Förr eller senare kommer Mircea Cărtărescu att få Nobelpriset. Och den framtida Peter Englund kommer att få stå inför TV-kamerorna och svara på de eviga frågorna – ”Varför hatar ni USA?”, ”Varför har ni valt en fullständigt okänd författare?” och ”Men är han inte väldigt svår och pretentiös?” Och sekreteraren kommer att skruva på sig på det där sättet han alltid gör när han måste nedlåta sig till att sälja saker till folket och säga ”Tja… Travesti, till exempel, är både kort och ganska lättillgänglig. Pröva gärna den.”

Det borde han kanske inte göra.

För visst, Cărtărescu lär, jämförelserna med Murakami (ofta med tillägget ”på syra”) eller Márquez till trots, knappast bli en bred folklig författare. Nostalgia och Orbitór är storverk, men han gör det sannerligen inte lätt för läsarna med sina sömlösa skiftningar mellan tydlig socialrealism och surrealistisk body horror där gränsen mellan berättare, berättelse, karaktärer, läsare och text vrids och vänds tills man inte vet var man är eller vad man heter. Och jo, jämfört med dem är definitivt munsbiten Travesti lättare att … om inte ta till sig, så i alla fall att sammanfatta:

Det var hippiernas epok, de blev illa åtgångna i landets tidningar som ständigt publicerade karikatyrer av långhåriga typer i utsvängda jeans med konjaksflaska framför sig och handen i pappas plånboksficka. Indisk filosofi, marijuana, rockmusik, alltihop sipprade sakta igenom också till oss och målade ut ungdomens fantastiska rotlöshet i starka färger. Vem brydde sig om Kommunistiska ungdomsförbundet, vem brydde sig om teve och tidningar? Vem gjorde minsta ansträngning att förstå världen vi levde i? Bandspelaren, tedrickandet, de repade skivorna, porrtidningarna, det var verkligheten. Var fanns lidandet?

Författaren Victor åker till ett pensionat för att skriva, för att en gång för alla gräva sig ner i och förstå något som hände honom i ungdomen. Hans yngre jag åker 1973 på sommarläger tillsammans med hela sin skola, den ende intellektuelle i en klass full med hormonstinna tonåringar. Som den typiske outsidern har han gjort ett adelsmärke av att förakta allt de andra är så fascinerade av: rockmusik, jeans, fotboll, sex, skratt, sprit; och medan de ägnar hela den föräldrafria veckan på landet åt sådant går han åt sidan, för sig själv, in i sig själv… tills något händer, något som har att göra med en klasskamrat i klänning, och som fortfarande spökar för honom så många år senare. Så långt inget märkvärdigt, liknande historier har vi hört förut. Men sedan har vi just det att författaren ju vet hur jävla naiv och affekterad hans tonårsjag var, hur fel han hade när han avfärdade sina kamrater som kulturlösa monster, att de alla växte upp och blev någorlunda rättskaffens medborgare medan han själv bara blev medveten om sina egna brister … och han saknar det, den där Nietzscheanska klarheten, även om den kom mitt ett psykotiskt break. Han har tillbringat hela sin karriär med att skriva fullt duglig prosa för fullt dugliga människor, men är inte vitsen med att vara en Stor författare att skriva något som river ner? Kan man tänka stort och fritt om man lärt sig att passa in?

För att få skriva den boken kunde jag ha låtit mig flås levande och med min fortsatt levande hud, med blodkärl, nervtrådar och svettkörtlar bundit in det allomfattande verket.

Så för att finna det jagar den äldre Victor på sitt yngre jag, överdriver hans sökande och hans skräck för att visa sig vara som de andra, beskriver hur han går på nattliga drömvandringar som hämtade ur någon gammal gotisk skräckfilm, där han kliver igenom den tunna spindelväven i trappan ut ur verkligheten utan att den förstörs. Runt den gamla gården, eller om det nu är inne i sitt eget huvud, hittar han övervuxna ruiner fulla med gigantiska insekter och dolda rum med stumma varelser, och ju djupare författaren går in i sina minnen desto tunnare blir han själv.

Men ju starkare jag värjer mig mot det, desto mer skrämmer mig tanken att det inte är någon tumör jag skär bort utan ett vitalt organ, som om texten vore mitt sanna väsen och jag själv – blott och bart en illusion.

Läsare av Nostalgia lär känna igen sig, inte minst för att hela Travesti i princip är en remix på avsnittet Tvillingar i den romanen. Inte nödvändigtvis något fel på det, Cărtărescu ska vara mångbottnad nog att hitta nya vinklingar på gamla berättelser. Och även om det konstanta misantropiska äckel vår hjälte känner för allt omkring sig blir jobbigt i längden är det svårt att inte dras in i hans prosa, som i ena sekunden så löjligt tonsäkert fångar ungdomen i sin lätt bleknande helhet i ett land där tonåringar blandar partikampsånger med porrvisor utan att reflektera över det, där musiktidningar och kassettband måste smugglas runt som droger och alla utom just du själv verkar missa poängen, för att i nästa sekund glida över i psykotiska mardrömsvisioner som lämnar självaste Lovecraft i dammet. Men till slut måste ju allt det där självrannsakandet leda någonstans också, och där hans längre verk använder allt det där för att utvidga världen, visa på oändliga möjligheter och skräckdjup, vänder sig Travesti bara inåt och klaustrofobiskt inåt tills den i slutändan reduceras till en enkel fråga och ett enkelt svar som kunde platsat i vilket amerikanskt TV-drama som helst. Och där kommer besvikelsen, kanske desto större för att jag vet hur mycket bättre han kan; han har en luftvärnskanon och använder den för att skjuta mygg. Om man gör det så svårt för sig för att sedan göra det så lätt för sig, då är man kanske lite pretentiös i alla fall.