När Mumintrollet vaknar en morgon i januari innebär det att något händer för första gången någonsin. Mumintroll genom alla tider har alltid sovit igenom vintern, men nu kan trollet inte somna om – han försöker väcka sin mamma men det går inte, och till sist finner han sig i sitt öde, klättrar upp på vinden i det insnöade huset, och beger sig ut i den vita vintervärld som han är det första mumintroll som någonsin ser.

Trollvinter är en utvecklingsroman: om separation, om att klara sig själv i världen, om att växa upp. Den behandlar sina teman på ett tydligt men aldrig övertydligt sätt, och jag skulle säga att hjärtat i Tove Janssons skicklighet ligger just där: hon visar alla sin kort för läsaren och låter ingenting vara dunkelt eller svårförståeligt – men samtidigt får hon aldrig läsaren att känna sig skriven på näsan eller behandlad som mindre vetande. Hon förenklar helt enkelt inte världen eller de saker hon berättar om, men hon gör den inte heller mer komplicerad än den är. Och att ta sig an världen med den inställningen är också det som Mumintrollet får lära sig att göra.

I vintervärlden utanför det sovande huset finns varelser Mumin aldrig mött – själva dalen är en annan än på sommaren. Han möter Too-Ticki, som bor i det som Mumin alltid sett som sin pappas domän:

Det här är pappas badhus, sa Mumintrollet.
Too-ticki tittade allvarligt på honom.
Du kan ha rätt och du kan ha fel, sa hon. I somras var det en pappas, på vintern är det Too-tickis.

Och konversationen fortsätter:

Berätta för mig om snön, sa Mumintrollet och satte sig i pappans solblekta trädgårdsstol. Jag förstår den inte.
Inte jag heller, sa Too-ticki. Man tror att den är kall, men om man gör ett snöhus av den blir den varm. Man tycker den är vit, men ibland blir den skär, och ibland blå. Den kan vara det mjukaste av allt och den kan vara hårdare än sten. Ingenting är säkert.

Det Mumintrollet lär sig om världen är just att man aldrig säkert vet någonting, men att det är helt ok. I början av boken är han orolig, arg och frustrerad, och det är inte utan att man förstår honom: ingen av dalens invånare tar någon hänsyn till hans åsikter och nostalgiska längtan efter sommaren, istället tar de hans saker och gör slädar och brasor av dem utan att be om lov. Men ju längre boken går desto mer finner han sig tillrätta, och desto bättre blir han också på att fatta egna beslut. Att sammanfatta det så här får boken att kännas lite futtig, men den är verkligen allt annat än det – det här är livsvisdom på en helt annan nivå, både stilistiskt och innehållsmässigt, än alla självhjälpsböcker och Paulo Coelhos i världen.

Boken berättar om en vinter som går över i vår, men dess kapitel är också lite som noveller, med egna berättelser och varelser i varje. Här finns de hemlighetsfulla som ordnar en brasa på ett berg vid vintersolståndet, isfrun som kommer med den stora kölden, och den hurtiga Hemulen som bara vill ordna skidtävlingar och prata om hur hälsosamt det är med frisk luft när de andra mest vill sitta och kura inomhus och dricka kaffe. Det handlar om saker som döden, ensamhet och oro, och hur man ska lyckas vara snäll mot de medvarelser man stör sig mest på.

Mumins följeslagare genom boken är dels Too-ticki, relativisten som ser att allt har flera aspekter och att det gäller att leva med det, och dels lilla My, som är på en gång livsnjutaren och den krassa realisten: för henne är allting här och nu och låt oss göra det bästa av det. Mumin själv går från att vara en lite sentimental nostalgiker till att bli ett riktigt klokt litet troll: fortfarande en drömmare och en ganska försiktig typ som funderar mycket, men en vars vyer har vidgats och vars förståelse för andra och också av sig själv har ökat väsentligt. I dessa dagar av nyval och partier som vill fokusera på att stänga nya och andra tankar och levnadssätt ute vill man gärna anvisa lite läsning av Tove Jansson (förutom då till alla dem som bara gillar bra böcker):

Det går att göra andra saker än man gjort förut. Det går att leva på många olika sätt. Det gör inte världen mer hotfull att inse det, även om det kanske känns så först. Det gör den rikare och större.