Evna, den tredje och sista delen i Siri Pettersens fantasytrilogi Korpringarna, dimper ner i min brevlåda och drar som en mindre tornado över min planering. Det mesta blir liggande tills efter att Evna är utläst. En stund efteråt också, förresten, den där stunden efter en riktigt bra bok när man inte riktigt vill ta tag i någonting nytt, utan liksom bara idissla. Fundera. Smälta.

I de tre romanerna har Pettersen tagit med sina läsare till lika många världar. Den första, Ymslanden, var den plats huvudpersonen Hirka vuxit upp på, men för läsarna var den förstås ny (om än rätt klassisk fantasy). Så kom hon till människornas värld, välbekant för läsaren med främmande, och skrämmande, för Hirka. I början av den tredje boken tar hon sina första steg i en tredje värld, obekant både för oss och för henne: Dreysíl, de blindas värld.

I Ymslanden var de blinda, de likfödda, en skräckinjagande myt. Inte sällan något att skrämma barn och folkmassor med. Men fanns de på riktigt?

Ja, de finns. Själva kallar de sig Umpiri, och är långt ifrån några vrålande orcher. Ja, de är inte precis söta och kramiga heller, men de är varelser, individer med en kultur, med föreställningar, med historia, med drömmar och inte minst hierarkier. Och hämndbegär. Umpiri lever länge, i tusentals år, och många av dem minns ännu kriget med Ymslanden och förräderiet som bröt Kraftens flöde mellan världarna. Tog den ifrån dem.

Nu rustar de till strid igen. Mot Ymslanden, det enda egentliga hem Hirka känt. Mot Rime, hennes barndomsvän och älskade, som finns kvar där och vars perspektiv då och då växlar med Hirkas. Rime och Ymslanden har sina egna problem, både inom- och utomvärldsliga. Många vill ha makten över rådet och rikena. Somliga är beredda att gå över lik. Mängder av lik. Vad är Hirka och Rime beredda att göra? Kan kriget vara ett nödvändigt ont?

Roxane Gay skriver i Bad feminist om varför hon älskar Suzanne Collins Hungerspelen, om hur mycket hon kunnat känna igen sig i huvudpersonen Katniss trauma. Katniss är inte den samma i slutet av Hungerspelen som i början och det är så påtagligt också i denna sista trilogidel. Hirka och Rime har gått igenom mycket, både tillsammans och var för sig. De har gjort sina val och sina misstag, men kommer de att kunna förstå och förlåta varandra – och sig själva?

Jag längtar verkligen efter att Korpringarna ska slå igenom lika stort i Sverige som de gjort i Norge. Inte bara för att de förtjänar det, utan också så att jag ska ha någon att prata om böckerna med och slippa sitta på tangentfingrarna med jämna mellanrum för att inte spoila för mycket. Trilogin är redan nu ett hett julklappstips. Vill man läsa den på svenska får man tyvärr vänta lite på tredje delen, men på originalnorskan finns – uppenbarligen – också slutdelen Evna att tillgå, och precis som Odinsbarn och Röta innehåller den en svåremotståndlig mix av fantasytraditioner och ifrågasättande av dem. Evna är precis den slutstrid man kan förvänta sig av den avslutande delen i en fantasytrilogi – och något fullständigt annat.