteckningen är från januari 2017, några dagar efter det att presidenten svurits in, med handen på Bibeln.

Under många, många år var Lars Norén en utblottad poet. Jag har sett hans första diktsamlingar på antikvariaten, värdefulla och samlade nu, enkla stenciler i små utgåvor då. Lars Norén höll fast vid skrivandet, sitt skrivande – utan sneglingar åt sidorna. Det inger respekt.

Han har en egen röst och tänker med stor integritet. Det är imponerande hur en så här pass stor textmassa författad under 20 års tid kan hålla en så konsistent ton och så hög läsvärdhet, det övergår mitt förstånd.

Jag kommer på mig själv med att älska rytmen. Dagboken. Varje datum en ny början. Måtte det komma ännu en volym, och ännu en…

Similar Posts:

• Höstens bokutgivning – tips till finsmakarna
• Dramatisk dagbok från 1600-talet
• Läs och gråt
• Krigsdagbok i ny, lysande förpackning
• Ingen stannar kvar

För boken drivs av en aldrig sinande ilska. Thelma och Victor älskar varandra djupt, men det tar ett tag för Thelma att inse att hon faktiskt bara är ett värddjur åt ett utsvultet äktenskap. Boken är så arg, så det ibland är svårt att avgöra om Thelma är Aase Bergs alter ego, eller om hon är en helt fristående karaktär tagen ur Bergs fantasi. Vad det nu egentligen skulle ha för betydelse.

Helt klart är iallafall att jag inte längre enbart kan njuta av Aase Bergs egensinniga språkvärld, jag tvingas även ta ställning till hennes ärende på något vis. Hur ställer jag mig som varande man till alla dessa av mina bröder som, när det kommer till kritan, inte törs lämna sina svala fruar med det nymålade huset och de välansade gräsmattorna för sin älskarinna? Och hur har jag själv behandlat kvinnor i mina dar? Hur många gånger har jag oreflekterat krävt att mina behov ska komma före hennes?

Det finns en nyckelformulering i detta verk. När Victor och Thelma möts avundas han hur hon kan slappna av, det återkommer han till gång efter annan. Jag fascineras av det, det är som om hon kan njuta mer fullödigt än han, trots den underordnade roll hon tvingas in i.

Så här var det i början:

I min kärlek trodde jag mig inte vara den andra kvinnan. Det var en hårt villkorad deal från början. Jag avkrävde Victor skilsmässa innan jag gick i säng med honom. Vilket skedde en eftermiddag, i strålande vinterljus utan en droppe alkohol. Han bestämde sig på fläcken för en gemensam framtid. Det borde förstås ha gjort mig misstänksam. Det är så mycket som borde ha gjort mig misstänksam.

Thelma kommer att jämföra sin situation med den kidnappade Natascha Kampuschs. Ni vet, den österrikiska kvinna som blev kidnappad av den svårt psykiskt sjuke Wolfgang Priklopil, och satt instängd i hans källare i tio år. Kampusch beskriver i sin bok efteråt hur hon utsattes systematiskt för fysisk och psykisk misshandel, berättar Berg. Ändå kan Kampusch inte undgå att känna en slags intimitet med sin kidnappare.

Men så kommer en typisk Aase Berg-poäng:

Haggan är svedjenävan efter en skogsbrand, fröet som lurpassat i hundratals år. Och terrängen efter den förstörda kärlekens framfart, den är ett minfält.

Haggan förtjänar all heder hon kan få, menar Aase Berg. Det är kanske som att svära i kyrkan att säga att jag emellanåt blir lite mätt på detta aldrig sinande ursinne, boken igenom. Det är som om den är skriven på en lång utandning. Men det är sant – när de små korta inandningarna väl kommer är det med mycket insiktsfulla onelines eller otvetydiga Aase Berg-metaforer kring ollonborrar, djuphavsfiskars sömn eller senapen i rumpan på en katt.

Aase Berg slåss för kvinnans frihet, den frihet som för mannen alltid varit lika viktig som självklar. Som i den här passagen:

Min dotter Mira kliver in i arbetsrummet: ”Mamma” ”Ja” ”Kan du hjälpa?” ”Jag jobbar gumman, fråga pappa” ”Det går inte, pappa röker”.

Similar Posts:

• Hackad och malen expressionism
• Liknöjd fauna
• Att hagga: hädanefter både verb och vapen
• Evenemangstips: 10TALs Ekofest
• Robotgräsklipparens död och andra i-landsproblem

Möjligen att Gunilla Woldes Totte och Malin var ett höjdpunkt när jag var 6, för där fick man åtminstone se hur Malin såg ut naken.

Därför blir jag snabbt mätt när jag börjar läsa Nyliberal ordlista, och tanken är kanske inte heller att man ska läsa den från pärm till pärm, som jag gjort, utan mer använda den som ett uppslagsverk när de vänsterpolitiska argumenten tryter. Och för en recensent som jag är, frestar det att börja med ordet åsiktskorridor.

Ordet myntades av statsvetare Henrik Ekengren Oscarsson i december 2013 får jag veta. Han definierade den som ”den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan att behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd”.

Hoppas jag är tillräckligt frisk då, för att få fortsätta tycka till om böcker.

Naturligtvis kan jag hålla med om att boken är viktig. Redan i förordet presenteras själva syftet

Den här samlingen texter och urvalet till en ordlista vill visa på hur språket formar våra tankar, värderingar och är ett maktverktyg under ständig förvandling /…/ Sedan 80-talet har nyliberalismen influerat det svenska språket i såväl skriv- som talspråk. Se till att ni har ”plus på kärlekskontot” sa familjeterapeuten i all välmening.

Det är Hanna Alvhage som står bakom själva ordlistan. Den varvas med dikter av till exempel Athena Farrokhzad och Felicia Mulinari, och det greppet kanske är nödvändigt för att en stridsskift mot kapitalism och EU, ska bli lite mer läsvänlig. Lite som när jag ser en god köttbit i charken på Konsum.
Den måste ha lite fettränder i sig (poesin i den här boken) för att den överhuvudtaget ska få lägga sig i min stekpanna.

Men visst har jag strukit för och ringat in angelägna ord i denna lista. Under ordet Effektivisera går det att läsa att det är ett verktyg inom industriell produktion för att mäta hur man snabbast och billigast kan tillverka en produkt utan att den förlorar i kvalitet. Under 80-talet när det marknadsliberala systemet new public management infördes i svensk offentlig sektor, började man på samma sätt tänka kring effektivitet inom vård, skola och omsorg. Utvecklingen har sedan dess drivits på av såväl socialdemokratiska lobbyister och borgerliga regeringar.

Mot detta läggs tanken om likvärdighet, och i en citerad SNS-rapport, plockas argumentet att reducerad byråkrati till förmån för privata alternativ inte alls ökat kvaliteten i välfärden. I rapporten kritiseras de politiska besluten för att inte ha tagit befintlig forskning i beaktade, gällande effekterna av konkurrens inom välfärdsektorn.

Det berör mig, som till vardags sitter i den offentliga sektorn, djupt. Och gör mig än mer förvirrad när jag den första söndagen i september i år, kommer att rösta. Om inte ens det röda blocket gjort något för att förhindra denna utveckling: vem kan jag då lita på?

Den stora risken är ju att stora skaror av bittra och trötta arbetskamrater i min sektor, kommer att rusa rakt i famnen på missnöjespartier som Sverigedemokraterna.

Så javisst, denna bok är viktig, men med lite mer humor och vass ironi, kunde den fått mina nackhår att resa sig ytterligare.

Ska du köpa denna bok, tycker jag du ska göra den för Aase Bergs skull, som har skrivit om begreppet ”vi”. Där som först, på sidan 165, får du det jag längtat efter boken igenom. Ett underbart egensinne av Norén-mått, som får dig att le igenkännande och svart.

Similar Posts:

• Solidarisk eller kåt på makt?
• Oskyldiga blå ögon. Eller gröna?
• Sorgligt och fnissigt – på samma gång!
• Oinspirerande skildring av lek
• Politisk brännvidd i poesin

Eller, är vi ängsliga just därför? För att vi har så mycket, och är så rädda att någon ska ta det ifrån oss? Är det månne därför vi i allt större utsträckning verkar drömma om det mer primitiva, om att överleva samhällskollapsen i vår privata bunker eller gröna-våga oss fram till något mer Äkta?

Bergs och Wahllöfs Glädjehuset Sverige är någon sorts inlägg i den här debatten, men det är ett inlägg som är svårt att riktigt genrebestämma. Är det satir, en uppkäftig debattbok, någon form av politisk skönlitteratur? Vad det än är präglas det av en egensinnig skrivglädje som är svår att inte dras med i. Formmässigt finns här en litterär nivå som charmar i alla fall mig. Det gäller inte minst de återkommande avsnitten om robotgräsklipparens död i sina fienders händer, på något sätt en symbol för både vårt överflöd och vår överflödighet.

Så fort den är utläst börjar jag emellertid fundera över vad boken egentligen gick ut på. Vad föreslår författarna istället? Raljerar de inte mest över sin egen innerstadsvräkiga tillvaro, som för att ställa sig över sig själva? Har boken något väsentligt att säga om tillvaron, och i så fall vems tillvaro? Allas? Medelklassens? Just Stockholms innerstads?

Jag kommer att tänka på ett inslag om bristen på klassmedvetande jag läst eller sett någon gång, där de unga människorna med skitjobb värjer sig emot att engagera sig i sina arbetsvillkor eftersom de ju egentligen är på väg någon annanstans. De är ju egentligen medelklass. På samma sätt verkar recensenter av Glädjehuset Sverige förvänta sig att någon annan ska bli provocerad av den här boken. Själva står de liksom underförstått över dem som kritiseras.

Kanske är just det problemet med den här boken som debattbok (om den nu är avsedd att vara en sådan). Det här föraktet ingår redan i vår självbild. Vi genomskådar redan oss själva. Vi gör och resonerar ”ironiskt”. Därför är det så komplicerat att vi precis samtidigt sitter fast i det likt förbannat, samtidigt som vi suktar efter att uppgå i någonting större än oss själva, om det så är Nationen, Medmänskligheten, Toppskiktet eller Den genomskådande kulturkritiken.

Similar Posts:

• Till glesbygdens försvar
• Gör mindre, njut mer – och rädda världen
• Äh, jag ligger här och tänker ut …
• ”Jag skakar när jag skriver det här” säger Aase Berg
• Sverige bortom storstäderna

Han hade slängt ifrån sig ätpinnarna och tog nu en bit fläsk mellan fingrarna och närmade sig min fru. Hon backade osäkert undan, men hennes bror fångade in henne och fick ner henne på stolen.

Den absurda realismen i skildringen av hur Yeong-hye tvångsmatas av sin far, fasthållen av sin man och sin bror, får mig att må illa på riktigt. Men det visar sig att Yeong-hye hellre dör än tvingas äta kött. Då spärrar de in henne på mentalsjukhus och hennes man begär skilsmässa.

Yeong-hyes öde, särskilt det som utspelar sig i den första delen av romanen, får mig att tänka på Den sårade divan av Karin Johannisson. Hennes senaste bok, som också blev den sista, där hon undersöker den kvinnliga galenskapen.

Alternativa sätt att vara kvinna har alltid inneburit risk. För i samma ögonblick som hon överskrider den normativa kvinnligheten står alltid någon där (det kan vara hon själv) och ropar: Hon måste vara galen!

Vegetarianen kan definitivt läsas som en kritik av snäva och förtryckande könsroller. Men när Yeong-hye slutar äta kött handlar det inte enbart om ett uppror mot patriarkatet. Här finns många lager och vissa av dem är svåra att tolka eftersom vi inte får veta så mycket om hur Yeong-hye faktiskt tänker. Perspektivet ligger i tur och ordning hos mannen, svågern och systern. Bara i några korta fragment får vi höra Yeong-hyes egen röst.

Drömmar om mord.
Mördare eller mördad… skillnaden är vag, gränslinjerna tunnas ut. Det välbekanta förvandlas till det främmande, visshet blir omöjlig. Endast våldet är tydligt nog för att fastna. [–––] Kanske står jag först nu ansikte mot ansikte med vad som alltid funnits här. Det är mörkt. Allt liv utsläcks i det becksvarta mörkret.

”Jag hade en dröm”. I Yeong-hyes svar till maken som frågar varför hon slutat äta kött hör jag ett eko av Martin Luther Kings berömda tal. Drömmen får Yeong-hye att dra en gräns mot omvärlden, mot vad hon tar in, men hon drar också en gräns inuti sig själv. Mot den där andra som alltid funnits där. Mot slaktaren som livnär sig på andra djur. Mot våldet och hatet. Mot dödandet. Inledningsvis tycks Yeong-hye vilja pröva om det går att vara människa utan att samtidigt också vara en mördare. Men hon blir inte av med den där andra, oavsett vad hon gör. Då försöker hon istället bli något annat. Något icke mänskligt men ändå levande. En blomma. Ett träd.

Människorna runt Yeong-hye blir provocerade av hennes förvandling. Ju mer hon motsätter sig dödande desto våldsammare blir hon behandlad. Han Kangs roman får mig att fundera över varför principer om icke-våld möter sådant motstånd? I kommentarsfälten på Facebook ser jag dagligen hur fredliga och resonerande inlägg belönas med glåpord: batikkärring, godhetsapostel, PK-dåre. Men även på andra håll uttrycks med jämna mellanrum misstänksamhet mot människor som sysslar med det stillsamma och inåtvända. Ett exempel på detta är Aase Bergs ofta återkommande gliringar mot mindfulness och yoga på DN:s kultursidor.

Det gapar ett hål där idag: det enda valet man har i form av självanalys är att syssla med olika sorters flummig självhjälp, typ att bli mindfulvidskeplig aurakärring, gå på peppcoaching i  alfahanneledarskap eller börja tro på gud.

Vegetarianen visar hur icke-våldet, som ofta representeras av kvinnor, provocerar vår omgivning. Finns det då bara ett val. Mördare eller mördad? Jag hoppas att den våg av auktoritetsdyrkan och hårdhet som sveper över världen just nu bara är en parentes i mänsklighetens historia. Och att icke-våld, introspektion och reflektion ges större utrymme. Jag hoppas på en ny fredsrörelse men jag är just nu inte särskilt optimistisk.

Det finns något i Hang Kangs språk och i berättartekniken som påminner om Hayao Miyazakis filmer; där det magiska, som varken är entydigt gott eller ont, alltid tycks ligga på lur under ytan av vardaglighet. Vegetarianen är en mörk berättelse. Ja. Men det är en svärta som glimmar och gnistrar. Han Kang skriver om hur gränser kan förvandla oss genom att upphäva ett tillstånd och skapa ett nytt. Kanske har vi alla ett träd inom oss? För mig är den tanken ändå en slags tröst.

Similar Posts:

• Vems tystnad räknas?
• Snö ska falla över snö som fallit
• Ett indonesiskt ödesdrama
• Vitt och kallt
• Hur små är de Stora ledarna?

Dessa rader höll jag igår på att läsa för en nygravid vän, men hittade inte snabbt nog och samtalet vandrade vidare:

Blank skräck, sadism och – solidaritet?

Hur allt bortom en viss punkt
Är omöjligt att förutse.

Normaliteten består av
Lika delar tvångstankar och hot.

Mödravården består av
regelbundna undersökningar,
försök till uppmuntran och domesticering.

Men fasan säger som det verkligen är:
även jag ska snart ligga där, helt väck, på slaktbänken
Uppfläkt, misstrogen, inkontinent
men aldrig riktigt redo
för det blodbad som ska komma.

Jag vet att jag själv var rätt trött på, i mina ögon, vansinniga pessimist-skildringar av födslar och föräldrablivanden innan jag själv blev förälder. Detta är nog ingen bok att förkovra gravida lyrikläsare medelst (vilket jag både tycker och inte tycker, skall också läggas till protokollet).

Däremot tycker jag att den jämte Aase Bergs moderskaps-trilogi, Sara Hallströms Jag vill att mina barn ska tillhöra och en rad andra böcker utgör ett viktigt ”vittnesmål”, ett perspektiv.

Jag börjar med att avslöja det jag skäms över mest. Jag intresserade mig för boken innan jag visste vad den handlade om. Jag tänkte att det är väl en bok väl avvägd för denna gamla vegetarian att ta sig an, visst? Det var där det började, och rätt snabbt förstod jag naturligtvis att det var något helt annat som skulle komma att rullas ut genom min läsning. Jag är i efterhand glad för det. Så oerhört glad.

Det är en metaforernas kavalkad. Barnen är belägring och föräldraskapet en diktatur. Den obefläckade avlelsen är obefintlig för en rent köttslig dito med en ladugårdsvarm fot stående i exkrementer. Det är så jag tänker mig det: ett intaget fort som är moderlivet, och en löst fästad mumie som möjligen lever vidare och växer till ett föräldraskap fullt av ockupationsliknelser och på att sätt och vis fångas mot sin vilja i något man inte förstod att man gett sig in i.

Men det är inte självklart. Det är också en poetiskt finstämd skildring av det mest omvälvande man kan utsättas för: Vara kött och sedan processas. Den processen är högst paradoxal och både ljuvlig och outhärdlig.

Boken skildrar i min läsning en transformation, från något som är enkelt till något komplext. Att vara kött och bli något ytterligare. Konstruktionen av köttet. Den handlar också om tiden och dess lager. Om att bli en del av vad som enkelt kanske då är livets gång? En orsak och verkan, som på ett medvetet plan inte var given.

Jenny Högström är lite farlig i sin dikt om moderskapet eftersom hon utmanar en av tidernas kanske mer fundamentstyngda stereotyper: nämligen modern. Men hon radar upp bilder som behöver få luft. Jag tänker mig ett behov av ett filosofiskt, lyriskt och öppet vittnesmål som tillfredsställs. En diktad ärlighet som relativt få annars klämmer ur sig.

Similar Posts:

• Aase Berg, Malte Persson, Johannes Heldén m.fl på väg mot Lyrans stjärnbild
• Lekfull väg mot ensamhetens kärna
• Snabbt och viktigt, men ganska ytligt
• Modigt och ambivalent om det djuriskt mänskliga
• En stundtals gnistrande dimma

Första gången jag läser Hackers kan jag inte sluta. Läser utan hejd. Vacklar och kastar mig genom denna ohämmade, ojämna och fullständigt hänsynslösa bok. Den ber liksom aldrig om ursäkt. Kanske är det jag, eller så är det tiden jag lever i just nu, men behovet av ansvarsfrihet och att helt och totalt få släppa alla förtöjningar märks alldeles särskilt tydligt när jag slår upp Hackers och börjar läsa för att alltså inte kunna sluta.

Vem är vems smärta.
Ditt namn vilar i frid.
Mitt namn –
En hacker heter
djupast nere
aldrig samma sak
två gånger.

Det här är ett hot – står det på baksidan. Det är tur att det står där, för det är precis det denna bok utgör. Det är ett krig som kastas igång och på ena sidan står patriarkatet, systemet, Mannen und so weiter. På andra sidan samlas grogghaggorna, piercingfetton och självskadeluder.

Jag såg ett inslag på SVT där Aase Berg blev intervjuad om Hackers och antecknade instinktivt ett par meningar som hon uttalade med avstamp i boken. Berg berättade att utgångspunkten har varit att förstå hur man kan fucka upp systemet inifrån. Att det finns vissa regler som till exempel kvinnor och män skall följa och att dessa nu ska upp på bordet och synas. Hon säger att Hackers är ett sätt att förstå marknadsspråket och maktspråket, hur man vrider och vänder på orden: Poesin är ju reklamens motpol.

Att hagga: hädanefter både verb och vapen – en blobb som långsamt breder ut sig över världen

Hackers är ett krig och det riktas om och kastar sig åt alla håll. Kommer inifrån, från sidorna. Angreppet anas inte innan det redan tagit över. Jag njuter så fullständigt av det. Av orimligheten, oformligheten, det att det inte ens är lönt att söka en rytm eller en reson. För det är inte någon vacker poesi. Den är vulgär, mättad, svulstig. Formen är inte viktig. Kanske inte heller innehållet? Men laddningen! Allt som väller upp ur, och sprider sig. Smittar.

Berg nämner också i intervjun på SVT att Rut Hillarp en gång har skrivit ”Inne i min fångenskap är jag fri”, och därför känns det också helt rimligt i detta anfall ta inspiration från just hackers, parasiter och trojaner: Natascha Kampusch får röst i Hackers genom små rubriker/ingresser. Hon blir motsatsen till offer: istället anförare. Den formulering som liksom vräker mig helt över kanten är: ”Bibiana: Till slut måste han fattat att han inte bara hade fjättrat mitt liv vid sitt, han hade samtidigt fjättrat sitt eget vid mitt”. Det är alltså det namn som Kampusch fick av sin fångvaktare Prikopil eftersom Natascha betyder styrka. Styrka kunde utgöra ett hot och skulle därför pressas tillbaka.

Hotet består i att spränga inifrån. Finna en svag punkt eller vända upp och ner på det som till synes är orubbligt och finna att makten i själva verket finns någon helt annanstans. På en helt annan nivå.

I min läsning är Hackers ett sätt att tillåtas göra allt. Gå i roll och samtidigt få vara fullkomligt sann. Anfalla, gnaga, bli anfallen och gnagd på. I min fångenskap är jag fri. Finns liksom ingenting som hindrar längre när värdinnedjuret väl är på plats.

Jag har inte upplevt Aase Berg så fullkomligt ohämmad på det sätt som far fram i Hackers. På andra sätt i tidigare samlingar, absolut, men då på ett mer subtilt, smygande och hasande sätt.

Efter läsning blir jag tyst och tankfull. Samlar mig kanske. Mobiliserar.

Similar Posts:

• Liknöjd fauna
• ”Jag skakar när jag skriver det här” säger Aase Berg
• Hackad och malen expressionism
• Aase Berg, Malte Persson, Johannes Heldén m.fl på väg mot Lyrans stjärnbild
• Lekfull väg mot ensamhetens kärna

Sara Stridsbergs text ”American Hotel” är ett exempel. Som så ofta uppehåller hon sig vid likgiltiga och sorgliga skepnader med amerikanska namn som tilltalar sina föräldrar med förnamn. Temat uppfyller hon genom att låta berättelsen utspela sig i en spökstad. Det känns som om man har läst den här berättelsen av henne innan eftersom den är förvillande lik det mesta hon tidigare skrivit, dock utan att ha samma styrka.

En annan text som gör mig fruktansvärt besviken är Aase Bergs och Fredrik Sjöbergs gemensamma novell ”Vladimir Putin tror inte på spöken”. Det är en raljerande text, alldeles för uppskruvad och forcerad, en sorts associationslek på speed:

En vacker landsortskyrka, perfekt för alla som är sugna på att bli så där lite lagom andlösa inför de tomma träbänkarnas tyranni och avbetald för så längesen att ingen längre kan minnas hur byggherren beskattade församlingsborna ner till kräldjurens håglösa bottenläge (dybotten, längtan).

Det finns givetvis även bra texter i samlingen, annat vore konstigt. Den enda text som faktiskt ger mig kalla kårar är Valério Romãos ”Hur vi fick tillbaka vår mor” som handlar om en familj i totalt förfall. Den döda modern hemsöker familjen på fler sätt än ett och uppenbarar sig i den ena sonen.

Efter hand blev min bror allt mer auktoritär och oresonlig. Han befallde oss att klä på oss, klä av oss, borsta tänderna och sköta hushållssysslor och han gjorde det aldrig med sin egen röst utan alltid med vår mors och den rösten behöll han ända tills han kom till skolan, där han till sitt förtret tvingades tala som en trettonåring med andra trettonåringar hela dagarna.

En annan fantastisk text, som dock har lika lite att göra med temat som Stridsbergs, är Janine di Giovannis ”De dödas bok” som handlar om en journalists upplevelser av belägringen av Sarajevo. Det är en stark text, full av skuld och sorg. Brevnovellen ”Det sista vi behöver” av Claire Vaye Watkins är stark också den. Den förhåller sig till temat på ett lite mindre löst sätt än de flesta andra. Thomas Grey skriver brev till Mr Moser, en man vars brev och mediciner Grey funnit vid ett bilvrak. Det är en skickligt skriven novell med ett svårtolkat slut.

Trots att jag känner mig snuvad på spökhistorier och trots en del av bidragens kvalitet finns det alltså pärlor innanför Grantas pärmar. Dock kan man inte beskriva dem rättvist utan att också avslöja för mycket. För den som vill ge Grantas spöknummer en chans vill jag verkligen rekommendera ovanstående bidrag, med eller utan spöken.

Similar Posts:

• Fördjupad bild av ”mamma”
• En ny erotisk ungdomslitteratur
• Maktlysten spökhistoria
• Tidskrifter jag umgås med
• Varken fantastiskt eller fantastiskt

Vilken roll kan litteraturen och konsten spela för ett ekologiskt uppvaknande? I 10TALs nya dubbelnummer Klimatsorg undersöker vi hur ekologiska perspektiv gestaltas i dagens litteratur och konst, och om konsten kan vara en möjlig strategi för att mobilisera ett miljöengagemang och försvar för livet på jorden.

Imorgon firar Tidskriften 10TAL sitt nya nummer med en Ekofest på Nobelmuseet i Stockholm. Tillsammans med författare, debattörer och läsare vill tidskriften ställa frågan om vi ser ”ett förnyat grönt uppvaknande i samtidslitteraturen, konsten och kulturdebatten?”

Det blir musik och intressanta samtal om ekologi och litteratur och konst. Medverkar gör bland andra Helena Granström, Aase Berg, Fredrik Sjöberg, Sverker Sörlin, Helena Österlund och Helena Boberg.

Läs mer på 10TALs webb eller på evenemangets Facebook-sida!

Similar Posts:

• Grattis Helena Österlund
• Semafor goes CLT/ CLT goes Semafor
• Vita dikter
• Modern naturlyrik och kroppsliga landskap
• Ny vecka på dagensbok.com