Kathy ser tillbaka på sitt liv. På uppväxten på vad som liknar en internatskola, på vänskapsförhållanden och konflikter. På hur livet blev. Snart ska hon, efter en ovanligt lång tid som vårdare, ta nästa steg och övergå till donator. För att efter två, tre donationer, fyra om hon har tur, ”fullborda”, det vill säga dö. Kathy är 31 år.

Trots de uppenbara underligheter som smygs på läsaren är romanens ton så vardaglig, så trivsamt engelsk. Uppväxten på internat låter så välbekant, och Kathys retrospektiva berättelse som avlyssnad över en vilsam kopp te. Samtidigt sätter Kazuo Ishiguros berättarteknik tydliga spår. Hans skicklighet får en att hänga kvar kapitel för kapitel genom Kathys omständigt berättande stil, för att få förstå något lite mer om det samhälle som är så likt vårt och ändå inte.

För det står inte rätt till i det som verkar som en ganska vardaglig internatskola, ganska vardagliga barns uppväxter. Kathy, Tommy, Ruth och de andra eleverna känner inte mer än på pappret till världen utanför institutionen. De har inga föräldrar eller andra anhöriga utanför, bara förmyndare och en mystisk Madame som med jämna mellanrum hämtar det bästa av deras konstnärliga produktion. De har ingen framtid, inga fria val. Vardagliga arbeten på kontor eller som brevbärare kan aldrig bli mer än barnsliga fantasier för dem.

De har att donera sina livsviktiga organ tills de dör av det. För det syftet är de klonade och bara för det finns de till.

Under hela livet försöker Kathy och hennes vänner pussla samman vad de vet och inte vet om det spel de själva bara är brickor i. Ändå är det bristen på ifrågasättande som är minst drabbande. Som läsare frågar man sig varför inte eleverna rymmer, blir självdestruktiva, till och med begår självmord – vad som helst utom att inordna sig. Svaret är förmodligen enkelt. De vet inget annat.