Malm, som tidigare brunnit för Palestinapolitiken, har till fullo skiftat fokus till klimatfrågans dito, och detta är ett verk skrivet i ett kreativt rus. Det är en välskriven och rasande spännande populärvetenskaplig drapa i vilken Malm går vidare där FN:s klimatpanel stannar. Vid vetskapen om att planetens ekosystem inte förändras linjärt utan brister i oförutsägbara skred.

Detta är Malms huvudsakliga poäng: att ingen – inte forskarna och överhuvudtaget ingen på denna planet existerande människa eller maskin – har förmågan att förutse hur snabbt ekosystemen kommer att kollapsa när temperaturen på jorden stiger.

Med hjälp av för mig tidigare helt okända begrepp, och vindlande metaforer, kretsar Malm kring ämnet. Han talar om "nodlinjerna", punkterna där allting brister; om "svicklarna", de för den ene onödiga men för den andre livsnödvändiga formationer som uppehåller till exempel ett ekosystem; och om "självorganiserad kritiskhet", idén om att system på jorden arrangerar sig själva på ett ytterst komplext vis och laddar på sig så mycket energi att de slut kan rasa som ett korthus endast vid en knappt märkbar förändring.

Från Monty Pythons Meningen med livet hämtar han den belysande liknelsen och den som sett filmen förstår när jag säger "lövtunn". I scenen sitter en kolossal, allt mer proppmätt matgäst på en restaurang och svullar i sig tonvis med mat. När han av servitören tvingas äta ett tunt chokladflarn når hans buk nodlinjen. Den exploderar. Skredet är ett faktum.

Borgerliga debattörer och övriga tillväxtfanatiker anser inte sällan att "alarmistiska" böcker som denna motverkar sitt syfte genom att sprida oro, skräck och panik. Men att författare som argumenterar utifrån den senaste klimatforskningen betraktas som alarmistiska, det är otvivelaktigt det mest alarmerande.

Similar Posts:

• Fimpar vi? Nej, vi trappar upp.
• Coffee table book on catastrophy
• Ambitiösa men röriga klimatbetraktelser
• Varning för folkmord!
• Imponerande, sårbart och oerhört vackert

ikväll bestämmer du inte över livet, livet bestämmer
inte över dig: allt är en ömsesidig överraskning

Ungefär så, som malmöiten Henrik Nilsson skriver mot slutet av Om det regnar när du kommer till Istanbul, skulle jag besvara frågan: varför reser du?

Hans korta långdikt, behagligt uppdelad i tvåradiga, till versmått obundna, strofer, trippar sig fram på tå i ett regnigt och mörkt Istanbul, och fångar den samtidigt lycksaliga och dystra känslan av att färdas: känslan av att vilja se allt, att vilja stiga på alla färjor, att känna med alla människor och all tid, och samtidigt leva mitt i det obegripliga.

Det är inte turismen han beskriver. Det är ett tillstånd, som gärna uppträder under resor. Ett tillstånd där regn och mörker skänker världen ett filter och en stämning omöjlig att iklä ord. Precis detta outsägliga stannar Henrik Nilsson vid, och låter Gunnar Ekelöfsk.

just i det ögonblicket, när du går under platanerna
på väg mot Besiktas, finns det något som varken

kan redovisas eller undanhållas, något som har med
avståndet till den andra stranden att göra

något ojämförligt, något som inte låter sig avtecknas

Naturligtvis är detta i grund och botten en resa in i existensens essäns, men associationsrikedomen imponerar och Henrik Nilssons ton är så säker och följsam att jag knappt kan hitta några invändningar.

Jo, en sak, men där har säkert andra redan varit och snokat: det heter "fylld till brädden", inte "till bredden".

Dikten avslutas euforiskt och vemodigt genom att duet – texten är ett enda långt imperativ – uppmanas att uttala det där outsägliga, "du har något att säga dig själv som bara kan sägas när det har blivit mörkt i Istanbul", och i samma ögonblick konstaterar Nilsson att det kommer att fortsätta regna i staden:

regna tills regnet blivit din enda instruktion

regna tills allt du har förlorat lyser
regna tills du själv har blivit regn.

Similar Posts:

• Jordskredsseger i Lissabon
• Bedövande vackert, outsägligt och svårt
• ”han som äger huset heter lukas moodysson han är 45 år och har sålt sin själ han har gjort en massa succéfilmer”
• Ett tågavtryck med graffiti, tack!
• En pocket i bräschen för Dikt

Alik, den döende, är rysk-judisk konstnär och likt majoriteten av sällskapet i den fuktiga, varma lägenheten på Manhattan, där han ligger och tynar bort, emigrant. Kring karaktärernas vitt skilda personligheter väver Ulitskaja en berättelse som på det stora hela är sympatisk i sin anspråkslöshet. Styrkan är detaljrikedomen och humorn. Ulitskaja skapar litteratur i princip enbart utifrån scener och händelser och drar sig för teoretiska utvikningar, men lyckas ändå ge berättelsen många bottnar.

Hon kan dessutom konsten att fånga ett absurt skeende utan att på något sätt framställa det som groteskt. En favoritscen är när Ninka, hustrun, är så djupt berörd av sin makes nära förestående död att hon framhärdar i tron på örter som botemedel, samtidigt som Alik, i princip avmagrad till obefintlighet, drar sitt sista andetag.

Det finns något ömt och varmt över Ulitskajas porträtt av ett gäng ryska emigranter, som av olika anledningar hamnat i det för lidandet livrädda frihetens land, där de inte passar in. Men historien är några nummer för liten för ämnena den berör. Jag läser om skratt och gråt, men känner för lite för karaktärerna för att själv skratta och gråta. För en gångs skull hade jag velat säga: skriv längre!

Similar Posts:

• Glatt om död och migration
• Litteraturen som hot och löfte
• En släkt- och epokkrönika
• I skuggan av döden
• Strävan efter assimilering

En alternativ synopsis: djupt olycklig man söker frälsning.

Året är 1983, Ma Jian lever ensam och arbetar som journalist i Beijing. Han är frånskild, har en dotter och en knepig flickvän. Han umgås med konstärer och poeter. Drömmer om ett liv utanför regimens själlösa fyrkant, drömmer sig samtidigt bort från vardagstristess och brist på sammanhang.

"Det verkar som om unge Mas sätt att tänka fjärmar honom från den socialistiska verkligheten. Han är pessimistisk och dekadent, och ser livet som ett enda mörker" säger hans arbetsgivare på redaktionen.

Deng Xiaopings marknadsliberala idéer har samtidigt börjat få fotfäste och med drömmar om radioapparater och tuggummi vallfärdar landsbygdens folk till städerna. Men Ma Jian förbannar den materialistiska kinesiska själen, som han anser sakna radar för emotionella nyanser, och intresserar sig hellre för landets minoriteter.

Han ger sig med föresatsen att "jag vill veta i vilket samhälle jag lever". Men det är inte hela sanningen, för han vill också fly, och även komma närmre sin buddhistiska tro. Fly lyckas han med, likaså att ta reda på mer om det kinesiska samhället – mötena med främmande människor skildrar han strålande och är bokens stora behållning. Vad religionen anbelangar lyckas han däremot inte alls; väl framme i Tibet, efter år till fots drömmande om Buddhas heliga land, inser han att även buddhister bygger sina liv utifrån en snäv och konstlad världsbild – bara med andra medel och ord än regimen i Kina.

Ma Jian vandrar i tre år, skildrar det enorma Kina utifrån sin melankoliska Hamlet-möter-Buddha-livsåskådning. Boken är ett fantastiskt tidsdokument som beskriver striden mellan fritänkande konstnärer och diktaturen i ett förändrande Kina. Prosan är vacker, stilen god och läsningen allt som oftast underhållande.

Rött damm har ofta jämförts med Vilda svanar av Jung Chang, men det är bara dumt för böckerna har inget med varandra att göra, förutom att de behandlar kinesiskt förtryck.

Men läs för all del även hennes bok.

Similar Posts:

• Staten knådar medborgarna
• Klasskamrater
• En liten pusselbit till det stora Kina-pusslet
• Kinesiska är ett språk där man döljer saker: Yiyun Li på Internationell författarscen
• ”Ni inbjuds att omedelbart återvända till ert hemland”

De enda som delar expertens åsikter, de enda hon/han kan vänta sig att vinna sympatier hos – förutom dottern och den lungsjuke farfadern – befinner sig på andra sidan duken. Biopubliken ser hur makten ignorerar alarmerande fakta, ser samtidigt bilder på leende par invid bergets fot, på båtens däck, havets strand – dessa lyckliga och aningslösa medborgare. Givet situationen – filmaffischerna pryds av en öde jord, ett sjunknade skepp, ett störtande plan, en enorm orm – rasar publiken i sitt inre mot skeptikerna och den ignoranta massan. ”Experten har ju rätt, lyssna för helvete”.

Med det rådande hotet mot planeten för ögonen, inser den som fattat logiken, att de förgäves skrikande experterna består av FN:s klimatpanel och övriga miljödebattörer. Skillnaden är att de som lider i sina inre denna gång inte sitter tryggt tillbakalutade framför duken, utan står sida vid sida med ignoranta makthavare, mitt i filmens handling. Vilka sitter på biostolarna och ser eländet?

Att människan leker med elden genom att släppa ut växthusgaser blir läskigt konkret i Mark Lynas senaste bok Sex grader, nyligen översatt till svenska. Där visar författaren bakom Oväder, med hjälp av tusentals forskaruppgifter, grad för grad vad som händer om medeltemperaturen ökar på jorden. Vid sex grader och ett brinnande världshav slutar jag läsa. Försöker i stället sjunka ut genom duken för att ta plats på biostolen, men förutsägbarheten hos katastroffilmer, kommer jag på, gör en ju bara förbannad.

Kryper därför tillbaka genom duken, naivt hoppfull om att det fortfarande finns tid att göra ändringar i manus.

Similar Posts:

• Fimpar vi? Nej, vi trappar upp.
• ”Det är inte längre naturen som styr jorden. Det är vi.”
• Gilla läget?
• Mästerligt om vårt ostadiga klimat
• Domedagsprofetia med hopplöshetssyndrom

Efter flera decennier som journalist och samhällsdebattör kapitulerade Boëthius under 90-talet inför hatet mot yrkesrollen och började ägna sin kraft åt att såga sitt yrke – genom att utöva sitt yrke. I böcker som Några som inte älskar oss håller på att förändra vårt land (1997) och Mediernas svarta bok (2001) attackerar hon – delvis sakligt, delvis av avsky sinnesförvirrat – ägarkoncentrationen, förljugenheten och sensationslystnaden – ja snart sagt all skit som finns i massmedievärlden. Helt klart har hon poänger och en vass penna.

Men inför Mediatan, det senaste verket, vacklar jag. Romanen – eller snarare självbiografin/medienekrologen/stridskriften – handlar om Barcelona Brask, mediedrottningen, som ligger på dödsbädden och söker kontakt med sin gamla vän, journalisten Pym, för att "tala med varann som om vi redan vore döda". Barcelona Brask, den mediala framgångssagan, är en mix av Amelia Adamo och Boëthius själv.

Boëthius (jag kallar berättaren så eftersom tankarna helt och hållet är hennes) drar sig tillbaka till landsbygden efter alla år i mediebubblan, hamnar (inspirerad av Philip Pullman) på gården Cittagazza där hon fjärran mediebruset utvärderar sitt liv, med hjälp av tänkare som Pierre Bourdieu, Witold Gombrowicz och Peter Sloterdijk. I lugn och ro inser hon att alla år som journalist varit i princip förgäves.

Nyhetsmonstret, som skriker "bra! kör det på ettan och löpet!" när människor dör, förstår hon i Cittigazza, är en blandning av kung Midas – som önskade att allt han vidrörde skulle förvandlas till guld – och Thomas Hobbes Leviathan, den nödvändige envåldshärskaren, som för att styra individerna bort från naturtillståndet egoism, i utbyte mot sin universella makt, kommer att skänka trygghet åt folket.

Mediatan blir en effektfull bild. Och genom att benämna den kommersiella mediesjälen Grotesken och kalla männens kamp om världsherraväldet 'mikod' skapar Boëthius en dräpande kritik mot medielogiken och patriarkatet. Samtidigt har mycket av det här sagts förut. Dessutom spretar boken iväg alldeles hejdlöst.

Den sveper över "medierna" som vore alla publikationer skapta av en enda ondskefull kraft. Boëthius är ointresserad av nyanser och kokar ibland över självförakt, ånger och övertro på massmediers makt. Bitvis står jag knappt ut.

Det här är en stridsskrift skriven för folk i medievärlden. För dem som tror på medias dömande makt. För alla andra, som lever sina liv i the first life, och som inte ens inbillar sig att medier har den stora makt som journalister gärna vill tro, riskerar Boëthius att framstå som en medial rättshaverist, snarare än den skarpa kritiker hon vill och kan vara.

Similar Posts:

• Information eller propaganda?
• Illusionen är mer effektiv än censur
• Övergripande bok om förlag
• 1949-1984-2001…?
• Frosseri i tv-skvaller

Oftast spelar det inte så stor roll vad man väljer. Förhoppningen att innan avfärd skapa ett dugligt resebibliotek är fåfäng. Böcker bor i hela världen; slumpen är ett fantastiskt verktyg.

Jag minns mötet med John Fowles för mig okända Illusionisten i kinesiska Yangshuo. En park, te, bröd och 800 sidor litterär galenskap och biljans.

Guideboken kan tyckas vara oundgänglig. Den listar hostel, barer, restauranger, nattklubbar och nödvandiga sevärdheter. Den ger schematiska översikter över historia, traditioner och språk. En resa genom Kina utan guidebok hade varit svårgenomförd. En kortare resa till en storstad kräver god planering.

Men samtidigt är guiden livsfarlig. Den vet för mycket om för lite. Att slaviskt följa den minskar möjligheten till spontana möten, och skapar märkliga mallar för vad som är intressant i ett land. Sann komik uppstår när vi kvasialternativa sällar som kallas backpackers sitter på ett hostel och diskuterar reseplaner à la off-the-beaten-track, men gör det utifrån en och samma guidebok, som miljoner andra personer använt sig av, för att två dagar senare stöta på varandra i samma bergsby som "inga västerlänningar besökt tidigare".

Forskning visar att backpackers generellt sett kommer hem med mer fördomar om landet de rest i än charterturister som varit i samma land.

En reseguide bör inte läsas som en bibel, men jag har snarare börjat läsa den precis som Bibeln – som en bok med massor av budskap, varav de flesta inte angår mig.

I skrivande stund sitter jag i en lägenhet i Warsawa och morgonsolen skiner in genom fönstret. Marta, som bor här, har precis gått till jobbet på den polska dagstidningen Gazeta Wyborcza och lämnat oss (mig och fyra kompisar) med nycklarna. Marta träffade vi av en slump för ett par dagar sedan i norra Polen.

Vi hade tagit färjan från Karlskrona till Gdynia, anlänt till hamnen på kvällen och varken bokat rum eller skaffat en karta. Förbannande vår brist på orienteringsförmåga tog vi lokalbussen in till Gdynia centrum. Vi hade hört talas om halvön Hel, en sandig landremsa ut i Östersjön med mängder av turisthotell och restauranger. Vi stoppade en man i 40-årsåldern och frågade efter tågstationen och Hel.

- Du you want to go to Hel? You know the motherfucker is gonna be there tomorrow.

Mannen log emot fem frågetecken.

- The motherfucker – George W. Bush!

Ute på Hel dagen därpå skulle Bush möta Polens president Lech Kaczyñski. Massiva protester väntade.

Efter att ha fått övernatta hos översattaren Prot, som vi träffade på tåget till Hel, hamnade vi i antibushtåget, under parollen Welcome to Hel(l). Och i tumulten framför de bepansrade polska poliserna, med en helikopter surrande ovanför oss, lärde vi känna fredsaktivisten Marta. När vi nu bor hos henne i centrala Warsawa – gästfriheten överträffar det dyraste av hotells – beundrar jag det guideboksfria resandet mer än någonsin.

Om några dagar åker vi vidare till Ukraina. Bradts Ukrainaguide ligger nerpackad i väskan. Förhoppningsvis stannar den där.

Similar Posts:

• 1,3 miljarder människor i ett land fullt med underverk
• Hälsningar från korrens ytliga vardag
• En rak vänster mot Bush
• Tåg, kostymer och Chanuka-apelsiner
• Läsningen och platsen

David Sedaris är en självcentrerad komiker och halvgalning som betraktar tillvaron utifrån sina egna tillkortakommanden. Hans tio år gamla novellsamling, som nu kommer på svenska för första gången, innehåller 17 berättelser om vägen genom livet från småstaden Raleigh på USA:s östkust till New York. Även om historierna framstår som självbiografiska bör de snarast läsas som skrönor, byggda utifrån verkliga händelser.

Sedaris metod är hyperbolen, överdriften. Han dyker ner i minnen från familjelivet, skolan och universitetsåren och kryddar händelserna på sant Evert Taube-manér. Och visst funkar det; en god historieberättare ljuger, förvränger, vanställer och dramatiserar.

I femte klass lider David Sedaris av grava tvångstankar och slickar oavlåtligt på strömbrytare. Hemma hos sexbarnsfamiljen Sedaris läser barnen porrnoveller och det mesta är kaos. Pappa Sedaris skrämmer barnen till vanvett genom att ljuga ihop historier om folk som råkat illa ut, för barnen inte ska utsätta sig för risker. Den grekiska farmodern lämnar sitt råtthål i en annan stad och flyttar in hos familjen och förpestar tillvaron för samtliga. David upptäcker att han är bög. Han liftar med galningar. Delar rum med en rullstolsbunden på universitetet. Får jobb som mentalvårdare, äppelplockare och skådespelare. Träffar ännu fler galningar. Röker massor med gräs.

Sig själv verkar han hitta först i sista novellen, ”Naken”, där han råkar hamna på ett nudistläger och tycker sig skåda mänskligheten blottad från sin förljugenhet.

Det stora problemet med den här boken är att Sedaris texter, som förutom att vara roliga faktiskt också har litterära kvaliteter, vilar så mycket på språket. Han iakttar sin omgivning och skapar genom monologer och dialoger såväl komiska som allmänmänskliga porträtt av sin omgivning. Men dessa porträtt känns inte trovärdiga i svensk översättning.

Jag har hört honom läsa avsnitt ur Naken på engelska. Då svänger det minsann.

Similar Posts:

• USA:s roligaste författare
• Plats i hjärtat för Håkan
• Kärlek i coronans tid
• Kärlek
• En dollarvärld i dvala

”Det var på den tiden jag gick omkring och svalt i Kristiania, denna förunderliga stad, som ingen lämnar utan att ha fått märken av den.” Så börjar romanen. Den medellöse berättaren ligger i en kal vindskupa en klar höstdag. På fältet nedanför röjer några arbetare upp kring en nedbrunnen smedja. Huvudpersonen har inget namn. Ingen mat. Det enda han kan och vill är att skriva. Svältande börjar han driva runt i staden.

Hamsuns mål med Svält var att skriva sig fram till ”det som ingen ännu känner”. Följaktligen blev det en studie i svältandets psykologi. Och Hamsun fångar dubbelheten: hatet mot hungern och hungern som tröst. Därtill hatet mot Gud och densamme som tröst. Svält kan läsas som en enkel berättelse om den oetablerade författarens ekonomiska vedermödor och psyket bakom hungern/självsvälten. Hamsun målar utan tvivel upp detta med imponerande precision. Men mest intressant är trots allt huvudpersonens identitetskris.

Han har ingen aning om vem han är. Ingen aning om vart han är på väg. En ung kvinna som han börjar förfölja kallar han Ylajali. Namnet poppar plötsligt fram ur medvetandet. Under läsningen tänker jag oupphörligen på New York-triologin. Och då ska man veta att Paul Auster faktiskt har analyserat Hamsuns Svält i essäsamlingen Hungerns konst.

Intressant med den här utgåvan är det kompetenta efterordet av Henrik Petersen, där man bland annat får lära sig att Georg Brandes avfärdade Svält som monoton.

Men varför en nyöversättning? För att gubben Hamsun var inne och pillade en hel del i verket. Översättningarna har hittills följt hans senare, urvattnade utgåvor. Framförallt tonades upproret mot Gud ner. Och han klippte en sexscen. Gubben Hamsun var av allt att döma en pryd högerman.

Similar Posts:

• Svältkonstnär och litterär jordmån
• Autodidakt och individualist
• Censuren är död – länge leve censuren?
• Kristin och Sigrid – en och samma person?
• En ärelös jävel

Till dessa länder har reportern Caroline Salzinger rest som frilansare och korrespondent för Sveriges Radio. Möten, händelser, tankar, resor och känslor som inte fick plats i radioreportagen hamnade i boken Hälsningar från ondskans axelmakter. Visst är det kul att ta del av hennes berättelser om livet bortom utrikesreportagen. Visst har hon fångat detaljer. Men några dagar lite här och var räcker inte för att tydliggöra dimhöljda vardagsliv.

Jo, en sak är riktigt spännande: Salzinger tar sig in i enigman Nordkorea. Möter tomma blickar, vandrar omkring ständigt övervakad i en verklighet som få journalister kommer åt. Men resten av boken lider av panisk ytlighet. Den som följer nyhetsrapporteringen får snarast sin bild av "skurkstaterna" befäst: I Iran går kvinnor i slöja, men i husen smygfestar ungdomarna bortom mullornas kontroll. I Irak är det kaos och inget blev bättre när Saddam försvann. I Nordkorea hjärntvättas folket, och likadant i Syrien. I Libyen har Kaddafi gjort en pudel och blivit västvänlig och ingen vet varför. På Kuba finns det massor av läkare, två olika valutor men ingen yttrandefrihet.

Den som söker sammanhang, finner dem knappast i Hälsningar från ondskans axelmakter. Förutom inledningen, där Salzinger under täckmanteln handelsresande inom porslin får bevittna nordkoreanska försök att imponera på henne genom "spontant" anordnade danser och besök i "varuhus" där personalen inte ens vet hur man öppnar kassan, blir skildringarna fragmentariska, förvirrande och platta – som mycken journalistik i övrigt.

För det här är en nyhetsreporters anteckningar. "Vardag och vansinne i världens mest stängda länder" lyder bokens underrubrik, men skulle kunna ha hetat: "vardagen i ett av världens mest vansinniga yrken". Korrespondens: att skjuta mediala höftskott. Reportern anländer till nya staden i nya landet, gör sina intervjuer med någon stolle som påstår något via tolk och sanningen levereras till hemlandet några timmar senare. Då finns den där: bilden av utriket. "Såna grejer di hittar på di dära araberna" muttrar Tore till Gun hemma i köket.

Mest slående är därför inblicken i utrikeskorrespondenters vardag. Hur reportrar och fotografer i hotellens barer bjuder varann på sina bästa nära-döden-upplevelser. Hur "fixare" i de olika länderna – alltså lokala förmågor som säljer sina tjänster som tolkar, chaufförer och annat – ordnar färdiga reportageidéer till världens alla korrar. Hur korrarna sedan tipsar varandra om sina fixare, så att Caroline Salzinger när hon hör eller ser ett reportage från ett visst land direkt förstår vilken fixare som använts. Samma bilder massproducerade in absurdum.

Boken ska vara kul, menar förlaget. Jag har ganska tråkigt. Dessutom famlar Salzinger mellan att dels raljera över Bushadministrationens cyniska utspel om skurkstater – denna världspolisens brutala ignorans – och att dels befästa den genom att själv demonisera. Särskilt påfrestande blir hennes metod att låta västerlandets marknadsmaskineri, symboliserat av hennes Mark Jacobs-sandaletter, utgöra den normalitetens fond mot vilken skildringarna av "skurkländerna" vilar.

Fast det är klart, design och terrorism verkar ju bottna i samma rädsla för att inte betyda någonting.

Similar Posts:

• Besök i paradiset
• Pyongyang med all-inclusive från 11.995
• Nord och syd
• Uppdaterar dina Irankunskaper
• Oljan – en ödesfråga