Novellformatet känns ju ganska skönlitterärt, så när Novellix i samarbete med Volante förlag lanserar den första ”fackfyran” måste det självklart undersökas. Facknoveller alltså. Egentligen kanske man skulle säga essäer, men det låter faktiskt lite charmigare med facknoveller. Och ja. Det funkar. Texterna förhåller sig till respektive ämne på ett halvt utredande, halvt filosoferande sätt. Det blir ingen djupdykning såklart, mer som ett litet dopp. Men ibland räcker det så.

Journalisten och den blivande psykologen Björn Hedensjös novell heter De är vi. Som titeln antyder handlar den om just vi-och-dom-fenomenet. Om vad som krävs av människan och samhället för att sträcka ut en hjälpande hand till personer som vi inte delar någon självklar grupp med. Förutom den att vi alla är människor. Vi får oss berättad en fin historia om en vardagshjälte från andra världskriget och vi tittar också lite närmare på varför vi har fördomar och hur dessa kan reduceras.

Nicklas Lundblad har studerat både artificiell intelligens, AI, och filosofi. I novellen Om maskiner kunde tänka tar han upp olika filosofiska aspekter kring AI. Till exempel vad intelligens är, och vad det är för skillnad, om någon, på mänsklig och artificiell sådan. Han berättar om sin intervju med professor John McCarthy som var med och myntade begreppet AI. Denne är övertygad om att vi under de närmaste decennierna kommer att få svar på våra frågor om maskiner och intelligens. Lundblad ger oss också ett intressant perspektiv på hur AI framställs inom konst och kultur.

Pontus Wasling är hjärnforskare, och hans novell Gourmetsyndromet handlar om vad som händer i oss när vi njuter. Om vad som gör människor lyckliga på riktigt. Om hjärnan, dopamin och hur dina sinnen lurar dig att tro saker som inte stämmer. Ett vanligt misstag människan gör är att blanda ihop lycka och lyckorus. Vi kan tro att tillfällig och kraftig njutning gör oss lyckliga därför att hjärnan kommer ihåg dessa tillfällen förhållandevis väl. Den småtrevliga vardagen tillsammans med familj och vänner, som är det som skapar mer bestående lycka, är tvärtom ganska svår att minnas. Det är en ospecifik, ganska luddig känsla av generellt välmående.

I Nina Åkestams novell Jiroekonomi får vi stifta bekantskap med en sushikock som driver sin lilla restaurang helt marknadsekonomiskt bakvänt. Det som fyller hela hans tillvaro med mening är att göra perfekt sushi. Han bryr sig inte om att expandera sin restaurang eller göra den mer lönsam. Han vill bara göra världens bästa sushi. Åkestam är doktorand i företagsekonomi och har många intressanta funderingar kring det här med effektivisering, kvalitet och specialisering. Vad händer när den moderna människan splittrar sitt fokus och ska göra så himla mycket samtidigt. Vad går förlorat? Vad skulle hända med den globala ekonomin om människor och företag skulle bete sig mer som sushikocken? Vad är tillväxt? Hur mäter man framgång?

Fyra tankeväckande facknoveller av fyra bra författare inom ämnen som intresserar mig. Det borde ju vara en klockren tummen upp. Och det är det ju egentligen, fast med förbehåll. En tanke som återkommer genomgående under läsningen av dessa små textpärlor är att de är för korta.

Jag vet innan jag påbörjar en novell att den kommer att vara oåterkalleligen slut ganska snart. Det gör mig lite dyster. Jag kan liksom inte glädjas riktigt åt att det är bra skrivet och att jag gillar det. Det är ju ingen mening med att börja tycka om något för mycket som man vet snart tar slut, inte sant? Med skönlitterära noveller är det en helt annan sak. Där är det just det avskalade man vill åt. Man är nöjd när man läst klart. När det gäller fackprosa är det lite tvärtom. Jag vill ha mer av allt.

På ett plan är jag fullt medveten om det irrationella i att hänga upp sig på att en bra text är för kort. Det går ju alldeles utmärkt att läsa både tjocka böcker och artiklar och essäer. Det är ju knappast så att det ena utesluter det andra. Men samtidigt känner jag mig lite småputt på Åkestam, Hedensjö, Lundblad och Wasling för att de inte berättar mer. Sitta där och smyghålla på massa intressant information och inte dela med sig. Dålig stil. Det mest logiska sättet att straffa dem för denna underlåtenhet borde väl då vara att minsann läsa en riktigt lång bok av var och en av dem.