Stockholm har under historiens gång förändrats markant. Områden i innerstaden som tidigare var fattigkvarter har blivit hippa. Befolkningen i områden har förändrats kraftigt, så att tidigare slum- eller arbetarområden kan ha gentrifierats totalt. Hela innerstaden har genomgått en markant förändring, kanske allra mest under de senaste decennierna.

Den här utvecklingen skildrar Johan Lindberg i den här foto- och intervjuboken. I sina intervjuer låter Lindberg en rad olika stockholmare få skildra sin bit av staden – lägenheten, huset, området – som de bor eller tidigare har bott i. Intervjuerna är rikligt illustrerade med fotografier, både historiska och moderna. Ibland handlar det om arkivfoton, i andra fall foton av eller med de personer som intervjuas i texterna. Många arkivfoton ackompanjeras också av ett foto av samma plats i modern tid.

Det blir i sin helhet en lättsam bok som skildrar ett innnerstads-Stockholm i förändring. Samtidigt är det väl också det som är dess största problem: att den är så pass lättsam. Den undviker nämligen att diskutera i princip allt som kan vara kontroversiellt med stadens utveckling. Nuvarande boende berättar om hur bra de trivs i sitt nuvarande boende och i sitt närområde. Personer som återser sina barndomstrakter får prata barndomsminnen (bara i något enstaka fall något annat än positiva sådana överlag), och konstatera att staden de tidigare bodde i har förändrats.

Efter ett tag blir ju den här sortens skildringar av stadens omvandling tämligen begränsade. Alla områden som skildras (Gamla Stan, Kungsholmen och malmarna) har ju i och för sig vid ett eller annat tillfälle i Stockholms historia varit ett impopulärt tillhåll för stadens fattigare. Men alla har de också ”sanerats”, renoverats, gentrifierats. Det är väl därför kanske inte så förvånande att de intervjuade som numera bor i innerstan överlag är nöjda med att göra så – de tillhör ju trots allt vinnarna i en omfattande gentrifieringsprocess. Hade de inte trivts med sitt boende hade de ju sannolikt lätt kunnat flytta någon annanstans, eftersom de allra flesta lägenheter i innerstaden nu för tiden är privat ägda, och mycket eftertraktade på bostadsmarknaden.

Men här finns inte mycket till analys av de gentrifieringsprocesser som skildras i ord och bild – varför de sker, vilka drivkrafterna är – och väldigt lite om dess baksidor. Det beror väl inte minst på bokens geografiska fokus: här är det bara innerstaden som finns med. Världen utanför tullarna lyser med sin frånvaro – så även den del av den världen som faktiskt tillhör Stockholms stad.

Hur annorlunda – och hur mycket mer intressant – hade den här boken inte kunnat bli om författaren också hade tagit med några av Stockholms andra delar i historien: kanske Söderförorterna som Midsommarkransen, Högdalen och Rågsved, eller ännu längre ut – till Skärholmen, Tensta eller Rinkeby? Eller (och jag vet att jag nu är vågad) tänk om man kanske hade vågat blicka ut över kommungränsen, och se Stockholms innerstad i ett än större perspektiv? Även här finns ju viktig historia att skildra – och dessutom en i stora stycken mycket annorlunda historia än den om Stockholms innerstad gentrifiering.