På årets bokrea köpte jag den förmodligen nördigaste bok jag än så länge köpt i hela mitt liv. Och jag är trots allt akademiker – jag har en hel del nördiga böcker. Men den här är en lingvistisk granskning av tv-serien Buffy och vampyrerna. Den handlar om specifika språkliga böjningsmönster och uttryck och hur de används av seriens olika karaktärer, av olika avsnittsförfattare och av fans.

Författaren Michael Adams får kombinera sin akademiska nördighet (och när jag använder det ordet menar jag inget per definition negativt – att de som besitter förmågan att snöa in är de som regerar den moderna världen torde vara ett faktum, oavsett vad Kanal 5 anser) med en nördighet som först under senare tid kommit i rampljuset: tv-nördigheten.

För om det är något Adams sätter fokus på i sin bok så är det hur tv-seriens slang (och naturligtvis varenda språkgemenskap över huvud taget, inte minst den akademiska) fyller olika funktioner. Att beteckna saker som saknar ord i det mer allmänna språkbruket förstås. Men framför allt: att signalera grupptillhörighet. Och vad skapar större gruppkänsla än att ha gått igenom gemensamma upplevelser? Även om upplevelserna kanske egentligen inte är ens egna, kanske inte ens finns på riktigt.

Därför är också mina favorituttryck i Adams bok – och förstås i serien – de som bygger på en populärkulturell gemenskap. Repliker som är små gåtor (enigma i retoriken, för att bli mer klassiskt nördig) och att förstå dem fungerar, som Adams uttrycker det, som ett verbalt pass in i gemenskapen och den fiktiva världen. Uttryck som att bli ”single-white-femaled” eller ”Keyser Sozed”, ”time went all David Lynch” och ”I cannot believe that you of all people are trying to Scully me” kräver sin film- och tv-kunskap. Vi får helt enkelt känna oss bra och rätt. Vi förstår. Vi är inne.

Kanske kan tv-referenser markera identitet just för att tittargrupperna blir mer och mer klickartade. Det är inte längre Hylands Hörna som gäller. Inte folkhemsgemenskapen sen tv:s barndom när alla faktiskt alltid hade sett samma program. För trots massmediet är tv-slanget ett internt språk. Vi refererar till tv-seriekaraktärerna som till våra vänner, eller kanske snarare intimare ändå, för sällan har vi sådan insikt i människors liv som när de är fiktiva, eller samma distanserade möjlighet att använda dem i vardagstal.

Så kan man till exempel göra en Felicity i betydelsen a) klippa av sig håret som en symbol för förändring i livet, eller b) mer eller mindre följa efter en blond high school-förälskelse till en ny stad, konstant vela mellan honom och den nye, brunhårige, smarte men deprimerade killen man träffar på sitt nya collage och så ändå förlora oskulden till en snygg konststuderande som faktiskt inte hade alls med saken att göra. Båda betydelserna är förvånansvärt användbara.

Men hur är det med litteraturen då? Borde inte den också kunna innehålla rikligt med klickar och referenser? Författare använder dem ju en hel del, men läsarna? Jag kan bara komma på uråldriga historier som sisyfosarbete eller pyrrusseger. Oidipuskomplex. Kafkaesk, förstås. Kanske är jag bara inte tillräckligt lyhörd (tipsa gärna!).

Nyligen blev jag anklagad för att ha blivit ”filifjonkifierad” (själv hyser jag stor sympati för Filifjonkan och hennes omättliga kontrollbehov, men alla jag förtäljt anekdoten menar att det är jättetaskigt). Just filifjonkifierad är kanske mindre etablerat, men det är just den typen av uttryck jag är ute efter. Den där referensen som fångar just precis det där komplexa fenomenet. Förutsatt förstås att referensen är bekant.