Så hyllad. Så välkommen. Så helgjuten. Så tyckte fans och kritiker när Neil Young gav ut Harvest Moon år 1992. Men vänta nu. Det är ju en annan skiva Cambridgebaserade musikskribenten Sam Inglis’ bok ska avhandla, nämligen albumet Harvest från år 1972. Det här händer gång på gång i Sam Inglis’ genomgång av bakgrunden till […][...]

Ida Andersen bor i Malmö, men har fortfarande en fot i den småländska myllan. Hon är recensent och översättare och har tidigare gett ut två diktsamlingar. Här slutar allmän väg är hennes romandebut och skildrar femtonåriga Trines svajande tillvaro. Trine befinner sig i det där typiska gränslandet, mellan barndomens orubbliga rum och det som finns […][...]

Musik bara är. Musik erbjuder liksom ett rum där vi kan utforska sammansatta begär som vi inte alltid förstår med vårt rationella jag. Alla har vi upplevt hur vi gett oss hän, låtit harmonier, rytmer och ljudbilder föra oss till platser bortom orden. Kan man överhuvudtaget beskriva musik? Om vi svarar ja på den frågan […][...]

Det har blivit 70-tal i den lilla jämtländska byn där Mirjam växer upp. 70-tal, tonår och högstadietid. På en gång en känsla av möjligheter och av att livet smalnar. Nu är jag ung hela mitt liv är en fristående fortsättning på Christina Kjellssons barndomsskildring Solknepet, och det är långt mellan barndom och tonår. Barnets självklarhet […][...]

1975 flyttade Sara Lidman hem till Missenträsk i Västerbotten. Till Boken som kallade, Boken som skulle skrivas, den som till slut blev sju böcker och brukar kallas Jernbanan, Jernbaneeposet eller -sviten. ”jag hoppas kunna skriva Boken”, inleds dagböckerna från Missenträsk. ”Det är det enda enda”. Berättelsen hänger tätt samman med hembygden, med livet där och […][...]

Det är november 1973, men det är svårt att skaka av sig känslan av att det också är helt nyss. Då var det studentprotester utanför Tekniska högskolan i Aten som brutalt slogs ner av den grekiska militärdiktaturen, men vi har sett de här situationerna från platser runtom i världen, inte sällan filmade med skakiga mobiltelefoner. […][...]

Någonstans i ett kylslaget norrländskt sjuttiotal inleder en tjugofyraårig maoist en kärleksaffär med en gift socialdemokratisk kontorist. Med utgångspunkt i den hemliga relationen målar Anneli Furmark in karaktärer i det vintriga landskapet som alltjämt skiftar i svart, blått och någon gång en gul nyans. En efter en får personerna som är närmast knutna till den […][...]

1970-talet. Traditionellt har det framställts som en sönderpolitiserad, stillös litteratur – närmast ett förlorat decennium. Det är den föreställningen Ebba Witt-Brattström vill göra upp med i Stå i bredd: 70-talets kvinnor, män och litteratur och här framstår istället det postmoderna 80-talet som en fullständig backlash av grabbiga pretentioner och navelskåderi. Det är en bitskt, skarp […][...]

Håkan Agnsäter spelade trummor i proggbandet Solen Skiner. Kring spelningarna börjar han plocka på sig affischer, först de för bandet, för att ”det var så häftigt att se vårt namn på affischer”, men snart även andra. 30 år senare öppnar han den där resväskan fylld med affischer som följt honom från källarförråd till källarförråd genom […][...]

”Löntagarfonder är ett jävla skit/ nu har vi baxat dem ändå hit.” De nedklottrade raderna på finansminister Kjell-Olof Feldts riksdagsbänk, fångade av en pressfotograf i början av 1980-talet, brukar få symbolisera en vändpunkt i svensk politisk historia. LO-förslaget om att gradvis överta ägandet av företag genom löntagarfonder gillades av långt ifrån alla inom de styrande […][...]