Detta sjunker in i mig. Att det inte finns något att sakna.
Att det är det du säger. Att regn faller och du förblir torr.
Att du åldras i ansiktet. Att jag åldras i ditt ansikte. I
skuggan. I den tysta rösten. I ansiktets prakt.

Slående i denna musikaliska och psykologiskt inkännande diktsvit är mängden symboler. Ordet ”ansikte” har genom hela diktsviten laddats med oerhörd betydelse. Jag uppfattar det som om Klemets vill benämna ansiktet såsom själens spegel, det som inte går att dölja, som vi varje dag tvingas bära upp och det som avslöjar vilka vi egentligen är. Även ansiktet som ett sätt att verkligen nå varandra i mängden av kroppar som finns runt omkring oss. Såsom tidigare i Klemets författarskap framträder själva kroppen här som en ingång till det själsliga och verkliga. De ”ansikten” som dyker upp i denna svit är inte statiska, tycks inte sitta fast på någon speciell person, utan symboliserar kanske snarare jagets olika ansikten i denna förändelseprocess som han verkar inom.

”Fader” är ett annat ord som dyker upp i flertaliga formationer. En slags undermedveten försoning med en fader uppenbaras, kanske i samband med att själv bli fader: ”Sugs in i faderlivet. Långt in i faderblomman.” En av Klemets verkliga styrkor i Kling Kling är hur han i sina fragmentariska bilder lyckas bemästra att sammanföra människans djupt rotade drifter med en intellektuell sinnlighet, vilket skapar en trovärdig tyngd åt det egentligen ganska abstrakta innehållet. Även i betraktadet av ett ”du”, som i diktjagets tankevärld ter sig väldigt betydelsefull, ges liv åt denna välfångade dynamik:

Världen rasar över mig. De underbara ögonblicken. Att
du är så verklig. Att du kommer till mig. Grymt utskuren.
På höga, vingliga klackar. Svart och under det svarta
den nästan totala avsaknaden av svärta.

En av Klemets främsta kännetecken som poet är hans osvikliga sinne för rytm och ljud. I Kling Kling fungerar den musikaliska gången som ett sätt att ytterligare närma sig diktjagets rörliga tankeprocess, den ger så att säga ljud åt det ”klang- och sjukrika” som poeten vill förmedla med sina drömska sinnevärldsbilder. Upprepningar av fraser sker titt som tätt, placeras i nya sammanhang för att skifta i betydelse, alltihop i ett slags litterärt-musikaliskt kollage. Vad jag kan sakna i en sådan här rytmisk och estetisk liten pärla, är nog det mer ögonbrynshöjande. Ord som bryter av och väcker upp, oväntade inslag och textuella skiftningar, här bildas ett slags transliknande jämnmod som jag kan ha svårt att acceptera då poeten faktiskt kunnat göra exakt vad som helst med sina blanka boksidor.

Similar Posts:

• Berörd eller knappt oberörd
• Joakim Hellström och Lars Norén
• Mitt i levandet
• Om att skriva, poesi och modersmord, lite sånt
• Vecka 10 på dagensbok: Migration, Paul Auster, poesi, CV och misslyckade spänningsromaner

Ju närmare hon kommer målet för resan, desto mindre viktigt blir det att verkligen återse den gamla kärleken, han som flytt Frankrike för att leva efter sin ungdoms bohemiska ideal vid en sjö i Ryssland. Istället är det den gamla damen i samma trapphus, som kvinnan brukar underhålla genom att läsa högt ur böcker om gripande kvinnoöden för, som tar alltmer plats i kvinnans hjärta. Dessa modiga, radikala och älskande kvinnor i böckerna är vad som har bundit samman kvinnan och damen, genom dessa historier har de i djupt samförstånd närmat sig sina egna gamla kärleksaffärer som både varit passionerade och djupt förtvivlade.

Jag har flera problem med den här romanen. Delvis så är den för ofokuserad och flackig, rent innehållsmässigt, för att kunna gripa tag i mig på riktigt. Flera historier i en kan fungera, men då måste man ha kraft att ro dem alla i land också. Lesbre djupdyker inte riktigt i någon av de relationer som hon med sådan högtidlig röst talar om, man får liksom inte tillräckligt med kött på benen för att inse varför den här resan är så otroligt känslomässigt viktig för huvudpersonen.

Intellektualiserandet av omgivningen och de egna tankarna ställer sig i vägen för en djupare och personligare skildring av den här kvinnans inre, omvälvande resa. Det hela känns mest som en ganska pretentiös, litterärt utstuderad skildring med blödiga ögonblicksbilder, halvsuddiga minnesfragment och filosofiska bokcitat. Förvisso kan man se det hela som en skildring över hur litteraturen blir det viktigaste i livet, det som skapar ens huvudsakliga trygghet och möjlighet att fly från allt jobbigt. Med ett sådant synsätt känns romanen starkare, men jag vill heller inte behöva intellektualisera den spontana upplevelsen av en bok för att den ska kännas bättre, det bär mig emot. Bearbetningen till litteratur känns helt enkelt för medvetet pretentiös.

Även språket, om det så är översättningen, haltar. Orden känns inte naturliga med varandra, de knuffas istället för att framhäva. Men i det något klumpiga språket går, som tur är, ändå till viss del att uppleva Lesbres mjuka, poetiska språkdräkt som i sig är behaglig och lugnande, väldigt passande för den här typen av livsfilosofisk litteratur.

Similar Posts:

• Hypnotiskt skimmer när det är som bäst
• En angenäm helhet
• Betraktelse av en människa
• Intelligens går inte att lita på
• Vad kriget gör med människor

Skurups antologi är den utav landets skrivarskoleantologier som får störst uppmärksamhet vilket parodiskt nog är lika med nästan ingen uppmärksamhet alls. Det är tråkigt, för nya röster i litteraturen behövs alltid och ibland undrar man varför litteraturkritiker och förlagsfolk inte visar större intresse för landets skrivarskoleantologier. Att ägna sina dagar åt att skriva och att ha textsamtal i ett eller två år visar ju på intresse och ambition, något som i många fall leder till lyckade resultat.

I årets antologi med namnet Det rör om lite i kaffet för mig trängs nitton hungriga skrivare som alla vill någonting, har någonting viktigt att säga, om sorger och förluster, olycksbådande kärlek och existentiella spörsmål. Men få av deltagarna tycks ha hittat egna, originella och fungerande röster för vad de vill berätta. Några bidrag får mig dock att stanna upp. Hannes Grönbergs prosatext “Fönstren lyste så blanka i alla hem” inleds med följande mening: “Efter att ha läst Hamsuns Svält genomför jag ett fåfängt försök till självsvält.” Jag läser leende vidare och möts av en kvick, stilmedveten och medryckande skildring av en ung mans existentiella ångest och dekadenta försök att finna nya medvetandeformer. Beskrivningen av vardagens lunk och mannens mer eller mindre meningslösa göromål, som till exempel att skriva en novell om en man som äter upp en igelkott, gör det hela skönt omväxlande mellan lust och lidande.

En liknande text, avseende det bittra, ironiskt kvicka tonfallet, är Malin Vraks ”Järnlungan” där hon ger oss ett psykologiskt sylvasst porträtt av en sjuk man som andas genom konstgjord lunga och är förlamad från axlarna och neråt. Han har en fru som “ [...] tycks ha blivit helt förtjust i den infama ironin. Eller så har hon gjort mig till ett konstprojekt. Eller så anser hon att klichéerna måste få sitt. I vilket fall är det ondskefullt.” och en manlig, yngre assistent som suckandes får vända blad på Hegel och Nietzsche-böckerna som mannen studerar, “ [...] den finniga halvmesyren hatar verkligen sitt jobb.”

Bland resten av bidragen hittade jag en tonsäker och intressant röst i Veronica Cronholms diktsvit “Ovarium”, där hon med en avskalad och luftig språkdräkt gestaltar en människas sköra utsatthet: “I vilket hav flyter mina tårar/bland salta vattenmassor/Vid vilket tillfälle blev jag/skuren i köttet.” Isabell Jönsson fascinerar med sin monologbaserade, dramaturgiska prosa om två vilsna människor som försöker nå varandra på såväl konkreta som andliga plan. Freke Räihä blandar stort och smått i sina kryptiska men ändå härligt befriande dikter med spännande vändningar och en språklig nyfikenhet som fängslar. Även Emmy Högström Tagesson lyckas hålla kvar mitt intresse med sin nyskapande, visuella poesi med utgångspunkt i en cd-skiva.

Similar Posts:

• En samling framtida författare
• Ungt, spretigt men lovande
• Smakar gott men risk för skörbjugg
• Politisk brännvidd i poesin
• Utåtriktade röster som når in

Vad jag vet är att Camilla Hammarström är en poet som gett ut sin sjätte diktsamling vid namn Klockorna, hela tjugo år efter sin debut 1990. Bara bokomslaget får mig att rygga tillbaka, som kinesiskt silke, med blommor och fåglar på en oskyldigt ljusblå färg.

När jag sedan öppnar boken och börjar läsa de noggrant strukturerade raderna uppstår dubbla känslor: motvilja och fascination. Jag vill inte läsa. Ordrikheten, metaforerna, de högtravande budskapen som tycks vilja nå mig men inte förmår göra så, den hypergenomtänkta estetiken – allt det får mig illa till mods. Är jag läsare nog att tolka en sådan här väv av metaforer, liknelser och dolda betydelsehimlar?

Och samtidigt, ja, det är jag, i lika hög grad som den mest belästa lyrikkritikern kan vara. Varför? Jo, för jag tror inte att Hammarström vill begränsa sin tjocka, ambitiösa och väldigt vackra Klockorna till en beläst litteraturelit, nej, jag tror att hon vill att alla ska kunna hämta någonting ur dess mångfacetterade rikedom, hur mycket man än måste nästla sig in i den ganska avancerade liknelse- och bildvärlden. Det mystiska lockar mig, därför att det ger ett motstånd.

Jag läser att Hammarström inspirerats av de kejserliga klockorna i Den förbjudna staden i Peking. Dessa klockor är bokens stomme och centrala utgångspunkt. Fascinationen inför klockorna och dess auktoritet, dess tickande som psalmstrofer, dess utsmyckning som mänsklig omsorg av tidens materiella bärare, speglas väl. Nästan lite väl utbroderande blir det efter några sidor, mer intressant känns det att se till de större perspektiv som Hammarström väver in – landet Kina och dess hårda gräns mellan lyx och fattigdom, mellan det diktatoriskt kontrollerade och det brutalt urspårade. Här finns bilder för alla skikt i diktaturens Kina: ”De vita metallstängslen liknar spjälsängar./ Ingen kommer här fram! Bara duvorna/ rör sig fritt över asfalten. Vrider sina/ mekaniska huvuden i solgasset.”

Det handlar också om tidens gång för människan som jordisk varelse, dess tickande hotfullhet och dess harmoniska inramning. Det går sakta att läsa, hur raderna grumlas i min blick, jag känner mjuka skvalp, jag följer med, längre och längre in i det svindlande sammanhanget:

Ögonblicket då du faller genom luften likt
en skam. Löjliga överväganden om vad som
är viktigt, vad man borde tänka på innan mörkret
omsluter en: svalkan som strimmar solskenet
och bedrar ledan, doften av kall jord och varma
kronblad på balkongen. Allt det som kommer
vara utan betydelse intill tidens ände.

Det är en ganska ljummen känsla jag får av att läsa Klockorna. Det rycker aldrig riktigt tag i mig, jag undrar om det har att göra med det regelstyrda gungandet eller det stilistiskt högtravande bildspråket. Det går ju att landa i boken, att känna dess mysticism och dimhöljda betydelser, det är rent av riktigt spännande ibland. Njutningsfullt. Men krävs det inte lite väl mycket ansträngning? Hade den inte tjänat på lite tvärare kast, lite mer härs och tvärs, lite mer ”in your face”? Utan att för den skull behöva bryta den estetiska versmallen. Det är vad jag tror, som den ljummet belästa lyrikrecensent jag är.

Similar Posts:

• En teoretisk lek med känslor
• Nej, det mesta är nog inte så viktigt
• Karlfeldt – en kåt en
• Carpe diem igen!
• Skärvor från olika platser

I Osynliga händer möter vi Kristian Wold, polisen och anti-hjälten som går runt med en tickande bomb i bröstkorgen. Hans fru driver runt hemma hela dagarna, har värk och är deprimerad, medan Wold gör allt i sin makt för att slippa ta tag i sin relation och sitt liv. Han är nyligen tilldelad uppdraget att avskriva ett fall där en 14-årig flicka har varit spårlöst försvunnen i ett års tid. Men istället för att söka igenom alla uppgifter och papper, dra i de sista trådarna och börja preskribera, hamnar Wold ideligen hos den försvunna flickans mor, Inger. Wolds djupa tristess och livsleda tillsammans med Ingers bottenlösa sorg och desperata tilltro till Wold, då han är den enda polis som fortfarande har intresse av Maria-fallet, bildar stommen till deras relation.

Wolds upptagenhet med sitt bräckliga ego driver honom och bokens handling framåt. Obehagligast blir det när han förvandlar den försvunna dottern till ett hot, något som står emellan honom och Inger och som han aldrig kan konkurrera med. När Inger en dag visar upp en video på dottern Maria väcks ett starkt motstånd i Wold, han ser en bortskämd och självisk unge som inte var nöjd med någonting, som ständigt avfärdade mammans välvillighet: ”Och jag såg framför mig hennes misshandlade kropp och tänkte att det var något som inte var hemskt med det som hade hänt.”

Det som till en början känns klassiskt: en poliskommisarie som ska reda upp i röran, göra ovisshet till visshet och läxa upp de moraliskt handikappade, visar sig snart vara någonting annat. Wolds handlingar och tankar bryter människans värdegrunder och plöjer den mark man inte ens får trampa på. Var ska den initiala sympatin för Wold ta vägen, frågar jag mig förvirrat som läsare.

Sæterbakken får mig, jobbigt nog, att känna att jag skulle kunna handla och tänka precis som Wold själv. Det finns ett logiskt spår i poliskommissariens skeva beteende som känns oerhört trovärdigt, jag skruvar endast på mig en aning när han i Ingers soffa berättar hur han tillsammans med en kollega slagit ihjäl en hallick med ett järnrör på tjänsteresa i Krakow. Sæterbakken sätter mina principiella värderingar och min inre tilltro på spel, något som inte vanliga deckare eller thrillers förmår göra.

Att en deckare med så många och skilda beröringspunkter – otrohet, nyfunnen kärlek på äldre dar, sorg efter förlorat barn, moralförlust, mänskligt förfall, manligt förtryck och hejdlös egoism – kan få plats på endast 210 sidor är självklart imponerande men ger också ett bitvis ytligt intryck. Med tanke på bokens svårhanterliga ämnen skulle det inte kännas fel om man fick mer kött på benen, mer fullföljda spår. Sæterbakkens språk är kärnfullt och stilistiskt, det finns inte en mening som känns överflödig, allt ligger på sin plats och kanske känns berättandet ibland lite väl återhållsamt. Fördjupningen är helt klart upp till läsaren då det psykologiska begrundandet inte tar någon större plats. Men samtidigt, det här är ingen deckare som vill vara behaglig eller lätthanterlig någonstans, vilket gör mig både nervös och triggad på samma gång.

Similar Posts:

• Den ruttnare dödens litteratur närmar sig
• Den ofrånkomliga ensamheten
• Det gör ont att älska
• Ny vecka på Dagensbok.com
• The name’s Marlowe

I någons slags andlig undersökning av våldet i världen, av människors avhumaniserade beteenden söker hon finna svar på djupt mänskliga, kanske till och med religiösa frågor. Hennes direkthet drabbar: ”Dör vi som vi är?”, ”Och vad går det inte att tala om?”, ”Varför är vi inte i Paradiset?”. Hon tar sig modigt igenom traumatiska våldscener, en hel svit bär namnet ”Calaissviten” och handlar ”om den påbörjade och avbrutna avrättningen av de sex förnämsta invånarna i Calais i juni 1347″.

Formmässigt är det långt ifrån det säkraste Jäderlund har skrivit, här har vi 188 sidor som ställer förvånansvärt öppna frågor, som irrar omkring i människans mest avancerade innersta och resultaten känns ibland väldigt långt borta. Men så är det ju också i verkligheten, ingen har väl svar på varför ondskan och våldet styr vår värld, varför den goda själen tycks så frånvarande? Ändå kunde man av en sådan erfaren poet önska en ökad förtätning, målinriktning och fokus. Den här diktsamlingen är paradoxal i och med att den både verkar som en tröst för den läsare som söker svar på livets stora frågor, på varför världen lider som den gör, men samtidigt framstår den som otroligt tröstlös och världen känns nästan ännu mer oförklarlig.

Jäderlunds absoluta gehör uppträder i den här diktsamlingen som i alla hennes andra, men den står knappast i fokus. I tidigare diktsamlingar som till exempel Mörker mörka mörkt kristaller har ju dikterna hållits ihop av ljudrim, upprepningar och allitterationer, och enligt mig har då innehållet ibland kommit lite väl i skymundan. Ändå är det i denna samling som hennes rytmikkänsla och vibrato gör dikterna till en enda svävande följd, ett påträngande mantra, en psalm på ständig repeat:

Sedan skär man bakom trädet av henne
den andra människan huvudet med en bred kniv.
Det är mycket svårt. Millimeter för millimeter
av det utan att tänka. Och alltmer ju
längre in man kommer. Sticker man
in fingrarna där
i kontakt inne med hjärnan. Och
därifrån allra längst in.

Det är svårt, kanske en ren omöjlighet att inte känna något när man läser dikter som den ovan. Jäderlund är sinnlig, och däri ligger kanske hennes största styrka, att tränga sig in i våra sinnen och uppröra dem, sätta dem i fokus och kanske våldföra sig på dem. Känsel, hörsel, lukt, syn och smak – alla är de närvarande och humaniserar en avhumaniserad värld, får oss att känna den, in på bara skinnet. Jag ryser av obehag och av lycka, för någonstans i mörkret finns det en ljuspunkt, här har vi ju en poet som verkligen lyckas sätta ord på det ordlösa:

Och vad går det inte att tala om? Allt
kan man ju säga. Och förfoga över
som ord. En bild är också bara
ord. Och allt vad ett ord
egentligen är. Allt vad
vi verkligen ser och
hör. Ska höra. Kan
urskilja mellan
allting. Om vi
vill.

Similar Posts:

• Bellmanpriset till Ann Jäderlund
• Bokstavstrogen översättning
• ”d j u p a v e c k”
• Naturen i dikten, ängen i oss
• Skrivande: antingen eufori eller ångest?

När längtans vår slog
rot,
sov en liten vide-ung där, i
gläntan på förut

Den gulliga tonen provocerar mig lite, varför tenderar poesi förlagd i naturmiljö att vara så förhärligande och mysig? Svaret kanske inte är långt borta, naturen slår väl an strängar inom oss alla; naturens rena själ manar såväl till lyckokänslor som inre lugn, men är det alltid så enkelt? Nej, självklart inte, känslor av såväl vilsenhet som ensamhet är inte friställda från en vandring i skogen eller längs ett skummande hav, en uppfattning som jag tror att jag delar med andra. Jag kan tycka att den snuttifierande naturlyriken inte biter på mig så mycket, kanske för att jag själv inte upplever naturen som enbart skön och rogivande, utan också som ganska hotfull i sin enslighet.

Medan poeter som Ann Jäderlund och Aase Berg använder naturen som plattform för att belysa skeva maktförhållanden och kvinnlig sexualitet, vill Eva-Stina Byggmästar och ganska nydebuterande Helena Olsson presentera naturen som något lättsamt och lyckobringande, ibland så förhärligat att det blir skrattretande. De sistnämnda poeterna skäms inte för att frossa i lust och lyckokänslor, för att utforska människors ljusa sidor, för dem behöver inte poesi alltid vara djupt ifrågasättande eller ha tydliga syften.

Stina Johansson verkar inte heller i någon större mån vilja problematisera eller belysa något specifikt med sitt lilla dikthäfte, utan snarare visa på olika dimensioner av sina vardags- och naturupplevelser, som i vissa partier faktiskt glänser till av humor och absurditet:

[…]Rapid Eye Move-
ments bjuder rått kött framdukat
på en lunga som ännu inte dragit
sista andetaget, men lite svagt
dallrar av dödsryckning.

Att det här diktutdraget ingår i samma diktsamling som diktutdraget längst upp i recensionen, visar på de olika tonfall och angreppssätt som finns på Johanssons 46 sidor. Blandningen av absurditet, gullighet, skevhet och lugn bildar en ganska brokig skara dikter vars röda tråd är svår att uttyda. Den prosalyriska, ganska kontrollerade stilen bryts ibland av med mer urspårade, poetiska vändningar, vilket jag gärna skulle se mer av.

Drömmen ligger inte långt borta när till synes vardagliga situationer blir alltmer skumma, som i dikten som börjar med meningen ”Sekvenser som från film”, där Johansson beskriver hur ”Två män lastar en släde med timmer.” Någonting går fel, en olycka sker och dikten slutar med följande katastrofala rader:

[…] Spetsen som
vandrat genom ben är djupt röd
av blod och suger girigt i sig av
överflödet. Så bestialiskt att lingo-
net huttrar. Det som blev glömt i
fjol.

Johansson har potentialen att skapa bilder som svänger om i läsarens skalle, som provocerar gränser och som leker med förutbestämda meningar. Men både till innehåll och språk känns det ofta utdraget, klumpigt och ganska osorterat, vilket gör att få bilder lyckas väcka läsaren. Ett tätare språk, med än mer utmejslade bilder och vågade försök, skulle troligen få den invanda naturlyrikläsaren med Harry Martinson som husgud att förbluffat höja på ögonbrynen.

Similar Posts:

• Underverk i naturens vardag
• Ta en skogspromenad istället
• Drömmarnas byggmästare
• Ambivalent natur
• Poesi für alle

det är i huvudet det händer,
det finns händer i huvudet som samlar på smuts,

det finns fiskar också, men dom håller sig gömda,
färdas från tinning till tinning i särskilda båtar

Vemodet och äcklet går sida vid sida med befrielsen och lättnaden hos jaget som träder in i en alternativ verklighet. I Gårdfeldts underjord skissas bland annat ett rävbarn upp, kapitlet heter ”Kejsarsnitt” och ”det kliar där rävbarnets navelsträng lossnat,”. Det mänskliga barnet tar här en djupare del av sagovärlden, blir till räv och mystifierar sig själv och sin ångestladdade existens.

Det är långsamma, rytmiska och starkt bildliga rader som pryder sidornas överkant. För Gårdfeldt slösar inte med orden, han utövar en stram centrallyrik där ett stycke max får vara två rader långt. Ändå är flödet påtagligt, då han avslutar varje litet stycke med ett kommatecken, dikten fortsätter och fortsätter, djupare in i läsarens medvetande. Den strama formen i kontrast till det drömska, gränslösa innehållet skapar en fängslande känsla av att jaget försöker bryta sig ut ur vardagens måsten och ramar och istället hitta en egen värld där känslorna och tankarna kan få fria spelrum och ta oanade vändningar. Jag fascineras av Gårdfeldts många surrealistiska infall:

vi sitter tillsammans i mörkret och väntar,

mjölk sipprar fram ur min handled
och rävbarnet dricker,

Man kanske kan tycka att Gårdfeldt skulle kunna fördjupa känslorna av vemod, äckel och befrielse mer i stil med Aase Berg då hon i sin första diktsamling Hos rådjur visar upp groteska bilder av natur och människa i absurd sammansmältning. Men samtidigt finns det en lockelse i den sparsmakade och övertäckande ton som Gårdfeldt använder, den som aldrig säger mer än nödvändigt utan låter läsaren öppna upp sina egna sinnen för att ordentligt kunna se dessa mörka, äckelvackra motiv framför sig. Ändå tycker jag att Gårdfeldt kanske gör det lite väl svårt för sig, att han skulle vinna på att våga lite mer, att kasta sig ut i det mest extrema är modigt och skapar ofta en fascinerande effekt. I Men golvet har ingen mun balanseras det på en lina där ena foten ibland slinter, medan den andra håller sig kvar. Man värjer sig för de mer inträngande bilderna. Men det ser ändå väldigt lovande ut och jag vill genast ha mer av poetens obeahagligt vackra sagosurrealism som glänser av originalitet.

Similar Posts:

• Urbant möter saga i vilsen verklighet
• 37 grader celsius
• En rå drömvärld
• Vi ska alla en gång dö
• Det angår

Men jag älskar dig, jag älskar
dig du är den vackraste av
alla om du tror det eller ej,
fastän jag puttar dig ibland så
älskar jag dig. Jag hatar dig.
Älskling, jag hatar dig. Jag
förstår inte att du är äcklig
och gör så, jag förstår inte
hur du kunde göra så mot
mig! Åh vad jag älskar dig.

Som ett utdrag ur valfri pubertal dagbok. Trots den övertydliga enkelheten i varje sådan här känslosprängd fyrkant i Jörgen Gassilewskis Kärleksdikter så är helheten inte lika enkel alls. Nej, helheten är en rebus, ett pussel, en teori, en diktsamlingens självändamål kanske, som för mig fortfarande står ganska oklart.

Det är ett ändlöst tjat och ältande av schablonuttrycken ”Jag älskar dig” och ”Jag hatar dig”, i varje diktfyrkant ryms de båda uttrycken minst en gång var. Det till synes enkla, direkta och humorfyllda språket tigger om att tolkas djupare. Så vad vill han egentligen med de här schablonfyllda kärleksdikterna som tycks skriva en på näsan hela tiden, den svååre Jörgen Gassilewski? Tja, hans grepp är väl inte helt åt fanders för att belysa hur de här klassiska kärleksfraserna kanske har förlorat sin stora innebörd och förvandlats till rena floskler i nutidens öron, så mycket som de har missbrukats i sin användning i alla romantiska hollywoodfilmer, klassiska kärleksromaner och högtravande romantisk lyrik.

Men det finns också något annat, för genom att blanda nästan pinsamt högtravande uttryck med sunkiga detaljer ur vardagen så skapar han också en viss tyngd åt känsloutspelen: ”Jag älskar dig. När jag redan/ stått i en kö i en kvart då går jag/ till mitt bord och säger till/ de andra att jag hatar dig.” En trovärdighet som många människor kan känna igen sig i, så länge de har varit blodigt förälskade tillika förvirrade.

Vad han också verkar vilja belysa är hur det här motsatsparet ”älskar-hatar” ändå ligger påträngande nära varandra och hur ett längre förhållande eller äktenskap kan växla på en nanosekund mellan de här olika känslolägena. Just därför att man känner varandra så bra att man ser igenom precis allt vad den andre gör och kan läsa den andres beteende på ett närmast provocerande övertydligt sätt. Gassilewski leker ordentligt med språket och ibland blir det träffande oskuldsfullt på samma sätt som det blir igenkännande bittert.

Kärlekens bergochdalbana har väl aldrig tett sig (över)tydligare än i Kärleksdikter, så långt är jag med, men sedan finns också den där remsan av oavslutade fraser på varje sidas nederkant, vad vill de mig egentligen med sin uppbrutna logik? Och om jag löser pusslet, är jag nöjd då? På det stora hela känns det lite väl manierat, som om poeten har satt upp en ganska tydlig skiss över utformandet för att sedan bara hålla sig till den väldigt intellektuella mallen. Jag efterlyser det som är så nödvändigt för att ett verk ska kännas personligt på riktigt, nämligen det okontrollerbara, själva urspårningen, det som bara kommer och inte kan hejdas. Jag hittar inte det i Kärleksdikter, trots alla dramatiska ord, och kanske just därför.

Similar Posts:

• Lycka är en kväll på Copacabanas Litterära Tisdagsklubb, 13/4-2010
• Virrvarrmedvetande
• En kaka är en kaka är en kaka
• Rapport från textmässan
• Textmässa imorgon!

Skam. Över att det finns så mycket mer ”viktiga” saker att ägna sig åt. Som att engagera sig i samhällsnyttiga organisationer, läsa på om världskrig och mansherravälde, jobba för konkret förbättring på ett hem för utvecklingsstörda eller varför inte som volontär på en tjejjour. Skam över att inte agera. Skam över att tänka och prata om sådant man läst om, men att inte gå ut i verkligheten och försöka förändra det som man upprörs över, det som kan förändras åtminstone pyttelite med ens lilla gärning.

Mitt största intresse är av det jag håller på med (läsa böcker, skriva recensioner, plugga litteraturvetenskap) att döma, just litteratur. Men sedan finns det så mycket annat som också är intressant och dessutom upprörande, sådant som har med mer konkret verklighet att göra: Jämställdhet, könsförtryck, rasism, världsorättvisor, klasskamp. En gång försökte jag, på ett mycket konkret sätt, att sätta mig in i den verkliga verkligheten och försöka bidra på något sätt. Jag gick med i en lokal Amnesty-grupp och vi började skriva vädjandebrev till regeringar och vi började agera för kvinnors rättigheter. Men jag pallade inte, jag tyckte att det tog för mycket tid från mitt läsande och mitt skrivande, så jag gick ur gruppen.

Skam. Över att vara den som till stor del av dygnet har ögonen i en skönlitterär bok och tänker på hur recensionen av boken sedan ska formas på ens dataskärm. Skam över att klaga på tillståndet i Sverige och i världen men att inte ens med lillfingret röra på sakernas tillstånd. Och ändå fortsätter jag att läsa, som om jag inte hade en aning om vad som hände utanför köksfönstret.

Similar Posts:

• En hyllning till folkbiblioteket
• Omläsningen ett sätt att minnas
• Vikten av verklighetsflykt
• Att läsa eller leva – är det frågan?
• Läsa om