Recension

: Köping är ingen öde ö
Köping är ingen öde ö Magnus Gustafson
2004
Marginal förlag
7/10

Den röda tråden Köping

Utgiven 2004
ISBN 9163157594
Sidor 173

Om författaren

Magnus Gustafson är född 1974 och har skrivit för bland annat Bärgslagsbladet/Arboga Tidning. ”Köping är ingen öde ö” är hans debutbok.

Sök efter boken

Jag har aldrig varit i Köping. Kanske kommer jag aldrig dit heller, men man vet ju aldrig. Skulle man fråga mig om invånarantalet och geografin skulle jag säga att det är en mellanstor stad i mellansverige. Jag skulle också säga att det är en stad som fungerar som tema för en lite bättre än mellanbra bok.

Journalisten Magnus Gustafson har i sin bok Köping är ingen öde ö samlat äldre och yngre artiklar och reportage. Texterna knyter an till eller utspelar sig i Köping, och utifrån detta tema varieras motiven och ämnesvalen kraftigt. Det rör sig mellan festen och vardagen, mellan lättsamt och allvarsamt, och mellan blåbärsfyllda bullar hos mormor och tolvpack croissants i Italien. Köping som röd tråd får boken att kännas mindre fladdrig och osammanhängade än vad den annars antagligen borde ha varit.

Första halvan består av ett resereportage: från Köping, till Baltikum, och vidare ut i Europa. Ett stort antal resande studenter och främlingar vimlar förbi från land till land, nära och mindre nära vänner besöks från stad till stad, och matkulturer och uteliv prövas på. Att det går snabbt fram över gränserna och fort fram genom tullarna höjer intresset och håller ledan borta. Reportaget lyckas med det som resereportage helst ska lyckas med: att få en att känna att man är där. Människorna som påträffas målas upp och får säga sitt, även om främst kvinnor har en benägenhet att målas upp på ett sätt som i alla fall också säger något om berättaren. Över huvud taget är det en mycket mer närvarande, personlig, och självutlämnande berättare i resereportaget än i resten av texterna. I resten är det mer den passive och betraktande journalisten som berättar, medan det här istället är en resonerande och central berättare. Som det ska vara. Men jag har funderat över om det inte skadar den fortsatta läsningen. Är det nyttigt att som läsare ha lärt känna berättaren innan man läser de mer objektiva texterna? Borde resereportaget placerats sist istället? Objektiviteten i det resterande skulle kunna ta stryk när man vet saker om den som skrivit dem. Hursomhelst är resereportaget ändå en härlig och välkomnande ingång i boken.

Hos vissa av texterna är det lätt att ifrågasätta angelägenheten. Varför läsa om när tre äldre damer åker till Ullared, i en text som mer porträtterar damerna än berättar något om platsen? För även om de muntra damerna är ack så charmiga i sin jakt på prydnadstomtar så lyfts där aldrig fram något som egentligen vill en något som läsare. Samma gäller för att läsa skildringen av kvällspasset på en pizzeria – texten ger ingenting som man inte redan vet eller snabbt förstår själv om man föreställer sig yrket pizzabagare. Det är ingen hemlighet att det sitter folk vid spelmaskiner och spelar fruktpoker, eller att pizzabuden blir muttrade åt när de är försenade. Å andra sidan kan dessa inblickar i den rena vanligheten fungera som ett slags påminnelser om de människotyper och yrkesgrupper man ofta ser, men aldrig riktigt tänker på. För visst, alla är ju värda att uppmärksammas. Och det finns absolut en poäng i att variera bokens innehåll med både lättare och tyngre texter.

Annars är musik och konserter det tätast återkommande ämnet. Här finns punkare på Kaktusfestivalen, här fyller Charta 77 tjugo år, och på Raj Harder-festivalen spelar ett otal både små och stora band. Texten om Raj Harder-festivalen kan summeras som ett gäng sammanvävda konsertrecensioner, blandat med inhopp av olika namn som man får anta är kända för lokalbefolkningen. Just detta, det lokala, är en utestängande detalj för mig – bor jag inte där känner jag inte heller till personerna som nämns. Det blir internt, och jag får inte vara med. Ändå finns en given behållning i skildringen, och när det på andra ställen också blir internt kan man ofta översätta det till något som passar ens egna erfarenheter av mellanstadlighet. Som i den avslutande texten, den mer poetiska motiveringen till varför Köping inte är en öde ö. Även om man inte har just Köping som referens kan säkert många identifiera sig med känslan av att tågen som rullar in och ut ur hemstaden bara väntar på att få ta en med bort därifrån.

Bokens starkaste och mest angelägna text är den näst sista, ”Din dotter är såld”. Den följer den rumänska socialarbetaren Mariana, som undersöker var 16-åriga Elena tagit vägen sedan hon fallit offer för trafficking. Polisen är passiv och avvisande, medan ingen verkar våga berätta var den misstänkte pojkvännen Gheorghe befinner sig. Texten känns och är relevant, därför är det också lätt att tycka att den är lite för kort för sitt ämne och sin handling.

Rent tekniskt låter Gustafson mycket komma fram genom vad folk säger. Det är till exempel inte han som berättar om hur kalla människorna i Barcelona är jämfört med på landsbygden, utan det är Cecilia som han börjat prata med på busstationen i Montpellier. Att låta information ges genom andra på det sättet är skickligt och effektivt. Speciellt också när de blir så pass porträtterade som här.

Jag vill avsluta med tydlighet: vissa av bokens texter passerar nästintill obemärkt, medan andra äger en styrka och är berörande. De sistnämnda gör boken läsvärd.

Textutdrag (Visa/göm)

Johan Wirdelöv

Publicerad: 2004-11-12 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-31 19:55

Kategori: Recension | Recension: #1416

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?