Mittemot Joels hus ligger det som kallas Ödehuset, en gång en pampig villa där ingen bott sedan innan Joel föddes. Inte sedan det hände, den där dagen som folk i skolan fortfarande pratar om, sprider rykten om, spekulerar kring. Den nittonde oktober 1992, när den yngste sonen i familjen som bodde i huset kom hem från skolan, gick upp på vinden och hängde sig.
Jonathan Andersson var bara tretton år när han dog. Lika gammal som Joel är nu.

Precis som alla andra barn och unga tonåringar dras Joel till Ödehuset. De utmanar varandra att våga röra huset, våga banka på dörren – kanske till och med ta sig in där? Men är Ödehuset verkligen så öde som alla utgår ifrån? Och finns där till och med en särskild roll att spela för Joel?

Det är en suggestiv roman för unga Alex Haridi skrivit, om skräck men kanske ännu mer om fascinationen för det mörka, för det okända. Joel, precis som bäste kompisen Kalle och klasskompisen Molly, har olika sätt och skäl att fly ifrån verkligheten. För Joels del handlar det mycket om bråken hemma, om storasysterns ätstörningar och hur trångt det kan bli när någon annans problem tar så mycket plats. Vore det inte skönare att få vara någon annan? Till och med om den personen faktiskt är död?

Haridi har framför allt skrivit för teve tidigare och är uppenbarligen en stämningsmakare, men här utnyttjar han också att få komma under skinnet på sina karaktärer och skildra deras tankar och känslor. Här och var kan jag tycka att perspektivet slirar lite, som när Joel iakttar Ödehuset:

Från sovrumsfönstret på andra våningen såg han rätt ut över patriciervillan från sent artonhundratal i rött tegel med vita stuckaturer. Tre trappsteg ledde upp till en veranda med två romerska kolonner och på den vita ytterdörren satt en förgylld lejontass som portklapp.

Det är en rätt vuxen beskrivning ur en trettonårings synvinkel (en trettonåring som inte ens vet vad en freestyle är, vill jag tillägga, med risk att avslöja att även jag härstammar från 1800-talet, nästan). Just det där är inget särskilt representativt exempel, ska sägas. Ett betydligt bättre är Joels bäste kompis Kalle, en lite stökig kille med svårt att sitta still som är bara alltför medveten om att han förmodligen kommer växa upp till en nolla med lägenhet i samma hus som sina föräldrar, precis som sina äldre bröder.

”Det är bara ett förslag”, hade Eva sagt flera gånger men det var inget förslag, det var bestämt – han skulle slängas ut från klassen. Av alla elever pekade hon ut honom och sa att han inte dög. Och han hade inte sagt emot eftersom han höll med. Han visste själv vad det skulle bli av honom. Ingenting.

Men han hade ändå trott att han skulle få låtsas lite till. Bara tills grundskolan tog slut: två år och nio månader. Sedan skulle han kliva åt sidan och låta Joel och alla andra växa upp och flytta härifrån och glömma bort honom.

Han hade trott att han hade två år och nio månader av nu kvar innan framtiden var här.

Jag vet inte om en trettonåring skulle kunna formulera en sådan brist på framtidstro, men jag tror säkert, sorgligt nog, att han kan känna den. Och litteraturen skulle förstås bli ganska torftig om den bara fick formulera vad läsarna redan kunde formulera själva – det är kanske rentav en del av dess poäng?

Den här avvägningen mellan vardagliga uppväxtvillkor och spänning lyckas Haridi bra med. Huset mittemot är mer lågmält läskig än handlingsorienterad, ganska tjock men lättläst, en liten bladvändare med fina personporträtt. Jag hoppas att den hittar sina läsare.