Jag måste säga att jag är något förbluffad av Peter Höegs Effekten av Susan. Inte så mycket av romanen i sig som det faktum att den faktiskt är skriven av Peter Höeg.

Det har nu gått över tjugo år sedan han fick sitt fenomenala internationella genombrott med Fröken Smillas känsla för snö och det känns som att han har haft som ambition att upprepa framgångsreceptet; en postmodernistisk genreupplösare med karismatisk kvinnlig huvudfigur, blinkningar mot det övernaturliga och populärvetenskapliga referenser.

Förbryllad är kanske ordet för att fånga känslan jag får när jag läser hyllande recensioner av romaner. Vad är det andra ser som jag inte ser?

Det här är vad jag ser: en soppa tillagad av endimensionella karaktärer som begåvats med fantastiska förmågor (och karriärer) inkastade i en thrillerhistoria enligt standardformulär fylld med pretentiösa utsagor och kryddad med en diffus kritik riktad mot samhällets toppar.

Om jag säger så här; den här typen av historier brukade förr i världen ha grällare färger på omslaget och sämre papper i inlagan.

Men det kanske inte gör något att vi har sett det förut. Det är inte de originella historierna eller oväntade upplösningarna som thriller- och kriminalgenren lever av.

Vad som är viktigt för att det ska fungera är att vi bryr oss. Vi måste förfasa oss över det de lidande offren utsätts för. Vi måste längta efter upprättelse. Vi måste önska att vår hjälte bringar något slags ordning i kaos eller åtminstone att rättvisa och hämnd till sist drabbar de ondskefulla.

Receptet för att lyckas med det är inte, som kanske en del inbillar sig, att till varje pris dra på mer och mer i våldsskildringarna. (Eller fler och större explosioner om det är på film.) Nej, det viktigaste är att vi bryr oss om karaktärerna och vad som händer dem. Allra mest måste vi bry oss om huvudpersonen. Den som riskerar mest, den som tar på sig ansvaret att frälsa oss ifrån ondo.

Vi behöver inte tycka om henne, vi behöver inte tycka att hon har rätt, vi behöver inte på minsta sätt tycka att hon är beundransvärd. Men vi måste bry oss om henne och hennes mål.

Under loppet av bokens 340 sidor bryr jag mig inte ett skvatt om vad som händer vare sig huvudpersonen Susan eller hennes familj.

Handlingen i korthet är att Susan är världsberömd fysiker, gift med världsberömd musiker och att de och deras två superbegåvade barn hotas med jättejättelånga fängelsestraff i Indien på grund av att de samtidigt begått olika brott (som inte riktigt förklaras vad de går ut på), men blir lovade amnesti i Danmark om Susan får fram ett protokoll från Framtidskommissionens sista två möten. Denna sammanslutning är en hemlig grupp bestående av personer som också har fantastiska förmågor, och som tidigare jobbat på statens uppdrag.

Detta leder till en mängd anslag mot Susan och hennes familj och de får jobba på att överleva och så småningom ta reda på vad sanningen bakom allt hemlighetsmakeri kring Framtidskommissionen innebär. Inte oväntat leder spåren till onda ränker inom samhällets toppskick.

Själva cloun i ploten är dock att människor i närheten av Susan inte kan låta bli att vara fullständigt ärliga. Det är det som är effekten av Susan. Vilken leder till att de håller torra monologer om sina avsikter och innersta önskningar. Väldigt praktiskt för en amatördetektiv men ytterst avtändande för en läsare.

Men kanske har jag bara misslyckats med läsningen? Är det en pastisch eller rent av en parodi på en genre-thriller av sämre sort? Är avsikten att demaskera dess orimliga pretentioner och blottlägga det löjeväckande i dess strävan efter att lägga världen i ordning? Den goda thrillern får oss ju som sagt att bry oss och åtminstone för en tid lägga undan våra tvivel på att detta är möjligt.

Må så vara. Men det räddar den inte från att vara tråkig. Peter Høeg kan bättre än så här.