Tonårstjejerna i Kalmars jägarinnor är oskiljaktiga och ohejdbara, som Thelma och Louise. Full fart genom tonåren, full fart genom villaområdet och småstaden, utan tvekan eller tvivel. Jantelagen lyser på ett befriande sätt med sin frånvaro i Tove Folkessons debutroman, där Jossan, Linden, Sudden och Devvan regerar enligt devisen ”Man kan aldrig ha för mycket ögonskugga.” De kör handlöst ut över det bildliga stupet och in i evigheten, turas om att bära varandra på ryggen och lindra fallet som Skorpan och Jonatan när de i Bröderna Lejonhjärta slänger sig ut mot Nangilima. Men här är det vuxenlivet som väntar efter döden.

I Tove Folkessons debutroman är utanförskapet en tillhörighet. Karaktärerna drivs alla av samma rasande livslust och motvilja mot det tillrättalagda och välanpassade. Fienden är de naturligt sminkade handbollstjejerna med sina träningsväskor och sin duktighet: slätstickade cardigans, släta kinder och slätstrukna personligheter. Vuxna har reducerats till gula vuxna-på-stan-jackor och hinder att ta sig förbi vid ytterdörren, utan att häxblandningen gömd i den urdiskade schampoflaskan i väskan upptäcks. Att sakta ner och börja leva på autopilot är det värsta öde jägarinnorna kan tänka sig, näst efter att bli kvar i Kalmar.

Medan handbollstjejerna påminner om ”en enfärgad trupp i en blek sporthall” är jägarinnorna mer ”brokiga”. De glittrar ikapp med vågorna för att inte dö av tristess och deras äventyr består av fester och ännu mer fester, varvat med dagslånga fikasessioner tills caféerna stänger och efterfester tills morgonen ljusnar. Tonårstjejernas oskyldiga yttre ger en slags immunitet. För vem skulle väl någonsin komma på att misstänka dem? frågar de sig när de gör inbrott på kiosken, toalettpapprar trädet på skolgården och bygger om grannfamiljens träskrinda till en Batmobil.

Att Tove Folkesson är poet och sångerska märks även i hennes sätt att skriva roman. Ögonblicksbilderna målas upp på ett sätt som griper tag även i de passager där det inte finns så mycket att berätta, mer än om stirrandet på tapeterna i flickrummet en trött bakissöndag. Livet tycks ständigt evighetslångt och ögonblickskort på samma gång.

Och det är just det som är romanens styrka såväl som dess svaghet. För efter denna underbara vansinnesfärd i hundratio genom det vildvuxna tonårslandskapet, känner jag ändå att något saknas. Nostalgin och igenkänningsfaktorn är en så stor del av berättelsen att den utgör nästan hela behållningen. Det är som om själva handlingen saknas, alla händelserika strapatser till trots. Och samtidigt undrar jag om det verkligen gör något? Det här är en bok om tonåren som tillstånd. Förtvivlan, längtan och trots förevigat. Just så här var det! Det gör inget att referenserna duggar så tätt att texten riskerar att bli obegriplig om bara några år, för den som inte upplevt 90-talet. Det gör inget att handlingen hela tiden står och stampar otåligt i startgroparna, för det finns en nerv och en gnista i texten som gör att allt är förlåtet.