2010 kom Sverigedemokraterna in i riksdagen. Sedan något år tillbaka har folk frågat mig hur jag vågar bo i Malmö. ”Är du inte rädd att bli skjuten?” Nej, men jag är rädd för rasismen. Inför valet 2010 florerade lappar med Mona Sahlin i slöja. ”Muslimvänlig” blir stämpeln i pannan från Skånepartiet. Om du ser för mycket ut som en jude får du räkna med att folk slänger sten på dig. I Stockholm undrar Alex Schulman vad det är för fel på ”gegglandet”, som han kallar Skåne. I Tomelilla blir en slöjbärande kvinna attackerad av stenkastare, och på Demokratbloggen skrivs det, att kanske ska man bara se det som ett tecken på att ”dom” inte är välkomna i det här landet.

Vi och ”dom”, det är vad den här boken handlar om. Bland annat. För i sin önskan att skapa förståelse för båda sidor visar Orrenius reportage från Sydsvenskan, samlat från 2008-2011, även ett porträtt av en landsbygd i förändring eller i behov av förändring. Och han uppehåller sig inte bara vid Sverige utan går utomlands, för att i ett större perspektiv visa hur grundläggande vissa mänskliga känslor är. Rädslan för det främmande, svårigheten att anpassa sig till nytt, att tolerera avvikande. Och så övertygelsen hos de människor som själva försöka skapa rättvisa, på en mer eller mindre stabil åsiktsgrund.

I Guantanámo får man inte fotografera fångarna; ”låtsas inte om dem!” I Afrikas horn rider svälten vidare, men media har slutat rapportera. ”Svårt att sälja in pr-mässigt”, skrockar en cynisk hjälparbetare. En svält utan början eller slut, ingen dramaturgisk kurva; passar inte medias måttstock… Var det bättre förr i Landskrona? Tomelilla?

Det är ett ambitiöst och vackert projekt han fullbordat, Orrenius. Det framgår genom reportagen att Sydsvenskan faktiskt gjort det partierna misslyckades med inför valet 2010: man har vågat prata om integration; hur den ser ut och vad som stör den. Efter läsningen känner jag mig uppdaterad om det mänskliga psyket, men inte desto mindre arg. En kvinna på mitt jobb sa en gång när en stor vagn med varor blivit kvarlämnad, att ”det är invandrare som försökte stjäla”. För det är så ”dom” gör. Om bussen kör ryckigt är det förmodligen för att han som kör inte pratar svenska. Alla anklagelser låter så fåniga när de rycks ur sitt sammanhang, men ständigt glöms det bort att yttrandefrihet och religionsfrihet också ska innefatta de religioner och de åsikter vi inte själva förstår. På så sätt kan alla känna igen sig i Orrenius reportage, vilken sida man än själv står på.

I öknen, på gränsen mellan USA och Mexiko har krigsveteraner tagit på sig att hålla papperslösa flyktingar borta. Som egna små sheriffer. Detta reportage förhöjs också genom en länk till foton av Åsa Sjöström, ett bildspel med musik till. Men Orrenius berättar också hoppingivande historier. Som den om Guli i Eslöv, som blev övergiven av sina föräldrar för hoppet om att få uppehållstillstånd. Den hårda behandlingen gjorde henne apatisk, men idag har hon med hjälp av svensk psykiatri rest sig och satsar återigen på framtidsdrömmen, att bli advokat.

Genom att bredda kamerasiktet blir Sverige forever in my heart så mycket mer än en bok om den svenska rasismen. Samtidigt irriterar det mig lite att jag inte orkar läsa hela i ett sträck. Det är något med reportageformen, trots att Orrenius skriver lättläst och målande, som gör att jag tröttnar och måste gå emellan med skönlitteratur. Å andra sidan är det reportage att återvända till, och kanske vore det ändå för tungt att läsa allt i ett sjok?

Som samtidsdokument och humanistlektion är Sverige forever in my heart oumbärlig. Jag skulle vilja ge den till alla de som undrar hur jag vågar bo i Malmö, jag skulle vilja ge den till Alex Schulman. Till Sverigedemokraterna och alla de som tycker att man inte får säga vad man vill i det här landet. Omslaget ser ut som en handduk från sekelskiftet med titeln inbroderad. Som att boken är en modern bonad att hänga upp på väggen; ifrågasätt dina värderingar, se likheterna i alla människor. Jag avslutar med ett citat:

Dewi, en av de intervjuade kvinnorna, berättar om ett möte med en obekant kvinna i 50-55-årsåldern:
”Hon saktar in sin cykel för att, som jag trodde, fråga om vägen. Istället häver hon ur sig ‘muslimfitta!’. Jag ropar efter henne: ‘du stanna, vi måste prata’ men hon cyklar bara snabbt vidare.”
”Vi måste prata”, säger Dewi till den okända person som kallat henne muslimfitta.
Hon hoppas att samtalet ska förvandla henne till en människa i hatarens ögon.

Och nej, världen kan inte vara som den alltid har varit. För det är inte bara du som bor i den.