”Deras spel gick ut på att de skulle välja ut sitt nästa mordoffer. De turades om att försiktigt kasta tärningarna.”

Så står det på framsidan av Jack & Jill. Jag avfärdade den nästan som ytterligare en riktigt amerikansk småtrist politisk deckarhistoria. Jag hade fel. Patterson lyckas göra plotten intressant. Två historier sammanknutna av polisen och rättspsykologen Alex Cross serveras. Ett mord på en liten flicka, ett mord på en senator, hänger de ihop? FBI är inblandade, CIA är inblandade, presidentens liv står på spel och fler barn slås ihjäl. Trots min skepticism mot böcker där presidenter är med och stelbenta CIA-byråkrater rumsterar dras jag med in bland karaktärerna, förmodligen tack vare en snabb början, två blodiga mord och allt rullar igång utan pardon. Snabbt, enkelt och tillsynes meningslöst.

Patterson skriver i korta kapitel, ett smart drag, det höjer tempot, harmonierar med staccatokänslan som drar igenom boken. Det andas sent 90-tal. Ett Amerika i förändring, militära nedskärningar och upprörda känslor. Patriotismen ångar i kapp med vanmakten inför det allt hårdare samhället där 12-åringar langar knark.

Fler mord, mer blod. Ett märkligt tärningsspel med bokstavligen dödlig utgång. Små ledtrådar utpytsade här och var utan att jag blir riktigt klok på dem. Aha! tänker jag och förstår sedan ingenting igen men måste läsa fortare. Patterson lyckas med konststycket att hålla ihop boken på ett trovärdigt sätt ända fram till slutet, den faller som tur är inte ihop i en sorglig hög i sista kapitlet, upplösningen som så många andra böcker av den här naturen. Patterson undgår den otäcka och förmyckna flaggviftningen med stil. Patrioterna stör inte, de är bara väldigt amerikanska.

Det tråkiga är att Jack och Jill lämnade ett hålrum efter sig när jag var färdig med dem, vad händer nu då? Den här kan jag glömma ganska fort, den var rolig medan den varade. Den förändrar inte världsbilden direkt. Jag kommer inte ens ihåg mördarnas riktiga namn längre. Bittert, de var ett par nära vänner ett tag.