Jag undrar nästan om jag ska fortsätta läsa nyutgåvorna av Laura Ingalls Wilders klassiska barnboksserie. Inte för att de är dåliga. Tvärtom. De är precis lika fängslande som jag minns dem från när jag var liten. De är bara så vansinnigt romantiska. Jag slår igen dem och suktar efter att försöka bygga en timmerstuga från scratch, och det är liksom ingen riktigt användbar lust i nutiden.

I Det lilla huset på prärien, den andra boken om familjen Ingalls, bryter de upp från hemmet i Stora skogen i Wisconsin. Det är knappast av bekvämlighetsskäl. Pappa Charles tycker helt enkelt att det har blivit för tättbefolkat där. Nuförtiden hör eller ser de andra människor omkring sig mest varenda dag.

De vilda djuren ville inte stanna i ett land där det fanns så mycket folk. Pappa hade inte heller lust att stanna. Han tyckte om ett land där de vilda djuren kunde bo utan att bli skrämda. Han tyckte om att se de små dovhjortskalvarna och deras mammor titta på honom från den skuggiga skogen och de tjocka, lata björnarna äta bär på bärställena.

Under de långa vinterkvällarna pratade han och mamma om landet i väster. Västerut var landet slätt, och där fanns inga träd. Gräset växte högt och tjockt. Där vandrade och betade de vilda djuren som på en äng som sträckte sig mycket längre bort än någon människa kunde se, och där fanns inga nybyggare. Bara indianer bodde där.

Sagt och gjort. Charles och Caroline stuvar in sina tillhörigheter och de tre små döttrarna i en täckt vagn och beger sig mot präriens ödemarker. Så småningom ser Charles ut en plats han gillar och börjar bygga dem ett hus. Liksom tidigare ägnar Laura Ingalls Wilder en hel del utrymme åt föräldrarnas, och inte minst pappans, vardagsbestyr. Hon skildrar detaljerat hur han bygger hus och stall – helt utan spikar, för sådan lyx kan en bra karl klara sig utan – och gräver brunn, men också försvarar det nya hemmet mot gräsbrand, vargar och indianer.

Livet på prärien är mer utsatt än det i Stora skogen, men Laura är sin pappas dotter. Hon älskar den vida slätten och den öppna himlen, att rusa runt eller smygande spana på djurlivet, och det är inte svårt att hålla med henne om att pappans liv nog vore mer eftersträvansvärt än mammans. Caroline stryker tvätt, steker pannkakor och håller flickorna väluppfostrade, också när de lever i en prärievagn mitt ute i ingenstans. Charles bygger och jagar och rider runt och spanar, möter de långväga ”grannarna” (det är ju inte precis fråga om att dela tomgränser, mer att befinna sig inom dagstursradie) och snokar upp de få nyheter som finns att höra.

Någonstans långt bort sitter en regering som beslutar om ifall indianer eller nybyggare ska ha rätten till prärien. Charles är av åsikten att det borde gå att leva sida vid sida, också när indianerna gör en del oönskade påhälsningar i det lilla präriehuset. Om indianerna anser att de vita är skyldiga dem något så har de nog visst fog för det, tycks Charles inse, men andra nybyggare är mindre kompromissvilliga. ”Den enda hyggliga indianen är en död indian”, anser en av familjens grannar.

Mer än seriens första bok placerar alltså Det lilla huset på prärien familjen Ingalls i den amerikanska historien och det handlar inte bara om det minst sagt problematiska förhållandet till urbefolkningen. Charles Ingalls är the self-made American man, den idylliska bilden av något vi kanske mest vant oss att se förvridet, som hysteriska NRA-lobbyister med mardrömsvisioner om ”Big government”. Charles är den gode patriarken som reder sin familj med sin bössa, sin yxa och sina bara händer (fast för all del också sin fiol och sitt öppna, pedagogiska sinnelag). Det är nästan läskigt lätt att dras in i Lauras kärlek och beundran för honom. Jag menar, han behöver inte ens spik.