Det är den vanliga hotbilden som målas upp när det talas om världens energitillgångar. Det är en överdriven hotbild, enligt författarna till The new economy of oil. Oljan kommer inte att ta slut inom de närmaste årtiondena och den kommer inte heller att bli osannolikt mycket dyrare, vilket de visar på med trovärdiga empiriska undersökningar. Mitchell m fl menar att problemet för oljans framtid snarare handlar om den i fortsättningen kommer att accepteras eller inte. Redan idag förlorar oljan marknadsandelar till naturgasen och det finns miljöaspekter som talar emot att oljan fortsättningsvis kommer att kunna ha den ställning den idag har.

En annan central fråga i The new economy of oil är säkerheten. Mitchell m fl menar att det knappast hjälper länder att försöka bunkra upp och göra sig oberoende av olja. Exempelvis förhindrade inte oljetillgångarna Sovjetunionens kollaps och inte har USA:s ökade beroende av importerad olja varit något hinder för landets ekonomiska tillväxt och allt större inflytande i världspolitiken. Det är snarare så att avsaknaden av en konkurrerande stormakt (läs Sovjet) i bl a Mellanöstern gör att USA kan lita på att få olja även i kristider.

Skillnaderna mellan krisen 1973 och Gulfkriget 1990 är slående. För snart 30 år sedan stödde Sovjet Egyptens och Syriens attacker mot Israel och de oljeproducerande arabländernas embargo mot USA och Nederländerna. Det var först i mars 1974 USA gick in militärt – efter månader av oljekris i västvärlden. I Kuwait 17 år senare kunde USA – till stor del till följd av Sovjets demokratisering och militära försvagning – agera snabbt och näst intill ostört mot Saddam Hussein.

Men olja och säkerhet är inte bara en fråga om en amerikansk hegemoni i Mellanöstern, utan också om rent krassa ekonomiska kalkyler. Likväl som USA och stora delar av de industrialiserade länderna är beroende av ostörd tillgång på olja är de flesta oljeproducerande länderna beroende av att kunna exportera sin råvara. Genomsnittligen exporterar de arabiska oljeländerna 70% av sin olja och inkomsterna är vitala för deras ekonomier.

The new economy of oil är väl värd att läsa. Den är informativ och problematiserande, men knappast underhållande. Boken är uppenbarligen ett hopplock av flera forskares arbeten och upplevs därför stilistiskt både tråkig och disparat. Men de frågor som tas upp är desto viktigare och intressantare, så för den som uthärdar finns guld att hämta.

Similar Posts:

• Toppen är nådd, nu går det utför
• Oljan – en ödesfråga
• Svart guld, rött blod
• Vikten av att befinna sig i ”svåra länder”
• En framtid för kärnkraft?

Mest användbart för fackets intressen är e-post och Internet. På så sätt kan lokala fackligt aktiva bilda nätverk med andra över hela jorden. En svensk avdelning kan stödja en avdelning i Moçambique och snabbt få nyheter om händelserna. Detta förutsätter förstås att fackföreningen i Moçambique har datorer, uppkoppling och kunskap om hur man använder sig av detta medium. Inget av detta är självkart, men väl värt att satsa på. Kanske det bästa sätt fackföreningar i väst kan stödja sina fränder i tredje världen?

Matteoni menar att facket har en tradition av internationalism som tyvärr till viss del gått förlorad efter världskrigen. Men för att kunna möta de nya utmaningarna och för att kunna överleva måste facket i större utsträckning verka över nationsgränserna. Han ger otaliga exempel (främst från andra solidaritetsrörelser) och förslag till hur fackets arbete kan internationaliseras. Som ett appendix till den lilla boken har Matteoni samlat en mängd Internetadresser till fackliga organisationer i hela världen, internationella och nationella solidaritetsrörelser och andra webbplatser som kan vara av intresse för den som vill gå vidare.

Denna länksamling måste nog tyvärr ses som höjdpunkten i en annars ganska trist historia. Boken skulle kunna ha blivit något om ämnet utvecklats och problematiserats. Nu blir det bara en snabb genomgång av facklig internationell historia, Internets historia och en mängd uppmaningar till att använda sig av den nya tekniken. Kort och summariskt och utan djup ställer man sig frågan varför denna bok överhuvudtaget kommit till. Det hade räckt om den var ett kurskompendium inom ABF eller något fackförbund.

Similar Posts:

• Facket slår tillbaka
• Arbete mot kapital
• Ingen seger utan kamp
• Facket – till för vem?
• Vem städar ditt jobb?

Nu skriver inte Brecher m.fl. en historisk skildring av den diversifierade och stundtals motsägelsefulla grupp av fackföreningar, intresseorganisationer, kvinnogrupper, etc. som önskar ett alternativ till den marknadsliberala globaliseringen, utan de försöker i det närmaste skriva en handbok för hur dessa aktivister smidigare skall kunna agera för att få sina röster hörda. Helt enkelt ett sätt för att ”globalization from below” skall kunna få företräde före ”globalization from above”.

Författarna skriver rakt, enkelt och välinitierat. De fokuserar på flera problem som under årens lopp har dykt upp och ger förslag till lösning på dessa. Till stora delar handlar det om baksidan av denna löst sammanhållna sociala rörelses framgång: att de olika grupperingar tenderar att motarbeta varandra. Framför allt menar Brecher m.fl. att det finns tydliga konflikter mellan miljövänner och fackföreningar, där arbetare vill behålla sina jobb på bekostnad av miljön och miljövännerna tenderar att glömma bort arbetarnas behov. Även i förhållandet mellan grupper i nord och syd kan fackföreningarna spela en negativ roll. Ofta motsätter de sig fria marknader av protektionistiska anledningar: de vill inte att ”miljontals” jobb skall gå till länder med billigare arbetskraft. Ett europeiskt exempel är de franska böndernas neurotiska rädsla för att EU skall sänka subventioner och tullavgifter. Trots dessa stora problem visar författarna på tillfällen där tidigare fiender har börjat samarbeta och kompromissa för att föra sina gemensamma mål upp på agendan.

I många fall förespråkar Brecher m.fl. en slags mild pragmatism. Det gäller att koncentrera sig på de stora problemen och bovarna; tillsammans blir förespråkarna för ”globalization from below” starkare.

Denna önskan om enhet lyfter fram bokens och rörelsens paradox: anti-globaliseringsrörelsens framgång ligger i att den består av ett antal fristående grupper och nätverk som till stora delar agerar på egen hand. Den är en gräsrotsrörelse som försöker undvika hierarki och toppstyre. Med en sådan struktur kan effektiviteten lika väl bli lidande. Brist på interaktion, samförstånd och gemensam kultur (jämför en vänsterradikal, västerländsk tonåring med en familjeförsörjande indian i Latinamerika eller en fackföreningsansluten amerikansk metallarbetare) är stora hinder för kampen om ett rättvisare globalt samhälle. Eller: hur leder man en rörelse som inte vill ha någon ledare och som inte vill bli ledd? Lösningen på problemet är, enligt författarna, dels att öka medvetenheten om rörelsens inre problem, något de försöker skapa genom sin bok, dels genom att arbeta fram en gemensam plattform.

Plattformen är bokens centrala idé. Den är en slags minsta gemensam nämnare som de flesta inom rörelse kan skriva under på. Det handlar kort och gott om att se till att FN:s deklaration om mänskliga rättigheter efterlevs, att genomföra en demokratisk kontroll av de multinationella företagen, transaktionerna av valutor, etc. så att alla människor får möjlighet att själva påverka sin framtid. Vid en första anblick påståenden som alla – även den mest hårdföra kapitalisten – håller med om, men under ytan mer radikala och omstridda idéer som avskrivning av tredje världens skuld och införandet av Tobinskatt.

Hur än anti-globaliseringsrörelsen kommer att utvecklas, är en sak säker: så länge det finns ojämna maktförhållanden i världen kommer det finnas grupper och organisationer villiga att kämpa för rättvisa – på både lokal och global nivå.

Similar Posts:

• Överflödigt om globaliseringsrörelsen
• Global klasskamp
• Vilket nya motstånd?
• Globaliserings kritiker talar
• Håller bakgården ren

Men om vi nu köper termen och erkänner att det finns en globalisering kvarstår frågan om vilken form av globalisering vi vill ha. Attac beskylls exempelvis för att vara anti-globalister, men bedyrar själva sin globala struktur, så de kanske mer rätteligen borde kallas för antikapitalister, globaliseringskritiker eller varför inte reformglobalister. Globaliseringen är uppenbarligen komplex och svårbegriplig. Och så länge den är det och denna process påverkar oss i den grad den nu verkar göra, kommer vi fortsätta se en flora av böcker i ämnet.

Till en av de bättre böckerna bör nog den danske journalisten Knud Vilbys Den globala resan räknas. Inte för att den ger ett bättre svar än andra på frågan om vad globalisering är eller utomordentligt bra lösningar på problemet, utan för det valda perspektivet och avvägningen i kritiken. Vilby är vare sig en blåögd liberalist eller svartsynt marxist. Eftersom han för det mesta har rollen som citerande journalist kan han kosta på sig att lyfta fram flera sidor i debatten. Det ska dock sägas att han genomgående har en kritisk hållning till globaliseringens effekter, vilket troligen mest beror på valet av perspektiv. Om man i globala sammanhang kan tala om centrum och periferi, är Vilby mest intresserad av periferin, de marginaliserade. Förlorare finns det visserligen överallt, men sinnebilden för förloraren blir enligt författaren en fattig, ensamstående mamma som livnär sig på någon soptipp någonstans i Afrika söder om Sahara.

Den globala resan tar visserligen utgångspunkt hos förlorarna, men det är ett brett spektrum av globala processer som berörs: ekonomi, religion, mänskliga rättigheter, hälsa, utbildningen, livsmedel, bistånd, miljö, etc. På så vis tjänar boken bäst sitt syfte som en introduktion till ämnet. Vill man sedan förkovra sig mer ger Vilby rikligt med källhänvisningar, litteraturtips och förslag på hemsidor på Internet.

Det är många skrämmande siffror och till synes oöverstigliga hinder som kommer fram i boken. Vilby ger inga enkla lösningar, men det går inte att ta miste på hans optimism; att det är möjligt att göra världen till ett bättre ställe att leva på om vi ger globaliseringens förlorare en chans att själva påverka sin framtid.

Similar Posts:

• Bidrag till globaliseringsfloden
• Ett allt snabbare tempo
• Bättre kan du!
• Mastigt om globalisering

Detsamma, men i mindre skala, gäller när städer skriver sin historia. Det handlar lika mycket om att visa på stadens storhet och betydelse, som önskan att förklara hur ”det egentligen gick till”. Varje svensk stad med självaktning har en mer eller mindre välskriven historia, så nu också Stockholm med Lars Ericsons nytillkomna bidrag. Författarens mål är, enligt honom själv, att fylla den lucka som funnits i den s.k. stockholmiana (Stockholmshistoria): en heltäckande skildring av stadens 750-åriga historia. Allt från det att Birger Jarl med tyskt stöd lyckades kväsa ”de äkta folkungarnas” uppror på 1200-talet och utveckla platsen som knutpunkt för handeln med Mälardalen, till dagens moderna storstad som spridit ut sig långt bortom den medeltida staden på holmarna i Strömmen.

Att med hedern i behåll göra en utläggning av Stockholms mångfacetterade historia på 360 sidor är ingen lätt uppgift, men Ericson sköter sig väl – mycket tack vare den tematiska dispositionen. Han behandlar bl.a. stadens hälsovård, nutritiska förhållanden, geografiska utveckling och politiska klimat. Ericson blandar översiktliga exposéer med mer detaljrika utläggningar om stockholmska fenomen och enskilda stockholmares livsöden. Det är i synnerhet de senare som får boken att stundtals glimma till. Historier som de om häxskräcken som härjade i några kvarter på Söder i slutet av 1600-talet; en för många kvinnor mardrömslik situation som startades av att den elvaårige Johan Johansson spred berättelser om Blåkulla med en ovanlig detaljrikedom. Många grannar angav varandra till en säker död innan sanningen kom fram och pojken avrättades.

Tyvärr är det alltför få djupdykningar som denna, antagligen av platsbrist. Skildringen av Stockholms historia blir därför allt som oftast sporadisk och skissartad. De 750 åren rivs av i en alltför snabb takt. Ett annat problem är analysen, eller snarare avsaknaden av analys. Detta är visserligen ett populärhistoriskt verk, men istället för detta avverkande av fakta hade en bred förståelseram varit mer att önska. Fransmän som Emmanuel Le Roy Ladurie har visat på att man kan kombinera någorlunda populär stadshistoria med djupgående analys. Hans betydelsefulla Les paysans de Laungedoc har lästs av långt fler än bara historikerskrået. Att Lars Ericson skulle skriva en svensk motsvarighet till La Roy Ladurie är för mycket begärt, men jag anser att vår huvudstad är värd något mer än detta summariska arbete.

Similar Posts:

• Godkänt om bälttåget
• Lättsamt om Stockholms innerstad
• Praktverk om Stockholms historia
• Upptäck Stockholm
• Roskildefreden 350 år

Så börjar författaren genom ett antal resereportage världen över att fundera över vad det roliga är. Roligt och roligt förresten, roligt är ett något missvisande ord. Det hela handlar snarare om människors frihetslängtan. Vi får möta italienska kommunister, regimkritiska kubaner, gruvarbetare i Kiruna, finska nybyggare i de svenska skogarna och amerikanska filosofer – alla med drömmen om frihet som gemensam nämnare. De ger visserligen begreppet olika innebörd och har olika väg till målet, men det lyfter Ehnmark snarare fram som en styrka än svaghet. Att visa på vägskälen är bättre än att staka ut vägen.

Resorna Anders Ehnmark för oss med på är inte enbart geografiska, utan det är också resor i tiden. Med säker hand för han oss genom en rad historiska passager. Dessa historiska resereportage gör det ett bra resereportage gör – ger ansikte och namn åt de stora och små händelserna. Således får vi inte bara en god utläggning om Thoreau och de andra Concord-filosoferna, Ehnmark försöker få oss att stifta närmare bekantskap med dem, om än något sporadiskt. Han för det hela ett steg längre när han jämför deras längtan till skogs med dels sin egen mors längtan till sin barndoms finnmarker, dels med det utopiska samhälle någon av alla Guinea-Bissaus gerillarörelser byggde upp i djungeln. Exemplen kan tyckas något disparata men upplevs trots allt som trovärdiga.

Ehnmark har många års erfarenhet som journalist och författare, han äger språket på ett självklart sätt och är således en god stilist. Kanske för god. Visserligen är språket lätt och flytande, men det är också något avhugget och sporadiskt. Fraser och bilder återkommer med jämna mellanrum för att understryka viktiga iakttagelser och tankar. I vissa av reportagen fungerar det alldeles utmärkt, men allt som oftast känns stilen konstlad och effektsökande. Prosan hugger sönder varje försök till stringens och effektsökandet undergräver förtroendet för Ehnmark som berättare. Den språkliga dräkten stör helt enkelt den annars ganska angenäma läsningen.

Similar Posts:

• Omläsning av radikal tänkare
• Inte bara efterklokhet
• Den röda tråden Köping
• Karriärist i dialog med det förflutna
• Ordet Europa betyder mörker

I den första gruppen texter problematiserar Hobsbawm historieämnets relation till andra discipliner, i synnerhet ekonomi och ekonomisk historia. Författaren förespråkar här ett närmande till dessa samhällsvetenskapliga discipliner. Historia har en hel del att lära av ekonomin, men framför allt bör ekonomerna ta lärdom av den kontextuellt bundna historien. Som exempel tar Hobsbawm upp de sedan 1700-talet uppmärksammade 30-åriga konjunktursvågorna. Han menar att de – trots att man fortfarande inte riktigt vet vad de beror på – är helt tillförlitliga.

Ett annat genomgående tema är den s k historie-materialismen, eller marxismen. Hobsbawm sticker knappast under stol med vare sig att han flitigt använder sig av de marxistiska teorierna i sin forskning, att de är de mest användbara eller att han själv har starka vänstersympatier. Stundtals liknar Om historia mest en apologetisk skrift för den marxistiska skolan. Trumfkortet är sista kapitlet – egentligen ett förord till Det kommunistiska manifestet som Hobsbawm skrev i samband med pamflettens 150-årsjubileum. Han gör en utförlig utläggning av Manifestets historia, betydelse för historiska händelser och politiska ställningstaganden. Det är visserligen en hyllning till Marx och Engels, men den saknar inte kritik eller reflektion och Hobsbawm räds inte lyfta fram skriftens svagheter.

Hobsbawm uppehåller sig ofta vid historians betydelse. Är historia enbart trivia och efterklokhetens högborg eller finns det någon praktisk tillämpning av historia idag?

Som en av ämnets främste vapendragare menar författaren att det självklart finns. Till stor del handlar det om efterklokhet, att försöka lära sig något av tidigare händelser. Men till lika stor del handlar det om att vara sanningssägare, att ge en korrekt bild av det förflutna – inte minst genom att sticka hål på nationalmyter. Hobsbawm värjer sig mot posmodernistiska teorier som likställer all information om historien, vare sig det är källkritisk granskade dokument eller en äldre mans minne av sin tidigaste ungdom. Det går att veta något om historien och det finns saker som är mer säkerställda än andra.

Om historia är något ojämn. Allt som oftast tappar jag, som studerat en hel del historia, intresset för de långa historiografiska utläggningarna. Vissa essäer saknar stringens och upplevs enbart som röriga betraktelser av fenomen i den vetenskapliga disciplinen. Hobsbawm hjälper då knappast till att göra historia vare sig intressant eller samhällsnyttigt. Men stundtals glimmar det till – i synnerhet artiklarna av senare datum och de som problematiserar ett praktiskt historiskt problem, som t ex det under 1900-talet ökade barbariet. Detta är enligt Hobsbawm en följd av totalkrigen – ”demokratiska” krig som involverar hela befolkningar. För att kunna legitimera sådana krig, där de civila understödjer sina pojkar i uniform, krävs det att man demoniserar motståndarna. Man slåss mot Satan och han kan bara besegras med sataniska medel.

Något att reflektera över i dagar då en viss arabisk miljardär påstås vara djävulen personifierad och världens muslimska befolkning hans hantlangare.

Similar Posts:

• Överdriven stilistik undergräver förtroendet
• Karriärist i dialog med det förflutna
• Inte bara ett slag
• Lättsmält världshistoria
• ”Striden mellan de som har och de som inte har går vidare”

Blomqvist och Rothstein väljer i sin bok att utgå från utredningar och andra forskares rön för att visa på hur marknadsreformer påverkar demokratin. Författarna är alltså inte speciellt intresserade av vilka reformer som är mest ekonomiskt effektiva, utan av den enskilde medborgarens förhållande till staten och dess tjänster. Hur har de senaste årens marknadsanpassning inom skola och sjukvård påverkat jämlikhetsidealen som tidigare regerat inom dessa sektorer?

I Välfärdsstatens nya ansikte görs först en genomgång av förändringarna i andra västliga länder, som t.ex. USA, Storbritannien, Nederländerna och Tyskland. Tanken är, så långt jag förstår, att ställa de svenska förändringarna i ett större perspektiv och därigenom visa på olika förutsättningar och andra lösningar på de problem den offentliga sektorn ställdes inför i slutet av 1980-talet. Utgifterna ökade lavinartat och nedskärningar visade sig vara utan verkan. Den lösning som blev allmänt vedertagen – i så väl liberala och konservativa kretsar som i socialistiska – var att på ett eller annat sätt marknadsanpassa stora delar av den offentliga sektorn. Om bara marknadens regler fick fritt utrymme skulle det mesta lösa sig självt och det hela bli billigare och effektivare.

Blomqvist och Rothstein visar på att det inte riktigt är så enkelt, eftersom vissa varor och tjänster knappast gör sig väl eller kan värderas av marknaden. Dessutom finns det stora risker att t.ex. privata skolor skulle utestänga vissa icke önskvärda grupper eller skapa andra segregerande incitament. Nu är författarna knappast så naiva att de räknar bort all privatisering, snarare låter de de enskilda undersökningarna visa på att det finns både nackdelar och fördelar med marknadsreformer och de försöker i sitt avlutande kapitel ge några riktlinjer för hur man skall agera för att främja de demokratiska idéerna inom den offentliga sektorn.

Häromdagen träffade jag en vän till mig som arbetar som pressekreterare för ett politiskt parti i riksdagen. Jag pratade om boken och frågade om han läst den. Han suckade och sa att han knappast hade tid för att läsa sådana böcker längre. ”Men vi försöker få cheferna att ge oss tid att tillägna oss ny forskning”. Det är ett demokratiskt problem om de politiskt engagerade inte har tid att läsa böcker som denna.

Nu blir vissa delar, i synnerhet de som handlar om de utländska erfarenheterna, något röriga. Men på det stora hela är det en välskriven och informativ bok som Blomqvist och Rothstein har skrivit.

Similar Posts:

• Milt pläderande mot
• Solidarisk eller kåt på makt?
• Sopor – en miljardindustri
• Aase Berg kan du alltid lita på
• Profit mot plikt

Hur många gånger kan man döda en man? har två delar. Den första bygger på ett gediget researcharbete och fokuserar på händelseförloppet från dagarna innan kuppen till det att Coco sist ses vid liv och hans familj tvingas fly från landet. Den andra handlar om Raymonds "uppvaknande" och ökade medvetande om de brott mot de mänskliga rättigheterna som bl.a. Raymonds far fick utstå under Pinochets regim. Han beskriver ingående om sina känslor kring arbetet med boken, engagemanget som de Pinochet-kritiska chilenarnas språkrör och sorgen efter fadern.

Den stora behållningen av boken är den första delen. Trots att språket är något tendensiöst och att jag ser de uppenbara riskerna med att försöka lappa ihop information om flera personer till att handla om en person, kan jag inte låta bli att gripas Cocos och de andra presidentförsvararnas öde. Raymond Paredes-Ahlgrens lyckas väl med att beskriva hur hans far och de andra männen upplevde kuppen och den förförliga tortyr många av dem fick utstå.

Raymond anstränger sig för att inte jämföra Pinochets regim med Hitlers, men kan inte låta bli när det ena bestialiska mordet räknas upp efter det andra. Döda och halvdöda människor om vart annat på hög i korridorer och i massgravar, kroppar sönderkrossade, brända av bensin och eldkastare, kvinnor våldtagna med glödheta järnrör eller elektricitet, etc. Uppfinningsrikedomen i att få människor att dö så långsamt och plågsamt som möjligt tycks inte ha någon gräns.

Den andra delen blir tyvärr ett antiklimax. Det kan vara av intresse att följa både Raymonds egen uppgörelse med sina inre demoner och turerna kring Pinochet på 1990-talet, men att i minsta detalj beskriva bokens tillkomst gör det hela något sövande. Det är synd, för boken har verkligen ett angeläget budskap som många borde få höra.

Raymond Paredes-Ahlgren försöker gå en gyllene medelväg när han för sina barns skull vill inleda en dialog med Pinochetanhängarna. Han menar att det är av största vikt att den splittring och det ohämmade hat som finns bland det chilenska folket inte förs vidare till nästa generation. Det är som författaren själv säger: det handlar inte om vilken klass man tillhör eller vart på den politiska skalan man säger sig stå. Det handlar om det chilenska folkets försoning.

Similar Posts:

• 11:e september del 1
• Pinochet – mördare
• Mannen som torterade
• Imperialisten framför andra
• Den chilenska nazismen

Flaubert var ämnet i sig ointressant, medan formen och det stilistiska var allt. Stilens renhet var möjlig att nå genom ständigt slipande och ett kyligt avståndstagande till berättelsen och dess karaktärer. Det innebär dels att de små detaljerna är oerhört viktiga, men samtidigt beskriver Flaubert i en slags för-naturalism ALLT – även det onödiga i t ex ett rum eller en plats. Dessa två berättartekniker utgör något av en paradox, men Flaubert lyckas trots allt använda sig av bägge utan att det blir allt för virrigt.

Låt oss lämna textanalysen för att istället se hur romanen står sig som berättelse. Visst var boken banbrytande på mitten av 1800-talet, men har den något att ge oss idag? Den tragiska hjältinnan, som gett boken dess namn, är en förljugen och krank ung kvinna som på ständig jakt efter den stora romansen låter sig själv genomgå de mesta. Först gifter hon sig med en läkare, som hon efter inte särskilt länge finner alltför tråkig, sedan springer hon omkring och flirtar med den unga Leon för att slutligen skaffa sig en älskare i en mer besutten solochvårare. Dess emellan blir hon allvarligt sjuk eller så hänger hon sig åt ett minst sagt neurotiskt fromhetsutövande. Om Flauberts mål var att skildra en ynklig människas öde har han lyckats tämligen väl, för någon mer självupptagen och egenkär karaktär har knappast skådats i litteraturhistorien. Hennes skeva verklighetsuppfattning tangerar t o m Don Quijotes.

Madame Bovary är en parodi på alla desperata och kärlekssjuka människor som hittar sin bekräftelse i filmindustrins perverterade förståelse av kärlek. Allt kan offras för att få smaka av förälskelsens salighet: familj, barn och vänner. Madame Bovarys eskapader kan bli något långtråkiga i längden, men i boken ifrågasätter Flaubert något som i allra högsta grad är aktuellt idag, 150 år senare.

Similar Posts:

• I kamp mot högspänningssamhället
• Romantiska griller att älska och vårda
• En litterär passion
• Frankofil julafton
• Fascinerande dagböcker