Kennet Klemets Beröringen är inte alldeles enkel. Han ställer dikten fullkomligt exponerad för läsaren. En modig liten bok, som är öppen att förkastas eller finna ingångar i – och se där! ett syfte som fyller andra syften. En sida med två eller tre korta rader, avskalat och minimalistiskt. En tomhet som centrerar texten och gör varje ord mångskiftande och viktigt.

Bär och brister
I ljuv koncentration

Jag var skeptisk. Först upplevde jag boken som en bilderbok, inte mycket mer. Abstrakta och slitna bilder: så varför detta minimala, varför denna koncentrering? Ja, mitt misstag var nog framför allt att låta en vän läsa den, förkasta den med små blyertsnoteringar om klichéer och banalt trams. Det färgade min läsning tills jag suddade ut hennes syfteslösa anteckningar som nästan kändes avundsjuka. Jag förstår avundsjukan och hur enkelt man kan och vill förenkla en bok som går att skumma igenom på några minuter. Där hittade jag en första ingång.

En våg av tomhet
Hastigheten sänks
Men förblir ändå hög

Klemets har ett tydligt syfte med det beskurna och minimalistiska. Läsandet måste saktas ned och istället anpassas till bokens rytm. Så att den inte blir minimalistisk, inte blir till flera dikter: utan blir en dikt – dikten – som inte framträder övertydlig, men vänligt öppnar upp för många tolkningsperspektiv.

Min första läsning var i ett resande, inträngd i en trång klaustrofobisk flygstol. Min egen resa, och Beröringen är en resa i sig. Skriven under fyra år med skiftande platser: Göteborg – Paris – Finland.

Att vända sig bort.

Orden otydliga att fixera i plats och tid, poesins tid- och rumsliga förflyttningar bestäms lika mycket av läsarens. Om man vill kan denna lilla bok bli ett mästerverk. Här krävs samverkan.

En kväll var jag på väg hem från en meningslös fest i en meningslös spårvagn, någorlunda berusad och uttråkad. Hotad av ett samtal med en berusad tonårings lilla pikanta sanningar om livet, vände jag mig i nödvärn till dikten. Nu fick jag genast känslan att boken är en sorgesång över den upplösta tillvaron. Och Klemets en nutida Goethegestalt i sökande efter ordning i kaos – vilket i detta sammanhang bestäms som konstens uppgift.

En väldig längtan
Efter vila
Efter skönhet

Men samtidigt vet författaren att bestående skönhet är omöjlig. Detta genom några centrala teman och distinktioner. Ögat – blicken, skimret; händerna – ansiktet – kroppen. Diktens inledande ord beskriver mer än man tror. Ger en smak av platonsk idealism.

Ett ljus i ögonen
Skimret i blicken

Ögonen öppna för ljuset, blicken en tolkning, och skimret är sekunder av insikt som sedan reproduceras i den andres öga.

Dagen efter var jag lite bakfull. Då hittade jag istället en poets uppgörelse med sin position som konstnär. Så fort man fixeras till konstnär, blir även konsten fixerad. De skrivna orden är för evigt exponerade och dömda, konstverk öppna för kontextlös förnedring. En position som Klemets vill skapa distans till, eller i alla fall problematisera. Vilket han briljant lyckas med.

(Om han tillåts.)

Inga lager, inga skulder
Ett lyckligt och fritt flödande
I ögon, i utanför systemen

Våra händer berör och talar. Dessa redskap för beröring, närhet och gemenskap, ibland i stark kontrast till ögat, ansiktet – jaget. Som att skaka hand med sin åklagare, handen ljuger lika lätt som den talar sanning. Beröring är sekunder av händelse, en kropp möter en annan – med skimret i blicken. Ögon kan väl omöjligen vara lika bedrägliga, eller? Själv blir jag ständigt lurad av blickar, och ljuger säkert själv i blick, men omedvetet. Med handen kan vi ljuga fullt medvetet. I detta ordlösa, i beröring… Här vänder Klemets knivskarpt.

Våra kroppar, märkta av tid – hur kan man ljuga bort det förgängliga?

En mörk mycket äldre rädsla
Mognar fram
I händerna, ögonen

Vi tänker ständigt i konventioner för att skapa ordning. Som vi vet är mänskliga kategorier generaliseringar och grova förenklingar. Lätta att tro på, enkelt för blickar att sprida mellan mänska och mänska. Vi ljuger fram ordning, eftersom ingen annan ordning är möjlig. Mänskligt.

Ett århundrade i nuet
Solen lyser
Rakt igenom

Beröringen är inte en abstrakt frätande syra över allt som kallas sant och verkligt. Klemets lämnar aldrig sin vänliga empatiska position. Boken är i ständig rörelse med samhällskritiska inslag, författaren skiftar hela tiden rum, och bryter ständigt med motsatser och motsättningar. Gemenskap, klass, familj – att tillhöra något. Skulden över att inte längre tillhöra det man ska tillhöra. Och i alla dessa oljud, alla röster som pratar över varandra – den sakliga tystnaden. Gemenskapens absurditet när den inte längre fyller en funktion. Endast som beröring och en meningslös strävan efter fundament att stödja sig mot. Men kvar är egentligen bara en kväljande tystnad, som klistrig gråskala över vår samtid.

Alldeles tyst
Från en klass
Till en annan

Boken i sin lilla form känns delvis som en konstnärs uppgörelse med sin samtid. Utifrån en konstnärs kamp för ordning. Samtidigt som Klemets framträder som en Goethegestalt, vill han även visa att ordning i ett belamrat kaos framträder flyktigt. Därmed ställer han sig i motsats till sin egen ställning som konstnär. Och ifrågasätter ordning som konstens syfte.

Växlar i person
Försvinner
I tid och rum

Beröringen gör konstnärens position befriande fri. Det är jag som recensent som hamnar i en paradoxal situation. Ljuset når mina ögon, min tolkning min blick, mitt skimmer min recension. I motsättning till bokens tema, recenserar jag fram en subjektiv tolkning, mitt försök till ordning. Vilket är fullkomligt meningslöst. Som i det absurda formas till ett någorlunda lustigt syfte. Fälld, fallande, medvetet fall. Klemets är inte konsekvent. Därför förtjänar han inte en konsekvent recension.

Men min tolkning är i samma skiftande form, samma rumsliga, ramsliga beroende. Stolt hittade jag värde i det andra så lättvindigt förkastade – utifrån den enda förutsättning boken verkligen kräver: Hitta pulsen, låt sedan pulsen styra läsningen. Läs om, läs in din egen rumsliga och tidsliga skiftning, låt boken få följa med en tid – och bortse från min tolkning.

Om inte, så varsågod: en bilderbok, sliten och synnerligen meningslös.