Recension

: Två nötcreme och en moviebox
Två nötcreme och en moviebox Filip Hammar & Fredrik Wikingsson
2003
Bonnier Fakta
7/10

Nostalgikickar och gapskratt

Nostalgi på löpmeter. Färdigformulerade återblickar från det glada åttiotalet. Modell: paperback 14 x 20 cm á 285 sidor inkl. illustrationer och register. Pris: 149:- (+ ett uns självrannsakan).

Längst upp i det högra hörnet på den egenmålade träskylten sitter ett klistermärke: ”Kända från TV!”

De två månglarna, Filip och Fredrik, skanderar unisont från sitt marknadsstånd: ”Köp nu – det här är en once-in-a-life-time-opportunity! Mitt åttiotal! Ditt åttiotal! Vårt åttiotal! Sköna anekdoter från ungdomsåren!”

Lätt fånget, lätt förgånget. Kan man ju tycka.

Men faktum är att skenet bedrar. Till ytan är Två nötcreme och en moviebox precis så nördig som den låter och lär bland annat därför knappast hamna i den svenska kulturelitens bokhyllor, men det har väl inte heller någon väntat sig. Allra minst Filip och Fredrik. De vet var de har sin främsta publik, den finns nämligen i landets alla gudsförgätna industrihålor: Motala, Gävle, Katrineholm, Bollnäs, Borås, Kumla – och inte minst Köping (sorry!) och Sundsvall. Med flera, med flera ställen.

Här i alla dessa avkrokar kan nog sjuttitalsgenerationen bäst identifiera sig med innehållet i boken. Inte för att just de har patent på åttiotalets kitschiga prylar och lustiga företeelser, men de två författarnas bakgrund har av naturliga skäl satt sina tydliga spår i boken, det går en inte direkt obemärkt förbi var de växt upp. Sedan är förstås boken högst allmängiltig och i stort sett vem som helst kan hitta något av intresse i den: de som växte upp då, alla som var tonårsföräldrar runt den tiden, alla kommande generationers tonåringar och föräldrar, historiker, nostalgiker och säkert också en och annan kultursnobb.

Konstigt nog har det inte tidigare släppts någon bok på det här temat, i alla fall inte på denna detaljbotaniserande nivå, där varenda liten pryl som man antingen glömt bort eller förträngt tas upp. Riktigt hög kuriosa- och underhållningsfaktor med andra ord.

I vanlig ordning är Filip och Fredrik fullpepprade med onliners och blandar högt som lågt i ett mischmasch av lagom mängd seriösa kontra oseriösa betraktelser. Grabbarna kan skriva, inget snack om den saken. Ibland kan man dock störa sig lite på den populistiska tabloidjournalistiska stilen á la Virtanen och kompani, det blir liksom too much of the good shit. Om ni förstår vad jag menar. Men det är säkert en smakfråga.

Allt är inte heller glitter och glamour (det vill säga folkölsfyllor och grupprunkningar) utan det finns en allvarligare underton i boken som går in på mobbing och andra mindre roliga episoder om hur det är att vara tonåring. Detta, tillsammans med skildringarna av alla pojkhyss och den emellanåt (och ibland tyvärr alltför överkryddade) grabbiga känslan, gör att man kan sammanfatta bokens neonrosa tråd med två ord: allvar och humor. Särskilt med en betoning på det sistnämnda – det finns det gott om.

Hängde dock upp mig på en liten detalj, nämligen att jag aldrig riktigt lyckades få grepp om hurvuvida den politiska flörten i undertiteln (”Hisnande generaliseringar från vår uppväxt i DDR-Sverige”) har nån djupare innebörd eller inte.

Men hursomhelst. Lämnar man politiken därhän kan man räkna med många nostalgikickar och gapskratt när man läser boken. Har man dessutom ett förflutet i Köping och/eller Sundsvall så får man mycket mervaluta för pengarna.

Textutdrag (Visa/göm)

Mikael Lehikoinen

Publicerad: 2004-01-14 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-27 15:33

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1051

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?