Krönika

Befrielsen och hemmafronten

Jag tassar runt i min tonårsstad; jag tenderar att göra det då och då om vårarna. Någon gång har jag till och med tagit bilder, men det blir bilder av platser som sällan ser likadana ut längre, av händelser och människor och stämningar som inte längre finns där. Obegripliga bilder utanför mitt huvud. Urtråkiga.

En plats som däremot uppenbarligen sprudlar än är Örebro länsteater. När jag gick i gymnasiet här, på teaterestetiska programmet, hade vi frikort som i mån av plats lät oss se föreställningar gratis, om och om igen. Det är nog fortfarande det bästa kort jag någonsin haft, alla kategorier. Många föreställningar blev det, inte minst av Göran Parkruds fantastiska uppsättning av En midsommarnattsdröm helt till tonerna av Björk.

Den helg jag är i Örebro den här gången spelar Länsteatern Befrielsefronten av Maria Sveland. Eftersom jag läst romanen, Befrielsen, som den väl bygger på (eller hur de nu hänger ihop, exakt) har jag inte enorma förväntningar. Den var en intressant idé som aldrig riktigt fick liv på sidorna, men här, på scenen, sjuder den av liv. Bubblar upproriskt.

I regi av Sara Giese har Befrielsefronten kastat loss från diskbänksrealismen. Den är på en gång avskalad och innovativ, humoristisk och oerhört drabbande. Jag ser den första gången en fredagskväll, och får inte ro i kroppen förrän jag införskaffat en biljett också till lördagens föreställning. Det här är allt jag älskade – älskar – med teater.

Befrielsefronten inte bara spelas i Örebro; den utspelar sig också där. Det är ”Örebromannens” (dömd för 14 överfall och våldtäkter mellan 2005 och 2010) Örebro, men samtidigt en Svelandsk hämndfantasi, där Kvinnornas befrielsefront bestämt sig för att själva ge sig på oskyldiga män, liksom för att visa hur det är att ständigt leva med rädslan för våldet. Det är en vanvettig, obehagligt tilltalande idé, framförd i all sin komplexitet av trion Malin Berg, Parwin Hosenia och Lo Kauppi.

De är en slags terrorister, det är de ju. Samtidigt är det svårt att värja sig för deras frustration, deras trötthet på att ingenting förändras. På att man fortsätter dela ut flyers och hålla tal, sjunga Röda bönors ”Sången om sexualmyterna” och sedan återgår till livet som det alltid varit. Liksom Anna, den motvilligt hemvändande journalisten på lokaltidningen (spelad av Frida Beckman), får jag så småningom slut på argument. Ja, våld är fel. Men hur åstadkommer man egentligen förändring? Vem är det som ska förändras?

Det finns helt enkelt något djupt tillfredställande i att polisens talesperson plötsligt får ge samma begränsande råd till stadens män som han tidigare oproblematiskt matat kvinnorna med. Det finns en enorm förlösande kraft i Annas konfrontation med sin egen våldtäktsman, när hon under sken av att intervjua en ”vanlig Örebroman” som menar att man nog måste vara psykiskt störd för att kunna begå våldtäkter plötsligt ställer frågan: ”Är du det, psykiskt störd? Eller hur kunde du göra det du gjorde mot mig?” I hur hon plötsligt kan placera skulden där den hör hemma och samtidigt ta makten över sin egen berättelse.

Örebro i den här pjäsen skulle förmodligen kunna vara vilken stad som helst. Det Örebro som jag växte upp i fanns innan ”Örebromannen”, men var lika präglat av ett riktigt otäckt mord på en ung tjej i min ålder, begått av en man som greps först flera år senare. Det hängde över en på samma sätt som serievåldtäkterna i Befrielsen och Befrielsefronten. Flåsade en i nacken när man gick hem om kvällen. Skuggade, som en absurd fråga, varenda manlig bekantskap eller möte. Någonstans fanns han ju, fanns den där potentialen till våld.

Det är ett tillstånd som vore outhärdligt att återbesöka om det inte vore för föreställningens finess, varma hjärta, humor och rena jäkla kraft. När jag tumlar ut igen i kvällssolen vid slottet (och paradoxalt nog har svårt att minnas varför det kändes så nödvändigt att flytta härifrån) är det med slutscenens Patti Smith-text i kroppen och på läpparna:

Because the night belongs to lovers
Because the night belongs to lust
Because the night belongs to lovers
Because the night belongs to us

Ella Andrén

Publicerad: 2017-05-25 10:00 / Uppdaterad: 2017-05-25 20:09

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?