I Galen i humlor, Dave Goulsons förra bok, får läsaren höra talas om en gammal gård i Frankrike som författaren och biologiprofessorn köper i syfte att skapa en plats med så stor biologisk mångfald som möjligt. I den här uppföljaren är gården och dess omgivningar mittpunkten, ett sorts geografiskt utgångsläge för texten. I ett fantastiskt introduktionskapitel tar Goulson läsaren med på en rundtur genom den artrika miljön som breder ut sig runt hans gård. Med smittande entusiasm och en aning stolthet avhandlas pisksnokar, tornugglor, sumpbävrar, trädgårdssovarmöss, makaonfjärilar och lejonfibblor. Om boken hade fortsatt och helt utgjorts av en enda lång upptäcktsfärd hade det känts helt okej, så fin är beskrivningen. Men bokens mål är bredare än så. Framgångsreceptet i den hyllade Galen i humlor var blandningen av skickligt och angeläget folkbildande och en ofta anekdotisk humor. Humlorna var fonden i berättelsen och även om Goulson gjorde utflykter återvände han hela tiden till humleboet igen. Den här gången är syftet att omfamna hela insektsriket, vilka utgör omkring en miljon av de 1,5 miljoner växt- och djurarter som är kända. Eller tio miljoner biljoner levande insektsindivider i världen idag, som det skrivs i det kapitel som berättar om insekternas många miljoner år långa historia. Entomologen E.O. Wilson citeras här: ” Om hela mänskligheten försvann skulle världen återgå till det ymniga tillstånd av balans som rådde för tiotusen år sedan. Om insekterna försvann skulle däremot miljön kollapsa och kaos uppstå.”

Ängen utanför Dave Goulsons gård blir ett mikrokosmos, en symbol för den ekologiska balansen på jorden. Blommorna, fåglarna, träden, fladdermössen och människorna – alla är de sammanbundna med och beroende av insekterna för sin överlevnad. Efter ett starkt brandtal drar boken igång på riktigt. I fristående kapitel får läsaren bland annat lära sig om bönsyrshanar som lever vidare efter att honan ätit upp deras huvud, trollsländors kalejdoskopögon, bladlöss förmåga att klona sig själva, fladdermuslössens extremt brutala parningsmetoder och att bin främst dras till gula eller lila blommor. Det hela är omtumlande och intressant. I ett kapitel om flugornas okuvliga släkte finns plats för både upprördhet för människans övergrepp på burhöns och lätt äcklade gapskratt över beskrivningen av spyflugans matvanor.

Den röda tråden, förutom det uppenbara temat, är Goulsons genomskinande engagemang och respekt för djurvärldens minsta invånare. Exempelvis ligger han till sängs och gläds över den träätande skalbaggen dödsurets karaktäristiska knackningar i takbjälkarna. Man får också följa med bakom kulisserna till den akademiska biologivärlden, bland ömsom bisarra, ömsom totalt avgörande experiment. Texten bränner till som allra mest i slutet av boken då Goulson berättar om den grupp av omdiskuterade bekämpningsmedel som benämns neonikotinoider. Efter att först ha betraktat pesticiderna som tämligen ofarliga utför han egna studier som vänder upp och ner på hans inställning och skapar ekon i hela världen. Det är en spännande historia om kortsiktig politik och lobbyism å ena sidan och forskning i sin mest omvälvande form å andra sidan.

Boken är en brokig väv, på gott och ont. Eftersom ämnet är så omfattande blir det förstås automatiskt något av en nödvändighet, när det är som bäst är det verkligt reflektionsskapande draget till sin spets eller en fascinerande inblick i det myllrande livet omkring oss. Men ibland svävar det iväg en aning långt, till exempel när ett det ovan nämnda brandtalet för insekternas avgörande betydelse följs av en berättelse om den kaosartade renoveringen av den franska gården eller när det dyks ned lite för djupt i genetiken. Dessa avsnitt är underhållande och utbildande men spretar aningen mycket. Som tur är vägs detta upp av glöden som flammar upp mellan sidorna. Vi behöver mer litteratur av det här slaget, som får oss att sätta oss ned och fästa blicken bland grässtrån och mossa och får oss att upptäcka de osynliga trådar som löper mellan humlor, maskar, blomflugor, gråsuggor och oss själva.