Det har gått tio år sedan ”ettan”, Maria Svelands debut- och genomslagsroman Bitterfittan. Huvudpersonen Sara har hunnit få tre barn och skilja sig och det är om livet efter skilsmässan som Bitterfittan 2 kretsar.

”Frihet, kärlek, systerskap” står som ett slags underrubrik eller motto på romanens framsida och den som läst Svelands och Katarina Wennstams antologi Happy, happy – en bok om skilsmässa känner kanske igen dessa skilsmässoteman därifrån. Det är långt ifrån smärtfritt, men för Sara börjar ett nytt liv efter äktenskapet, ett liv där man reser på semester med barn och väninnor och slipper stressa och sura. Ett liv där man njuter till fullo av barnen varannan vecka, och till fullo av barnfriheten varannan.

Är detta fortfarande provocerande? Jag hade nog sagt nej, om jag inte haft reaktionerna efter Happy, happy-släppet i färskt och bittert minne. En kvinna som inte lever för och ständigt längtar efter sina barn, en kvinna som bara kan konstatera att barnen är de första att anpassa sig till den nya familjekonstellationen, jo, det kan tydligen reta folk fortfarande. Kanske är det som Saras väninnor konstaterar: de som biter ihop och står ut i sina relationer vill inte höra talas om att det finns andra vägar. Jag vet inte.

Kanske beror det också på att innehållet delvis känns igenom från antologin som Bitterfittan 2 inte fått samma himlastormande genomslag som sin föregångare. Kritiken hittills har varit ganska knackig, men medan flera recensioner menar att romanen blivit väl stelt politisk skulle jag vilja hävda det omvända. Jo, det stämmer visserligen att feministisk analys och fakta plockats ner till behändiga munsbitar och strösslats ut som repliker av Sara och väninnorna i större utsträckning än tidigare, men det är snarare anpassningen till romanformen än brottet med den som stör.

I Bitterfittan bröt Sveland mot romanförväntningarna på ett uppfriskande sätt och vågade smacka in faktautläggningar där hon tyckte att det behövdes. Den hade en energi, en frustration och en längtan som liksom inte lät sig tämjas. Har hon månne blivit fegare med åren?

I alla fall är jag glad att återse Sara, precis som jag vore över vilken gammal kär väninna som helst. Jag vill veta hur hon har det och hur hon får det i framtiden (Sveland har också antytt att det kan komma fler fortsättningar så småningom). Samtidigt är det här inte en roman som man läser i första hand för handlingen, eller ens karaktärerna, utan för funderingarna om tillståndet i världen, om vår plats i den och våra relationer.

Här tycker jag att det framför allt bränner till när Sara söker kärleken på nytt. Varför är det så svårt? Varifrån kommer alla hopplösa förväntningar, och varför går de inte att få ihop? Varför uppför vi oss så korkat när vi egentligen vet så himla mycket?